Oolof Palme har samlat sina tal från de senaste åren till en bok med titeln Att vilja gå vidare. Här kan man studera honom i helfigur i hans egenskap av Sveriges statsminister och ordförande för socialdemokratiska partiet.
Han är reservofficer i kavalleriet, och något som är besläktat med en snabb och ädel häst finns i hans väsen. Han är rörlig, spritter åt sidan, är lättretlig, elegant och alltid redo till aktion.
Men som statsminister och partiledare är han främst – om man vill hålla fast en bild från det bortdöende hästlandet – en ryttare med fruktansvärd, nästan skrämmande disciplin. Den spanska skolan!
Han har talang för kvickhet och ironier men håller sig tillbaka. ”Moderaternas uppgift”, säger han 1972, ”är att hålla argsinta borgare på gott humör genom att i bjärta färger skildra eländet i landet och socialdemokratins ondsinthet.” Men sådana dråpligheter är undantag.
Ingenting gör hos honom intryck av spontanitet. Allt är vilja och taktik. Ingenting förenar honom med det folkliga, det bullrande och plumpa som ibland har sådan lycka i politiken, Ett ordspråk stigande upp ur folkdjupen och luktande mullbänk och gödsel är hos honom otänkbart.
Hans språk är effektivt, magert, utan upprepningar. Välgrundade fakta kommer tätt. Det finns politiker vilkas hela intellektuella aktivitet synes samla sig kring sugande på en snugga och vilka hos de anspråkslösa föder en sentimental känsla av hemkomst till ett mera trohjärtat förflutet. Olof Palme, begåvad, briljant, idémässigt långt före sina politiska motståndare, väcker varken ömhet eller hemlängtan. Blott beundran. Han lyckas med sitt konstridarstycke. Med underbar fasthet bemästrar han sina nervösa ryckningar och hävdar sig som vår främste politiker.
Palme vädjar till det svenska förnuftet. I de tjugusju talen sägs föga som inte en majoritet i vårt land håller med om. Där Palme varit mest kontroversiell – på det utrikespolitiska planet – har hans motståndare i dag oftast hunnit i kapp honom eller vågar inte annat än låtsas att de så gjort. Han fördömde tidigt Förenta staternas vietnampolitik och fann för bombningarna mot Hanoi julen 1972 de rätta starka orden, vilka väckte respekt för Sverige i hela den civiliserade världen.
Men han har lättare att tändas till vämjelse och avsky inför den politiska diktaturen av östlig modell. Han hör helt till en ”Västlig” idékrets. Inget av hans tal är så glödande som det han höll i Malmö 21 augusti 1968 vid en demonstration mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien. Det är inte långtifrån att han glömmer stångbetslet. Man påminns om att en avgörande politisk upplevelse för honom var Pragkuppen 1948, då demokratin förintades.
Olof Palme står i sina inrikespolitiska tal fram som en symbol för Sverige framställd av en med landets och det socialdemokratiska partiets historia matad datamaskin. Den maskinella tillkomsten till trots bevarar han sin mänsklighet.
Det rationella faller starkt i ögonen. Inte ens bråkdelen av en timpenning offras för en gest, och det är just i detta han är så svensk. Solzjenitsyn säger i Gulagarkipelagen att Sveriges lycka började vid Poltava då det var slut med vår stormakt och våra segrar. Vi kunde börja bygga för freden.
Det är vad vi gjort. I varje skede har vi böjt oss för de ekonomiska realiteterna, löst våra problem i kompromissens tecken, föraktat principer och känslor. Under krigsperioderna har vi smidigt kastat om och vaktat varje skiftning i lyckans gudinneansikte. Med all tänkbar aktning bevarad för våra välståndsskapande företagare är det de i förnuftets tecken lösta konflikterna på vår arbetsmarknad som utgör själva grunden för vårt välstånd.
Vi spratt förskräckta upp vid strejken i malmfälten i norr, men blott för att konstatera det ovanliga, det unika, i denna aktion som bröt vår smidighetstradition.
