Rädslan för världens största problem, och luffarens största problem var rädslan för rädslan. Den överdrivna rädslan för att folk skulle bli överdrivet rädda för honom.
Han kunde komma in i kök och själv stå vid dörren, bävande och rädd som en kuschad hund, medan han till sin förtvivlan såg att de själva var lika rädda för honom som för en bengalisk tiger.
Det fanns ögonblick, fortsätter Harry Martinson, ty det är hans Vägen till Klockrike jag citerar ur, då Bolle kunde förstå mekanismen till den handling som heter ”mörda av rädsla. Han hade själv många gånger känt sig driven nära det exploderande raseriets gräns, när han skrämd av någon uppjagad kvinnas tjutande rädsla sårats som av ett hugg ända in i hjärtats rot, medan hennes förolämpande skräck och misstro plötsligt stegrades till panik.”
Härmed slut på citatet. Alla människor igenkänner den psykiska mekanism Martinson skildrar. Som barn var jag övertygad om att ett visst pojkgäng i Falköping skulle mörda mig och jag bar med mig i fickan en blottad slidkniv. Hade olyckan varit framme hade jag blivit mördare vid tio års ålder. Senare fick jag reda på att det fientliga gänget var lika förskräckt för mig som jag för dem.
Martinson har rätt, rädslan är världens största problem. Mänsklighetens historia domineras av skräck – för krig, farsoter, naturkatastrofer, total undergång. De perioder då ett sken av trygghet spred sig över samhällena har varit korta. Dante räknade Romarriket under Augustus som en sådan lyckotid. Gud utmärkte den särskilt genom att låta sig födas till människa under den. Det fanns aningslösa européer i slutet av förra och början av detta sekel som menade att ett nytt fredsrike under den vite mannens caesariska spira höll på att växa fram.
I dag är rädslan tillbaka och dess namn är legio. Rädslan för atombomben, rädslan för kommunisterna, rädslan för Kina, rädslan för knarket, rädslan för imperialismen, rädslan för monopolkapitalet, rädslan för hunger, rädslan för de hungrande, rädslan för rädslan. Därtill kommer att en gammal fin men av många som utdöd betraktad rädsla har återvänt och hugger med huggormsbett i de stora städerna. Luffarrädslan, rädslan för att han som står vid porten är en mördare, att demonstranterna skall börja skjuta, att de svarta i Förenta staternas getton skall börja marschera. Ropen på polis stiger ur beträngda bröst, och polisen är inte mindre rädd den. Samtliga utredningar av upploppen i Amerika visar att polisen av rädsla gripit till våld.
Vad kan vi göra för att komma ut ur denna onda cirkel? Det finns bara en metod. Sluta att vara rädd. Tro inte på ryktena om våld! Kom ihåg att rädslan är överdrivaren nummer ett, överdrivarnas överdrivare! Kom ihåg att människor är likadana som ni själva, att luffaren i köket, den svarte i gränden är lika rädd som ni, att den kommunistiska världens människor är lika rädda för atombomben som vi. Kom ihåg att då TV kom till våra hem fick överdrifternas gud den största chans som mött honom under hans långa och brottsliga bana. I bildrutan måste det hända något. Där får ingen tala lugnt om han inte heter de Gaulle. Kommer ett demonstrationståg genom staden söker sig kameran osvikligt till en galning i periferin som ställer till bråk. Då programmet sänds är det bråket och inte demonstrationen som står i centrum.
Men farorna är ju reella, invänder ni. Hotar oss kanske inte kriget, knarket, katastroferna. Låt mig citera Herbert Marcuse: ”Bidrar inte hotet om ett atomkrig som skulle utplana hela mänskligheten till att bevara just de krafter som håller detta hot vid liv. Ansträngningarna att undvika en sådan katastrof överskuggar sökandet efter dess möjliga orsaker i det samtida industrisamhället. Orsakerna identifieras inte, belyses inte därför att de bleknar bort vid sidan av den alltför uppenbara faran utifrån – i västvärlden från öster, i öst från väst.” Likadant på varje annat område där rädslan härskar. Den drar all uppmärksamhet och alla krafter till sig och den nödvändiga analysen av orsakerna till skräcken och dess mekanism uteblir.
Kan vi komma överens om att rädslan är problemet framför andra, borde vi samtidigt kunna komma överens om att vara på vår vakt mot den, misstro den, misstro oss själva då vi är rädda. Tänk efter! Hur många alarmrapporter har inte kommit från vår egen västliga värld detta strax gångna år! Så många profetior om våld, så mycken rädsla. Med skäl kan Anthony Sampson, vars bok De nya européerna jag redan vid flera tillfällen citerat denna höst, summera sin framställning av studentrevolterna med orden: ”Inslaget av dödligt våld har blivit mycket överdrivet.” Samhällsplikten framför andra i dag är, så som jag ser den, att bevara fattningen, att inte låta provocera oss till rädsla, att i varje stund inse att vi själva i det ögonblick vi blir rädda utgör ett hot mot vår omgivning och världen.
Ledare 24 december 1968