Provinsen Heilungkiangs ishockeylag gick en match mot provinsen Kirins lag i en av Pekings stora sporthallar den 30 juli i år. När sju minuter återstod av sista perioden – Kirin ledde med 3–0 – blev Kirins reservmålvakt försatt ur stridbart skick. Den ordinarie målvakten hade skadats tidigare under matchen, och Kirins målbur stod nu obevakad. Heilungkiangs reservmålvakt drog raskt av sig sin lagtröja och iförde sig en Kirintröja. Han åkte ut till motståndarlagets bur och försvarade den med sådan framgång att 3–0-ställningen kunde hållas till dess slutsignalen gick.
Nästa dag stod det i en tidning att Heilungkiangs målvakt genom sitt ridderliga uppträdande skrivit ett nytt blad i Kinas sporthistoria.
Det har gått rykten om att sporten i Kina legat nere under kulturrevolutionen, att fotbollsplanerna plöjts upp, att gruppgymnastik, lika spännande som ett fat kall gröt, var den enda tillåtna idrotten.
Att detta inte är sant kunde jag genast vid min ankomst till Kina konstatera. I varuhusen såldes fotbollar, spjut, kulor, spikskor. En serie frimärken med idrottsmotiv hade just släppts ut. I den väldiga 1 oktober-paraden över Den himmelska fridens torg deltog flera hundra bordtennisspelare, som svängde sina racketar för Mao Tsetung. På en av de flera meter höga vagnarna i tåget stod idrottsmän och idrottskvinnor i position – spjutkastare, korgbollsspelare och hoppare. Död var idrotten förvisso inte i Kina.
Desto besynnerligare att mina kinesiska vägvisare var så ovilliga när jag bad att få se sport. Tyvärr! sa de och skakade på huvudet. Det fanns ingen match att se i dag och ingen tävling heller!
Men turen gynnade mig. En morgon i hotellvestibulen i Peking stötte jag på en grupp häpnadsväckande resliga män och kvinnor i träningsoveraller. Deras ögon strålade av samma slags olympiska hälsa som Lars-Göran Nilssons och Lill-Strimmas.
I samma stund störtade nedför den breda trappan en liknande grupp och föll i den första gruppens armar. Varje man utvalde en man att omfamna och varje kvinna en kvinna. Det blev det mest innerliga möte mellan halvgudar.
Det var Kinas landslag – det manliga och det kvinnliga – i korgboll som stämt möte med Albaniens landslag för gemensam träning. En kinesisk tvåmetersman upplyste mig om att en landskamp gick av stapeln samma kväll. Därmed var det omöjligt för mina vägvisare att vägra längre.
Matchen gick i en av Pekings tre stora inomhussporthallar. Den rymmer 18000 personer och byggdes 1967 – under pågående kulturrevolution alltså. Hallen har samma form som Johanneshovs, men är elegantare och lättare med ljusa träinläggningar. De elektriska tavlorna sitter på kortväggarna. Ljuset strömmar ned genom luckor i taket. Golvet av trä kan automatiskt tas bort, och på ett par timmar är hockeyisen klar.
Denna kväll var det fullspikat. Tusentals cyklar stod parkerade utanför. Det kostade sex öre att få sin cykel vaktad, och trots att man påstår att ingenting stjäls i Kina, anförtrodde flertalet sina cyklar åt parkeringsvakterna.
Korgboll är den stora sporten i Kina vid sidan av bordtennis. Man ser korgbollsställningar var man reser i landet. På alla skol- och fabriksgårdar spelar man. Standarden blir därför enormt hög, och kvällens båda matcher – damerna först, sedan herrarna – blev minnesvärda. Längst nere vid golvet framför tekoppar och konfekt satt statsminister Chou En-lai, grånad, rak i ryggen. Vid hans sida prins Sihanouk och den vackra prinsessan i hästsvans. TV-kamerorna fångade in dem och vände sig sedan mot planen. Matchen sändes i TV.
Är man van vid fotboll blir man kanske först besviken på korgbollen. Fotboll är kraft och precision, medan korgboll är smidighet och fantasi. Det är mera våld i fotbollen, och därför blir det gärna en hetsig stämning runt fotbollsarenorna. Som ville vi alla smaka blod. Korgbollen är mildare, inbjuder till knep och list, och därför lockar den oftare till skratt än till jubelrop och protestvrål. Det skrattades mycket på de två matcherna mellan Albanien och Kina.
Dammatchen kom först, och kinesiskorna, som byggde upp sitt spel kring sin fenomenala femma, vann. Ingen spelare kan räkna med att få kasta mot korgen annat än i häftig rörelse och svårt trängd. Ändå slank bollen åter och åter in som genom trolldom. Herrmatchen som följde var kvalitetsmässigt endast några få streck över damernas. Kinas kvinnor är vana att hugga i som män, och det märks när de idrottar.
Kollisionerna är många, domarna stränga. Faller någon spelare hjälps han genast upp av en motståndare. Sådana scener uppskattas mycket av publiken och får applåd. Nationellt övermod kan ej märkas, och alla mål får ungefär lika mottagande. Kinas damer vinner och herrarna likaså, men med knappa marginaler.
I tidningarna dagen därpå nämns ej resultaten. Sådant är borgerligt. Albanierna sägs i sitt spel ha givit ett vackert uttryck för den andliga världsbild som utformats av kamrat Enver Hoxha, Albaniens Mao Tsetung.
