Jag var på Island med Nordiska rådet. Raggiga hästar betade snö. Varma källor drev bananklasar att mogna. Surtsey låg som en brinnande val i havet, och strömmar av lavablod rann nedför dess sidor. Hemkommen till Sverige möttes jag av ekona av striden om statligt parti- och presstöd.
I valet mellan Handelstidningen, kämpande med vulkanisk glöd, och Expressen, med den liberala manen i stormigt svall, väljer jag den senare. Hör alltså dessa Expressledarord från 17 februari: ”Det gamla förmyndarsamhället tyckte det var utmärkt att saker och ting reglerades över huvudena på vanligt folk. Det drömda socialistiska samhället finner det förträffligt ju mer det kan arbeta genom kollektiva åtgärder och ju mindre ansvar och rörelserum som faller på den enskilde individen. Men liberalism och frisinne kan aldrig acceptera något av dessa samhällsideal. För dem ges bara en trofast riktpunkt i de principiella ställningstagandena att i handling visa sitt förtroende för individen och sin iver att bygga det gemensamma folkstyret på de många enskilda medborgarnas egen aktivitet. Utan den står ingen demokrati stark.”
Medan jag läser dessa säkerligen djupt kända och ärligt menade ord grips jag av svindel. Är det de varma källornas svavel på sagornas ö som omtöcknat mig? Jag virvlar tillbaka genom seklen och minns min gamle morfarsmorfar, vilken brukade skriva vers på lediga stunder. Han hade en passion för bönder. När man hörde honom kunde man tro att han var från det gamla Island, där bönderna skakade sköld och spjut på Tingvalla nedanför de svarta bergen. Andra må fara världen kring och spela herre eller tjäna dräng, brukade han ropa och tillade: ”Men jag står helst på min egen grund och är helst min egen man.” Han var i likhet med Expressen skeptisk mot de maktägande och menade att en bra karl håller sig för sig själv. Så här kärnfullt uttalade sig en av bönderna i hans produktion:
Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra – min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.
Men knappt hade jag intonerat denna strof, vaknade jag upp ur mitt drömlika tillstånd och såg mig om. Det var inte på det gamla Island jag befann mig, och jag hörde en klocka dånande slå ettuseniohundrasextiofem slag efter Kristus. Jag erinrade mig mitt sista läkarbesök. Symtom feber och hosta. Den högt kvalificerade specialisten skrev utan att ens titta på mig ut ett penicillinrecept. Han fick fyrtio kronor och apotekaren femtifyra. Vilket fint exempel, tänkte jag, på de ”många enskilda medborgarnas egen aktivitet”. Med vilken glädje hade inte min morfarsmorfar bevittnat hur fast läkarhanden låg mot receptets papper. Audiensen tog fem minuter.
Jag gick till min bank för att klippa mina varukedjeaktiekuponger. Det finns människor som köpte aktier i detta bolag på trettiotalet. Även om de då hade råd att köpa endast en liten post, är de miljonärer i dag. Man pekar ut dem på gatan som man pekade ut trollkarlar och siare förr i världen. Där går mannen som köpte hundra Fågel Fenix 1935! Här har man ytterligare ett exempel på Expressens tes att ju mer ansvar och rörelserum som faller på den enskilde individen, desto lyckligare utvecklas det liberala samhället. Ty ingen betvivlar väl att det var just den enskildes frihet och handlingskraft som drev den stora varuhuskedjan framåt! Småbutikerna dog som flugor. Det var sorg utefter varenda gata. Men tunnelbanan, byggd av staten med de enligt min morfarsmorfar orörliga tusen armarna, rusade obevekligt förbi ned till varuhuskedjans paradis, där idel förträffliga varor bredde ut sig för de lyckliga köparna. De enskilda medborgarnas aktivitet hade åter vunnit en seger.
Jag beslöt mig för att fara ut till mitt sommarställe, hundra tusen tunnland härlig skärgårdsmark, som jag köpte billigt under depressionen i början av trettiotalet. På grund av brådskande arbeten hade jag inte varit där på några år. Förbluffad fann jag att staden växt ut ända till min gräns. På min ägandes mark vandrade ett borgarråd – sannerligen liknade han inte Hjalmar Mehr – och täckte varje tuva med guld – det pris han erbjöd mig. Åter en seger för individen och ett exempel på de olyckliga följderna av ”kollektiva åtgärder”.
Utmattad av min plötsliga rikedom körde jag min fina bil – måtte mina förfäder inte få reda på att den är ett resultat av tusen kompetenta händers arbete och av kollektiva ansträngningar genom årtionden – till Dagens Nyheter. Herre Gud, jag hade glömt att huset var så högt. Jag förstod att det vuxit mot himlen tack vare mina lysande artiklar.
