Aktiebolaget Dagens Nyheter ägs till ungefär femtio procent av medlemmar av familjen Bonnier. Sedan många år har vi intima kontakter med det bonnierska bokförlaget. Chefen för Bonniers förlag, Gerard Bonnier, sitter i vår styrelse. Chefen för Bonnierföretagen, Albert Bonnier, är vår styrelses ordförande. Bonnierföretagen äger Åhlén & Åkerlund som svarar för ungefär femtio procent av veckotidningsproduktionen i vårt land.
Dessa allmänt kända förhållanden innebär vissa nackdelar. Vi har utåt att kämpa med misstänksamheter, ofta riktade åt två håll samtidigt. Man anklagar oss för att gynna bonnierska produkter. Eller man anklagar oss – mindre ofta dock – för att missgynna dem för att visa vår självständighet. Andra mera svårdefinierade och subtila bindningar att förtiga.
Dagens Nyheter har länge levat med dessa problem. I vår historia och i dagens praxis kan de intresserade studera hur vi lyckats med att lösa dem.
Vi har varit medvetna om att utvecklingen gått i ogynnsam riktning. När familjen Bonnier för många årtionden sedan började köpa aktier i Dagens Nyheter och slutligen blev innehavare av aktiemajoriteten var tidningen en bland många morgontidningar i Stockholm. Familjen har förvaltat stora fonder av erfarenheter om villkoren för det intellektuella och konstnärliga livet liksom för den sociala och politiska debatten, och detta har kommit vårt företag till godo.
Ju större vårt företag blivit, desto mera måste man naturligtvis beakta sambandet mellan tidningsföretaget och andra bonnierska verksamheter. Dagens Nyheter har varit framgångsrik medan många av våra konkurrenter dött. Det har betytt att den politiska debatten både vad dess vitalitet och dess självständighet beträffar hotats. Vi i Dagens Nyheter har under det senaste årtiondet ständigt diskuterat vilka åtgärder som bör vidtagas för att neutralisera de skadliga verkningarna av denna utveckling. Ett led i denna strävan har varit att vidga ramen för vår debatt och ompröva vårt förhållande till partier och andra organisationer.
Då Dagens Nyheters Aktiebolag letat efter lämpliga företag att satsa vårt överskottskapital på är det många inom vår krets – till denna dag har vi trott att vi var i majoritet – som hävdat att vi under inga förhållanden skulle satsa på företag som gjorde vår dominans inom opinionsbildningen större. Vi har avvisat tanken att förvärva andra tidningar. Vi har menat att om det är nödvändigt för Dagens Nyheter att investera utanför den egna verksamheten, bör detta ske på områden där så få bindningar och lojaliteter som möjligt skapas.
Då Dagens Nyheters Aktiebolags styrelse på torsdagen beslutat om inköp av Svensk Filmindustri bryter styrelsen med en tradition och en politik som omfattats av ett flertal av dem som arbetar inom tidningen Dagens Nyheter. Svensk Filmindustri är visserligen inte en konkurrerande tidning, men företaget arbetar liksom vi i den opinionsskapande samhällssektorn. Ett filmbolags allmänna policy är en viktig samhällelig fråga som Dagens Nyheter är skyldig att kritiskt följa. Det ligger inte i ett fritt meningsutbytes intresse att filmskapare och filmkritiker befinner sig på samma ekonomiska farkost.
På detta område liksom på varje annat är det naturligtvis karaktärens lödighet och styrka som är utslagsgivande. Men det samhälle är ett dåligt samhälle som skapar institutioner som står i ett osunt förhållande till varandra. Vi har regler för vad domare får åtaga sig utanför domaruppdraget och vilka styrelser en landshövding får sitta i. På samma sätt måste vi inom massmedia söka i görligaste mån undvika lojalitetsbindningar. Sådana kan i ett litet samhälle som vårt aldrig helt undvikas.
Men den inriktning och den allmänna filosofi som ligger bakom Dagens Nyheters Aktiebolags inköp av Svensk Filmindustri vittnar om brist på förståelse för den samhälleliga debattens villkor. Köpet har motiverats med hänvisningar till en stor tidnings behov – i bild-, kassett-och TV-åldern – av beredskapsåtgärder. Det är självfallet att man måste visa öppenhet inför kravet på tekniska förnyelser.
Det hindrar inte att beslutet är olyckligt och vittnar om en bristande tilltro till det tryckta ordets möjligheter att buret av en stor tidning fortsätta att locka och intressera människorna.
Ledare 2 november 1973