Alexander Solzjenitsyn befinner sig åter under beskjutning i Sovjet. Ammunitionen består tills vidare av grova ord: förrädare, emigrant, smutskastare av det egna landet, ”driv honom i landsflykt!”
Anledningen denna gång är publiceringen på ryska i Paris av Gulagarkipelagen, ett omfångsrikt arbete där Solzjenitsyn på grundval av hundratals intervjuer skildrar fängelser och slavläger under Stalintiden. Boken har förelegat färdig ett tiotal år. Av hänsyn till överlevande har Solzjenitsyn ej velat publicera den. Sedan hemliga polisen beslagtagit ett exemplar bortfaller dessa hänsyn. Vi kommer att anmäla boken då den inom kort föreligger på svenska.
Solzjenitsyns ställning i världen är inte unik – under förtryck och censur tvingas i dag många diktare att leva – men ingen appellerar till oss som han. Han är Rysslands Statsåklagare framför alla andra, och de han kallar inför domstol är Stalins regim och dagens ryska makthavande, vilka vägrar att diskutera och rensa upp i det förflutnas brottsliga näste.
Men Solzjenitsyn anklagar inte blott. Han är också Riksförsvarsadvokaten och hans klienter är miljoner oskyldigt anklagade och dömda – ett helt folk av lidande människor.
Solzjenitsyn är en praktfull berättare, men det är i medkänslan hans verkliga storhet kommer fram. I den nya boken skildrar han livet i Butyrkifängelset i Moskva våren 1945. In i cellerna tränger under de ljusa majnätterna ljudet av paradmarscher och segersaluter. Tyskland har fallit och freden brutit in.
Här i fängelset möter Solzjenitsyn för första gången de ryska krigsfångarna, dessa de eländigaste bland de eländiga i Sovjets historia. När Hitlers arméer trängde in i Ryssland föll hundratusentals ryska soldater i tyskarnas händer. Strategiska missgrepp av Stalin bidrog till att fångarnas antal blev så stort. Dessa fångar kom att stå utanför alla internationella konventioner. De behandlades mer som djur än som människor och en stor del av dem svalt ihjäl.
När den ryska armén segrade och besatte Tyskland betraktades de ryska fångarna i överensstämmelse med Stalins perversa filosofi ej som i olycka råkade bröder utan som svikare och förrädare. Att de över huvud överlevt var ett bevis på att de ackorderat med fienden. De borde ha mottagits med tacksamhet, värme och tårar. Nu fördes de som brottslingar till slavläger.
Solzjenitsyn hade kastats i fängelse därför att han dristat sig i brev kritisera Stalin. I Butyrkifängelset får han lyssna till vittnesbörden om krigsfångarnas liv. Det kändes, skriver han, som spikades han fast vid denna katastrof som kackerlackan naglas fast av en nål. Hans eget öde blir honom likgiltigt. Han sörjer inte längre de officersaxelklaffar som nyss slets från hans uniform. Han förstod att det var hans skyldighet att sätta sin egen skuldra under en kant av dessa fångars börda och bära så länge han förmådde. Sovjetunionen hade stött bort sitt bästa folk, tagit avstånd från sina egna hjältar. Den tanken trängde in i honom för att aldrig lämna honom.
Det är typiskt för den militärfascinerade Solzjenitsyn att det är i olycka störtade soldater som först upptänder honom. Men hela hans författarskap är genomglödgat av känslan att han talar för ett helt folk, att det vore fegt och uselt att inte ge röst åt Rysslands stumma lidande. Det är denna förnimmelse av profetiskt ansvar och representantskap som ger Solzjenitsyns framställning en sådan genomslagskraft. I medkänslans namn tränger hans ord genom murar av stål och betong.
För Solzjenitsyns läsare i väst uppstår en svår, närmast orimlig situation. Vi lyssnar till hans anklagelser och hans försvarstal och ville störta upp för något slags åtminstone symbolisk protesthandling. Det lidande som funnits så nära våra gränser känns som en skuld vi borde söka avbetala. Men den absurda tryckfrihetspolitik som bedrivs i Sovjet förlamar och förvrider våra reaktioner.
Vad Solzjenitsyn berättar om rysk rättspraxis under Stalin är väl känt hos oss, Moskvarättegångarna i slutet av 30-talet blev avgörande för flera generationers inställning till Sovjetunionen och till socialismen. Ända sedan dess pågår i vår värld en ständigt förnyad rättegång mot Stalins terrorregim. En rättegång som intensifierades när Chrustjev kom med sina tunga inlägg.
Solzjenitsyns vittnesmål kommer alltför långt efteråt för oss. I Sovjet läses han i trots av alla förbud av många vilkas kinder hettar av befrielse, skam och rädsla för upptäckt. Förklaringen till hätskheten i angreppen på Solzjenitsyn är naturligtvis att säkerhetspolisen är medveten om att Solzjenitsyn har en stor publik ej blott i väst utan även i det egna landet.
Men Solzjenitsyns ord når fram med decenniers fördröjning, och ett tragiskt för sent svävar över dem. När han anklagar svarar man ej i sak utan med smädelser. När han misstar sig – det finns både misstag och ytterst diskutabla inslag i den nya boken – är det ingen som tar upp en diskussion. Man har, sade Solzjenitsyn på fredagen, en djurisk skräck för avslöjanden. Den uppgörelse Chrustjev utlovade kom av sig i porten. Man vill släpa med sig stalinismens brott ”som en oöppnad säck in i framtiden”.
I vår värld bjuder Solzjenitsyn underhållning och inger rysningar. Våra möjligheter att diskutera med honom begränsas av vår brist på källmaterial och av medvetandet om hans svåra situation.
I Sovjet får han inte fungera i det samtal om det förflutna och det närvarande utan vilket inget land kan bevara sin politiska och andliga hälsa.
Ledare 20 januari 1974