Jag drog mig blygsamt undan till mitt rum för att grubbla på denna artikel. Ordet liberal, vad är det för någonting? Mig säger det ingenting, I min uppslagsbok står att liberal är motsats till snål och motsats till trångsynt. Den liberale, står det vidare, är fördomsfri, fördragsam, överseende. Mycket gärna tillerkänner jag min vän Per Wrigstad dessa förtjänster. Men finns det då inga fördomsfria personer bland socialdemokraterna! För mig blir därför orden liberal och frisinnad odugliga.
Vem förnekar att vi lever i de tusen händernas samhälle. Vem kan med säkerhet veta när hans framgång är ett resultat av hans egen aktivitet eller när han blott är en snyltgäst på den tekniska utvecklingen eller framskuffad av kollektiva eller samhälleliga beslut! Läkaren, eller i varje fall många läkare, har betydande inkomster därför att undergörande mediciner sätter dem i stånd att utan större ansträngning mottaga och ”bota” ett stort antal patienter. Och vem skapade undermedicinen? Ofta en vetenskapsman, anställd vid ett statligt laboratorium. Varuhuskedjans chef är säkert en duktig man, men ägarna av de små butikerna, som dog, var säkert ofta också de dugliga. Det var tunnelbanan, bilarna, vägbyggarna som gav varuhusdirektören segern.
I de kommunistiska staterna har ett enda parti tillvällat sig makten. Ingen människa kan där skriva eller tala fritt utan att riskera sitt väl. Under en sådan regim är människorna omyndiga barn eller fångar. De tvingas söka all lycka i det privata och i det offentliga livet uppträda endast som robotar. Det är avskyvärt.
Hos oss finns en maktbalans som utesluter terror. De demokratiska partierna har gemensamma grundvärderingar. De kan alla sägas vara liberala i den meningen att de precis som Expressen önskar slå vakt om individens frihet. Vi är också alla överens om att friheter av olika slag hotas. I denna situation försöker mången i likhet med Expressen att suggerera människor till föreställningen att ett samhälle av annat slag än det som vi i dag ser kring oss är möjligt att konstruera. Applåderna, som möter, synes mig födda ur ett tårfyllt igenkännande av något för länge sedan försvunnet. Som en djävulsk motpol skymtar ”det drömda socialistiska samhället”.
Den så kallade borgerligheten världen över är, förefaller det mig, lamslagen av dessa schabloner. Samhället utvecklar sig obönhörligt mot centralisering, byråkratisering och de stora enheternas dominans, och odalbondeidealet blir allt hemlösare i verklighetens värld. Målar man upp detta gamla odalmannasamhälle varje gång en åtgärd föreslås som kan påstås äga något av socialism i sig, riskerar man att hamna inte bland dem som stöder den enskildes frihet, utan bland dem som lägger ytterligare band på den.
Det är ”tunnelbanan”, ”penicillinet”, ”storstadsväxten” som i dag förändrar samhället och skapar nya villkor för den enskilde. Den politiska diskussionen ligger decennier efter den tekniska utvecklingen. Finns det i dag en leda vid inrikespolitiken, beror det i förstå hand på att den inte längre speglar världen sådan den nu är, utan sådan den var för länge sedan. Socialdemokraterna befinner sig i ett överläge, inte så mycket därför att de länge suttit vid makten utan därför att deras myter stämmer bättre överens med verkligheten än deras motståndares. En av deras stora myter är solidariteten, kollektivet, gemenskapen. När alltså utvecklingen går i denna riktning har socialdemokraterna lättare att hålla huvudet kallt.
1800-talets utopister drömde om ett socialistiskt samhälle som gav alla frihet och lycka. Mänskligheten vandrade genom möda och bekymmer mot ett hägrande paradis. Efter världskrigen, efter den ryska revolutionen och den terror som följde i dess spår förvandlades framtiden från ett paradis till en mardröm. Om man förut sade: Framtiden skall trösta dig, sade man nu i stället: Om du inte är snäll, kommer framtiden och tar dig! Samjatin, Huxley, Orwell skrev böcker i den andan.
I dag är det nödvändigt att övervinna skräcken för framtiden, och det kan inte ske på annat sätt än att man ser verkligheten i ansiktet. Problemet statligt parti- och presstöd är endast ett av många, även om det synes mig att man på detta fält mer än eljest överfalls av slagord och snärjs av magiska formler. Jag tänker åter på min morfarsmorfar som skrev tidningsmannens frihetssång:
Stod jag mig om dagen å gungande stäv,
i glans för mig framtiden låg.
Så rolig som svanen i gungande säv
jag fördes på brusande våg.
Mitt var då vart byte, som kom i mitt lopp,
och fritt som omätliga rymden mitt hopp,
uppå havet.
Det är bestämt något som inte stämmer längre!
24 januari 1965