[Jag for hösten 1963 till Israel för att intervjua Josef Berger och skrev en serie artiklar om honom och hans öde. Två av dessa införs här.]
Den tjuguandra januari 1935 häktades Josef Berger, Han är trettio år gammal, en man i god fysisk trim. Han har en vacker hustru och en åttaårig son, som vaknar och gråter när polisen klockan två på natten anländer. Tjugutvå år senare, när Josef Berger frisläpps, är han en gammal man. Nu förs han till Lubjankafängelset och förhörs under strama, men korrekta former. Anklagelsen lyder: Spioneri för Hitlers Tyskland. Kontakterna med nazisterna skulle fången, enligt anklagelsen, ha tagit under sitt år i Tyskland. Berger nekade. Till förhörsledaren sade han:
”Jag är jude, och mitt folk vill nazisterna föröda. Jag har frivilligt kommit till Sovjet för att tjäna kommunismen. Nu blir jag utstött också här. Var hör då en människa som jag hemma?” Förhörsledaren svarade efter en stunds fundering: ”Utanför samhället!”
Josef Berger hade som miljoner andra dessa år i Sovjet hamnat utanför samhället, och där skulle han tillbringa ett helt liv. Hur fågelfri och arm familjen var belyses bäst av en episod. 1941 får fru Berger, som under de eländigaste förhållanden bor kvar i Moskva, ett telegram. Mannen är fri. Han behöver fem hundra rubler för att ta sig från Sibirien. Pengarna skall sändas till en viss adress under täcknamn. Strålande och med uppbjudande av varje möjlighet lånar hon pengar och väntar. Intet sker. Hon har fallit offer för en bedragare.
Josef Berger var, det behöver väl inte sägas, totalt oskyldig. Lika oskyldiga var alla de som under tretti- och fyrtitalen häktades, sköts, dömdes till fängelse eller slavläger. Miljoner människor – Alex Weissberg i sin ypperliga bok Conspiracy of Silence beräknar att enbart åren 1936 och 1937 häktades nio miljoner – erkände att de försökt mörda Stalin, att de förgiftat vattnet i böndernas brunnar och brödet i de offentliga bagerierna, att de saboterat den industriella uppbyggnaden, spionerat för främmande makt och förberett kontrarevolutionen. Men inte en enda av dessa människor var skyldig till de brott de erkände, och inte en enda av förhörsledarna eller fångvaktarna trodde på de häktades skuld.
Eller – låt oss vara precisa. Några var kanske skyldiga. Om man häktar förslagsvis hela Kungsholmens befolkning och anklagar varje häktad för stöld, är det troligt att någon av fångarna verkligen är en tjuv. Men det är föga troligt att förhörsledarna i denna massa skulle lyckas avslöja de verkliga tjuvarna, vilka hade alla chanser att försvinna bland de många förmenta. Så också här. Alexander Solzjenitsyn, han som skrivit den i Sovjet utgivna slavarbetarskildringen En dag i Ivan Denisovitjs liv, berättar vilken sensation det väckte i lägret när en verklig spion uppenbarade sig bland alla de för spioneri dömda.
Vad var det då fråga om? Låt mig försöka en snabb åter-och överblick. I oktober 1917 skedde en av de oblodigaste revolutioner historien känner. Ett världsrike befann sig i upplösning. Tsaren var störtad. Det ryska folket längtade efter jord, fred, frihet. Ett relativt litet politiskt parti, i vars spets stod män av snille och beslutsamhet, grep makten. Det skedde genom en kupp, en revolution som fick hedersnamnet massornas spontana aktion. De demokratiska ansatserna kvävdes, och den konstituerande församlingen förintades. Men revolutionen skedde med majoritetens goda minne. Bönderna fick sin jord, soldaterna sin fred, hela folket hoppet om en lycklig framtid.
Men vad revolutionen uträttade de första tio åren var bara småsaker, herkuliska förövningar innan de tolv underverken börjar. Det var inte svårt att ta jorden från kyrkan, tsaren och storgodsägarna, ty de var få, svaga och allmänt hatade. Det var en barnlek att socialisera industrin, ty den ryska industrin var till stor del redan statlig och den kapitalägande klassen obetydlig.
Men var hade socialismen, i vars namn revolutionen skedde, tagit vägen? Tio år efter revolutionen hade landets industriproduktion ännu ej nått förkrigsnivån. Jordbrukets rationalisering förhindrades av att brukningsdelarna blivit fler och oekonomiska. I slutet av tjugutalet fanns det tjugufem miljoner självägande bönder i Sovjet. I början av detta decennium, då hungersnöd hotade, hade regeringen tvingats till eftergifter i sin ekonomiska politik. NEP-perioden går in med stillestånd på socialiseringsfronten, bittra inre partistrider, växande stadsproletariat och hot om kommande försörjningskriser.
Den verkliga revolutionen i Sovjetunionen börjar 1928 med första femårsplanen. Vad som ligger före är idylliska preludier. Stalin har slagit ut sina medtävlare och är det ryska folkets nye självhärskare. Vad som följer av partistrider och uppgörelser är endast skådespel för propagandateatern. De ledande kommunisterna inser att revolutionen ej skall bestå som spontan aktion. Revolutionen sådan de drömt sig den kom för tidigt till det efterblivna Ryssland. I en fientlig värld är revolutionen dömd att dö, och Stalin är dess dödgrävare. Men ett annat alternativ än Stalin finns inte sedan han en gång kommit till makten. Han har den hårdhet som behövs för att beträda den enda väg som återstår om det kommunistiska partiet ej skall brytas sönder: att handla mot majoritetens vilja.
