Josef Berger, som tillbringat tjugutvå år i fängelser och slavläger, äger unika erfarenheter. Men han är en man inställd på idéer. Han skjuter sitt privata öde åt sidan. Han drar slutsatser på grundval av vad han upplevat, men han har svårt att berätta konkret. Denna läggning hos honom bidrog säkerligen till att bevara hans liv. Han förmådde även i slavlägren hålla verkligheten på avstånd genom att betrakta den i ljuset av en idé. Som bekant var bland de utrensade konstnärerna och diktarna många, och mig veterligt återvände ingen. Kanske gick de snabbare under, därför att de reagerade alltför häftigt. De var vana att hämta sitt material ur verkligheten, och i lägren trängde verkligheten fram med banditansikte och dödade dem.
Men en sådan tanke skär sig mot en annan. Berger säger – och många koncentrationslägerfångar instämmer – att förmågan att drömma spelade en stor roll. Man räddade sig i dagdrömmar – om familjen, om den dag man skulle bli fri, om underbara upptäckter. Man skrev dikter, även om man sällan hade papper. En gång i Norilsk, ett slavläger vid Jenisejs mynning, där tjälen aldrig går ur marken och inga fåglar ens förmår leva, anordnades bland fångarna en tävling i lyrik. Bidragen var många. De flesta handlade om naturen – politik vågade självklart ingen syssla med – och enligt Berger, som satt i juryn, var den konstnärliga standarden hög. Konstnärerna och diktarna borde ha haft särskilda möjligheter att överleva, tycker man.
Berger säger att även de riktiga drömmarna hade en oerhörd betydelse för fångar. Det var som på Bibelns tid när Josef var i fängelse i Egypten och Faraos bagare och munskänk berättade sina drömmar för honom. Så fort fångarna vaknade på morgonen meddelade de varandra sina drömmar. Den som hade haft en elak dröm var övertygad om att en dag av motgångar och olyckor väntade honom, att soppan skulle vara kall – hur usel soppan än var, betydde det ofantligt om den besatt värme – att brödet skulle bli frånrövat dem, att de skulle skada sig vid arbetet. Men hade fången haft en vacker dröm, tvivlade han inte på att dagen skulle bli ljus, att han skulle lyckas få ett lätt arbete, att ingen skulle stjäla hans vantar, att han kanske skulle kunna få något att röka. Ju längre fångenskapen varade desto mera spred sig denna drömvidskepelse. Mycken drömtydning handlade om benådning. Tanken att benådningen skulle komma släppte aldrig fångarna. Vaktmanskapet uppmuntrade denna förhoppning, som höll fångarna på gott humör. Många fångar kunde aldrig förstå varför de var dömda. De visste ju att de inte var skyldiga, och de kunde inte genomskåda det system som förvandlat dem till slavarbetare. Därför sysslade deras tankar ständigt med frågan: Nu har man upptäckt att allt var ett misstag, nu släpps jag fri, nu har Stalin underrättats om vad polisen bakom hans rygg gör med oss oskyldiga och trogna, nu kommer frihetens dag, det är fråga om endast en månad, en vecka, några timmar.
Tankarna på hemmet spelade också för fångarna en stor roll. Vissa tider fick man skriva till någon anhörig var sjätte eller var tredje månad. I lägren i norr var under vinterhalvåret alla kommunikationer avbrutna. Man väntade vårarna med dubbel iver, ty då kunde ett livstecken komma. Men då de flesta fångarna var dömda till tioåriga och längre straff, bröts i ett stort antal fall alla förbindelser med familjen. Varje hustru uppmanades också omedelbart vid männens häktning att bryta med honom, att offentligt ta avstånd från ”brottslingen”. Så gjorde man med fru Berger, vilken dock med förakt avvisade försöken att få henne att förneka och förbanna sin man. Hon stred för honom, hon uppvaktade Lenins änka Krupskaja, som hon kände, men allt var självfallet förgäves.
När Josef Berger inte vill berätta så mycket om sitt eget liv beror det inte endast på oförmåga, utan också på principiella överväganden. Man talade, säger han, ofta i lägren om vad som skulle hända om regimens alla brott kom i dagen. Särskilt under slutet av trettitalet och under kriget var dödligheten i lägren enorm. Ingen pest kunde slå värre än den utmattnings- och svältpolitik som fördes. Berger var en tid i ett läger nära den mongoliska gränsen, där fångarna hade i uppdrag att gräva en järnvägstunnel. Hans arbetslag omfattade i december det ena året tre hundra män. De tågade om morgnarna till arbetet som soldater till batalj. Varje dag stupade någon och dog. När våren kom fanns det endast tjugufem man kvar. Lidandet stegrades ofta inte så mycket av vaktmanskapets grymhet som av deras okunnighet. Vaktarna kom ej sällan från primitiva områden inom Sovjetunionen. De kunde inte förstå att det fanns människor som levat under andra förhållanden än de själva. Det fanns de som aldrig sovit i en säng och aldrig haft ett par ordentliga skor. Hur skulle sådana människor förstå vilka lidanden som åsamkades fångar från andra civilisationsnivåer. Särskilt svårt var att den otillräckliga maten på grund av fångvaktarnas bristande insikt kokades så illa att näringen till hälften förspilldes.
