Herberg Tingsten berättar i tredje delen av sina memoarer – den utkommer i dag och bär titeln Mitt liv, Tidningen 1946–52 – att Thorsten Jonsson och han i slutet av fyrtitalet kom överens om att deras egna böcker ej skulle recenseras i Dagens Nyheter. Denna asketiska recensionspolitik frångicks dock inom kort. Uppgiften är för mig en nyhet, men om problemets existens är jag starkt medveten. Vänskapsbanden är täta i skrivarvärlden, och intressegemenskap finns på många plan. Maximala moraliska komplikationer inträder då det gäller böcker av en stor tidnings ledande skribenter. Vi har ofta prövat att inkalla recensenter utanför den fasta medarbetarstaben, men erfarenheten visar att dessa tillfälligt anställda domare, vilka kommer i en hedrad och välförplägad gästs situation, är mera fallna för idel omfamningar och kyssar än de ordinarie medarbetarna. Att hämta in motståndare på den politiska eller litterära arenan kommer ju inte gärna i fråga. De infinner sig för övrigt ändå. Se Gunnar Myrdals inlägg i dagens nummer.
Jag är medveten om min mångfaldiga belastning när det gäller Herbert Tingsten. Vart jag vänder mig i den nära fyrahundrasidiga volymen, där han berättar om de förstå sex åren som chefredaktör, har jag en trasa med i byken, ett intresse att bevaka, personliga erfarenheter. Jag är nära vän med Tingsten och har, oftast livad av entusiasm och tacksamhet, samarbetat med honom i många år. När jag anmäler boken beror det inte endast på mitt intresse för ämnet, utan också på att jag inte tror mycket på möjligheten till objektivitet när det gäller böcker och människor. Mina snedbelastningar torde för alla vara uppenbara. Det är långt kvar tills en bred och mångförgrenad framställning av den lysande period i Dagens Nyheters historia då Tingsten var tidningens chefredaktör kan skrivas. Tingstens egen rapport är endast ett fragment, och till detta fragment är denna anmälan en randanteckning.
Herbert Tingsten talar som memoarförfattare om mångahanda som flertalet håller tyst med. Hans ideal är en öppen människa som talar fritt om stort och smått, som vidgår sina svagheter och ironiskt grimaserar då hon beröms. Självständighet, passion och iver är honnörsord framför andra. De överträffas endast av ordet god och av satsen: behärskning inför dödsfruktan. När Tingsten berättar om sitt liv och om människor han mött dömer han med en måttsticka där de nämnda egenskaperna är ingraverade. Han ser då han skildrar sitt tidningsmannaskap alltid den enskilda människan, en ensam hjälte eller skurk på scenen. Den historiska situationen, de ekonomiska faktorerna, det andliga klimatet lämnar han därhän. Han skriver sin egen historia som Churchill världens: de stora personligheterna betyder allt. Han diskuterar på fullt allvar om Ernst Wigforss är en god människa eller inte, som om det funnes en dygdernas och lasternas börs, där dagens säkra noteringar kunde inhämtas. Gustaf Hellström blir grov därför att han visar sig grov, men storslagen därför att han visar samvetskval. Det är inte långt kvar till indianböckernas psykologi.
Vitalt och roligt skriver Tingsten som förr. Procenten briljanta formuleringar är lika hög som i de tidigare volymerna. Men den påtalade psykologiska naiviteten ger ibland överraskande resultat. Ett enda, men viktigt exempel: Tingsten diskuterar sin självständighet gentemot tidningens ägare. Han erinrar om det självklara i att det bör vara chefredaktören som bestämmer tidningens hållning, och han ger en rad exempel på hur han själv tillbakavisat framstötar från medlemmar av familjen Bonnier, som förfogar över Dagens Nyheters aktiemajoritet. Med sin nyss nämnda måttsticka prövar Tingsten sig själv som passionerad självständighetsman. Resultatet blir tillfredsställande. Alla som känner honom är villiga att intyga att Tingsten äger rätt att känna belåtenhet på denna punkt. Han är en utomordentligt självständig karaktär och går ej andras ärenden. Hans dominans får tvärtom andra att vika eller tiga.
Ändå är hans framställning på denna punkt otillfredsställande. Under hela Tingstens tid i Dagens Nyheter förelåg en total värdegemenskap mellan honom och ägarna, främst företrädda av Tor Bonnier, som dessa år var styrelsens ordförande. Bakom ägarna skymtar hela det borgerliga Sverige. Tingsten berättar om den nära vänskap som förenade honom med Tor Bonnier och dennes hustru och om sitt dagliga umgänge med dem. Tor Bonnier hade tagit initiativet till Tingstens anställning, var en lidelsefull beundrare av Tingsten och stödde honom helhjärtat i alla hans mera betydelsefulla kampanjer. Tingsten hade genom sin vänskap med Tor Bonnier del i ägarfunktionen. Detta förhållande var av utomordentlig betydelse för den tingstenska slagkraften. Då Tingsten nu för in Tor Bonnier i självständighetsekvationen endast som en vän med rätt att berömma honom gör han sig skyldig till en förenkling. Tor Bonnier respekterar självfallet chefredaktörens rätt att bestämma tidningens linje, men skriver i ett brev till Tingsten några realistiska ord: ”Hur en chefredaktör i längden skulle kunna arbeta i en tidning där han kände att han ständigt hade styrelsens ogillande är också ett problem som förefaller mig olösbart.” Onekligen! Tingsten har enligt min mening tagit denna sak för ensidigt personligt och ej beaktat de allmänna dragen i situationen. Det går inte att tala om självständighet i djupare mening förrän man kommer i en situation liknande den Tor Bonnier i sitt brev skisserar.
