Det norska stortingets Nobelkommitté menar alltså – då den ger fredspriset till Henry Kissinger – att det är förhandlingen om fred som är det avgörande och inte hur denna förhandling kommit till stånd.
I förlängningen av ett sådant resonemang ligger att Hitler skulle varit en idealisk fredspristagare efter förhandlingarna i München 1938 med Chamberlain, att Molotov borde ha bekransats med en fredspalm för att han slog sig ned vid ett förhandlingsbord med finnarna i Moskva 1940 och att varje statschef eller överbefälhavare som förhandlar med sin motståndare är värd Nobels guld och medalj, hur brutalt och orättfärdigt han än uppträtt innan förhandlingen kom till stånd.
På sådana villkor finns det gott om fredsivrare i världen. Till och med de vita amerikaner som slöt fredsavtal med indianerna en gång och tillerkände dem flera öknar och bergskedjor av deras eget land kan då, mätta med Nobelkommitténs mått, inte frånkännas fredslidelse. Jag kan bara erinra mig en som kanske inte kan komma ifråga till belöning – Scipio Afrikaner! som förintade Kartago. Det sägs att han grät – äkta fredstårar utan tvivel – när han såg förstörelsen, men han var klok nog att gömma sitt ansikte i rökslöjorna från den brinnande staden. Han hade ingen att förhandla med ty alla var döda.
Det häftar något tvivelaktigt och obehagligt vid belöningar av Nobelprisens karaktär. Andliga prestationer kan inte mätas och vägas mot varandra. En rangordning skapas mellan Nobelpristagare och andra dödliga som sällan är sakligt befogad. Priset till Kissinger är så till vida välkommet som det minskar Nobelprisens anseende i världen, även om det beklagligtvis också kastar ett löjets skimmer över hela Skandinavien.
Det kan samtidigt inte förnekas att Nobelprisen och särskilt fredspriset spelar en politisk roll. Därför kan man inte bara – hur stark frestelsen än är – skämta över årets utdelning. En Nobelpristagare får i många människors ögon en ökad prestige. Hade Hitler belönats 1938 skulle han ha haft ännu lättare att vinna omvärldens förståelse när han gick till det kallblodiga mördandet av judarna. Henry Kissinger är näst Nixon den främste representanten för Förenta staternas utrikes- och krigspolitik under slutet av 60- och början av 70-talet. Den som pryder honom med det berömdaste fredspris världen äger solidariserar sig med Förenta staternas politik.
Det är principiellt orimligt att värdera och prisbelöna enstaka handlingar i fredens tjänst. Även en våldsman kan ha försonliga stunder under vilka han söker komma till rätta med fredliga medel. Men att belöna honom för dessa stunders skull utan att begära att han samtidigt ändrar sin allmänna inriktning vore kortsynt och dumt. Kissinger är inte på det privata planet någon våldsman, och han har visat iver att nå en överenskommelse i Vietnamfrågan. Men han fortsätter att representera den imperialistiska politik som så många folk i dag har anledning att frukta. Det är detta som är huvudsaken. Priset blir ett stöd för denna politik.
En fredsinsats måste bedömas med hela personligheten och hela livsinsatsen i blickfältet. Det borde vara självklart. Man måste med oro fråga sig vad slags människor som satts att i Norge förvalta Nobels testamente. Philip och Daniel Berrigan i USA eller Sacharov i Sovjet Spänner alla sina krafter för att motverka det våld och det våldstänkande som är så utbrett i deras respektive hemland. Vi känner respekt för dem inte för enstaka handlingars skull, hur beundransvärda dessa än är, utan för att deras hela liv präglas av önskan att tjäna freden och ett fritt samtal mellan människor.
Sacharov stod, läste vi nyss, i timmar i regnet utanför en domstolslokal där ryssar dömdes för inga andra brott än att de inte tänkte som de härskande. Bröderna Berrigan brände inkallelsekort och blev fängslade. Deras aktioner var inte resultat av tillfälligheter, Deras handlingar var självklara frukter av deras livsinställning. Kissinger däremot, fredsförhandlande med bomber i bakfickan, agerar ett ögonblick i motsättning – åtminstone skenbart – till sin allmänna politiska filosofi.
Efter denna prisutdelningsskandal vore det bästa som kunde hända om fredspriset lades ned. För lång tid framåt är institutionen misskrediterad. Ett minimikrav är att Nobelkommittén förnyas och att garantier skapas för att endast sådana människor belönas vilka är emot våldslösningar av konflikter, inte blott vid enstaka tillfällen utan över huvud taget. Det är de som i inrikes- liksom i utrikespolitiska ting baserar sitt handlande på våld vilka är mänsklighetens huvudfiender. Det är de vilka med insats av sina egna liv arbetar mot detta våld som är de fredsskapande och kring vilka vi måste lära oss att samlas.
Ledare 18 oktober 1973