”En präst som hamnar i fängelse är en farlig karl. Folk kunde få för sig att han var Jesus.”
”Vad är det för farligt med det? Jesus sägs ju vara en fridens och kärlekens man?”
”Sitter Jesus i fängelse heter landet som fängslade honom Romarriket och Presidenten Nero eller Caligula.”
”Å fan!”
Den 17 maj 1968 invaderade nio personer inkallelsebyrån i Catonsville utanför Baltimore i staten Maryland. De lastade i medförda stråltrådskorgar under byråtjänstemännens protester handlingar avsedda att vägleda myndigheterna vid inkallelse av unga amerikaner till krigstjänst. På en parkeringsplats utanför huset hällde de hemmagjord napalm över papperen och tände på.
TV-kameror inregistrerade vad som hände. De nio bad en bön och stannade kvar på platsen tills polisen kom. De häktades, försågs med handklovar och fördes till en arrestlokal.
Två av de nio var katolska präster – Daniel och Philip Berrigan. Två var kvinnor. Samtliga var kristna och hade många års arbete bland fattiga och undertryckta i skilda delar av världen bakom sig.
Protesterna mot kriget i Indokina har varit legio. Om och i så fall hur de påverkat den amerikanska regeringens politik, därom tvistar man. Att de bjudit färgrika skådespel förnekar ingen. I Catonsville tillfördes nya kryddor. Den svarta prästkappan, den vita stärkta kragen och korset tillsammans med kedjor och lås. Det var en syn som Amerika inte var van vid. Den snillrike karikatyrtecknaren David Levine ritade Daniel Berrigan med handklovarna svävande som två glorior över hans huvud.
Philip Berrigan berättar i sin nyligen publicerade fängelsedagbok om en fångtransport där han var en av tre transporterade. De skulle föras från ett fängelse till ett annat. De hämtades av två fångvaktare av vilka en var en svart tvåmetersman.
Fångarna försågs med handklovar och fotbojor förenade med en kedja, En glödhet julidag sattes de i baksätet på fångvaktarnas privata bil och kedjades fast vid varandra. Det var ej ens möjligt för dem att ta fram en näsduk.
Enligt reglementet utfodrades de under den långa färden. Mat hämtades från en restaurang. Fångarna åt med bojorna på vilket var så gott som omöjligt.
De bad att få uppsöka en toalett. Bilen kördes till baksidan av restaurangen. En efter en befriades fångarna från sina fotbojor. När det blir Philips tur och han skall gå in på toaletten uppenbarar sig en lastbilsförare i samma ärende.
Den svarte fångvaktaren sträcker ut en hand, upplyser att han är konstapel i federal tjänst och att ingen får gå in på toaletten medan fången är där.
Lastbilsföraren är uppenbarligen inte van att ta emot order av en svart man. Han ser den högreste fången i den prästerliga dräkten med kedja vid handbojorna. Han blir ytterligt förvirrad, tränger sig på, tänder en cigarrett, röker den så häftigt att det ser ut som svalde han den, gör helomvändning och försvinner.
Det är en av otaliga motsägelsefulla scener i dagens Amerika. I lastbilschaufförens situation befinner sig en god del av folket och får ingenting att stämma.
När de nio catonsvillarna, så kallades de i pressen, ställdes inför rätta i Baltimore i oktober 1969 hävdade de att de var oskyldiga. De anklagades för att ha stulit statens egendom och förhindrat tjänstemän att utföra sina plikter. De svarade att det var presidenten, inte de, som borde dömas, ty kriget var olagligt och de i Indokina utförda krigs- och terroraktionerna brott mot mänskligheten.
De gav brännandet av inkallelsedokumenten en symbolisk innebörd. Den napalm de använt skulle leda tankarna till napalmen i Vietnam och peka framåt mot det tredje världskrig, som måste bli följden av den nuvarande politiken, och då döden kommer att regna över oss alla. Philip Berrigan hade redan tidigare sökt en sådan symbolik då han hällt blod ur sina egna ådror över inkallelseorder.
Blodet och napalmen var, sade de, ett försök att få till stånd ett samtal med nationen. Det gällde ej blott kriget i Vietnam utan också de svarta hemma, fattigdomen i städerna, den rika världens förtryck överallt. ”Är Amerika olagligt”, frågade de och menade alla länder. De uppmanade domstolen att döma inte efter lagens bokstav utan efter dess anda. Förenta staterna var grundat på rättfärdighetens principer och landet borde instämmas inför den högsta domaren, som uppenbarar sig i den rättsinnige medborgarens samvete. Över allt de nio sade stod i osynlig skrift Apostlagärningarnas ord: ”Man måste lyda Gud mer än människan.”
