Peter Weiss kallar kriget i Vietnam liksom striderna i Latinamerika och Afrika ”klasskampens krig”. Den övermätte slåss mot den svältande. Han vädjar till arbetarna i alla länder. Den fredliga protestens tid är förbi. Nu gäller det att organisera generalstrejken. När arbetarna, slutar Peter Weiss, lämnar fabrikerna och verkstäderna för att kräva ett slut på mördandet börjar ”imperialismens nederlag”.
Denna parallell mellan motsatsparen fattiga länder–rika länder och arbetare–utsugare är oriktig. Det finns klasskrankor i alla stater liksom i vår, men när man diskuterar de beklagliga nivåskillnader som finns i vårt samhälle framstår inte de som i traditionell mening kallas ”arbetare” som de svårast förfördelade.
Viktigare är en annan invändning. De som kallas arbetare har i vår värld inte större lust än andra grupper att avstå sin privilegierade ställning. Vi njuter vårt välstånd gemensamt, om också på skilda nivåer. I många länder är fackföreningarna i sin utrikespolitiska bedömning markerat konservativa. Sist jag var i New York vägrade busschaufförernas fackförening att köra Vietnamdemonstranter till Washington. Det är ingen isolerad företeelse.
Peter Weiss slutar sin artikel med en bekännelse till optimismen och till ”människans inneboende kraft när det gäller att störta tyranniet”. Det är en romantisk fras. Människorna äger ingen sådan kraft. Tyrannerna är också människor – de starkare. Först när de förvandlats till de svagare störtas de.
Om Che Guevara skriver Weiss att denne visade ”att det enda rätta är att ta ett gevär och bekämpa fienden”. Denna fiende förkroppsligas för Weiss av det amerikanska storkapitalet och Förenta staterna. Det är föraktligt, menar han, att hänge sig åt illusionen om ”fredlig koexistens med den till tänderna beväpnade utsugaren”, vilken aldrig ”frivilligt avstår en fotsbredd jord”.
Det är alltså Che Guevara och den revolutionära kampvilja han representerar som Peter Weiss utlovar seger om också genom nederlag och förluster! Vet han inte att den rika världens styrka ekonomiskt och militärt växer och att klyftan mellan oss och den fattiga världen i varje ögonblick vidgas! Samtidigt tilltar svälten och utbreder sig sjukdomarna. Vi känner inte från historien ett enda land eller en enda maktgrupp som frivilligt givit avkall på sin rikedom och sin makt. Vi kommer inte att få uppleva något sådant den här gången heller. Kommer då begreppet Che Guevara att segra med vapen i hand? Nej.
Peter Weiss optimism kommer sig därav att han i sin världspolitiska ekvation för in en luftpost – en revolutionär arbetarklass – och att han ritar upp åt sig en motståndare som på papperet ter sig lättbesegrad därför att han våldsamt stiliserats. Den rika värld som vi tillhör består inte blott av ”amerikanska kapitalister”, utan också av den väldiga Sovjetstaten och av andra socialistiska länder i Europa. Den består av oss alla och inte blott av ett antal miljonärer, vilka det inte vore så svårt att tämja, Denna rika världs makt i tecknet av en överlägsen teknik är dagens realitet. Peter Weiss optimism är baserad på en illusion.
Ledaren för den moçambikiska befrielsefronten Eduardo Mondlane sade mig nyligen att enligt hans mening Che Guevara i alltför hög grad hade föraktat fredliga politiska medel för att nå sina syften. Den militära kampen blev honom allt. Endast när alla normala politiska utvägar prövats får, menade Mondlane, våld tillgripas. Jag vet inte om denna kritik är riktig. Mondlane befinner sig själv i spetsen för ett folk i krig mot de portugisiska förtryckarna, och vi fördömer honom inte utan önskar honom framgång. Vi vet att afrikanerna i Angola och Moçambique förvägras rätten att leva som människor och saknar varje chans att med fredliga medel nå befrielse eller ens förbättring av sina villkor.
Men att på långt avstånd uppmana människor till revolt och förespegla dem ett bistånd från vår värld är orätt. Det är dubbelt orätt om det sker i optimismens tecken. I Sven Lindqvists bok denna höst, Myten om Wu Tao-tzu, står några rader om de fattiga folkens möjligheter som gott kan gälla som ett svar på Peter Weiss artikel, Lindqvist skriver: ”Jag skall nu försöka besvara den fråga ni har bett mig behandla. Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld! Nej! Är den möjlig med våld? Nej!”
Peter Weiss utnämner Che Guevara till realpolitiker, ty han har insett nödvändigheten av att det skapas flera Vietnam. Men om dessa nya Vietnam kommer, då kommer också atomkriget. Det brottsliga krig som Förenta staterna för i Vietnam utkämpas under exceptionella förhållanden. Förenta staterna skulle kunna vinna det på en enda dag, som de vann kriget mot Japan 1945. Men politiska och psykologiska skäl hindrar president Johnson att använda atombomber, Dessa hämningar kommer ej att gälla i varje krigsfall. Det är säkert att den dag Förenta staterna eller någon annan atombombsrustad stat känner sig verkligt hotad, då kommer atomkriget och därmed den svåraste katastrof som hittills träffat mänskligheten. Atomkriget synes ej förekomma i Peter Weiss världsbild. Hur skulle också insikten om ett sådant krigs närhet kunna förenas med optimism!
Vi bör vägra, skriver Peter Weiss, att ta emot ”förvrängningarna, förfalskningarna, lögnerna som de härskandes massmedier öser över oss dag och natt”. Det är Weiss som bjuder en förvrängning. I de ”härskandes massmedier” finns skilda stämmor och bjuds skilda lösningar.
I Afrika griper folken i Angola och Moçambique till vapen, och snart kommer kanske folken i Rhodesia och Sydafrika att göra detsamma. De har en rimlig chans därför att Portugal är förhållandevis svagt och saknar atombomber och därför att det finns afrikanska stater som hjälper dem. I andra länder som nått politisk, men ej ekonomisk självständighet pågår en maktkamp, där utgången ej är given. I Tanzania återigen har man redan nått långt mot verkligt oberoende. Ett afrikanskt ledarskikt växer fram och det ena maktcentrum efter det andra förläggs inom landets gränser. Så pågår en frigörelseprocess på skilda plan. Det är en spegel av världen. I Europa och Förenta staterna växer antalet av dem som inser att en överstatlig långsiktig planering är en tvingande nödvändighet. En sådan planering kan verkställas endast av internationella organ och kommer att kräva stora uppoffringar. Vi är redan i dag, i detta instämmer jag med Peter Weiss, medansvariga till de grymheter som begås mot de fattiga folken. Vi kommer att bli det i högre grad i framtiden, om de folk som svälten och nöden driver till revolt massutrotas. Vi erkänner också gärna att det är värdigare att lida än att tillfoga lidande och att därför de människor som träffas av bomberna i Vietnam är i högre grad förtjänta av vårt medlidande än de som fäller dem.
Men därav följer inte att de som beslutat sig för revolutionen nått längre än vi. Vi måste fortsätta empirikernas, revisionisternas, de ständigt upprepade experimentens, upplysningens och resonemangets väg. Ansluter vi oss till Peter Weiss schematiseringar och ”optimism”, ger vi i själva verket spelet förlorat.
14 november 1967