[Hösten 1968 utkom Sara Lidmans bok Gruva, där allvarliga missförhållanden i de lappländska gruvfälten påtalades. Jag skrev om boken på ledarplats och då den stora strejken utbröt besökte jag upprepade gånger Kiruna. Detta är en av mina artiklar därifrån.]
På strejkmötet i Kiruna i lördags släpptes inte pressen in. Norrländska Socialdemokraten baserar sitt referat på måndagen på ett samtal med en av allt att döma socialdemokratisk gruvarbetare, vilken var närvarande på mötet. Gruvarbetaren redogör såvitt jag förstår med oväld för de inlägg som gjordes. Några mötesdeltagare talar för ettans förslag, dvs Kurt Nordgren plus en trojka. Andra önskar att man skall ”söka kontakt med storgubbarna i LKAB”, det Harneska förslaget alltså, förslag nr 2.
En talare på podiet säger ”att dom penningsugna håller på ettan, men dom som tänker på människovärde håller på tvåan”. ”Det var då”, förklarar tidningens sagesman, ”man definitivt kände att tvåan skulle segra.”
Vi har en strejk i vårt land sedan mer än fem veckor vid ett företag på vilket ett helt landskaps liv är beroende, men ännu har ingen person i ledande ställning sökt på platsen orientera sig om förhållanden och stämning. LKAB:s chef har inte varit här. LKAB:s styrelseordförande har inte varit här. LO:s chef har inte varit här. Industriministern har inte varit här. Ingen regeringsmedlem har varit här. Statsminister Palme har inte varit här.
När riksbankschefen Per Åsbrink, en man som många gånger visat självständighet och är en okonventionell människa, i egenskap av LKAB:s styrelseordförande tar ställning till centrala strejkkommitténs begäran om ett samtal, sker det i en anda av högmodig abstraktion. Det faller inte Per Åsbrink in att människorna här uppe vädjar till honom om ett samtal. Hans telegram är fyllt av ”förberedelse till förhandlingar”, ”tillägg till gällande avtal”, ”stadgeenliga motparten”, ”stadgeenliga fackföreningliga förhandlingsorgan” osv. Däremot inte ett ord som antyder att han förstår vad saken gäller.
På ledande plats i samma nummer av Norrländska Socialdemokraten som jag just citerade skriver man att gruvarbetarna strider för ”en rättfärdig sak”. ”Men”, tillägger man, ”de missförhållanden som utlöste strejken, och som under de första dagarna och veckorna stod i förgrunden i debatten, har kommit alltmer i skymundan för de strejkandes inbördes käbbel om vem som skall förhandla och på vilket sätt det skall ske.”
Detta är ett mycket vanligt sätt att se på saken. Men tillåt mig påminna om följande: I de norrbottniska malmfälten är flertalet arbetare sedan länge utledsna på det partitaktiska spelet mellan kommunister och socialdemokrater i fackföreningarna och de har med avsmak bevittnat förfallet inom. Gruvarbetarförbundet. En stark anledning till att en strejk kom till stånd och mötte en sådan väldig anslutning är att söka i det faktum att gruvarbetarna plötsligt fann sig ha en stor gemensam sak att kämpa för som varken hade med kommunism eller socialdemokrati att göra. Man kände det som kom man ur skärgården ut på öppna havet. Alla kunde samlas om en enda fast kurs. Det var den nästan hundraprocentiga enigheten som gav centrala strejkkommittén dess moraliska styrka och myndighet. Missförhållandena erkändes av alla och de ansvariga var Gruvarbetarförbundet och LKAB:s ledning.
Strejkkommittén begärde förhandlingar här uppe vid malmfälten. Arten av arbetarnas anspråk var av motparten tidigt känd. Dessa anspråk var och är rimliga. Ingen förnekar det. Men LKAB:s chef vägrar att ens komma hit, och Gruvarbetarförbundet och dess ombudsmän gjorde den ena falska och tunghala turen efter den andra. Inte ett ord som här uppe kunde uppfattas som ett erkännande av missförhållandena eller som en eftergift fälldes. Veckorna gick och gruvarbetarna började titta ner i sin börs och såg att den höll på att tömmas.
Tror ni att gruvarbetare är olika andra människor? Det tror inte jag. De är som vi alla. När vi ekonomiskt hotas försvagas vi. Vår moraliska indignation vill blekna när materiella intressen skjuter sig fram. Om man ger sig ut i en båt för att nå en viss hamn och det börjar blåsa och ingen hjälper är det nog troligt att det blir ”käbbel” bland dem som sitter i båten. Men det betyder inte att man inte är övertygad om det rätta i sin sak och har den i minnet.
Det är sådant slags ”käbbel” man nu hånfullt talar om. Enigheten finns, men hela det etablerade Sverige svarar på mänskliga vädjanden med paragrafer och stadgar. Det är storartat nog att den som talar om människovärdet får stämningen att skifta såsom gruvarbetaren i Norrländska Socialdemokraten rapporterar.
Då, för något mer än en vecka sedan, de första förhandlingarna, de som genast strandade, inleddes mellan 27-mannadelegationen och de tre utsedda från LKAB placerade strejkdelegationen en bandspelare på bordet. Detta har blivit kritiserat som oklokt och dumt och utmanande. Hur skulle bolagets representanter kunna tala fritt med en bandspelare framför sig! Hur skulle oförbehållsamma samtal kunna föras om varje ord spikades fast på bandet? Så handlar man inte när man skall resonera med varandra.
Men bandspelaren var menad som ett slag mot byråkratin. Bandspelaren var medtagen för att representera det mänskligt enkla, sanna och naturliga. Med en bandspelare på bordet skulle det inte vara möjligt att bakom slutna dörrar säga en sak och sedan vägra att stå för den när dörrarna öppnades. Bandspelaren var misstrogna och besvikna människors vapen, människor vana att tala rakt fram och inte av taktiska skäl dölja något.
Pressar man gruvarbetarna allt närmare svält och nöd, då kommer man att få mera käbbel och slutligen kommer de som tänker mera på ekonomin än på sitt mänskliga värde att segra. Men därmed har man förödmjukat gruvarbetarna – är det det man vill? – och skapat förutsättningar för ödesdigra konflikter i framtiden. Det kan bli en dyrköpt seger. Det kan betyda en nationell katastrof. Kom inte hit och tala om företagsdemokrati på de närmaste tio åren, ty sådant kommer att mottas med hånskratt. Vi måste bryta ett förstelnat stadgetänkande och åter sätta den mänskliga värdigheten i centrum!
Per Åsbrink förstod inte vad han gjorde. Han hade ingalunda behövt betrakta en resa till malmfälten som ett led i regelrätta förhandlingar. Han hade däremot kunnat visa gruvarbetarna genom att tala med dem att han inte glömt deras människovärde och att han önskade tänka för hela landet och inte blott för sin styrelse. Finns inte ordet riks i hans titel?
20 januari 1970