I apostlagärningarna uppenbarar sig Jesus för lärjungarna fyrtio dagar efter sin död. Han lyftes ”inför deras ögon upp i höjden”. Tio dagar senare, på pingstdagen, då lärjungarna åter var församlade, ”kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram”. Tungor av eld visade sig och satte sig på var och en av dem.
Jesus är här centralgestalten i en gudomlig opera med himmelsfärd för öppen ridå. För hans skull upphävs naturlagarna. Han far på stormens vingar och tvingar elden att tjäna sig. Denne Jesus är en i raden av gudar med jätteformat. Han är ej långt borta från Israels gud, som slog allt förstfött i Egypten och skilde vattnen åt i Röda havet. Han är även i släkt med hednafolkens gudar, vilka länkade blixten, tände stjärnbilder på firmamentet och nedsteg i dödsriket. På pingstdagen, när den kristna kyrkan grundades, framstod Jesus lika upphöjd över vanliga dödliga som solen över jorden.
En man som under sitt långa liv – han är i dag åttiofyra år – tänkt mycket över Jesus är den store tyske författaren Ernst Bloch. I sin bok Ateismen i kristendomen lägger han vikt vid att Jesus åter och åter kallar sig människosonen. Detta bör förstås så att Jesus för människans del reste ett anspråk av gudomlig natur. Hans gud är människa. Människan skall frälsa sig själv.
Jesus betraktade sig inte som ett offerlamm och ej heller som en herde vilken offrade sig för faren. Han har aldrig talat om korsets tålamod. Det var först när han var död som hans lidande gjordes till det viktigaste i hans liv. Paulus såg i Jesus frälsaren därför att han blev korsfäst. Riktigare är att betrakta Jesus som frälsare trots korset. Själv visste han ej att han skulle dö på detta brutala sätt. Han hade inte valt ödmjukhet och försoning, och han ropade på korset att hans gud hade övergivit honom.
Jesus var tvärtom en man av vrede. ”jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag inte att den redan brunne!”, säger han enligt Lukas. Jesus ville tålamod och kärlek inom sin egen krets, men över de rika och de högtställda uttalar han hårda domar. I Johannesevangeliet, skrivet hundra år efter Jesu död och med uppenbar antijudisk tendens, får Jesus visserligen förklara att hans rike inte är av denna världen. I Lukasevangeliet däremot säger Jesus ”Guds rike är mitt ibland eder” fastän många bibelöversättningar, bland annat vår, felaktigt översätter ”mitt ibland” med ”invärtes”.
Detta rike, vars evangelium Jesus predikade, gällde ej blott ett själsligt tillstånd av nåd och frid och än mindre en lycka efter döden. Bergspredikan med dess lovprisande av de saktmodiga och barmhärtiga är en profetia om de villkor som skall gälla när de yttre förhållandena på jorden förändrats. Det är inget tvivel om att Jesus bekände sig till den utopiska tradition vilken sätter sin prägel på Gamla testamentet. Uttåget ur Egypten betydde en resa från slaveri till ett land där mjölk och honung flödade och rättvisa rådde.
Romarna avrättade inte en ofarlig drömmare. Hade han blott varit en svärmare som ville sona mänsklighetens synder, hade de lämnat honom i fred. Det var en upprorsman som korsfästes. Bloch visar hur grovt missförstått ordet ”giv kejsaren vad kejsaren tillhörer” blivit.
Jesus var enligt Bloch en gränsöverskridare och kättare. Han flyttade det gudomliga från bergen, molnen och himlakropparna till människan. Efter hans död segrar åter de gamla gudarna. Jesus görs ofarlig genom uppförstoring. Han uppstår från de döda. Han flyger till himlen. Han sitter som domare vid Gud Faders sida. Medan han levde var han en människa bland fattiga och betryckta, och han talade deras språk. Paulus och Johannesevangeliet gjorde honom till en herre. I stället för att vara en vägvisare till ett gudsrike på jorden blir han styresmannen över paradiset på andra sidan. Den frälsning han bjuder gäller ej materiella villkor, utan blott själen. Paulus kan inte föreställa sig att en rätt kristen kan komma i konflikt med staten.
Religionerna speglar samhällena. De som kallade sig Jesu efterföljare gjorde Jesus till kejsare, senator, påve, president. Det var lättare att frälsa själar än att ge kropparna mat. Kristendomen började sitt tusenåriga blundande för de mäktigas synder, rikedomen, maktmissbruken och koncentrerade sig på att till tålamod, laglydnad och ödmjukhet uppfostra de fattiga. När folken började frigöra sig skedde det i materialismens tecken därför att Jesus syntes ha fogat sig in bland de tyranniska herrar han en gång vände sig mot.
Ernst Bloch är inte ensam om att ha sett en annan Jesus än den som dominerar i kyrkornas förkunnelse. Albert Schweitzers namn kan nämnas. Men ingen har med sådan lidelse drivit tesen om människosonen Jesus som Bloch. Om man inom kristendomen lyssnade på honom, skulle förutsättningarna för en religiös förnyelse världen över föreligga. Religion är längtan, och en längtan som bortser från de förhållanden under vilka människorna lever är en usel religion. Den milde, lidande, tålmodige Jesus blir för Bloch en despot. Vreden hos Jesus uttrycker sannare hans väsen.
Ledare 25 maj 1969