Domaren avvisade detta anspråk som övermodigt. Kaos inträder i ett samhälle om den enskilde tillåter sig att tyda lagarna. De nio dömdes till fängelse. Philip fick sex år – blodet – Daniel 3 1/2.
Bröderna avtjänar nu sitt straff i Danburys federala fängelse i Connecticut.
Domen prövades i högre instans. Då högsta domstolen i april 1970 fastställde domarna och bröderna Berrigan skulle infinna sig i fängelset gick de under jorden. I Catonsville hade de inväntat polisen och med optimism sett fram mot en konfrontation med samhället. Nu tog de ett steg ytterligare. Domstolarna var verktyg i krigets tjänst och saknade moralisk legitimation. Det var den enskildes plikt att bryta med och på allt sätt sabotera hela det amerikanska rättsväsendet.
Philip tillfångatogs i New York redan den tjugutredje april och fördes till det hårda och illa beryktade fängelset i Lewisburg. Denna åtgärd var uppenbarligen tänkt att öva press på Daniel.
Trots att brodern var hotad av homosexuell våldtäkt i fängelset lät sig inte Daniel nedbrytas. Han levde underjordiskt i fyra månader hos trettisju olika familjer i tolv städer, en Robin Hood i prästkappa.
I augusti beslöt sig Daniel för att fara till sina två vänner juristen och teologen William Stringfellow och lyrikern Anthony Towne, vilka bebor en villa på den lilla ön Block Island i Atlanten utanför New Englands kust. Jag besökte de två herrarna.
”Dan sa skämtsamt att även en flykting kan behöva litet semester och därför kom han hit”, berättade de. ”Hur polisen fick upp spåret vet vi inte. Men den elfte augusti – det blåste kraftigt den dagen och flyget var inställt – översvämmades plötsligt ön av civilklädd polis. De strövade bland sanddynerna och på mossarna och påstod sig vara fågelskådare. Men det var inte änder och snäppor de var ute efter.
Plötsligt hade vi tjugu av dem inpå huset. De tog fast Dan och förde honom från ön i en av kustbevakningens båtar. Han var vid gott mod.”
Daniel Berrigans underjordiska liv – han dök plötsligt upp här och var och höll en predikan – bidrog till den betydande popularitet som bröderna åtnjutit. Den vidgade samtidigt klyftan mellan dessa protestgrupper och myndigheterna. Polisen hade länge misstänkt att det existerar en amerikansk underjord där tusentals människor är beredda att ställa upp. Föga smickrande paralleller med underjordiska rörelser i nazistiska och stalinistiska stater dök upp i människors fantasi. Det var inte underligt att polisstyrkan som kom till Block Island var betydande.
Kanske bör man betrakta FBI-chefen Edgar Hoovers anklagelse av den 27 november 1970 som ett försök att ihjälstinga hjältemyten kring bröderna. Han meddelade en senatskommitté att Philip Berrigan och fem andra namngivna katoliker från fängelset skulle ha planerat att kidnappa Nixons rådgivare Henry Kissinger och spränga det underjordiska värmesystemet i Washington i luften.
Först denna anklagelse förde ut brödernas namn över hela världen. Många tog den på allvar och sympatierna svalnade. Andra, som kände Berrigans, häpnade. När blev amerikanska fängelser så släpphänta att fångarna kunde planera kupper hundratals mil borta? Hade ej Hoover återgått till den beryktade senator McCarthys metoder, då han utslungade anklagelser utan bevis. Är Hoovers anklagelser sanna skulle Philip Berrigan – brodern nämndes av Hoover som informerad om brottet – ha övergivit den icke-våldslinje som bröderna bekänner sig till i så gott som varje talat eller skrivet ord. Bland deras läromästare är ej blott Jesus utan Gandhi, Buddha och Martin Luther King.
Berrigans har inte blivit Hoover svaret skyldig. I en skrivelse från fängelset tillbakavisar de anklagelserna och skriver: ”Det är inte vi utan amerikanska regeringen som utövar brottsligt våld. Det är inte vi som kidnappar men väl amerikanska regeringen som mot deras vilja förflyttar miljoner i Vietnam, Laos och Kambodja. Vi förblir hela vårt liv motståndare till våldet, det våld som förött så många stater och så många själar.”
15 augusti 1971