Om Herbert Tingstens insats som tidningsman kan i viss mån sägas vad som brukar upprepas om stora skådespelare. Deras prestationer kan aldrig göras levande för dem som inte själva varit i salongen. Ty vad Tingsten som chefredaktör var var han i kraft av sin snabbhet, sin tankes grace, sin förmåga att stiga upp varje morgon med gamla ord nya i munnen, sitt övertygande ursinne, sin växling mellan polemik och ”tidlösa” artiklar. Han var i varje stund vitalt närvarande i tidningen, och detta kan man inte återskapa.
Däremot kan man karaktärisera hans väsentliga insats som tidningsman. Som många gånger framhållits ligger inte denna insats främst i påtagliga resultat, i lagstiftnings-och handlingsskördar som vuxit upp ur hans kampanjers sådd. När han nu berättar om dessa kampanjer har han vissa svårigheter, ty han är samtidigt stolt över dem och likgiltig – relativt – för vad de gällde. Tiden har bytt skinn, och Tingsten själv har förändrat sig.
Men i ett avseende skrev Tingsten i tecknet av en vision: det egna förnuftets primat, en fri mans rätt och plikt att i varje ögonblick och av vem som helst kräva besked i detta förnufts namn. Enligt min mening nådde pressen i vårt land tack vara denna tingstenska egenskap för första gången en full mognad. Att Tingsten med myndighet hävdade pressen som statsmakt vid sidan av andra har sagts av honom själv och andra. Det är riktigt. Men det avgörande var att denna ”statsmakt” var grundad på intet annat än chefredaktörens förnuft och goda vilja. Tidningen skulle ej vara redskap för ett parti, en klass, en organisation, en ägare. Den skulle vara blott sig själv. Ett sådant program hindrade inte att tidningen associerade sig tillfälligt med utomstående makter, och Tingsten drev exempelvis vissa tider en så ivrig folkpartipolitik att motsvarigheter ej torde kunna uppvisas hos oss från vare sig tiden före eller efter honom.
Tingsten berättar att han i ett samtal under kriget med Otto Järte beklagade att Segerstedts extremism och överdrifter minskade hans slagkraft och förmåga att övertyga. Järte svarade: ”Men du måste tänka på dessa Segerstedts aktioner som rockader. Då man gör en rockad i schack blir situationen en annan; att två pjäser byter plats förändrar i själva verket hela spelsättet. Då en tidning uppträder som Handelstidningen blir alla tidningar, även de som är mest fientliga och ilskna, påverkade och skriver på ett annat sätt än de eljest skulle ha gjort. Rockaden vidgar ramen för debatten, stimulerar kritiken och är därför av vikt även om ingen synlig effekt uppnås.” Tingsten skriver att denna Järtes rockadteori skänkte honom glädje och tröst.
Tingsten avser de aktioner i Atlantpaktens, atombombens, antisocialiseringens, samregeringens och folkomröstningens tecken som han bedrev. Men rockadteorin kan användas om hans verksamhet i vidare mening. Genom att han frigjorde sig från alla hänsyn och lojaliteter, genom att han aldrig kunde tiga i vilka uråldriga traditioner än dumheten draperade sig, i vilken purpur- och akademiglans än fåfängan uppträdde och hos vilka massuppbåd den falska andligheten än sökte stöd förändrade han det andliga klimatet i vårt land och gjorde en rad grumliga tankegångar och attityder för lång tid omöjliga. Han bidrog dessutom till att vidga själva begreppet politik. I vårt land har detta begrepp alltför ofta varit identiskt med sådant som riksdagen sysslar med, diplomaterna rapporterar om, inrikes- och utrikesredaktörer traditionellt kommenterar och regeringen vardagligen handlägger. Till politiken hör allt som rör människans förhållande till samhället och medmänniskorna. Till Politiken hör moralen, konsten, litteraturen, religionen. Människan i samhället måste betraktas under ett totalt perspektiv. Varje uppdelning i vattentäta skott, varje överantvardande av centrala mänskliga frågor i enbart experternas händer är av ondo.
Herbert Tingstens stora insats var kanske inte möjlig utan en god portion av den psykologiska naivitet jag sökt belysa. Han vill i sina memoarer ge en sannfärdig bild av sig själv, men han äger knappast en aning om hur han verkar på andra, hur dominerande han är i sitt uppträdande, hur liten förmåga han äger som iakttagare. Han frågar inför alla samma frågor, mäter med samma standardmått. Hade han i stridens hetta ej arbetat efter denna metod, hade han inte haft lätt att övertyga sig själv att den som enligt hans mening hade fel i en sakfråga också definitivt stod i ett oriktigt och moraliskt fördömligt läger, kämpade djävulens sak då han själv stred för Gud, så hade han aldrig kunnat skriva så skarpt och tveklöst. Han har denna mekanism klar för sig själv, men endast intellektuellt så att säga och ej känslomässigt. Bilden man får av honom blir bilden av ett barn obekant med sitt eget väsen, fängslad, halvt förlamad av den magi som utgår från orden på hans måttsticka – god, passionerad, rädd, modig. Detta drag gör honom inte mindre intressant. Hans storhet som skribent ligger i att han är ett alltid stridsberett redskap för sitt klara, analyserande förnuft och aldrig kapitulerar. Det är inte detsamma som skulle han alltid vara klar och förnuftig. Plogen vet väl inte alltid vad den gör, men utan den varken sådd eller skörd.
19 augusti 1963