För en månad sedan, den sjunde december, invigdes operasäsongen på Scalateatern i Milano. Birgit Nilsson sjöng i Puccinis Turandot. Jag kom till staden kvällen före och hoppades på en biljett. Men allt var utsålt med undantag av ett fåtal platser högt uppe på raderna. De skulle säljas premiärdagens morgon. Jag var där, men fann före mig en kö flera tiotal meter lång. Den tedde sig på avstånd underligt kompakt, tio eller femton man i bredd. Då jag kom närmare såg jag att den sammanklämda folkhopen bestod av eländigt klädda män, vilkas ansikten bar spår av nöd, sjukdomar och sprit. I främsta ledet stod en jättelik karl insvept i en nedfläckad och trasig överrock. I hans blåröda mun lyste mattgul en enda lång, krokig tand i överkäken. Det var kallt, och männen tryckte sig för köldens skull så nära samman. Det tedde sig orimligt att ställa sig i denna kö.
Männen stod inte framför operakassan för konstens skull. De köpte biljetter, som de senare under dagen sålde svart. Vid åttatiden på kvällen var alla biljetter sålda, men förtjänsten kan inte ha varit stor, då det gällde endast sämre platser. Av oföretagsamhet och skygghet köpte jag ingen biljett, men såg på kvällen för nöjes skull premiärpubliken anlända. Det var ett underbart spektakel. Poliser och karabinjärer fyllde torget framför teatern, där Lionardo da Vinci står staty. Skinande stora bilar med högtidligt slutna privatchaufförer i livré. Jag hade under dagen med häpnad gått förbi en butik vilken var helt och hållet ägnad åt betjänt-, chaufför- och tjänaruniformer. Nu kunde jag konstatera att den behövdes i denna stad. Ur bilarna steg vackra, högtidsklädda och juvelbesatta kvinnor vid sidan av soignerade män. Privatbilarna anvisades av den smidigt arbetande polisen körfilen upp genom portalen. De som anlände i taxi fick en anspråkslösare avstigningsplats. Det hela kunde inte ha varit festligare vid porten till prinsens palats i Askungesagan när alla de furstliga ekipagen anlände.
Nästa morgon var helgdag, ty Milanoborna firade sitt skyddshelgon, sankt Ambrosius. I katedralen, som D. H. Lawrence tyckte illa om och kallade en imiterad igelkott av sten, var det mycket folk. Kyrkan är stor som ett marknadstorg, och stilenligt pågick samtidigt mångahanda. Biktfäder lyssnade i förhängda burar, de automatiska guiderna viskade, i ett hörn tände en präst otaliga ljus allt eftersom människor kom och stack pengar i hans hand. Jag vet inte om ljusen tändes för de dödas själar eller för levandes välgång. Men det var mycket vackert och också gripande att se dessa lågor, som ständigt blev fler och fler, och människorna som stod runt omkring och fixerade den låga som brann just för dem. Ljusskenet blev så starkt att glidande stjärnor och glorior uppstod, och hela rummet syntes frigöra sig från stenen och sväva.
I kyrkans mitt pågick stor gudstjänst med många präster, en ärkebiskop, en kardinal. En gosskör sjöng. Praktfulla kåpor togs av och kläddes på. En stav lämnades över, rökelsekar svängdes, en helig skrift höjdes i luften, kalken lyftes. Bugningar, knäfall, heliga ord! Runt omkring i halvmörkret stod människor överhöljda av en mild värmevåg från uppmonterade strållampor.
De tre skådespelen, tiggarkön vid Scalateatern, det festliga premiärmyllret och gudstjänsten i katedralen representerar alldagliga företeelser. De är samtidigt uråldriga som mänskligheten själv. Det finns en myckenhet fattigdom i världen. Det finns en gyllene lyx. Och det finns sagan om den kärleksfulle guden för vilken nöd och lycka är intet mot det eviga livets fröjder. De tre skådespelen i Milano personifierar problem som hör till vardagen och som endast mycket lättsinnigt folk undgår att ta ställning till.
Men jag fick för mig att det var något ovanligt i det jag såg. Det tycktes mig som präglades de tre bilderna av en ondskefull slutenhet, som hade alla de uppträdande, tiggarna, den festligt klädda premiärpubliken och prästerna i guldbroderade kåpor, accepterat sina roller. De uppförde dem mekaniskt utan vare sig protester eller entusiasm. Jag läste på resan en nyutkommen bok av den italienske journalisten och politikern Luigi Barzini. The Italians – Italienarna – hette den, och den är skriven på engelska. Den är ett försök att teckna den italienska folkkaraktären. En av Barzinis teser är att för italienaren betyder skenet, rollen, det utvärtes mer än för andra folk. Genom hela sin historia har Italien varit splittrat, föraktat, invaderat, plundrat, översvämmat av turister, på gränsen till anarki. Den statliga myndigheten har aldrig varit stark. Lagen har bjudit och bjuder föga skydd. Ingen italiensk regim har någonsin tett sig stabil, och folket har lärt sig att leva som inför ett uppbrott. Vad är då naturligare än att uppträda bakom en mask, att uppföra ett skådespel bakom vilket man döljer sin verkliga karaktär och sina verkliga avsikter.
Är signor A, vars ansikte varje dag dyker upp i pressen, verkligen en statsman eller spelar han endast skickligt en statsmannaroll? Är signor E en verklig poet eller en imitation? I Italien är i högre grad än annorstädes ingenting vad det synes vara. Leta efter skådespelaren, ty annars blir ni bedragen.
