Jag for till fängelset i Danbury för att besöka fången 23742-145 Daniel Berrigan. Jag hade med mig en gul krysantemum från Block Island, ön i Atlanten, där han gripits ett år tidigare. Den var sänd av hans båda vänner på ön.
Jag kördes upp i bil av en man som tillhörde samma vänskapskrets – Tom Buck. Han var testflygare under andra världskriget och utprövade i luften kapade fiendeplan, så att amerikanska piloter fick ledning för sina angrepp. Han störtade, låg fyra år på sjukhus. Kom ut med ett träben och med en av sköterskorna som sin hustru.
”Hon är lika lång som jag om man mäter efter mitt kortare ben”, säger han.
Paret har elva barn mellan sjutton och tre år. De är katoliker och har respekterat den påvliga sexualmoralen. Hustrun har erkänt att hon uppsänt hemliga böner efter pillrets välsignelser.
Tom Buck, som själv häktats ett dussintal gånger under sitt arbete i fredsrörelsen, är av irländsk härstamning. En gång i Dublin diskuterade han en eftermiddag med de Valera irländarnas hat till engelsmännen och de svartas hat till de vita i Förenta staterna. De kom överens om att det var fråga om likvärdiga fenomen.
Tom Buck säger att blommor används för att smuggla in heroin i fängelserna. Men i fängelseporten gör man inga invändningar mot krysantemumen. Jag hade föreställt mig ett enskilt samtal med Daniel Berrigan. Till min häpnad förs jag in i ett rum överfyllt av människor. Det är besökstid och fångarna tar emot sina närmaste.
Bredvid mig satt en medelålders svart fånge tillsammans med sin runda svarta hustru i hatt med blommor. På var sin sida om henne två små svarta flickor med kringlor vid örat, ljusblå klänningar och vita förkläden. De sög på slickepinnar.
På andra sidan sitter en ung vit fånge med sin fästmö mitt emot sig. De kysser varandra under den timme jag är i rummet. De är förbjudna att röra varandra nedanför midjan, Deras höfter och ben är som frusna fast i is, Ovanför rörde sig deras kroppar snabbt och lidelsefullt.
Daniel Berrigan kom smidig och lätt fram genom folkhopen. Han var klädd i en kortärmad bomullsskjorta och grå byxor. Hans huvud är mycket välformat. Han har svart hår med grå stänk, kort pannlugg och bruna ögon. Han verkade avspänd som en människa som klarat ett svårt prov och häpen konstaterade att han vågat och alltjämt levde. Han är femtio år.
Han inregistrerade med en ej obelåten glimt att jag var rörd, men sade spefullt med en blick på flickorna:
”Danbury är ett slickepinnesfängelse! Tro inte att amerikanska fängelser är så här snälla och beskedliga!”
Bakom oss på väggen sitter fotografier från fängelsets arbetssalar. Man förfärdigar kablar för raketer använda i Vietnamkriget.
”Ett perfekt system”, säger Berrigan och skrattar. ”Man burar in dem som protesterar mot kriget och sätter dem i arbete för – kriget. Cirkeln sluts. Staten tjänar på affären ty fångarna får blott mellan 17 och 46 cent i timmen. Jag har vägrat och är handräckning åt fängelsetandläkaren.”
Den katolska kyrkan blev, har det påståtts, accepterad i USA och därmed helt och hållet amerikansk först med katoliken Kennedy. Kyrkans hierarkiska tradition är stark. ”Vörda överheten som Du vördar påven.” Kardinal Spellman betraktade välsignandet av Amerikas vapen som det högsta utslaget av kristen tro, skrev Daniel Berrigan en gång föraktfullt. När jag påminner honom om hans protest mot Spellmans korstågsparoller säger han:
”Tack och lov att han är död!”
Daniel Berrigan har som jesuit dubbelt katolskt arv och är uppfostrad till lydnad och disciplin. Det har fordrats mer än vanlig medkänsla och eld hos honom för att bryta sig ut. Han liknar mer en konstnär än en präst. Tanken och känslan väger upp varandra hos honom som hos Hamlet.
De former av ohörsamhet och protest som bröderna Berrigan under sextiotalet till sina överordnades missbelåtenhet prövade tycks föga ha tillfredsställt dem själva. Daniel sändes – ”i landsflykt”, säger han själv – till Latinamerika för att vara ur vägen. Han for till Prag och till Ungern och träffade kristna i svårt betryck. Han fick demonstrerat för sig vad slags mod det fordrades i en sådan stat att ta upp mänskliga problem som makten teg med.
Brödernas kristna tro drogs bakåt mot Nya testamentets tid och den urkristna kyrkan. Jesus är icke ett barn i krubban under jungfrumodern, den av jesuitorden dyrkade, medan änglar sjunger om frid på jorden – en scen som de kristna är alltför förälskade i. Vira en plastfigur av Jesus i ditt lands flagga och begrav honom på närmaste kyrkogård, heter det i en liten religiös sketch som Berrigan skrivit på tal om en alltför mild och foglig Jesusuppfattning.
Jesus är en fullvuxen man som tog politisk ställning. Det är som samhällsmedborgare han bör betraktas. Han förnekade den romerska statens moraliska rätt att fordra underkastelse och kallade sig själv enligt Lukasevangeliet en konung. Var och en som följer honom måste på samma sätt pröva sitt lands lagar och institutioner.
Bröderna Berrigans utgångspunkt var en självklar tro på Amerikas godhet och rättfärdighet. Nu såg de de amerikanska idealen förrådda.