Det gällde att bygga upp en industri. Därtill fordrades kapital. Men utländska lån fanns ej att få. De väldiga investeringar som väntade kunde ske endast i kraft av billigaste tänkbara arbetskraft. Maskiner måste köpas utomlands kontant. Export blev ett livsvillkor, och den ryska skogen och sibiriska gruvor bjöd material. Men vem arbetar frivilligt i tajgan för en spottstyver? Vem bryter kol i Ural klädd i trasor? Och skulle också det kommunistiska partiet lyckas bygga upp en industri, hur skulle det säkra livsmedelsförsörjningen till arbetarna, som sades vara revolutionens förstå kader, om landet behärskades av miljoner små jordbrukare, som satte upp priserna eller gömde sina förråd i samma ögonblick chansen fanns att tjäna pengar? Det kommunistiska partiet stod inför uppgiften att på en gång radikalt rationalisera jordbruket och med exempellöst låga löner bygga en ny industri. Uppgiften skulle lösas inte under motstånd från några svaga, underminerade och hatade grupper som 1917, utan mot majoritetens intressen och på bekostnad av denna majoritets omedelbara bekvämlighet och hälsa.
Trotskij hade tidigt framhållit nödvändigheten av snabb industrialisering och jordbrukets omvandling. Men han misströstade för Sovjets del om ej världsrevolutionen inom rimlig tid omvandlade alla Europas folk och gjorde dem till ryssarnas bundsförvanter. Därför hans lära om den permanenta revolutionen. Innan Hitler kommer till makten söker han från sin landsflykt i Turkiet i febril och snillrik polemik mot den stalinistiska politiken övertyga de tyska kommunisterna att tiden för handling är kommen.
Trotskij var utmanövrerad. En högerflygel existerade i Sovjet med Bucharin som främsta namn. Den ville satsa på en långsam förvandling av Sovjetunionen. Den förintades. Återstod Stalin och den för varje år alltmer skräckslagna och robotförstelnade kretsen kring honom. Den stora ryska revolutionen skulle genomföras med terror. Det fanns ingen annan väg, nota bene om inte kommunisterna ville träda ned från scenen. Men vem har frivilligt avstått från makten? Det är här enpartisystemet börjar mogna sina bittraste och ohyggligaste frukter. Mannen eller männen vid makten ser ingen annan lösning än sig själva, identifierar sig själva med landet, med historien. En dag, när alla vägar är stängda, griper de till terrorn och anser sig moraliskt ursäktade. Ty, säger de sig, ser vi inte från vår höga utsiktspost framtiden som badar i ljus? Vad spelar det för roll att en eller två generationer offras, då tillkommande släkten får leva i frid och lycka? Några av oss lyssnar till sådana ord, känner lockelsen som utgår från dem. Helgar inte ändamålet till sist medlen? Är inte vårt liv av denna art? Några andra svarar nej och ägnar sitt liv åt att försöka förklara varför de gör det.
Enligt Dallins och Nikolajevskijs arbete Slavarbete i Sovjet fanns det 1928 cirka trettio tusen man i arbetsläger i Sovjet. 1930 har antalet stigit till över en halv miljon. 1931 till 1935 räknar man med ungefär två miljoner. Sedan stiger kurvan brant. Säkra siffror finns självfallet ej att få. Det torde vara realistiskt att räkna med mellan femton och tjugu miljoner i slutet av trettitalet och under fyrtitalet. Högre siffror har av vissa författare nämnts.
Här skall ej lämnas en redogörelse för slavarbetets organisation. Det finns pålitliga arbeten därom. Slavarbetet är endast en del av terrorn. I början av trettitalet genomförs med enastående brutala metoder, i dag erkända som brutala även i Sovjet, kollektiviseringen av jordbruket. Bönderna gör ett desperat motstånd, slaktar sin boskap, gräver ned sin säd. De slås ned med makt, miljoner dödas eller döms till slavläger. Hungersnöd bryter ut, och i stugorna i Ukraina ligger familjerna med hungersvullna ben och förmår ej röra sig. Till och med de hårdskolade kommunistiska organisatörer som sänts ut i byarna att leda kollektiviseringen brister i gråt inför eländet. Vad som sker är att betrakta som ett inbördeskrig, och offren är oändligt många fler än under det riktiga inbördeskriget, då de vita generalerna drevs ur landet.
1929 betecknas i den officiella Sovjethistorien som den ”stora förändringens” år. Första femårsplanen är i gång och jordbrukskollektiviseringen börjar. Det är det första stora revolutionsåret. De som leder denna revolution är svåra att skilja från fogdarna i Rydbergs Grottekvarn. De som bygger den är Grottes slavar som arbetar i sitt blod. Polisen förser industrin med arbetskraft. Formliga kontrakt upprättas mellan industriledarna och polisens representanter. Så och så många tusen arbetare för skogen, gruvan, bygget, järnvägstunneln. De fria arbetarna i Sovjet arbetar där det finns maskiner, där förhållandena är någorlunda drägliga. Slavarbetarna ersätter de maskiner staten ännu ej har råd att köpa, gräver kanaler, bär stockar, lägger tegel, släpar, skjuter på, dignar i sitt blod. Betalningen sker i födoämnen, och då slavarna ständigt är hungriga, frestas de att för en bit bröd eller en tallrik soppa spänna sina krafter till det yttersta.
Sovjetunionen började att byggas av människor präglade av stor entusiasm. Hängivenheten var äkta och tog sig de mest rörande uttryck. Men endast ett fåtal förmår offra sitt nu för en idés skull eller för framtidens skull. Den stora förändringen genomfördes i Sovjetunionen till sin huvudsakliga del under tvång. Den var ett krig som det härskande partiet förde, och förlusterna var inte mindre än under ett verkligt krig.
9 februari 1964