[Solzjenitsyns här åberopade brev hade jag smugglat ut över Wien, men för att ej röja källan låtit Le Monde publicera före DN.]
Hösten 1962 publicerade en tidigare okänd författare Alexander Solzjenitsyn under titeln En dag i Ivan Denisovitjs liv en skildring av livet i ett sibiriskt slavfångeläger på 1950-talet. Det var inget tvivel om att en betydande författare här steg fram. Han var den förste som inom Sovjetunionens gränser gav offentligt uttryck åt tigande miljoners lidanden under Stalin.
Världen tog del av detta dokument med blandade känslor. Betydde Solzjenitsyns bok början på en period av större frihet för författarna i Sovjet? frågade man sig. Skulle författarna i framtiden tillåtas att skildra sin verklighet sådan de uppfattat den eller skulle partiet fortsätta att förbehålla sig rätten att avgöra vad som är sant och falskt i rysk samhällsskildring? I stort sett kan man säga att pessimisterna fått rätt. Solzjenitsyns bok var en svala som inte följdes av någon sommar. Redan våren 1963 talade Chrustjev med ogillande om att tidskrifter och förlag översvämmades av manuskript där lidanden av samma typ som de som Solzjenitsyn berättade om redovisades.
Vi har förgäves väntat på flera betydande verk av Solzjenitsyn. Påfallande många andra sovjetryska författare i främsta ledet har varit tysta, trots att arbeten av dem förhandsannonserats. Det gäller bl a Dudintsev, Ehrenburg och Konstantin Simonov. Nu ger oss Solzjenitsyn förklaringen till sin och sina kamraters tystnad. I ett brev till den fjärde ryska författarkongressen, vilken avslutades i Moskva i lördags, har han krävt all censurs avskaffande i Sovjetunionen. Samtidigt har han vittnat om författarnas förnedrande arbetsvillkor. Brevet har av allt att döma ej upptagits ens till diskussion på kongressen. Solzjenitsyn har då valt att rikta världens uppmärksamhet på de ryska författarnas situation genom att publicera sitt brev i en tidskrift utanför Sovjetunionens gränser, den franska Le Monde.
Han meddelar oss att han sedan En dag i Ivan Denisovitjs liv skrivit en rad verk vilka censuren hindrat att nå tryckpressarna. Det kan knappast råda tvivel om att vi härigenom blivit berövade möjligheten att ta del av konstverk på högsta nivå. Men Solzjenitsyn tar inte till orda främst för att klaga över egna lidanden. Hans brev har sin tyngdpunkt i det principiella resonemanget.
Det är ett i längden outhärdligt förtryck vår litteratur är utsatt för från censurens sida, skriver han. Man tillerkänner inte våra författare rätten att uttala sina åsikter om människan och samhällets moraliska liv. ”Verk”, fortsätter han, ”som hade kunnat ge uttryck åt tankar som mognat inom folket och som i rätt ögonblick på ett värdefullt sätt hade kunnat utöva sitt inflytande inom det andliga livet eller genom samhällsmedvetandets utveckling förbjuds eller vanställs av censuren utifrån småaktiga, egoistiska och från folkets synpunkter kortsynta beräkningar.”
En litteratur som inte kan till samhället förmedla sin smärta och sina farhågor, heter det i fortsättningen, ”som inte kan varna för moraliska och sociala faror, den förtjänar inte namnet litteratur, utan kan bara betecknas som smink. – Vem förlorar på en sådan politik? Vår litteratur har förlorat den ledande position den intog i världen i slutet av förra och början av detta århundrade, och den glans av experimentlusta som utmärkte den på 1920-talet. Både Ryssland och världslitteraturen har förlorat på detta. Ty om världslitteraturen hade kunnat förfoga över alla vår litteraturs frukter utan begränsningar, om den kunde fördjupa sig tack vare vår andliga erfarenhet, då skulle hela världens konstnärliga utveckling ta en annan vändning, förvärva en ny fasthet och nå en ny konstnärlig nivå.”
Sannare och kraftigare kan man inte ge uttryck åt litteraturens uppgift i samhället. Det är tragiskt att Solzjenitsyns ord inte får tryckas i Sovjetunionen och att den sovjetryska författarföreningen, som borde ta sig an varje censurerad författares sak, inte tar upp hans skrivelse till behandling.
Det tragiska är att söka på flera olika plan. Det är sorgligt att tänka på alla de unga genier som aldrig fått nå fram till publik med sin skaparvilja. Det är förfärande att betänka alla de författare i Sovjet som oskyldiga anklagats, fängslats och dödats. Men den djupaste tragiska dimensionen gäller inte de enskilda ödena. Solzjenitsyn kräver inte i första hand frihet från förhandscensur för författarnas skull, utan för samhällets. Inget samhälle kan uppnå en rimlig hälsa om inte dess författare tillåts att ge uttryck för sina egna och sina medmänniskors liv, känslor och tankar. I ett samhälle med censur uppstår förr eller senare en fruktansvärd klyfta mellan dem som styr och dem som blir styrda. I ett land där det är tyst saknas den barometer där de styrande kan avläsa det atmosfäriska trycket. Förskräckta över att inte veta vad som rör sig hos de stora massorna frestas de att gripa till terror.
Vi vet inte hur framtidens samhällen kommer att vara gestaltade. Vi vet endast att enheterna blir allt större, att, om en framtid alls finns, mänskligheten kommer att leva i Metropolis, där den enskildes möjligheter att göra sin stämma hörd och ge uttryck för sin smärta och sina drömmar blir allt mindre, Det gäller i ett sådant samhälle att skapa garantier för en fri diskussion. Det kommunistiska partiet i Sovjet övertog seklers drömmar om ett utopiskt lyckorike där frihet, fred och överflöd skulle komma alla till del. Men Sovjetunionens historia blev att börja med fylld av blod, tårar och svett. Ännu Trotskij drömde om att inom den kommunistiska staten bevara friheten åt ordets och diktens kvinnor och män. Under Stalin gick denna frihet förlorad. Sedan kom kriget med dess ofattbara lidanden för det ryska folket.
Vi har, vi får inte glömma det, bevittnat en frigörelseprocess sedan dess. Solzjenitsyns egen slavlägerbok är ett led i denna process. Men den måste få fortsätta – för det ryska folkets skull och för alla folks skull. Solzjenitsyn har förvisso rätt i att vår andliga erfarenhet skulle fördjupas om en friare förbindelse etablerades mellan de ryska diktarna och oss. Ack, vore det så väl att vi kunde betrakta hans brev som ett rop av otålighet, som ett i grunden hoppfullt tecken, trots att det når oss ur många år av tystnad.
Ledare 1 juni 1967