Tre för spioneri dömda män avtjänar för närvarande livstidsstraff i våra fängelser. En av dessa man har i höst suttit fängslad nio år. En annan har strax avtjänat åtta år. Den tredje har levat i fängelse ”endast” något över sju år. Det brott dessa män gjort sig skyldiga till är av grov natur. De har till främmande makt förrått militära hemligheter. I händelse av krig hade landets säkerhet och kamraters liv varit prisgivna. Det är därför ej vår avsikt att här ifrågasätta det berättigade i den hårda straffutmätningen.
Vi önskar däremot diskutera om det inte vore skäligt att nu av nåd sätta de dömda på fri fot. I varje fall borde den som avtjänat den längsta strafftiden komma i åtanke. Livstidsstraffet i vårt land utmäts sällan. I dag finns det sjutton livstidsdömda i våra fängelser. Utvecklingen har gått mot en humanare och rimligare syn på begreppet livstid. Under 1930- och 1940-talen beviljade regeringen villkorlig frigivning av nåd, dock blev med ett undantag den avtjänade strafftiden aldrig under tio år. Under 1950-talet var praxis att livstidsstraffet nedsattes till femton års straffarbete. Det innebar att den fånge som skötte sig väl inte behövde avtjäna mer än två tredjedelar av strafftiden, alltså tio år. Dock började nu i vissa fall gränsen förskjutas nedåt. En mycket ung man dömdes till livstid 1947. Han skötte sig perfekt och benådades redan efter sju år. En annan fånge frisläpptes efter sju år och nio månader.
Enligt vår mening är denna mildring av livstidsstraffet rimlig. Redan tio år betyder ofta en människas hela liv, ty så lång tid i fängelset kan innebära att oöverstigliga hinder rests för den som söker bygga upp en ny tillvaro. De faktorer som kommer i fråga vid benådningar är i förstå hand fångens uppförande i fängelset och hans eventuella samhällsfarlighet. När det gäller de ifrågavarande spionerna har de alla tre skött sig exemplariskt och tillvunnit sig fångpersonalens aktning. Ingen vill väl påstå att de i dag skulle vara i besittning av militära hemligheter som främmande makt kunde ha nytta av. Att de, om de frigavs, genom nya spionerier skulle kunna skada vårt land är av flera skäl ytterst osannolikt. Vore det då inte skäligt att de kom i fråga till benådning lika tidigt som sådana ”vanliga” livstidsfångar som bedömts som speciellt ”godartade” och ofarliga?
Det finns måhända människor som önskar hävda att det här rör sig om brott av ovanligt grov natur, att spioneri är mera förtjänt av livstidsstraff än ett kallblodigt mord på ett barn eller en åldring. Det må vara tillåtet att påminna dessa bedömare om att de dömda spionerna i viss mån redan utstått ett straff som är hårdare än andra livstidsfångars. De fick under sina första år ej i samma utsträckning som andra livstidsfångar permissioner, emedan man ej ville riskera att de skulle sätta sig i förbindelse med sina forna uppdragsgivare och kanske också en smula därför att fångvårdsmyndigheterna fruktade den folkstorm som kunde uppstå om det blev känt att spionerna vid enstaka tillfällen fick röra sig fritt. Därtill kommer att vi i modern tid ej haft till livstid dömda spioner i våra fängelser. Det existerar därför intet prejudikat vad benådningen beträffar. De fångar som haft möjlighet att vittna om sin situation har varit överens om att inget är svårare att stå ut med än ovissheten vad gäller strafftidens längd. Denna ovisshet har de livstidsdömda spionerna i hög grad fått lida under, medan deras livstidsdömda kamrater kunnat fästa sitt hopp vid fall då benådningen kommit relativt tidigt. I detta sammanhang förtjänar påpekas att den engelske atomspionen Klaus Fuchs, vars spioneri hade allvarligare konsekvenser än något av de svenska fallen, dömdes till endast 14 års fängelse och benådades efter nio år.
Den politiska fanatismen har i vår tid nått en utbredning och en intensitet som aldrig förr i historien. Kommunismen har för miljoner människor blivit kyrka, fosterland, hem. I den heliga kommunistiska trons namn har de avskyvärdaste brott begåtts, har land, familj, vänner och arbetsgemenskaper svikits. Kommunismen har blivit det tjugonde seklets religion, och som alla tidigare religioner har den främst gripit de fattiga, de oupplysta, dem som mer än andra varit offer för sina lidelser och för cyniska maktspekulanters intrigspel. De livstidsdömda spionerna ansåg sig handla i överensstämmelse med sin tro och sina samveten. Vi alla är överens om att samhället måste skydda sig mot brottslingar av detta slag genom hårda straff. Men vi kan inte förneka att de i viss mån är produkter av samhällsförhållanden och tidsomständigheter. Det är enligt vår mening ännu ett skäl att ta en benådning av de tre livstidsdömda spionerna under övervägande.
Ledare 8 maj 1960