Det är enligt en rad radikala samhällskritiker inte endast våra västliga samhällen som måste i grunden omskapas. Även konsten som pryder, speglar och analyserar dessa samhällen och dess människor är inte värd annat öde än att slängas på sopbacken. Konstnärerna, som tror sig fria, tjänar blott de makthavande. Estetiken är ett skalkeskjul för reaktionärer.
Ingen går i detta avseende i vårt land längre än Jan Myrdal, som för en vecka sedan uttalade en total förkastelsedom över konsten i västvärlden. Denna konst säges vara en asätare som lever ett parasitärt liv i det ruttnande kapitalistiska samhället. Våra katedraler, som byggts för herrarnas skull, reser sig ur fattigdomen. Diktverken genom århundradena är vaggvisor som hindrar trälarna att vakna. Här finns det ingen anledning att skilja mellan får och getter. Njals saga, Pär Lagerkvists roman om Mariamne och James Bond gör samma onda tjänst.
Ej nog med detta! ”Vad som behöver sägas i dag”, skriver Jan Myrdal, ”är att tortyr, misshandel, utsugning, förtryck och elände gömmer sig bakom det smilande västerländska förbrukarsamhällets tomtemask.” Men den engagerade diktaren, som söker plantera in dessa teser i sitt verk, bör även han avvisas som en usling och en förrädare. Ty genom att han stiger fram med anspråk på att skapa Konst görs i den sköna draperingen budskapet ofarligt. Läsaren nöjer sig med att läsa de bittra sanningarna, med revoltens sken. Vad det gäller är att lämna dikten och lära sig begagna orden på ett annat sätt.
Detta är ett orimligt och ett ytligt resonemang. Jan Myrdal menar att vissa livssfärer, vissa problem inte är viktiga nog för att i dag bli behandlade i dikten. Konsekvensen synes fordra att inte bara diktaren utan vi alla lämnar dessa sfärer. Myrdal nämner naturen och frågor om liv och död. Han menar vidare att han vet vad som i dag behöver sägas, och han vill bland de intellektuella införa ett slags krigsdisciplin. Vi skall ställa om vårt liv på militärfot och komma överens om vilka sanningar som bör föras fram och sättet på vilka de skall presenteras.
Vi befinner oss förvisso i ett katastrofalt läge. Det vidrigaste våld demonstrerar sig varje dag i Vietnam. Världshungern växer. Det vore, tycker man, lätt att komma överens om ett gemensamt mal för mänskligheten – de nationella gränsernas upphävande, avrustning, global solidaritet, en världsregering. Men även om en sådan överenskommelse var möjlig och vi alla förstod att tiden är sen, skulle vi inte kunna vandra mot ett sådant mål utan att uppgifterna delades upp mellan oss.
Påsken 1916 gjorde irländarna uppror mot sina engelska herrar och blev blodigt slagna ner. Engelsmännen, som befann sig i ett förödande krig med Tyskland, tyckte sig vara huggna i ryggen. De irländska patrioterna svarade att Irlands nöd var så stor att de, hellre än att längre finna sig däri, skulle ingå förbund med helvetet självt. De resonerade ej olikt vissa extrema företrädare för Förenta staternas svarta befolkning i dag. Det finns en nöd inför vilken alla andra hänsyn får vika.
En irländare, James Joyce, satt denna tid i det neutrala Zürich och vägrade, trots att många försök gjordes, att låta sig värvas i patriotisk tjänst. Han skrev sin roman Odysseus om annonsagenten Leopold Bloom och hans hustru Molly och om staden Dublin under en enda förgången vardag. Men lika litet som sin lärjunge Beckett i dag eller hos oss Pär Lagerkvist, när han skriver Dvärgen, Ahlin när han skriver Natt i marknadstältet, eller Gyllensten när han skriver Barnabok är han att betrakta som en flykting från sitt politiska och sociala ansvar. Tvärtom lever han ett heroiskt liv då han fortsätter den uppgift som han betraktar som sin, trots de pressande aktuella krav som ställs på honom.
Genom att skildra en människa under en enda dag och därvid inte sky någon detalj hur trivial och vanlig den än synes drog han sig inte tillbaka till något elfenbenstorn. Tvärtom arbetade han i övertygelsen att man i det lokala och till ögonblicket bundna kan nå det universella, att kunskap om alla människor kan vinnas genom att man tränger in i en enda individ, att förståelse av livet på jorden kan uppnås om man söker sanningen i detaljen. Hans roman är ett politiskt dokument, och det bjuder en vidgad insikt utan vilken ingen politisk handling är möjlig.
Föreställningen att det finns en sluten estetisk sfär där skönhet och njutning härskar är felaktig. Det har aldrig funnits något elfenbenstorn annat än i förstockade slagordsmakares fantasi. De som strävar att förbättra förhållandena på jorden är självfallet värda vår beundran och vår respekt, och de vilka liksom irländarna 1916 i sin nöd ej finner sig kunna välja någon annan väg än handlingens skall inte fördömas. Men dikten är ett av människans många instrument för sanningssökande, och det är kunskap om livet konsten bjuder. Kastar vi ut den utarmar vi vår tillvaro och berövar oss en möjlighet att orientera oss i samhället och i vårt eget väsen.
Ledare 24 december 1967