Det gäller, säger Daniel Berrigan, att rycka legitimitetens mask från maktens omänskliga blinda ansikte. Inte en enda mänsklig varelse får offras för en princips skull. Den stat som begär att dessa unga män skall döda är ett dödens rike. Då Berrigan valde först underjorden och sedan fängelset menar han att han valde livet i stället för döden.
De radikala svarta, pantrarna inte minst, har samlat sig kring ordet soul. I gemenskap, kärlek, fattigdom, lidande, glädje återföds själen. Begreppet spelar en ofantlig roll i amerikanskt tänkande av i dag. Överallt har soul tagits upp som en utmaning och en vädjan. Att äga en själ bör vara ej blott för svarta. I allt vad Daniel Berrigan skrivit, i hans dikter, hans predikningar och hans böcker, kan man förnimma de svartas soul som förenar sig med evangeliets Gudsrike.
Daniel Berrigan var i Hanoi 1968 för att hämta hem tre amerikanska krigsfångar. Han satt i ett skyddsrum med ett vietnamesiskt barn i sitt knä under ett amerikanskt bombanfall.
Då han kom hem hällde en student i protest mot kriget bensin över sig i en katolsk kyrka och lät sig brinna på gatan utanför. Det skedde vid Berrigans eget universitet Syracuse i New York. Studenten levde en månad. Berrigan besökte honom där han låg i stanken från sitt eget brända kött. Samma vår blev Martin Luther King mördad.
Daniel Berrigan tyckte att han nått en gräns. Det var honom inte längre möjligt att predika evangeliet från en piedestal. Man måste täcka sina ord med handling. Han kände sin själs existens hotad om han inte delade de plågades smärta och rädsla. Han insåg att motsatsen till moral inte är omoral utan inaktivitet. Kärlekens motpol är inte hat utan brist på handling i kärlekens namn, Brännandet av inkallelsehandlingarna i Catonsville betydde att han förenade sig med de fattiga och de våldförda. Utan denna gemenskap kunde han ej leva.
Det surrar i det stora mottagningsrummet. Nya besökare kommer in och återseendets glädje och smärta tänds i ögonen. En fånge går kring med en polaroidkamera. För en och en halv dollar kan man bli fotograferad. Pengarna går till fångarnas rekreationsfond. Det ena paret efter det andra ställer upp sig och ler mot kameran. Fotografen kommer också till oss.
Lokalen lämpar sig dåligt för förtroenden eller subtiliteter. Vi talar om mångahanda ting, om Johannes av Korset som var poet och satt i fängelse och som Berrigan valt till sin förebild, om Kina där kulturrevolutionen också betonar nödvändigheten att förena tanke och handling, om kostnaderna för Danburyfängelset – ”Nittio procent går till att vakta oss – det är USA i miniatyr”, säger Berrigan, om den katolska kyrkan som bröderna ej vill lämna, om mystikens gula ros i Dantes Paradissånger.
Vi talar också om de amerikanska krigsfångarna i Vietnam som Daniel Berrigan söker vägar att vinna befrielse för och om de amerikanska soldater som flytt till Sverige.
Berrigan har klart för sig att dessa unga amerikaner inte alltid klarat den fysiska och psykiska press som landsflykten innebär. Han ansåg det självfallet att de borde betraktas som politiska flyktingar.
Jag svarar att vår regering finner saken känslig. Låter man en soldat som flyr ur USA:s armé få en politisk flyktings rättigheter kan det uppfattas som menade vi, officiellt så att säga, att kriget i Vietnam är brottsligt och Förenta staterna ej en rättsstat. En politisk flykting är en person som flyr ur ett orättfärdigt politiskt system. Varken regeringen eller en överväldigande majoritet av svenska folket anser att de amerikanska soldaterna i Sverige uppfyller detta senare krav.
Berrigan komplimenterar Sverige och statsminister Palme till att vi trots allt av humanitära skäl låtit de amerikanska flyktingarna stanna. Men för honom finns ingen skillnad mellan goda och dåliga stater. ”Det romerska riket” är överallt – i Sovjet liksom i Kina, i Amerika liksom i Sverige. Den enskilde måste var han än lever efterleva budet ”Du skall icke dräpa”, avsäga sig sitt eget land, när samvetet så kräver, för att förena sig med mänskligheten.
”Det enda rimliga är naturligtvis”, säger han, ”att amnesti ges åt alla inom fredsrörelsen som kommit i konflikt med myndigheterna. Därpå arbetar vi.”
Jag säger då vi skils att jag tyckte om den dikt i hans sista bok som börjar. Vill du finna glädje i allt måste du söka glädje i ingenting.
Berrigan har inte flytt ut ur samhället. Han är en människa som söker dess förlorade sanning. Jag tror att han för egen del återvunnit ett slags biblisk glädje. Det är mycken plåga som väntar honom.
”Jag måste ut för att hjälpa min bror vid rättegången”, säger han, ”och nämnden som beslutar om villkorlig frigivning sammanträder om några dagar. Därför måste jag vara försiktig med vad jag yttrar.”
Daniel Berrigan har sedan dess fått ännu ett bevis för hur oförsonligt de rättsvårdande myndigheterna ser på honom. Hans ansökan om villkorlig frigivning, som normalt skulle beviljats, har avslagits. Hans vänner meddelar mig just nu att han och hans bror Philip inlett en hungerstrejk – Gandhis antivåldsvapen framför andra. Som en repressalieåtgärd har Philip och tio andra fångar under eskort av beväpnade vakter förts till ett fängelse längre in i landet. Gud give att Berrigans drama inte som Hamlets slutar i katastrof.
18 augusti 1971