Bonniers litterära magasin har frågat ett antal politiker om deras inställning till diktarna som politiska opinionsbildare. Svaren, som redovisas i tidskriftens marshäfte, är tyvärr föga givande. Jarl Hjalmarson nöjer sig med en televisionsblick ut mot presumtiva diktande väljare – ”i det väsentliga är författarna de givande, politikerna de tagande”. Gunnar Hedlund tar ett grepp på måfå bland truismernas mångfald – ”de författare som vill ge sig i kast med samhällsproblemen behöver säkert inte sakna ämnen”. Endast riksdagsman Olof Palmes inlägg, väl genomtänkt och klart formulerat, är enligt vår mening av större intresse.
Det saknas visserligen inte hos Palme partitaktiska inslag, vilka ger delar av hans framställning ett parodiskt skimmer. Han meddelar oss att han nyligen besvarat frågor på Topsy Lindbloms Nalen. Där uppträdde ett par ungdomar som ville avskaffa monarkin och statskyrkan. Palme skriver att han ”så ihärdigt” han ”förmådde” understödde dessa krav, men resultatet blev nedslående: ”Endast förekomsten av tuggummi kunde hindra publikens gäspningar från att slå ut i fullaste blom.” Herr Palme drar vittgående slutsatser av sina erfarenheter från Nalen. Varhelst något av de reformkrav hans parti officiellt hyllar men i praktiken saboterar kommer på tal anar han gäspningar, vilka han tolkar som uttryck för folkets vilja. Varför inte försöka någon annanstans än på Nalen, hr Palme, till exempel i riksdagen? Där finns nog en och annan som skulle lyckas hålla sig vaken.
Av annat värde är vad Palme har att säga om kollektivet och den enskilde. Utvecklingen går, skriver Palme, ”mot ökade samhällsinsatser på olika områden, mot storföretagande inom näringslivet, över huvud mot stora enheter inom ekonomi, teknik, förvaltning, arbetsmarknad, politik – nationell och internationell”. Hur skall i ett samhälle där människorna blir mer och mer beroende av varandra den enskildes frihet kunna bevaras? ”Framtidens problem är”, fortsätter Palme, ”att skapa frihet icke från kollektivet utan i kollektivet och genom kollektivet. Det är en frågeställning som politikern inte kan undandra sig. Det kan visserligen med fog hävdas att den demokratiske politikern i teorin har obegränsade handlingsmöjligheter, men i praktiken begränsade handlingsmarginaler. Han kan förändra förutsättningar, men icke människor. Likväl är det obestridligt att den politiska demokratins kollektiva verksamhet påtagligt ökat den enskilda människans frihet. Det är lika obestridligt att politiska åtgärder och institutionella förändringar som genomförs på politisk väg i framtiden får avgörande betydelse för människans frihetsmöjligheter. Det är också lätt att peka ut exempel ute i världen som visar vikten av de former vi väljer för vår kollektiva samvaro. Slutligen, ur en vidare synvinkel, att söka finna en samklang mellan individen och kollektivet är att söka sig fram mot socialismens stora utopi om en gemenskap mellan fria människor.”
Det frihetsproblem Palme här med energi uppställer har enligt hans mening undvikits av femtitalets svenska diktare. Han efterlyser en dikt som inte väjer undan för sovstädernas trerummare, tunnelbanetågen, snabbköpsbutikerna, de moderna kontorskomplexen och serviceindustrierna. Bortsett från att sådana ”trerumsromaner” inte saknas i vår unga dikt tycks Olof Palme egendomligt nog inte ha lagt märke till att den moderna diktens främsta representanter under de senaste fyrtio åren ägnat sina huvudkrafter åt frågan om den enskildes samvetsfrihet och hans möjligheter till ett rikare andligt liv i en alltmer kollektiviserad, mekaniserad och centraliserad värld. Känner Palme inte igen en allmängiltig problemställning i ett diktverk om inte en modern trerummare skymtar i fonden, om inte ett tunnelbanetåg rusar fram över scenen? Den moderna dikten – i vårt land och ute i världen – handlar om den ensammes kamp mot de många, om svårigheten att orientera sig i den växande statslabyrinten och den ångest som föds därav, om de stora enheternas tryck, om den terror som har sin rot i den politiska trosfanatismen, om att vara en maktlös kugge i ett stort maskineri och en ohörbar röst i de stora intresseorganisationernas masskörer.
Olof Palme ställer trots allt inte problemet djärvt nog. Det visar inte minst hans hänvisning till den outslitlige Riesman. Vi förmodar att hans något sibyllinska uttryck ” exempel ute i världen” avser dagens totalitära tyrannier. I samma andetag hänvisar han till socialismens stora utopi om gemenskap på frihetens grund. Palme vet liksom vi alla att det i dag är Ryssland och Kina som menar sig ha förverkligat dessa utopiska drömmar. De ”politiska och institutionella förändringar”, för att använda Palmes ord, som genomförts i dessa länder har lett till den individuella frihetens död och till andligt slaveri. Det är i de större enheternas och statscentralismens tecken likriktningen och tyranniet vunnit sina framgångar i vårt sekel. Vore det då inte skäl att ta bort det socialistiska förtecknet framför ordet utopi? Utan en decentraliserande motström mot den till synes ofrånkomliga utvecklingen mot de större enheterna finns det kanske till sist ingen möjlighet för den gemenskap mellan fria människor som är vårt gemensamma mål. Palme slutar sitt inlägg med att hänvisa till att revolten och missnöjet alltid har varit drivkraften framåt mot ett bättre samhälle. Men om vi inte sätter också ”de stora enheterna” i fråga, kommer vi att gå mot ett samhälle där missnöjet blir permanent, men revolten omöjlig.
Ledare 11 mars 1960