I det nyutkomna häftet av Ord och Bild, publicerar Walter Ljungquist, den betydande romanförfattaren, ett inlägg riktat mot min artikel ”Religionsfrihet i advent”, vilken stod att läsa i Dagens Nyheter 2 december 1961. Ljungquist har, han är inte ensam därom, mycket ofullständigt förstått mig. Jag vill därför något utförligare återvända till ämnet.
Kristendomen är en frälsningslära, och Gud, som skapat himmel och jord, har en plan med mänskligheten. Denna plan har för de kristne uppenbarats. Gud sände sin son till jorden och denne korsfästes, dog och uppstod efter tre dagar från de döda. Den som tror på honom skall få evigt liv.
Under kristendomens långa historia har de troende haft olika åsikter om många centrala ting, om arvsyndens art, om den fria viljan, om nåden och om de villkor som råder i det eviga livet. Så vitt jag vet har dock ingen av de mera betydande kristna kyrkorna övergivit tanken att det eviga livet är förbundet med tron på Jesus som världens frälsare. Därav följer för det förstå att frälsningen – jag talar här självfallet om dem som tar det kristna budskapet på allvar och ej om den stora hopen av vanekristna – är det viktigaste i varje enskild människas liv och att allting annat måste underordnas denna väldiga möjlighet. Därav följer för det andra konsekvenser för dem som inte når frälsningen.
Under många århundraden har man som bekant trott att de ofrälsta utsattes för plågor av olika slag. Även i dag finns det människor som omfattar en sådan tro. Men även de som avstått från ett helvete är tvungna att bibehålla någon form av fördömelse för de otroende. Frälsningen kan ju inte finnas om den inte betyder frälsning från något ont. Även om döden för de ofrälsta vore endast en evig drömlös sömn måste den ju framstå som en ohygglig olycka i jämförelse med den salighet som beskärs de troende.
Frälsningstanken öppnar enligt min mening dörren till fanatismen och intoleransen. Därför skrev jag med tanke på kristendomen i min decemberartikel att ”den som förmätet gör anspråk på att äga ensamrätt till tolkningen av de stora livsåskådningsfrågorna är människans och det mänskligas fiende”. Därför betecknade jag viljan till förståelse av andra och insikten om att vägarna är många som det bästa i det västerländska arvet. Ljungquist finner mina ord präglade av fanatism, intolerans och en ”nästan diktatorisk myndighet”. ”Gör experimentet”, skriver han, ”att tillämpa denna ’moral’ inom andra områden, exempelvis samhällslivet, familjelivet och politiken.” Hur skulle det gå om man där ville hindra människor att anse sig ha ensamrätt till tolkningen av de stora frågorna?
Detta experiment har jag för länge sedan gjort och jag har inte behövt fantasin till hjälp. Den troende kommunisten är övertygad om att han funnit de objektiva lagar enligt vilka samhällsutvecklingen länkas. Den som förnekar denna sanning är en dåre. Historien själv, den underbara plan som Marx och Lenin där upptäckt, motiverar brutala åtgärder mot förnekaren. Ur denna tanke, ur kravet på ensamrätt, framväxer den politiska förvildningen. Läror av detta slag, vilka sätter ”uppenbarelsen” framför varje empiriskt rön, måste enligt min mening bekämpas.
Kristendomen har i Västerlandet en väldig maktställning. Den förfogar över en propagandaapparat som nära nog kan mäta sig med den som marxismen äger i de kommunistiska länderna. Våra värderingar, vår syn på historien, både den som ligger före och den som ligger efter Jesus, är präglade av kristna föreställningar. Moraliska och intellektuella framsteg under de senaste två årtusendena har tillskrivits kristendomen i en omfattning som även för den som tagit endast några få steg på egen hand inom forskningens värld borde te sig som orimlig.