Fångarna sade till varandra att om alla ohyggligheterna i lägren kom i dagen, skulle en sådan storm av indignation svepa över landet att ingen makt i världen skulle kunna hålla kommunisterna kvar vid makten. Berger använder liknelsen om Pandoras ask. Den som lyfter på locket skall finna att paddor, ormar, alla slags vidunder strömmar ut och tar landet i besittning. Jag förmodar att detta resonemang var särskilt vanligt bland de fångar som varit eller fortfarande var övertygade kommunister. De såg i Stalin en förrädare, men de menade att han sitt förräderi till trots representerade något bättre än vad den kapitalistiska, eller kanske rättare sagt den nazistiska världen hade att bjuda. Stalin skulle en gång dö eller skjutas åt sidan, och revolutionen, sådan de drömt sig den, skulle åter komma till makten.
Dessa fångar såg framför sig den dag då deras nöd blottlades och i denna blottläggnings spår ett inbördeskrig. Ty vad skulle ske när kommunismen kastades ur sadeln? En tid av ohyggliga uppgörelser! Ryssland skulle störtas ned i ett barbari utan gränser. Den stora ryska revolutionen skulle visa sig ha varit en av historiens återvändsgränder. Det var en tanke som var outhärdlig. Hellre då tiga, hellre då låta allt lidandet vara dolt. Berger är av den åsikten att denna tanke i dag besjälar Chrustjev och hans män.
Berger säger visserligen att det är orimligt att tänka sig att kommunister i ledande ställning inte visste vad som hände under Stalin. Kunskapen om Stalins brott var stor och allmän. Men Berger menar samtidigt att undantagen var många, och han vill för sin del räkna Chrustjev personligen till dessa undantag. I en diktatoriskt styrd stat får den tanken en stor genomslagskraft att det är förmätet av den enskilde att bilda sig privata meningar om tidens stora frågor. Vad har den lilla kuggen för rättighet att uttala sig om den maskin där den gör sin obetydliga tjänst? Naturligtvis gällde det både i Hitlers Tyskland och i Stalins Ryssland att många människor var uppriktigt övertygade om att de brutala åtgärder som vidtogs var motiverade av den fara staten svävade i och av statsfiendernas hänsynslöshet och brott. Kanske hörde Chrustjev till dem. I varje fall är det uppenbart att Chrustjev i dag är en anhängare av Pandoras ask-tanken. Man kan inte släppa fram annat än ett begränsat antal vittnesmål från Stalintiden, ty därigenom skulle regimens auktoritet undergrävas och världskommunismens sak skadas. Berger tänker efter liknande banor. Han vittnar endast med tvekan, liksom med samvetskval.
Men hans betänksamhet motverkas av en annan tanke, och den blir avgörande. Fyra gånger har döden och våldet uppträtt som massindustri i vårt sekel. Första gången under det första världskriget, då en hel generation unga män stupade. Andra och tredje och fjärde gången, då Stalin häktade en stor del av det ryska folket, då Hitler mördade mellan sex och sju miljoner judar och då det andra världskriget svepte jorden runt. Av dessa fyra dödliga massrörelser är de båda världskrigen väl kända. Beskrivet, analyserat, bevarat i vårt minne är också mordet på judarna, det hemskaste och ohyggligaste brott historien känner. Den stora terrortiden i Sovjet däremot är förbluffande litet känd. När terrorn rasade som värst visste Europa föga därom. Man talade i västerländska tidningar under trettitalet om masshäktningar och menade hundratal, då sanningen lydde på miljoner. Först i början av fyrtitalet, då ett stort antal fångna polacker frisläpptes efter uppgörelsen mellan Stalin och general Sikorski, började sanningen sippra ut. Men genom att den kommunistiska regimen i motsats till den nazistiska blev bestående kom aldrig ljuset att falla lika starkt över de stalinska brotten som över Hitlers. Fortfarande är okunnigheten stor.
Varför behöver vi då kunskap på detta fält? Är inte denna period avslutad? Vi vet inte säkert om inte slavarbeten fortfarande existerar i Sovjet. Vi vet säkert att samma slags politiska system där härskar och under olyckliga omständigheter kan tänkas ge samma slags frukter. Men oberoende därav är kunskap om vår egen tid och särskilt om vår egen tids lidanden en plikt. Inte för att öka hatet i världen, inte för att hämnd skall utkrävas. Men därför att man inte kan förstå om man intet vet vad som skett. Lidandet har rättighet att få en röst. Därför har Josef Berger en plikt att tala, och han känner den också.
Denna plikt att berätta har han inte endast för vår skull, utan ännu mera för ryssarnas. Många ledande kommunister sade honom, da han 1956 rehabiliterad återvände till Moskva, att han borde berätta om de människor han känt i slavlägren. Ty ofta har partiet självt tappat spåren av de oskyldigt utrensade. Det är en plikt att uppteckna dessa människors biografier sådana de tecknade sig från den stund de försvann och tills de dog. Berger har en lista på nära fyrahundra namn på kända män och kvinnor om vilka han kan berätta.
20 februari 1964