Den nazistiska judepolitiken utgör det förfärligaste kapitlet i mänsklighetens historia. Det faktum att tyskarna under kriget kallblodigt mördade ett helt folk färgar på ett avgörande sätt vår människouppfattning och vår livssyn. Vi kan inte, även om vi skulle önska det, gå förbi denna sak och låta de döda, som det så vackert heter, begrava sina döda. Slavlägren, gaskamrarna, krematorieugnarna kan sprängas och förintas, men plånas därför inte ut ur de nu levande generationernas medvetande.
Den som i dag reser i Tyskland finner att diskussionen kring brottet mot judarna där är mindre livlig än på många andra håll i världen. Vid varje steg som Tysklandsresenären tar blir han påmind om det lidande som genom nazismen, kriget, krigsfångenskap en, den ryska terrorn och de nya gränserna drabbat tyskarna. Han bjuds detta lidande i tidningsartiklar, sentimentala filmer, pamfletter, radioprogram och privata samtal, och han måste ju erkänna att det är ett stort och märkvärdigt lidande som serveras. Kommer resenären från ett land som varken halvt förblött eller lemlästats, är det naturligt att han stäms till ödmjukhet och att han söker bekämpa sitt obehag inför den självömkan som många av vittnesmålen präglas av.
När det däremot gäller den smärta tyskarna åsamkade andra är förtegenheten stor, antingen det nu beror på okunnighet eller har sin rot i obotfärdighet. En framstående tysk kulturpersonlighet, som jag nyligen hade tillfälle att diskutera dessa ting med, sade mig att om man betänker människans allmänna benägenhet att böja sig inför våldet, kan man inte annat än beundra det tyska folkets under Hitlertiden visade ståndaktighet. Jag betvivlar, så ungefär föll hans ord, att något folk skulle kunnat uppvisa så många hjältar under motsvarande förhållanden som det tyska folket under nazismen. Det är lätt att förstå att en debatt av värde om den tyska skuldfrågan inte har stora chanser att komma i gång när yttranden av detta slag får stå oemotsagda.
Det föreföll mig under de sommarveckor jag vistades i Tyskland som visade sig överallt spåren av en svår, förhemligad sjukdom. Detta välståndsraseri, detta mätande av en människas värde efter hennes kläder, hennes bil, hennes bostad, dessa böjda ryggar inför det amerikanska, detta smusslande med revanschtankar bakom fredskulisser, denna brist på vilja att från ledande poster utrensa före detta nazister, detta växande kristna bigotteri, denna svällande katolska kyrka, som sprider sin okunnighets förstening, denne gamle man vid makten utan tolerans och med rötter i en länge sedan gången värld, denna ”demokrati” som så föga liknar en demokrati – allt detta gjorde på mig intryck av inflammering, av flykt. Bakom syntes mig lura en ångest som ville fram, men inte fick. Ögonen fladdrade och mötte aldrig den frågande. Allt tycks vila i sken och lögner.
Naturligtvis måste man försöka förstå och urskulda. Naturligtvis måste man betänka tyskarnas lidande. I Gert Geisers roman Slutbalen, där allvarliga problem tas upp, berättas om rika tyska affärsmän vilka spränger djupa schakt på tomten innan de bygger den luxuösa villan. De fyller sedan schaktet med stenkol. Kolet – en dold privatgruva – kan de använda först när i nästa krig villan blivit förintad. Det är en notis som vittnar om otryggheten i dagens Tyskland. Jakten efter pengar och välstånd får kanske ses mot bakgrunden av denna känsla av att allt är tillfälligt, att uppbrottssignalen kan komma i varje sekund, att det gäller att slå sig fram, att njuta, att leva i ögonblicket.