Men jag lämnar detta vida fält åt sidan. Jag önskar att kyrka och stat skils åt, och här borde alla kunna vara ense som bekänner sig till religionsfriheten. Jag ser därtill med tillfredsställelse varje försvagning av de kristna organisationernas yttre makt. Samtidigt är ju i vårt land kristendomen inte längre någon fara för framsteget och den andliga friheten, och mycken hygglighet och förträfflighet ryms inom kyrkorna. Den hårdhet och fastlåsthet som är frälsningens frukter motverkas av en stigande upplysning. Därtill kommer att kristendomen för ett överväldigande flertal är endast ett beteendemönster, ett religiöst julgransglitter.
Någon kampglädje på en antikristen front känner jag därför inte. I vårt land i varje fall synes mig kristendomens negativa roll i praktiken huvudsakligen ligga på ett annat område. Kristendomen identifieras alltför ofta med begreppet religion, och det har lett till att den religiösa utvecklingen hämmats. Många människor anser rent av orden kristen och religiös vara synonyma begrepp, då de för mig framstår snarast som varandras motsatser.
För mig rymmer Jesusgestalten stora värden, och kyrkornas läror ter sig för mig vördnadsvärda och fyllda av mening. Men dessa värden försvinner i samma ögonblick dogmerna och lärosatserna uppfattas som realiteter och inte som bilder och symboler. Det är mig omöjligt att förena den kärlekslära som är den bibliske Jesus med bilden av världens frälsare som skall skilja agnarna från vetet, ty denna senare bild för med nödvändighet med sig in i världen en förnyad fanatism och ett förnyat hat. Därom vittnar också kristendomens historia.
De stora religiösa dokument som vår kultur äger rör sig till icke oväsentlig del inom en kristen symbolvärld. Men dessa dokument förlorar en djupare innebörd om frälsningen, den uppståndne Jesus eller det eviga livets salighet uppfattas som slutmål, som objektiva verkligheter. Även om de som författat dessa skrifter, dessa bekännelser, dikter och psalmer själva kallade sig troende kristna, får deras ord sitt liv av att de tränger utöver de symboler de använder. Väsentliga delar av Bibeln liksom av kyrkolärorna är också de att betrakta som diktverk, vilka söker inskriva ett mysterium. Under medeltiden, då kristendomen nådde en innerlighet och ett djup som den sällan når i våra dagar, hade man denna lärans symboliska karaktär klar för sig. Därför var det trots den grymhet och den blodiga kättarjakt i frälsarens namn som denna period bevittnar möjligt, har jag ibland föreställt mig, för ädla andar som Franciscus, mäster Eckehart, Thomas av Aquino och Dante att stanna kvar inom kristendomen. Alla känner Wallins psalm med de underbara raderna:
Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
O ljusets, fridens, salighetens källa,
när skall för mig din rena våg uppvälla?
Vem förer mig till dina friska flöden?
Den stilla döden.
Snart till den strand, där böljor sig ej häva,
lik arkens trötta duva skall du sväva,
till herdens famn lik rädda lammet ila
och där få vila.
Inte ligger den andliga kraft som utgår från dessa strofer i utsikten att få vila i ”herdens” famn! Om dikten handlade om ett hopp endast för vissa utvalda som blivit frälsta att på andra sidan graven mottagas av faderliga armar, hur obetydlig och instängd vore den inte då. En trolleriramsa endast avsedd att åstadkomma en viss effekt. Dikten hämtar sitt liv ur helt andra källor. Den ger ord åt en längtan efter det outsägliga, och den död som där uppträder är en bild för den tystnad som tar vid då detta outsägliga gör sig förnimbart. Kyrkornas kristendom är en dålig lära därför att den har ett mål av konkret art, frälsningen, skiljandet mellan människa och människa. Men den religiösa längtan som funnits inom kristendomen och som alltjämt finns där rymmer ett värde som kan frigöras endast om man återskänker de religiösa symbolerna deras viktigaste funktion – att peka utöver sig själva.
24 juli 1962