Man säger: demonstrationerna och kritiken mot den amerikanska politiken i Vietnam, mot kuppmännen i Grekland, mot Franco, mot Portugals krig i Angola är förståeliga och sympatiska under förutsättning att anständiga former bevaras och demokratins spelregler respekteras. Vi hyser aktning för det engagemang demonstranterna visar. Men värdet av deras kritik skulle öka om de också ägnade sin indignation åt förtrycket i de kommunistiska staterna, åt Berlinmuren, åt Mihajlov, som i Jugoslavien för åsiktsbrott dömts till fyra och ett halvt års fängelse.
I princip är det ingenting som skiljer mig från dem som resonerar så. Världen är inte en saga i svart och vitt. Det hör till de centrala mänskliga uppgifterna att bekämpa fanatism och ensidighet var de än uppträder. Men jag frågar: Är läget i vår västliga värld verkligen sådant att denna förmaning är behövlig? Har vi glömt att friheten sitter trångt i de socialistiska länderna? Jag tror inte det.
Om det finns människor som råkat ut för en sådan glömska, bör vi naturligtvis upplysa dem. Vissa värden är för oss särskilt dyrbara. Dit hör åsikts- och tryckfrihet. Dit hör rätten att välja mellan flera partier. Där sådana värden i teori eller praktik är förnekade råder diktatur, vilket vi ej kan acceptera.
Men som jag ser världen faller en ensidighet i motsatt riktning starkt i ögonen. Jag tror att det stora antalet människor i väst alltjämt lever kvar under det kalla krigets stjärnor. De betraktar en kommunistisk aggression som faran framför alla andra. De ser de senaste femtio årens historia genom antikommunistiska glasögon och vägrar att motta de mängder av fakta som under senare tid förts fram och vilka vittnar om hur ensidigt historien ofta skrivits i väst. Om det verkligen är balans man önskar, ter det sig för mig rimligare att fördjupa kritiken av den amerikanska utrikespolitiken och de principer som bestämmer den än att öka det antikommunistiska trycket.
De som upplyser oss om ofriheten i de socialistiska staterna har min sympati. Jag kan mycket väl förstå en människa som ägnar alla sina krafter däråt. Våra liv är ju så korta, och vi kan inte hinna vara överallt. Vi tvingas att välja en front där vi kan göra nytta. Men är det inte samtidigt sant att svälten i världen, befolkningsexplosionen och risken för ett krig mellan stormakterna är de angelägnaste frågorna i dag?
Såvitt jag vet hävdar ingen att förhållandena i Sovjet är lika svåra i dag som under Stalin. Ingen förnekar heller att i flera socialistiska länder anmärkningsvärda rörelser mot större frihet kan konstateras. Samtidigt med denna mildring förvärras världssvälten, vidgas klyftan mellan fattiga och rika länder, ökar risken för att rikedomen leder till verklighetsförfalskning och maktmissbruk, sker i Vietnam en upptrappning av kriget och växer det vietnamesiska folkets lidanden. Är det inte då rimligt att fler och fler av oss ägnar huvuddelen av våra krafter åt dessa problem? Föreligger det i dag verkligen ett hot mot demokratin? Jag har svårt att inse det. En inhemsk revolutionär kommunism i väst ter sig i varje fall inte i de rika länderna som något aktuellt. De kommunistiska länderna, som en gång kunde sägas vara ett enda block lett järnhårt från Moskva, är splittrade och splittringen synes öka, vilket ur det kalla krigets perspektiv betyder en fantastisk styrkevinst för väst.
Skulle vi inte under sådana förhållanden kunna upphöra att förebrå varandra för bristande vakthållning för demokratin och gemensamt arbeta på de problem som föreligger? Tage Erlander har en gång sagt att Sverige måhända kan bjuda ett exempel för andra nationer vad gäller lösningen av de stora ekonomiska och sociala problemen. Han har blivit kritiserad. Vem bryr sig om Sverige, som fått leva under så exceptionellt gynnsamma förhållanden och som därför är så föga representativt? Förvisso är vi en liten nation. Men vi är delar av ett stort helt, och vi måste gemensamt med alla andra folk söka bygga den övernationella statsbildning utan vilken mänskligheten ej kommer att kunna överleva. Åsikter och idéer bryter sig mot varandra. Endast ett fåtal av våra repliker når ut över en vidare scen. Men det är inte betydelselöst hur vi tänker och handlar. Vår gynnade ställning borde ge oss en chans till att diskutera under lugn och besinning och få oss att avstå från att i onödan gräva klyftor mellan oss.
6 maj 1967