Adolf Eichmann, massmordens organisatör, har rannsakats och dömts i stärkt offentligt strålkastarljus. Hans offer, de miljoner judar som mördades, hade inga andra åskådare än sig själva och bödlarna. Ett helt folk dog i tystnad. Inga vittnens medkänsla lindrade smärtan. De döende kunde inte ens trösta sig med att en mening fanns i deras lidande, ty de hade ingen som kunde rapportera om deras liv och död.
Från en synpunkt sett har processen mot Eichmann fått alltför stor publicitet. Många människor bibringas måhända den föreställningen att det är avslutningskapitlet i det ohyggligaste morddrama historien känner som de nu tagit del av. Som i sagan har allt gått bra till sist. Mördaren står avklädd, ynklig och föraktlig framför sina domare och får sitt rättvisa straff.
Det finns skäl att erinra om att den före detta SS-officer som på fredagen i sin skottsäkra glasbur i Jerusalem mottog sin dödsdom inte är huvudsvarande i processen om sex miljoner mördade judar. Han är en bödel bland många. Han har varit ett redskap i rashatets hand, en hantlangare i antisemitismens långa och förfärande historia. Den verkliga mördaren är antisemitismen, ty i förlängningen av tanken att någon ras, någon grupp människor är mindre värd än andra ligger mordet och massutrotningen. I goda och ljusa tider kan man naturligtvis tillåta också de mindervärdiga att leva, åtminstone som tjänare. I onda och svåra tider dödar man dem som är av mindre värde. Därför är var och en, som hänger sig åt antisemitiska föreställningar i moraliskt avseende en mördare. Den verkliga grunden till krematorierna i Polen lades inte då Nürnberglagarna infördes i Tyskland, då varje jude som fyllt sex år tvingades bära Davidsstjärna, då parkerna stängdes för judarna och synagogorna brändes. Grunden lades hundratals år tidigare. Antisemitismen har en av sina rötter i ett primitivt främlingshat. Den har ofta förbundit sig med den nationella fanatismen, och den har under många epoker gynnats inom kristenheten av föreställningen att det var judarna som dödade Jesus. Bara genom att judarna inte erkände Jesus som Messias ådrog de sig enligt en under århundradena utbredd åsikt en skuld.
Vi vet inte om antisemitismen spelat ut sin roll i historien eller inte. Vi vet att den lever kvar på många ställen i den västliga världen. Vi känner också till att judarna i Sovjetunionen utsatts för svåra förföljelser – särskilt under Stalintiden – men att diskriminering av judar även i dag förekommer där. Antisemitismen förenar sig här som så ofta med trosfanatism och nationalism. Den förhoppningen bör väl ej skrinläggas att nazisternas massutrotning av judar betecknar på en gång antisemitismens kulmen och begynnande utblomning. Men som en slutakt i det sjuka och brottsliga drama som antisemiterna bjudit världen kan man dock inte betrakta domen över Eichmann. En ständig vakthållning på denna centralt mänskliga front är nödvändig.
Ej heller är det sista ordet sagt när det gäller massmorden på judarna. Verkningarna av dessa mord kommer att göra sig märkbara under århundraden. Det var en väsentlig del av det kulturbärande skiktet i det centrala Europa som förintades i gaskamrarna. Det var den del som i stor utsträckning svarade för rörlighet, fantasifullhet och internationell utblick. Detta inte på grund av att det skulle finnas speciella judiska egenskaper – sådant rasmystiskt dravel bör givetvis avvisas – utan på grund av att judarna genom diskriminerande lagstiftningsåtgärder tvingades att söka hävda sig framför allt på konstnärliga och intellektuella fält. Mordet på judarna betydde en utarmning av Europa och en utarmning just på sådana avsnitt vilka inför den nya tiden med dess krav på enhet, inlevelse och tolerans är speciellt viktiga.
Den nazistiske brottslingen ställd inför Israels folk är dömd till döden. Mot hans avrättning vill trots allt de principiella motståndarna till dödsstraffet, och till dem räknar vi oss, protestera. Vår kulturs etiska grundval har att göra med individens okränkbarhet och egenvärde. Även en förhärdad brottsling är en medmänniska, vilken genom straffet bör ges en möjlighet att tillfriskna. Dödsstraffet blir därmed uteslutet. Det känns dock onaturligt att i detta fall diskutera straffsatser. Det israeliska folket må självt avgöra denna sak. Det finns inga mått med vilka det nazistiska brottet mot judarna kan mätas. Tio, tjugu, kanske hundra människor klädda i trasor, utmärglade, piskade eller lockade in i gaskamrarna kan vår medkänsla omfatta och gripa. Men när det rör sig om en industri, när dag efter dag ett helt folk vandrar in i döden sprängs de ramar inom vilka vår tanke och vår känsla kan röra sig. Detta hände i vår tid. Vi kommer aldrig riktigt att kunna fatta det. Inför detta brott känns det oanständigt att diskutera en enskild bödels öde. Han bör skjutas åt sidan, så att vi får fortsätta att söka förstå och övervinna nazismens dödliga förgiftning.
Ledare 17 december 1961