Per Wästberg reste för ett år sedan som Rotarystipendiat till Rhodesia. Han hamnade i våldsamma skeendens mitt och rapporterade därom i Dagens Nyheter i en serie artiklar, vilka efter fyra månader ledde till hans utvisning ur landet. De som kände honom och hans författarskap hade inte svårt att tro vad han berättade. Balans, älskvärdhet, sunt förnuft, vekhet var hans signa. Allt som var skarpkantat, ensidigt, våldsamt skydde han.
När han började skriva – han var endast femton år när han debuterade – blåste han såpbubblor över en sommarmild Stockholmsskärgård eller uppsökte han i det moderna stadslandskapet idyller där tiden stannat, där det förgångna drömde bakom spindelväv. Begåvad, blek och välbalanserad tycktes han utvald att tidigt kliva in bland samhällets kloka och auktoritativa fäder. ”Ambassadör av god vilja” är ett amerikanskt uttryck som gärna används i Rotarykretsar. Han kom till Centralafrika väl lämpad att förstå åt alla håll och bevara en upplyst tolerans. Rotary tycktes ha gjort ett gott val.
Per Wästberg ger i dag ut en bok, Förbjudet område, baserad på iakttagelser under vistelsen i Centralafrikanska federationen. Den är skriven i ursinne av en man för vilken ursinnet är den mest främmande av alla känslor. Den är skriven i hat av en människa som tycks förutbestämd att aldrig skakas av hatiska känslor. Den är ett spjut slungat i bröstet på de härskande vita i Rhodesia av en man som naturen synes ha avdelat att handha endast behagliga och ofarliga ting. Detta ursinne, detta hat, detta slungade spjut verkar, då man kontrasterar dem, mot författarens normala väsen mera övertygande än alla de upprörande fakta tillsammantagna som han meddelar. När han genom tvåhundrafemtio sidor berättat om möten med den vita grymheten och ofördragsamheten, om nöden i de svarta reservaten och lokationerna, om Roy Welenskys brutalitet och cynism och om de svarta ledarnas förödmjukelser och underjordiska strid säger han:
”Aldrig har jag känt mig så bosatt som i Södra Afrika, bland problem så enkla, så absurda, och så mänskligt närgångna. Det var som att vakna upp på en bakgård där jag länge lekt utan att begripa vad som försiggått. Ett splittrat och tveksamt sinne kunde med ens bekänna färg, bekänna sig till en färg det aldrig har upplevt som verklig. Tärningarna slungas hårt i bordet, bordet välts omkull. – – – Ett hopprep av fruktan och likgiltighet som ibland snor sig kring benen i ens eget land löser upp sig här. Förstå de olika sidorna av vårt problem! hade man vädjat på inrikesministeriet. Men det finns en bedräglig inlevelse som förstår allt och därmed förlåter allt. Att gå så långt i oblidkelig förståelse är att försvära sig till en determinism som blint skiftar ont och gott bland människorna. Att vistas i rasförtryckets länder är en svår belastning för känslan. Det är omöjligt att längre vara sin egen välfärd och sitt eget äventyr. Man grips av handlingslängtan.”
I Afrikaboken lever Per Wästberg inne i sin känslas heta ström. De mjuka sidorna hos honom, inlevelseförmågan i avvikande öden har därför inte övergivit honom. Han har verkligen lyckats att bli, för att citera Göran Schildt, solidarisk med de förtryckta färgade han mött genom att komma dem så nära att han hos dem återfunnit ”sin egen vilja att leva, skapa och utveckla sig, denna gemensamma makt inom oss som tar sig så olika uttryck beroende på våra olika yttre möjligheter”. Hans bok är ett lysande verk, främst genom den känsla av närvaro som den förmedlar. Förr berättade Wästberg med fäderneärvd saklighet och tingförälskelse om människor som inte alltid kunde fånga vårt intresse. Nu sätter han in sitt stora kunnande, sin förmåga att fånga och återge repliker, rörelser, miner, stämningar på ett människomaterial som djupare angår honom.