Det faller sig naturligt att kombinera tystnaden kring de tyska brotten mot judarna med den hysteri som präglar dagens Tyskland. Judemorden är inte en sak som gäller endast bödlarna, de som direkt medverkade i morden. Dessa personer söker man ta fast och döma, och de gör tjänst som alibin för de andra, för alla dem som en gång röstade nationalsocialistiskt och gynnade antisemitiska tankegångar. Man måste minnas att i antisemitismens förlängning finns morden och förintelselägren. Ty den som menar att den judiska ”rasen” – någon judisk ras existerar självfallet inte annat än i den antisemitiska terminologin – är mindre värd än någon annan ”ras” kommer en dag att tvingas dra en brutal konsekvens ur sitt resonemang. Värderas människor olika, kan man inte undandra sig följderna därav. Det är här den tyska skuldfrågan är som mest brännande. Det är i tystnaden kring dessa problem som de sjukdomshärdar skapas varifrån en otäck stank slår upp. Det förefaller mig som vore det angelägnare för Tyskland att komma tillrätta med dessa ting än att finna en väg till återförening av de båda rikshalvorna.
En svårighet när det gäller debatt kring den tyska judefrågan ligger i den relativa bristen på vittnesbörd. De mördade kan inte vittna. Det finns inga domstolsprotokoll, inga anklagelser, inga försvarstal, ty de mördades brott existerade inte, lika litet som deras rätt till försvar. Det finns heller inga överlevande som kan berätta. Det finns knappast ens hus, gravstenar, gator som kan vittna om lidandet. Det är tyst över förintelselägrens ruiner och i de kvarter där gettot i Warszawa en gång låg. De få röster som överlevat är så svaga att de knappast förnimmes, anderöster ur massgravarna.
Detta betyder självfallet inte att vi behöver sväva på målet om vad judepolitiken innebar. Dokumentationen är överväldigande, trots att i förhållande till brottens omfattning så få av de ”dömda” kunnat uttala sig.
Ett antal bödlar som blivit fast och inte längre haft något att förlora har mer eller mindre förbehållslöst berättat om mördandet som hantverk och storindustri. Men den stora mängden av tyskar som hjälpte till, som tog judisk egendom i besittning, som drev judarna ur deras yrken, ur deras bostäder, ur de offentliga parkerna, tiger. Några passiva vittnen anmäler sig, det är sant. I Hans Stoltz stora roman Vid Sprees gröna strand berättar en av huvudpersonerna vad han såg av judeterrorn i Polen och Ryssland, och man förnimmer vid läsningen att det här är ett ögonvittne som för pennan. Vittnen av dessa slag berättar vad de sett, att de kräkts, att de svimmat inför det ohyggliga och ofattbara. I sina sena vittnesmål söker de befrielse, och de är på rätt väg. Men de är få. Huvuddelen av deras landsmän föredrar att hålla sig tysta eller att vittna om egna lidanden.
Bland de fåtaliga judiska dokument av betydelse som bevarats intar en polsk gosses dagbok en betydande plats. Dagboken hittades för några år sedan på en sophög. Ingen vet hur och när den hamnat där, och ingen vet vad det blivit av gossen, vars namn var Dawidek Rubinowicz. 1940 var han tolv år gammal och började i ett skolhäfte som han ej mera behövde för sina studier, ty skolan var stängd, att anteckna viktigare ting som hände honom själv och hans familj. Dagboken har nu utgivits på svenska under titeln Davids dagbok i en lysande översättning av Mira Teeman. Det vill säga, om översättningen är lysande vad trohet mot originalet beträffar kan jag inte av brist på kunskap i polska språket yttra mig om. Men tonen är utomordentligt trovärdig. Varje mening så levande. Man tycker sig höra pojkens röst, trots överflyttningen till ett annat språk. Det är Mira Teemans medkännande fantasi och hennes diktarinstinkt som åstadkommer detta, och man är henne tacksam därför.
