Pacifisterna, som förvaltar ett ädelt arv från upplysningstiden, från Rousseau och Kant, betraktar krig som något under alla förhållanden onaturligt och vidrigt. En nation som hotas av en angripare bör hellre än att gripa till vapen underkasta sig och sätta sitt hopp till ett inre motstånd. På längre sikt skall segraren förvandlas genom påverkan av de undertrycktas högre moral.
Denna pacifism bekändes under artonhundratalet av miljoner människor och vann terräng ännu på 1930-talet. Den sköt skott i över hela världen lästa diktverk med Bertha von Suttners roman Ned med vapnen i spetsen, och den verkade bakom drömmarna om världsregeringar, fredsdomstolar och nationers jordomspännande förbund.
För pacifisterna var och är kriget först och främst en humanitär fråga och inte en politisk. De skiljer ej mellan det rättfärdiga kriget och det orättfärdiga, mellan försvarskrig och erövringskrig. Det är kriget över huvud taget de vänder sig emot. Man skulle därför tro att de i våra dagar gladde sig åt en bättre marknad än någonsin. Före de motoriserade massarméerna, kulsprutan och giftgaserna, före de tunga bombplanen, före atombomberna och de transkontinentala raketerna var det lättare att avfärda pacifisterna som blåögda fantaster som ljög sig bort från verkligheten. Våldet, hävdade med fog realisterna, regerade världen, och den nation var dömd till undergång som inte accepterade våldets regler. Det fanns en ”fred” hårdare och brutalare än något krig. Det fanns ok så tunga och förnedrande att döden var att föredra. Avsatte inte det amerikanska inbördeskriget goda frukter! Vann inte Finland sin frihet när det 1939 gjorde motstånd mot den ryska kolossen! Var det inte med vapen det outhärdliga nazistiska tyranniet slogs ned!
I dag däremot kan pacifisterna hävda att deras moraliska fördömande av kriget ingått förbund med det politiska bondförnuftet. Om ett kärnvapenkrig kan förinta hela vår civilisation och döda större delen av jordens befolkning, är det svårt för att inte säga omöjligt, att påstå att en sådan katastrof vore att föredra framför underkastelse under en tyrann. Det finns en gräns för vår offervillighet för de värden vi sätter högst. Själva ordet offer innebär att det finns överlevande att offra för.
Trots detta går pacifismen ej framåt, ett faktum som vi ej bör beklaga. Orsaken är att de kommunistiska diktaturerna med Sovjetunionen i främsta ledet i dag i ej ringa utsträckning dikterar vår moral och bestämmer de idéer och verktyg vi har att begagna. Den revolutionära socialismen betraktade kriget som en av det kapitalistiska samhällets många avarter. De breda lagren, som svettades i ammunitionsfabrikerna och blödde på slagfälten, hade inget intresse av krig. När tyrannerna var störtade skulle det eviga fredsriket komma av sig självt. Ej nog därmed. I den revolutionära traditionen fanns ett samband mellan krig och revolution. Revolutionen var på en gång en frukt av kriget och ett vapen att bekämpa kriget med. Den franska kommunen skapades i ett av ett stort krig härjat land. Den ryska revolutionen 1905 var en direkt följd av det rysk-japanska kriget, som försvagade den ryske självhärskarens makt.
Den andra internationalen slog ett par år senare fast att det var de socialistiska partiernas bjudande plikt att utnyttja ett eventuellt krig till att väcka massorna och störta kapitalismen. Att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig blev Lenins paroll. Ur det stora världskrigets kaos föddes den första kommunistiska världsmakten. Det betyder att varje äkta kommunist, hur fredsälskande han än må vara, har en ambivalent inställning till krig, en ambivalens som under de år som gått sedan 1917 utgjort en stor fara för världsfreden.
I den kommunistiska världsbilden är kriget oupplösligt förbundet med det kapitalistiska systemet, kriget är, kunde man säga, endast en sida av detta system. Därför måste liksom en gång Marx och Lenin dagens ryska härskare betrakta pacifismen som farlig och från socialistisk synpunkt betänklig. Ty om man fördömer alla krig, måste man också fördöma kriget mot kapitalismen, det vill säga kriget mot krigets förmenta orsaker, och därmed hotas den socialistiska tron av upplösning. Ett krig måste bedömas efter den skada det kan tillfoga kapitalismen och den nytta det kan göra världsrevolutionens sak. Den disciplin och de offer man i den kommunistiska ideologins namn fordrar av det ryska folket vore orimliga om inte denna ideologi representerade värden större och heligare än några andra. Den politiska trosfanatismen tål lika litet som annan fanatism andra gudar och andra läror.
Då pacifismen hyllar ett absolut värde, nämligen fördömandet av kriget under alla förhållanden, kan den icke tillåtas i Ryssland. Den av taktiska skäl betingade sovjetryska flirten med västerländsk pacifism under senare år, liksom på tjugutalet, torde det vara onödigt att här diskutera. En pacifism praktiserad endast i Västerlandet blir meningslös. Vi kan inte göra annat än acceptera ryssarnas villkor och hoppas att Västerns styrka skall avskräcka ryssarna från krig. Vi får betrakta den tid vi lever i som en vänteperiod, under vilken intet annat återstår än att stå rustade. Vårt hopp ligger i att stålkupan över de diktaturstyrda länderna skall lyfta sig, att det kommunistiska systemet skall uppluckras inifrån under inverkan av insikten att världen i dag är en enda och att freden är en större sak än det tillfälliga samhälleliga systemet.
Ledare 14 augusti 1960