Hans bok gör intryck av omedelbar och flärdfri sanning, och i detta synes den mig äga drag av storhet. Den arbetar med verkningsfulla kontraster: ambulansen för vita som går tom från olycksplatsen där negrerna förblöder, Nyasaland, utmålat i turistbroschyrerna som ett paradis – för vita – samtidigt som undantagstillstånd råder för de svarta, negerreservatets torra jord ställd mot den goda jord som avskilts för de vita och som endast till en ringa del är uppodlad, de vita familjernas sentimentala pysslande med hundar och katter och hårda likgiltighet för de svarta tjänarna, de härskandes djupa okunnighet om det egna landet och de svartas liv och de svartas kunskap förvärvad som tjänare i de vitas hus. Wästberg har en särskilt god hand med små belysande detaljer: de vitas hundar som reser borst inför färgade, de tarvliga berättelserna om tjänstefolkets dumhet och vidskeplighet, MRA-männens nedriga pretention på att företräda försoningstankar, angivelsebreven som ej behöver frankeras.
Vad Wästberg har sett har hos honom utplånat varje känsla av solidaritet med det härskande vita skikt som mottog honom som sin gäst. Även ett förjagande av de vita med våld från Centralafrika kommer han inte endast att kunna psykologiskt förstå och förklara, utan också gilla och godkänna. Det hindrar inte att han inser att framtidens Afrika måste byggas upp på gemenskap mellan svarta och vita. Den katastrof som kanske nu hotar kan i längden inte vara till de färgades fördel. Men kommer katastrofen, är det ingen tvekan om var skulden skall läggas.
Alla blickar är i dag riktade mot Sydafrika. Den våldsamma reaktionen hänger samman med att bakom rapporterna om nedskjutna negrer, om pansarvagnar mot obeväpnade, om koncentrationslägerfångarna bakom taggtråden skymtar bilder från de tyska koncentrationslägren och från de gasugnar där miljoner judar mördades för sin ras skull. Det ligger en fara i denna sammanblandning. Trots allt är ännu klyftan mellan de nazistiska bödlarna och de vita i Sydafrika stor. Men den vite mannen där liksom i Förenta staternas sydstater ser de färgade som för evigt dömda till tjänande, fattigdom och lydnad på grund av deras förmenta okunnighet, opålitlighet och primitivitet. Hudfärgen har blivit en moralisk kvalitet. Den vite behöver endast betrakta sin egen vita hand för att övertygas om att den moraliska överlägsenheten är på hans sida. Detta sätt att camouflera egennyttan och njutnings-och ägandebegäret är uråldrigt. Per Wästberg visar oss med en rad slående exempel denna mekanism i funktion. Kanske for Per Wästberg till Afrika för att tillfredsställa sin längtan efter det exotiska, för att finna en avvikande värld att foga till dem han redan skildrat. Men det var inte det fjärran liggande han fann, utan det som är nära, allmänmänskligt och påträngande. Afrikaresan blev för honom ett uppvaknande till verklighet. Man skulle gärna vilja på denna punkt betrakta honom som representativ. Vi lever i en tid av uppvaknande. Sedan hundra år har jorden hastigt krympt. De konstgjorda satelliterna behöver endast nittio minuter för att överflyga samtliga världsdelar. Men det är endast skenbart samma tid överallt. Det är inte bara geografiska gränser som skiljer oss åt, inte bara rasideologier och trossystem, utan också tidsskeden. Per Wästberg for ut med den västerländska splittringen i blodet. Han hade ofta drömt om fjärran tider, om att leva några år till exempel i ”1840-talets lövskugga med skarpskyttar, kringlor och landåer”. I Afrika upplevde han en barbarisk fjärran tid och kom att se på världen med nya ögon. Hans bok hör till dem som söker öppna våra ögon för nödvändigheten av att klockorna visar samma tid i alla länder.
4 april 1960