Emmanuel Ringelblum är den främste av dem som berättat om Warszawagettot. Han samlade kring sig en grupp av forskare, sociologer, krönikörer, vilka trots att de själva var utsatta för svält, terror, mord och såg den slutliga förintelsen närma sig, samlade in vittnesbörd om vad som hände. Materialet grävdes strax före det stora upproret ned djupt under gettot och kunde efter kriget hämtas fram. Värdefullast är Ringelblums egna anteckningar – engelsk titel Notes from the Warsaw Ghetto (1958).
I den jiddiska upplagan av Ringelblums arbete nämns en person vid namn Chaim A Kaplan. Ringelblum meddelar att han vid flera tillfällen uppmanat denne Kaplan att anförtro honom sin dagbok så att den kunde bringas i säkerhet. Kaplan vägrade, och manuskriptet gick i sin helhet förlorat. Det sensationella har nu inträffat att Kaplans dagbok, vilken alltså redan medan gettot existerade var berömd, återfunnits. Kaplan var lärare och en smula författare. Han kom från Vitryssland, men hade i fyrtio år – han var född 1880 – levat i Warszawa, där han undervisat huvudsakligen i hebreiska. På detta språk skrev han också sin dagbok, vilken han påbörjade den 1 september 1939, samma dag Hitler ryckte in i Polen, och avslutade den 4 augusti 1942. Han skriver att han var besatt av tanken att vittna om vad som hände honom och hans folk. Tanken var en låga som brann i hans benstomme. Berätta! skrek det inom honom. Bevara till kommande släkten sanningen om det ohyggliga som nu händer.
På våren 1942 – då har judenheten i Warszawa svultit i nästan tre år, degraderats, förlorat genom mord och sjukdomar tusenden och åter tusenden – börjar den fulla sanningen gå upp för Kaplan. De första meddelandena om gaskamrarna, om dödsfabrikerna, om de till slavläger camouflerade förintelselägren når in i det slutna gettot. Massdeportation av judar från gettot börjar, och de deporterade vet att det är döden som väntar dem. Kaplan, som skrivit i sin dagbok varje dag, trots att han ofta varit så svag att han haft svårt att hålla i pennan, inser att hans tur snart skall komma. Han finner en väg att smuggla ut sin dagbok. Nu har den hittats nedgrävd i en oljekanna på en polsk bondgård. En amerikansk upplaga av den föreligger i tryck under titeln Scroll of Agony (Lidandets krönika). Översättare och utgivare är Abraham I Katsh. Engelsk delupplaga Hamish Hamilton.
Kaplan hade inte Ringelblums vittförgrenade kontakter. Men han är en idealisk krönikör, och hans bok kommer säkerligen under århundraden att betraktas som ett av de stora mänskliga dokumenten från vår tid. Det är en fördel att han i viss mån var en främling i Warszawa. Han såg på den polska judenheten med viss kritisk distans i blicken. Ingenting är honom mera främmande än att sentimentalisera lidandet. Han rapporterar utan att blinka det moraliska förfall som ofta följde på det kroppsliga. Han är fördomsfri nog att berätta om fall då tyskar visat hänsyn och medkänsla. Sanningen har varit hans ledstjärna. Han har haft vetenskapsmannens lidelse för det objektiva.
En sådan objektivitet har alltid stått högt i kurs inom judendomen. Det judiska folkets lidanden har varit så ofantliga att de individuella olyckorna skjutits åt sidan. Vem kan stanna vid det personliga och självbiografiska, när ett helt folk dör, när barn, sjuka och gamla inte sparas. Det händer att Kaplan höjer ett klagorop. Det undslipper honom att ”lycka är att vara fri från tankar”. Men i stort sett berättar han med nästan kylig balans. Det vittnar om en intellektuell och moralisk vitalitet högt över genomsnittet.
En bok som denna hjälper oss att minnas det största brott historien känner. Nazismen matade sin grymhet tjock på rashat och utrotade, mördade kallblodigt, mellan sex och sju miljoner oskyldiga människor. Det judiska folket hamnade i sadistiska och kanske oftast sinnessjuka fångvaktares händer. Kan något sådant upprepas? Är det inte bäst för oss alla att glömma, att stryka ett streck?
