De plågade judarna under fanatiska kristna härskare i Spanien på 600-talet hälsade i början av 700-talet de arabiska erövrarna som befriare. Under de kommande århundradena och främst under 1000-, 1100- och 1200-talen blommade i Spanien under arabiskt beskydd den judiska kulturen rikare än någonsin. Då skrevs en hebreisk lyrik jämbördig med Höga visan och tillkom det mystiska verket Sohar, som befruktat filosofin och mystiken världen över.
Under korstågen, då hatet mot araberna flammade högt i den kristna världen, betraktades judarna i Europa som potentiella landsförrädare. Judisk ”otrohet” smälte samman med den föraktade islamitiska religionen. På många håll utrotades de judiska församlingarna. När araberna drevs ut ur Spanien betydde det död och förintelse för judarna. 1492 förvisades alla judar ur Spanien, och många fick en tillflykt i ett islamitiskt land, Turkiet.
Araberna och islam har varit tolerantare mot judendomen än de kristna. Man kan peka på två bland många orsaker till detta. Kristendomen grundades av en jude, Jesus. Trots att hans lära har sina rötter i det judiska – Bergspredikan står i ett nära beroende av Jesaja – kom starka antijudiska element att ingå i den kristna traditionen. Jesus död på Golgata lades under kommande århundraden judarna till last. De var, ”gudsmördare”, och varje gång de kristna kyrkornas makt ökade fick judarna blöda. De stora judiska katastroferna är nära förbundna ned kristna renässanser.
Inom islam fanns ingen sådan antijudisk tradition. Inom vår kristna sfär används felaktigt orden muhammedan och muhammedanism, bildade i analogi med ordet kristen och kristendom. En kristen är en människa som tror på den levandegjorda guden, Kristus. Islam däremot bekänner en enda Gud, och Muhammed är blott profet. Hade Muhammed blivit dödad av judarna eller av någon annan grupp, hade detta inte lett till så förfärliga konsekvenser för mördarna. Det hade varit blott en människa som blivit dödad. Jesus var en Gud, och de som mördade honom kunde aldrig förlåtas. Därför drabbade hatet judarna så tungt.
En annan orsak till den större toleransen inom islam torde vara att söka i den patriarkaliska traditionen. De europeiska folken betraktade det monogama äktenskapet som samhällets grund. Kristendomen godkände intet annat sexuellt samliv än det som skedde inom det monogama äktenskapets ram. All annan sexualitet var synd, och de oäkta barnen blev arma parias. Inom islam däremot tilläts månggiftet, även om det av ekonomiska skäl aldrig praktiserades annat än inom en liten välställd krets. För barnens öde var fadern ensam avgörande. Det betydde ett skydd mot rastänkande. Arab var den som hade en arabisk fader. Det spelade ingen roll om modern hade vit eller svart hudfärg, Därför finner man också i dag inom den arabiska världen att vit och svart lever i fördragsamhet, medan rasfanatismen har så lätt att flamma upp inom den kristna världen.
Judendomen är ingen entydig företeelse. Alltjämt står frågan öppen. Vem är jude? En sak är säker. Judarna kom mycket tidigt att leva i landsflykt. Det första vi vet om judarna är just detta att de lever som en minoritet i ett främmande land och får lida under grymma och snikna härskare. Som slavarbetare under Farao drömmer judarna om ett förlovat land. Den största händelsen i judarnas historia blir uttåget ur Egypten, då Gud med väldig hand ingrep och räddade sitt utvalda folk.
Judarna fortsatte att leva insprängda i främmande nationer och fortsatte att drömma om Jerusalem. Mer än andra folk var de beroende av fred mellan nationerna. De fick åter och åter lära att antisemitismen gick hand i hand med nationalismen. Därför hade en världsmedborgaranda lätt att vinna anklang inom judendomen. Från och med 1700-talet vinner internationella strömningar alltmer insteg. Att vara jude är att ha hela världen som sitt fosterland. Juden skulle komma hem först när alla nationer förenats. Till dess var han en pilgrim i ett främmande land.
Sionismen betydde ett brott med denna tradition. Theodor Herzl förtvivlade om judarna i Europa och såg enda räddningen i upprättandet av en judisk stat i Palestina. När denna stat blev verklighet uppstod en utomordentligt komplicerad situation. Judarna hade levat inom många kulturkretsar. Många var helt eller till hälften assimilerade. Det var främlingssituationen som förenade dem och som gjorde att judarna från alla länder kände igen varandra. I främlingskapet vann de också sympati av alla dem som i överensstämmelse med en urgammal platonsk och kristen tradition ser livet på jorden som en pilgrimsvandring. Att vara jude var att vara en främling. Därför var i själva verket alla människor som levde i anda och sanning judar.
I sin bok om Israel har Stephen Spender visat hur svårt det var för judarna att känna igen varandra när de kom till Israel och gemensamt började bygga den nya staten. De var inte främlingar längre. De var hemma. Det som förenat dem försvann, och olikheterna trädde fram. I det nationella uppbyggnadsarbetet, i den fara som hotade från arabvärlden sökte de elementen till en ny gemenskap. Nationalismen, som nyss varit deras fiende, blev deras vän. Från det universella, som varit judendomens signum framför andra, hade man kommit till det lokala.
Alla människor i vår värld har anledning till sorg inför det som hänt nu mellan Israel och arabstaterna. Först denna oro för Israels existens. Sedan kriget och den plötsliga segern för Israel och därmed var hotet om förintelse åtminstone för en tid avvärjt. Samtidigt är naturligtvis flertalet av oss medvetna om att Israel kan tillgodogöra sig ett väldigt kapital skapat av judiskt lidande genom århundradena. När Israel stridit mot araberna har i varje stund pogromerna, kättarbålen, Nürnberglagarna, gaskamrarna varit närvarande. Araberna har inte haft någon motsvarande tillgång. Tvärtom finns i Europa många fördomar mot islam och mot arabisk kultur.
En sak har vi i varje fall skyldighet att betänka. Det arabiska hatet mot Israel har ingenting med den antisemitism att göra som givit upphov till de grövsta brott historien känner. Araberna får på intet sätt sammanblandas med nazisterna. Det hat de känner har sin rot i den historiska situationen och inte i rasliga eller religiösa fördomar. Det har inte uteslutit argument vädjande till sådana fördomar i egyptisk propaganda. Traditionen talar ett annat språk. Hur tragisk situationen än är i detta ögonblick kan man därför säga att på lång sikt förutsättningar borde förefinnas för en fredlig samlevnad mellan judar och araber.
Ledare 13 juni 1967