Jag är femtio år gammal och sedan länge medveten om att mitt livs väg kröker sig. Jag ser det på stjärnorna, som välver runt. Hos Ariosto, i den stora sången om ”Den rasande Roland”, läste jag om rävhonan som springer fram och tillbaka nedanför trädet i vars topp örnen slagit sig ned med hennes rövade unge, som han söndersliter. Lika omöjligt som det är för rävhonan att rädda sin unge, lika omöjligt är det för oss alla att kontrollera och styra vårt liv. Vi kan endast med hjälplösa ögon följa sönderslitandet: håret som grånar, hjärtat som bultar i trappan, förgrovningen i nerver och sinnen.
Som barn och ung såg jag mänskligheten som fäder. Långa fäder och korta fäder, fäder tjocka som kristendomsläraren, vilken i varmbadhusets ånga tedde sig klotrund med magen glänsande som en gigantisk biljardboll, fäder i uniform och fäder i overall, stränga fäder och milda fäder. Alla sorter var representerade, men ett hade de alla gemensamt: de hade makten. Mitt liv berodde på om jag kunde blidka dem i deras styrka och fullkomning. De mått jag mätte med räckte från fädernas ogillande till fädernas beröm. Även om livet i denna fadersvärld kunde vara farligt – det latenta hotet fanns där i varje minut –, innebar det dock en trygghet tack vare de fast utstakade gränserna.
Nu sjunker fäderna ned bakom horisonten, och vare sig jag vill det eller inte är jag tvungen att rikta blicken tillbaka mot dem som nu i mig ser en fader med styrka och makt. Jag känner föga lust för rollen, men jag ser ju att de som kommer efter mig vill att jag skall spela den, att de lika litet som jag själv en gång, då det gällde mina fäder, vill se mig som jag är, svag, vacklande, trevande kring, utan som en utskiftare av gott och ont, en klippa att pröva sin styrka mot, en gud som till sist nådigt småler och lägger allt till rätta.
När det gäller kvinnorna håller också cirkeln på att sluta sig. Först när jag vaknade till insikt om att de fanns var jag övertygad om att de var förbehållna fäderna, att jag aldrig skulle våga närma mig någon av dem. Men en dag fann jag att de var människor som jag själv, och de tedde sig alla lockande och åtråvärda. Alla var en möjlighet till lycka och glädje. Men nu märker jag att en stor del av kvinnosläktet håller på att bli lika onåbart som då jag var yngling. De som kunde vara mina döttrar är oändligt avlägsna. Jag tänker inte på dem som kvinnor längre. De ter sig för mig snarast som blommor på fjärran alptoppar eller i slutna trädgårdar. Jag kan betrakta dem långt ifrån, veta att de är kvinnor, glädja mig åt att de rör sig, pratar och skrattar. En avgrund mellan dem och mig vidgar sig för varje dag och sluter mig ute från en stor del av mänskligheten.
Om jag under mitt vuxna liv blivit sämre eller bättre vet jag inte. Men jag vet att jag förändrats mycket. Jag märker det kanske mest därpå att livet blivit mer konkret för mig för varje år, att det sinnliga och det samhälleliga kommit mera i förgrunden. Jag minns att jag, då jag var ung, tyckte att det var osmakligt och därtill löjligt att ens ett ögonblick räkna som väsentliga livsvärden företeelser som kunde upplevas med sinnena eller mätas med våg eller måttband. Allt sådant måste ju förblekna vid sidan av de andliga glädjeämnena, som jag räknade som mitt livs egentliga innehåll. Jag blev alltid besviken inför det som människor sade var värt att uppleva. Jag drömde naturligtvis om framgång som alla andra, men inte heller detta räknade jag som särskilt viktigt. Det som var avgörande låg i en zon som vette mot det religiösa. Jag hade haft några upplevelser av mystisk hängivelse och inre skådande. En törnros en gång i ett uppländskt sommarlandskap brände sig fast på min näthinna. Jag upplevde den inte endast med mitt yttre öga, utan som en verklighet av högre art. Den brann inne i mitt öga som en liten evighetslåga, och jag kände att den aldrig skulle slockna. Det var en vanlig törnros, hade som alla andra törnrosor fem kronblad och ett virrvarr av spröda ståndare. Ett ögonblick var den ett fönster ut mot någonting. Min själ föreföll att vandra ut ur mitt öga, tvärs genom blomman och in i en okänd evighet, som skänkte en stark lyckokänsla och förnimmelser av lugn och kraft.
Några upplevelser av detta slag var det väsentligaste innehållet i mitt liv. Inför detta blev allt annat likgiltigt. Människans viktigaste uppgift tycktes mig vara att leva i vertikalplanet, att sträcka sig mot denna blå evighet och fyllas av den. Så småningom blev dessa mystiska gripenhetsstunder mera sällsynta och upphörde slutligen helt och hållet. Jag kände det smärtsamt. Samtidigt kände jag hur livet i en annan form och på ett annat sätt närmade sig mig. Det sinnliga livet och hela den samhälleliga sfären hade tyckts mig vara ett billigt surrogat, som på sin höjd kunde göra tjänst som bilder och symboler för det osinnliga. Nu tycker jag att jag på ett annat sätt håller på att arbeta mig in i livet. Eller är det livet som äntligen hunnit i kapp mig och tagit mig i nackskinnet? Nu finner jag tröst i små ting, i att äta, att dricka, i att röra vid något vackert. Jag är försonad med min kropp och är glad att vara en bland många. Jag känner det som hade jag dragits ned mot mull och jord. Jag upplever en ny gemenskap i tingen, och sinnena blossar upp med förnyad styrka. Livet tycks mig så underbart bara genom att det finns. Det eviga finns i det som här skiftar, föds och dör. Det räcker med att andas. Jag springer som rävhonan under trädet där mitt liv slits sönder och förtärs och är lycklig att mitt hjärta ännu bultar i kroppen.
Jag skulle också kunna uttrycka saken så att jag i dag känner livet som ett hem, då jag tidigare uppfattade mig som en främling i tillvaron på jakt efter något finare och bättre än vad som bjuds bland människorna. Den vertikala livssfären har inte blivit mig främmande, men en horisontell har kommit att spela en större roll. Det avgörande synes mig inte vara att finna broar till evigheten, utan att bygga broar mellan människor, grupper och nationer. Den som känner det så uppfattar tron och frälsningslärorna som fientliga makter, För det religiösa sökandet har jag stor respekt, men den som påstår sig veta vem och hur Gud är har förrått det mänskliga, som måste vara osäkerhet och vacklan. Om ett krig skall kunna undvikas och en enad värld byggas, kan detta inte ske om tron på en allena saliggörande lära, vare sig nu denna är av religiös eller politisk art, betraktas som det högsta goda. Vad mänskligheten i dag behöver tillföras är tvivel, mod att erkänna splittring och tvekan, mod att ta avstånd från dem som anser sig sitta inne med den enda saliggörande sanningen. Det vertikala livet kommer alltid att ha kvar sin lockelse. Det är spänningen mellan ensamheten under stjärnorna och gemenskapen bland människorna som ger livet dess storhet.
24 december 1961