Den som studerar den nationalsocialistiska judepolitikens historia fäster sig vid följande omständighet: När judarna är så gott som helt utrotade i det av nazisterna behärskade området avtar ej, utan intensifieras den antisemitiska propagandan.
En av förklaringarna till detta ligger i att Hitler betraktade det judiska som liktydigt med det onda. Då det goda representerades av den ariska rasen och den nationalsocialistiska rörelsen, var man, då nederlaget började skymta, tvungen att höja tonen. Judarna i det tredje riket var visserligen döda. Judendomen ute i världen fortsatte att bedriva sin djävulska verksamhet.
Men Raoul Hilberg – författare till det klassiska arbetet om förintelsen av de europeiska judarna – framhåller, säkerligen med rätta, att den antisemitiska propagandan under krigets sista fas också hade till syfte att söka lugna mördarnas samveten. De antisemitiska åtgärderna – raslagarna, avskiljandet, utrensningarna – hade till att börja med skett öppet. Då massmorden började sökte nazisterna av hänsyn till allmänna opinionen dölja dem. Det hindrade ej att ett stort antal människor kände till vad som hände. De aktiva mördarna, antingen de dödade med penna i ämbetsverken eller med maskingevär, revolvrar, svält eller gas ute på fältet, utgjorde också de ett betydande antal.
Man sökte tidigt stödja och ”rädda” mördarnas moral. Man lade märke till att bödelsyrket verkade nedbrytande på karaktären. Man sökte därför bygga upp en särskild mördandets etik. Man skilde på mord på judar av ”ideella skäl” och mord av ”själviska” motiv. Man straffar strängt den bödel som stjäl en klocka från en jude eller som torterar honom av sadism. Man belönar den som i mördandet ser en plikt, svår att uppfylla visserligen, men nödvändig för fosterlandets bästa. Judemorden blir ”avrättningar”, ges sken av att vara inordnade i ett juridiskt system. På grundval av sådana tankar kan Himmler i oktober 1943 göra sitt ofta citerade uttalande: ”På det hela taget kan vi säga att vi har fullgjort denna tunga uppgift (mördandet av judarna) med kärlek till vårt folk och att vi inte har tagit skada till det innersta av vårt väsen, vår själ, vår karaktär.”
Man bör inte alltför mycket förvåna sig över dessa ord. De visar att även sådana varelser vilka vi ej skulle vilja räkna till mänskligheten uppträder och reagerar som varje annan människa. Illusionen av att vara rättskaffens kan upprätthållas även bland mördare av oskyldiga. Var och en av oss, var han än står i handlandets värld, ritar upp en gräns och betraktar sig som anständig för att han inte överträder den. Att han redan överträtt tusen andra ”heliga” gränser glömmer han.
Men, menar Raoul Hilberg, mördarnas samveten lät sig dock inte lugnas, och det är för deras skull som den antisemitiska propagandan ökar i krigets slutskede. Domen har gått i verkställighet. Nu måste man övertyga sig om att brottet existerade, att mördandet var berättigat, att judarna verkligen var det avskum som den ariska rasen måste befria sig från för att kunna överleva.
Angår oss detta problem i dag? Har inte världen blivit upplyst till övermättnad om nazisternas brott? Bör vi inte glömma, stryka över, gå vidare? Jo, det bör vi. Men förintandet av de europeiska judarna är ett historiskt faktum. Det låter sig inte flyttas bort, och mänskligheten kommer att bära det med sig genom århundraden. Det var visserligen en bestämd organisation som genomförde morden, och denna organisation är krossad och kommer aldrig att återvända under de emblem och fanor som Hitler begagnade. Men frågan om skulden är komplicerad.
I samma ögonblick som den teorin var uppställd att en ”ras” är överlägsen en annan var i själva verket galgen rest och gaskamrarna byggda. I förlängningen av påståendet att den vita, den ariska, den germanska ”rasen” är kulturbyggande och de andra nedrivande ligger massmordet. I slutet av andra världskriget behövde mördarnas samveten lugnas. Hur är det med oss alla i dag? Den frågan måste nu och i framtiden hållas i sikte. De allierade visste tidigt vad som skedde med judarna i Tyskland, men de åtgärder som vidtogs för att rädda dem var besynnerligt få och lama. Den invandringspolitik Tysklands grannstater förde gentemot judarna är ett skamligt kapitel. Vi svenskar har speciell anledning att skämmas.
Med andra ord: i hela den västerländska världen, och dit räknar vi självfallet också Sovjetunionen och de europeiska kommunistländerna, finns en skuld närvarande som söker befrielse, existerar ett brott som trevar efter en möjlighet att ursäkta sig. Här kan nya rastankar finna näring. Därför, bland annat, är det så ofantligt viktigt att inplanta hos oss alla läran, den självklara, om alla människors lika värde. Därför är var och en som ansluter sig till tanken om en annan ”ras” underlägsenhet inte endast en oupplyst människa, utan en potentiell brottsling. Det är inte nödvändigt att påminna om mördandet av judarna, men det är nödvändigt att varje gång skillnader mellan ”raser” eller över huvud taget påståendet att det finns ”raser” förs fram hålla i minnet vad det är för mekanism ett sådant tänkande hänger samman med.
Ledare 15 augusti 1965