Wolf River – vargfloden – rinner genom staten Mississippi och mynnar ut i Mexikanska golfen. Dess vatten är brunt och slammigt, dess lopp är vindlande, och sandbankar dyker upp på oväntade ställen. En bit in i landet skär den fram genom tät skog – tallar, mullbärsträd, valnöt, ceder. Hjortar finns här, men de står inte som i de många nationalparkerna orädda och mildögda vid stigarna. De blixtrar skrämt till mellan träden. Harar klipper med öronen på den barrade vägen. Skogen går ända ner till flodstranden och sträcker sig ut över vattnet där de gröna öringarna hoppar. Det är som blandade skogen sitt gröna blod med flodens bruna. Med en båt kan man smyga in under grenarna och ligga dold där.
Jag for i en gammal flatbottnad båt på floden i sällskap med en gammal tystlåten man, som hade en stuga här. Det var den lyckligaste dagen i Amerika. Det var nästan som hörde jag till dem som kom till den nya världen medan den ännu vilade i sin indianska jungfrulighet, då ännu ingen revolver smällt, inget tåg visslat och ingen oljekällas miljonåriga sömn brutits.
Jag tänkte på Huckleberry Finn, som levde sitt liv vid och på en flod så lik denna, bara bredare och vattenrikare. Ingen episod minns jag hellre än då Huck och Jim glider nedför floden på flotten om natten och mot midnatt ser ljusen slockna i husen på stränderna. De låg på rygg och rökte och tittade upp mot himlen och grälade om stjärnorna var gjorda eller om de bara händelsevis kommit till. Jim menade att stjärnorna var gjorda, men Huck hade svårt att tro det. Det skulle, menade han, tagit alltför lång tid att skapa så många. ”Jim han sa’, att månen kanske hade värpt dem; nå det tyckte jag lät förståndigt, för jag hade sett, att grodorna kunde lägga nästan lika många ägg, så att omöjligt var det inte. Ibland såg vi också stjärnor, som föll ned och lämnade en strimma efter sig. Jim trodde, att de blivit ruttna och därför hyvades ur boet.”
Det är en av de många underbara förtjänsterna med boken om Huckleberry Finn att den ställer de moraliska problemen med sådan överlägsen enkelhet. Vad finns det, när allt kommer omkring, mer av vikt att diskutera för den som frågar efter livets mening än om stjärnorna gjordes eller bara kom till?
Alla måste älska boken om Huckleberry Finn. Alla måste önska sig en vänskap lika fri och tolerant och hängiven som den som förenar Huck och Jim. Alla måste hoppas att i en moralisk kris handla lika modigt som Huck då han i strid med alla Söderns moralbegrepp beslöt sig för att hjälpa den förrymde negern. Alla måste först och främst önska sig åtminstone några skedblad av det fria och starka liv i naturens armar som Huck levde. Men för invånaren i Förenta staterna betyder boken mer än så. Den är en dröm om en förlorad gyllne ålder.
I en snillrik uppsats ser Lionel Trilling boken om Huckleberry Finn som en hymn till ett Amerika som för evigt försvunnit. Trilling tar Henry Adams, Walt Whitman, Howells och Mark Twain själv till vittnen och söker visa att inbördeskriget betydde ett slut inte bara för den rika flodtrafiken på Mississippi, som speglas i boken, utan också för en rad väsentliga amerikanska värden. Med det blodiga, bittra kriget försvann ur det amerikanska livet en enkelhet, en oskuld och en frid som aldrig återvände. Det fanns mycken grymhet och ondska också på Huck Finns tid – 1850-talet – och boken ger ju också ett övermått av vittnesbörd därom. Men efter kriget blev dock attityden, själva livskvaliteten, en annan. Pengar har folk alltid önskat sig, men nu föll de, för att citera Mark Twain, ned och tillbad guldet. Det nya evangeliet blev: Skaffa dig pengar. Skaffa dig pengar snabbt. Skaffa dig dem i massor, på ohederligt sätt om du kan, på hederligt sätt om du är tvungen. Trilling framhåller att först efter inbördeskriget etablerade sig kapitalismen på allvar i Amerika. Först då upphörde det välgörande och dämpande inflytandet från pionjärernas rörliga gröna gräns. Amerikanen blev en stadsbo, en dyrkare av pengar och maskiner och glömde floden.
När Mark Twain 1887 skrev sitt stora mästerverk var det inte bara sin svunna barndom han frambesvor. Det var sitt fosterlands förlorade oskuld han besjöng. Eliot, som också han har barndomsminnen från Mississippi, har i en av sina kvartetter kallat floden den starka, bruna guden, till hälften glömd, men väntande sin tid i varje människohjärta. Floden i Huckleberry Finns äventyr är denna glömda gud i det amerikanska livet, menar Trilling. Mot penningens gud, som är fader till alla illusioner och alla lögner, sätter Mark Twain flodguden, som bjuder tystnad, vidd, mängder av oupptagen tid, stillhet och fara.
Den bortglömda, tyst väntande flodguden i den amerikanska folksjälen är en djuppsykologisk extravagans, som man bör handskas försiktigt med. Mytiska guldåldrar, då livet var riktigare, varmare, farligare, har varje tid diktat sig. Kraften bakom är alias vår dröm om barndomen som närmare naturen, om ett paradis som förlorades när vi nåddes av medvetenhetens onda splittring. Säkert är att boken om Huckleberry Finn är ett diktverk som varje dag för det amerikanska folket håller upp bilden av Förenta staterna sådant det är i myt och dikt: landet där var och en är lika fri som Huck Finn på flotten; där det europeiska sociala snobberiet är övervunnet och förvandlat till ett groteskt spex, som i episoden om kungen och hertigen, landet där alla vågar säga sin mening och det religiösa bigotteriet är lika hjälplöst som inför Huck Finns oförvillade blick, landet där man följer sitt samvetes bud även om man måste gå mot strömmen, landet där man flyr från far och mor och skapar sig en egen framtid hellre än man böjer sig. Huckleberry Finn representerar drömmen om den nya världen, och ingen kan påstå att det är en dröm som inte är verksam varje dag, även om den inte segrar. Var gör drömmar det?
26 juni 1958