Under min resa i Kina fick jag se en hel del annan idrott. I Kanton var jag en kväll i en stor folkpark, uppbyggd ungefär som vårt Gröna Lund. Där spelade idrotten en betydande roll som förlustelse. I en inomhusarena pågick hela dagen matcher för fyra tusen åskådare. Jag såg en bra match mellan ett damlag från en av stadens klädesfabriker och ett lag läroverksflickor. På läktarna åt man glass, och många hade småbarn på armen.
Jag fann det dock mera spännande att dröja i den stora stenbyggnad som var ägnad bordtennis och där det bland den tätt sammanpackade publiken rådde en nästan andaktsfull stämning. En singelmatch pågick, men spelarna hejdade sig när min hustru och jag trädde in. Alla stirrade på oss, och jag fick intrycket att ingen västerlänning någonsin varit dar förr. Efter någon tvekan började man applådera. Vi applåderade tillbaka, och jag höll ett litet tal om Europas aktning för kinesisk bordtennis. Talet mottogs av nya applåder, varefter matchen fortsatte.
De två unga spelarna var inte i världsmästarklass, men inte långt därifrån. De hade inga pokerminer på. De gav uttryck åt glädje och besvikelse med stor spontanitet. Båda begagnade penngreppet, och tolken sade att detta grepp dominerar i Kina, därför att alla äter med pinnar och håller pinnarna på detta sätt.
I Kanton kom jag också på en fotbollsmatch. Klockan tre på dagen en vanlig vardag spelade Pekings stadslag mot Kirins provinslag, och den Råsundastora fotbollsarenan var halvbesatt. Det vill säga de södra och västra läktarna, som låg i skugga, var fullbesatta, medan det var nästan tomt i den glödande solen på norra och östra.
Spelet var inte på allsvenskans nivå. På bollkontrollen var det inget fel, men långpassningarna var alltför många och spelet flöt ej. Publiken bestod huvudsakligen av unga män. De reagerade livligt, som Råsundapubliken när AIK möter Djurgården. Olyckstillbuden var i överkant, och vid ett tillfälle körde en ambulans ända fram till Pekingmålet, men slapp ingripa.
Jag råkade sitta bredvid en ung man som var frenetisk sportentusiast. På min fråga om sporten verkligen legat nere under vissa skeden av kulturrevolutionen svarade han att ingenting kunde vara oriktigare.
Idrottsmännen, sade han, följde ordförande Mao, vilken sagt att man bör gynna fysisk fostran och bygga upp folkets hälsa. Under kulturrevolutionen hade man mer än förr öppnat idrottens portar för folket. De bästa fotbollslagen och de främsta idrottsstjärnorna hade koncentrerat sig på att uppträda inför fabrikernas arbetare och folkkommunernas bönder. Därför hade evenemangen i städerna varit färre än vanligt, och detta hade givit upphov till rykten om idrottens död.
Nu var, fortsatte han, sporten i gång mer än någonsin. Här i Kanton hade just stora simtävlingar gått av stapeln. Varje dag kunde den som önskade se flera fotbollsmatcher. De bästa lagen var knutna till fabrikerna och fackföreningarna. Järnvägsarbetarna hörde till toppen.
På min fråga om elitidrottsmännens amatörskap gav han lika svävande besked som man brukar hos oss. Stjärnorna var amatörer, men kunde räkna på stor förståelse från fabrikens eller folkkommunens sida. Många av Kinas främsta idrottsmän var heltidsanställda gymnastik- eller idrottslärare eller var anställda vid de många sportinstituten. De kunde så på ett naturligt sätt förena yrkesarbete och sport.
Medan jag satt på fotbollsläktaren i Kanton gick det plötsligt upp ett ljus för mig. Hur kunde jag ha varit så enfaldig att jag inte begripit varför mina kinesiska följeslagare varit så o villiga att visa mig sport. I sporten konkurrerar människor med varandra, men i ett kommunistiskt land bör alla samarbeta och hjälpa varandra. Den som hoppar 2,29, som den kinesiske världsmästaren, är inte jämställd med den som hoppar blott 1,75. Den totala människan, säger den kommunistiska ideologin, känner ej begreppet fritid och ägnar alla sina krafter och all sin entusiasm åt att bygga för socialismen.
Nu under kulturrevolutionen hävdar man att denna nya människa formas. Mina vägvisare är präglade av revolutionens puritanism, och de ogillar mitt idrottsintresse och bekämpar ett sådant intresse hos sig själva. De önskade inte att jag skulle få se ett Kina som var oberört av revolutionen, som lekte, konkurrerade, applåderade och förtjustes på det gamla vanliga eviga sättet.
Har inte Mao Tsetung sagt att man bör lyssna till massorna? Ur deras djup springer alla goda värden fram. Massan är vis och god. Men vad är det då för folk som sitter på korgbolls-, bordtennis-och fotbollsläktarna? Är det inte massan av folket också det? De ropar inte: – Leve revolutionen! utan: – Skjut! Är de då inte förvandlade? Vill de trots allt ha en från politik befriad fritid?
Jag förstår att detta är ett samvetsproblem för mina vägvisare. Det kommunistiska partiet inte endast tillåter, utan gynnar idrotten, men handlar så under samvetskval och med reservationer. Idrotten betyder en eftergift, kanske en nödvändig sådan. Det går inte att begära alltför mycket av ett folk.
Partiet kämpar dock emot. Det är därför man inte publicerar resultat, även om jag överallt märkte att både publik och spelare alltjämt var ”borgerligt” intresserade av vem som vann. Det är därför den lilla episoden med den ädle målvakten i ishockeymatchen sägs representera något nytt i kinesisk sporthistoria. Hjälpsamhet och mänsklighet skjuts i förgrunden och får legitimera det idrottsliga. Det är sympatiskt. Eller hur?
21 november 1970