I det judiska folkets lidandeshistoria bjuder Dawidek Rubinowicz endast små och ”vanliga” ting. Förintelselägrens sanning har ännu ej gått upp för honom och hans familj. Eller är det endast så att de äldre håller denna kunskap undan barnen? Under de två år som dagboken omfattar drivs judarna samman i getton och berövas så gott som alla sina existensmöjligheter. I Dawideks anteckning växer en bild fram av det judiska folket som villebråd, som arma utsvultna harar och rävar i skogen, där tyskarna som jägare utan barmhärtighet i varje stund kan uppträda. Det finns inte längre någon väg mellan förföljarna och deras offer. De lever på skilda klot. Ingen vädjan når fram, ingen medkänsla kan slå rot. Det finns inte ens ett hopp om förbättring, och kanske hämtar de olyckliga just ur hopplösheten ett slags styrka. De slipper åtminstone bli besvikna, slipper det bedrägliga tövädrets påfrestning och får söka sin enda tröst i sammanhållningen.
Dawidek har ingen överblick över vad som sker honom och hans närmaste. Det är naturligt vid hans ålder. Tyskarnas grymhet ter sig för honom som en naturkatastrof, som det inte lönar sig att ifrågasätta eller ens diskutera. Han nöjer sig med att notera – om den judiska pojken som binds bakom tyskarnas släde och får springa tills han stupar, om den tyska ordern att i en iskall vinter skotta in snö i den judiska bostaden därför att den är ”smutsig”, om den sjuke fadern som sänds till slavläger. Men hellre än att söka karaktärisera dagboken, vilken i lika hög grad som Anne Franks är värd vår uppmärksamhet, vill jag låta Dawidek själv tala i ett par citat. Den 10 april 1942 heter det:
”De tog mannen och hustrun som bor mitt emot oss och två barn blev kvar. Nu hör man om igen att barnens far sköts på kvällen för två dagar sedan och henne körde de, svårt sjuk, till Kielce. Gendarmeriet var i Slupia och tog tre judar och i Bieliny gjorde man upp med dem (naturligtvis ingenting annat än att de blev skjutna). I detta Bieliny har det verkligen utgjutits mycket judiskt blod, där har det verkligen blivit en judisk kyrkogård. När kommer slutet på denna hemska blodsutgjutelse? Om det varar länge till så kommer folk att dö som flugor av bara skräck. En bonde från Krajno kom till oss och talade om att vår före detta grannes dotter har de skjutit för hon var ute efter kl. 7. Jag kan knappt tro det, men allt kan vara möjligt. Flickan som en blomma, skulle hon ha skjutits då har väl världens ände kommit. Att inte en dag kan vara lugn. Mina nerver är nu alldeles slut, när jag hör något om nån olycka vill ögonen tränga ut och huvudet börjar värka och då blir jag så utmattad som efter det tyngsta jobb. Så är det inte bara för mig utan för alla. Inte nog med att kosackerna under förra kriget sköt ner pappas far, och pappa var med så han fick nog han också, han var då 11 år. Så nu när han får se en tysk så skulle han vilja krypa in i minsta lilla springa, så ur gängorna är han.”
Den 29 maj samma år berättar dagboken – det är den näst sista anteckningen, sedan faller tystnaden över Dawidek Rubinowicz – följande:
”När gendarmerna från Kielce hade åkt, stannade åtta stycken från Bieliny kvar. En gendarm gick förbi en gård och fick syn på en judinna som sprang, han befallde henne att ögonblickligen stanna men hon lydde inte utan sprang vidare, när hon inte ville stanna så sköt han efter henne och träffade henne första gången, sen befallde han att hon skulle begravas där alla som har skjutits är begravda. Ett sådant fruktansvärt öde hon mötte, att utan någon som helst orsak bli nerskjuten. När hon låg på gården, hon hade ju 6 barn, så lät man dem inte komma i närheten av henne och om någon började gråta så slog han.”
Sådan har den europeiska verkligheten varit i det tjugonde seklet. Brott av detta slag måste lämna ohyggliga spår efter sig, vilka inte på många generationer kommer att kunna utplånas. Om Tyskland i dag är en sjuk nation, hänger detta på ett avgörande sätt samman med det ofattbara som denna nation lät ske mot judarna.
25 september 1960