Det finns, som jag ser saken, tre goda skäl att lyssna till Kaplan. För det första mördas inte miljoner människor praktiskt taget i vår mitt utan att detta får konsekvenser. Detta har ingenting att göra med vad vi vill eller inte vill, vad vi glömmer eller vad vi minns. Tiden har runnit ut för individuella bestraffningar av ogärningsmännen. Vi skall inte minnas för vedergällningens skull. Men vi måste förstå att massmordet verkligen hände och att det var människor som utförde det. Små barn dog av svält under paroxysmer och ropande på bröd på Warszawagettots gator. Att döda en kvinna räknades av de nazistiska bödlarna för mera berömligt än att döda en man, ty därmed var en presumtiv barnaföderska bragt ur världen. Kaplan ger åter och åter exempel på individuella stöld- och mordinitiativ bland nazisterna. Rashatet hade hos dem dödat all medkänsla. De kände sig ej som brottslingar. De tyckte sig stå inför en fiende som inte förtjänade annat än undergång. Till galenskapen och massmordet kan alltså hatet leda en människa. Den lärdomen äger vi ej rätt att glömma.
För det andra bör vi lyssna till Kaplan därför att han bjuder en unik kunskap om hur människor reagerar under extrema förhållanden. Flertalet människor i den västliga världen saknar erfarenheter från dessa livszoner. Hurudan blir människan då hon lever i svält och ser sina närmaste tyna bort? Det kan finnas skäl att söka ett svar på den frågan eftersom en så stor del av mänskligheten idag lever i svält.
En annan nyttig kunskap att hämta ur Kaplans bok är denna. Hitler hade redan före kriget hotat med judarnas totala förintelse. Trots detta levde bland judarna ett hopp kvar. En fullständig utrotning tedde sig som en fysisk och psykisk omöjlighet. När gettot i Warszawa slöts kände många en tillförsikt. Man hoppades kunna organisera ett liv även vid den yttersta gräns man nu nått. Så småningom börjar meddelanden sippra in att avlivningen börjat. Nazisterna gör dagliga och nattliga raider in i gettot, plundrar, mördar urskillningslöst, låter liken ligga kvar på gatan. Men de kvarlevande kan inte acceptera tanken att det rör sig om förintelse. Inför varje nytt mord söker man finna en rationell förklaring. Det är smugglare som straffats, säger man. Det är människor vilka i det ena eller andra avseendet förbrutit sig mot de härskande som nu drabbas. Håller jag mig själv stilla och iakttar alla lagar och bestämmelser, hur omänskliga dessa än är, kommer intet ont att hända oss. Så söker den rationelle förnuftsmässiga förklaringar hos en motståndare som står utanför förnuftet och hjälper därigenom till att bereda väg för sin egen undergång.
Det tredje skälet att lyssna till Kaplan är att han kan lära oss en smula om lyssnarteknik. Mordet på judarna började i själva verket 1933, då Hitler kom till makten. Mänskligheten var under den tid Hitler härskade ingen god lyssnare. Åtskilliga av dem vilka i dag ropar på fasta normer ägnade sig vid denna tid åt att söka hindra flyktingar från Tyskland att passera våra gränser. Många stoppade vax i öronen och försäkrade att talet om mord och terror var betydligt överdrivet.
Hur är det i dag? Lyssnar mänskligheten fortfarande illa? Det är sant att historiska paralleller är farliga. De missbrukas notoriskt. Ordet München, exempelvis, har blivit ett skällsord, begagnat med förkärlek av högerextremister för att misstänkliggöra varje samtal mellan öst och väst, varje försök att nå bortanför och över terrorbalansens och den korstågsbetonade antikommunismens filosofi. Ordet Auschwitz, för att ta ett annat exempel, används gärna av extremister till vänster för att karaktärisera allt som uppfattas som fientligt på högerkanten.
Men en parallell har man ändå rättighet att dra: om fler människor lyssnat till de rapporter om vad som skedde med judarna under Hitler som redan tidigt fanns tillgängliga, hade utrotandet aldrig varit möjligt. Det problem som här skymtar har utförligt diskuterats, bland andra av Raoul Hilberg i hans stora arbete om de europeiska judarnas utrotande, Godkände världen i själva verket detta utrotande? Och hur är det idag? Godkänner världen i själva verket att en stor del av jordens befolkning håller på att svälta ihjäl? Godkänner världen att ett krig pågår, vilket när som helst kan leda till ett världskrig? De som dör svält-och krigsdöden i dag påverkar de i rimlig grad våra ställningstaganden? Var och en må svara för sig själv. För min del anser jag att svaret är: Fortfarande liksom för trettio och tjugofem år sedan lyssnar vi i fel riktning, Fortfarande är det mest angelägna utanför våra kalkyler. Fortfarande är vi upptagna av småtterier och glömmer det som blir avgörande för världens och därmed vår egen framtid.
23 augusti 1966