Skulle jag tro signor Barzini, spelade alltså tiggarna framför Scalateatern tiggarroller och operabesökarna på kvällen rikemansroller. Det finns, skriver Barzini, italienska ädlingar, fattiga som kyrkråttor, vilka sparar hela året för att enda dag kunna stiga fram i sina fäders prakt, gå på galaspektakel, dinera med juvelprydda damer. Var det sådana det festliga ögonblickets hjältar jag sett stiga ur tillfälligt hyrda bilar? Prästernas brist på tro, där de bugar, knäfaller, lyfter de heliga föremålen betvivlar jag inte. Skulle något barn inför de bugande prästernas Gud ropa som barnet i sagan om kejsarens nya kläder: ”Men han har ju ingenting på sig!” skulle inget prästerligt ögonbryn höjas. De vet redan.
Barzini vårdar en annan tes. I Italien, säger han, finns endast en social kraft att räkna med, familjens. Bland de europeiska folken är italienaren sedan Machiavellis och Guicciardinis dagar realisten, som känner livets sanna natur. Han vet att egennyttan ständigt rår, att en klok man aldrig röjer vad han tänker, att den enda säkra lyckan finns i kärlek, kostbar mat och guld, att idéer är bara skit. Han inrättar sig ständigt så att han kan ta språnget från det ena partiet till det andra. Han beundrar den store journalisten Mario Missirolli, som under fascisttiden försäkrade sina yngre kolleger: ”Bekymra er inte om pressens frihet. När allt kommer omkring är tryckfriheten nödvändig bara för usla skribenter!” Liksom det i forna dagar fanns gelfer och gibelliner som höll varandra i balans, så ser även dagens italienare till att det finns krafter i staten som gör varandra ömsesidigt maktlösa. I anarkin, som blir följden, frodas familjen och kan den enskilde, om han är stark, göra vinster. I dag, när kyrkan behärskar landet genom de kristna demokraterna, ger en stor del av folket sina röster till kommunisterna. Skulle kommunisterna vinna makten, kommer folket tillbaka till kyrkan.
Jag överlåter åt insiktsfullare personer – som min vän Agne Hamrin – att bedöma hur stor räckvidd Barzinis teser äger. Jag känner föga det moderna Italien. Det intressanta är att Barzini betraktar den italienska folkkaraktären som något för evigt fixerat och att han inte redovisar det minsta hopp för framtiden. Italien kommer, enligt honom, att förbli en nation av sorgsna livsgenomskådare, som bereder turister njutningar och som spelar sina roller med uppdragna mungipor. Bakom finns insikten att intet kan förändras, att fattigdom, lyx och drömmar kommer att leva sida vid sida, att protester är meningslösa, att gemenskap utanför familjen aldrig kan uppnås, att endast barn och dårar hoppas på något annat och bättre och arbetar för ett hyggligare och människovärdigare samhälle.
Barzini är en konservativ människa, deputerad för de liberala. Ett par ledande kommunister, som jag hade tillfälle diskutera med i Rom, föraktade honom och påpekade att han under Mussolini intagit en föga hedrande hållning. Kanske hänger hans pessimism samman därmed. Men samtidigt ger hans bok uttryck för en känsla av vanmakt och förlamning, som är välbekant. Varför handlar en stor del av den moderna dikten och konsten om brist på kontakt? Varför ropar ensamhet ur varenda dikt, varenda roman, varenda film? Ingmar Bergmans Tystnaden, Antonionis, Fellinis och Buñuels filmer är några bland tusen konstverk i dag som skildrar livet som hade det stannat, som hade människorna, utan att de själva märkte det, blivit nedsänkta i ett akvarium. Inga röster når fram. Inga språk finns ens längre. Bara bilder. Barzini är en av dem som upplever tillvaron som något oföränderligt, som ett skådespel som uppförs åter och åter. ”Tiggarna har accepterat att stå till evig tid framför operakassan, och premiärbesökaren stiger ur bilen och stannar ett ögonblick, som varar i sekler, inför de häpna och förtjusta åskådarna.
Är det Europa som förlorat hoppet? Är det hela den västerländska världen som förlorat illusionen om en förändring, och är det en italienare vilken nu som på Machiavellis tid säger oss utan omsvep sanningen? Konstnärerna är de människor som prövar livets villkor. De gestaltar sin tids liv, och när de gör det visar det sig vad som är möjligt och vad som inte är det. Tystnaden svävar inte i luften. Den måste motsvara Ingmar Bergmans syn på samhället. Den är på samma gång analys och vision.
Dante vandrade en gång genom de tre dödsriken som den kristna religionen skapat. Han fann medan han vandrade att allt inte stämde. Det var inte onda människor han mötte i helvetet, endast olyckliga. Han såg att Odysseus, som brann i en evig eld, var lik honom själv då han sökte kunskap och dygd utan att fråga efter kostnaderna. Medan Dante vandrade följde honom ett leende. Helvetet tömdes. Helvetet visade sig vara endast en karta som kyrkan ritat, en blåkopia för tanke och känsla, men inte människans verklighet.
På samma sätt vandrar vår tids konstnär genom den värld vi skapat, den västerländska civilisationen, som är vår gemensamma egendom. På papperet, på blåkopian, går vi mot något bättre, är vår generation förbunden med ett hopp. Men varför finner då konstnärerna, som skildrar vår värld, hur människorna inte når varandra, hur de sträcker ut armar mot ingen och sänder ut ord som ingen hör? Varför kan en bok som Barzinis skrivas och läsas av så många – i USA lär den stå på bestsellerlistan – när välståndet även i Italien ökar snabbt? Ingen kan påstå att inte varningstecknen är många. Att lyssna till dem är nödvändigt.
10 januari 1965