När man lyssnar till Olof Palme och ser framför sig hans spända ansikte med de spelande ögonen tycker man plötsligt att han börjar förändras. Han är smal, men han börjar få Per Albin Hanssons skånska bredd. Han är liten till växten, men skjuter erlanderaktigt i höjden.
Bakom honom tecknar sig alla dessa förnuftiga karlar – Gustav Vasa, Axel Oxenstierna, Arvid Horn, Gripenstedt, Hjalmar Branting – vilka lett bygget Sverige eller återställt det efter perioder av vanvård eller galenskap. Olof Palme är på gott och ont och i viss mån mot sin egen natur den landsfader vi själva skapat och röstat fram genom århundraden. Han är den i grunden alla vill ha.
Vad jag här skrivit stämmer dåligt överens med vad man i stora så kallade borgerliga kretsar anser om Olof Palme, Han framställs som arrogant, doktrinär, en motståndare till frihet och individualism, en förföljare av vårt näringsliv, en utbyggare in absurdum av vår offentliga sektor osv. Att denna missvisande bild kan överleva är en följd av den borgerliga dominansen i massmedierna och av den svartmålning av det moderna Sverige och av folkhemsbygget som särskilt det moderata samlingspartiet och en rad av dess tidningar bedriver.
Det är sant att Palmes tal som statsminister är tillkomna under en period då det långa socialdemokratiska regeringsmonopolet varit hotat. Palme har tvingats till försiktighet. Det har gällt för honom att inte reta sådana grupper vilka kan tänkas påverka den politiska balansen. Han vågar inte säga vad han innerst menar, säger hans fiender.
Men den rationella grunden hos Palme är så uppenbar att den aldrig kan ifrågasättas. Han betecknar socialismen som en frihetsrörelse vilken vill ge människorna möjlighet att själva forma sin tillvaro i gemenskap med andra. Han utpekar som framtidsmålet framför andra att skapa frihet ”icke från kollektivet, utan i kollektivet och genom kollektivet”. I vår teknologiska masscivilisation är detta en nödvändig målsättning.
Medmänsklighet är socialismens yttersta innebörd, säger han vid ett annat tillfälle. Socialism betyder för honom inte statens övertagande av produktionsmedlen, utan ett långsamt socialt reformarbete för att öka friheten i samhället. Blandekonomin verkar så djupt rotad i hans hjärta att man inte kan tänka sig honom utan den.
Det ingår i politikerns yrke att vara optimistisk. En politiker som inte arbetade med en ljus grundton skulle aldrig ha en chans. Palme är inget undantag. Han kan till och med få ur sig en fras som ”Folkens längtan efter frihet kan icke nedslås med våld”, trots att han borde veta att våldets segrar över friheten oftast blir bestående.
För den optimistiska grundtonens skull kan han därför endast antyda de olycksbådande järtecknen i tiden, kapprustningen, den hotande världssvälten, de många utslagna i samhället, bristen på glädje och värdighet i arbetet. Alla som oroar sig får ett ord av uppmuntran och tröst. Men känslan av att välståndet skall bestå, att även de i dag hotfullt slutna världarna, från Kina och Ryssland till de multinationella företagen, skall öppna sig till sist och delta i det förnuftiga uppbyggandet av en enhetsvärld, rubbas inte.
Politikern står i ett naturligt motsatsförhållande till dem som har skrivandet till yrke. I ordens värld prövas vad som skall bli handling. Orden är ännu inte färdiga handlingar. Politikern, ständigt påpassad av sina motståndare, vågar säga blott sådant han i ”evighet” kan stå för och som redan är moget för handling.
I vårt land är politikerna mycket försiktiga. Deras motståndare tillåter dem inte den minsta lilla extravagans. Man jagar varandras förflugna ord och betraktar ett känsloutbrott som en fadäs.
Olof Palme är garderingarnas mästare och hans tal kan därför varken i vrede, entusiasm eller kvickhet slå ut i blom. Han tillhör en högborgerlig släkt, men han har fostrats inom arbetarrörelsen. Han saknar inte hetsighet, men har inom sig inte ett uns av revolutionär. Jag betvivlar att vi någonsin haft en politiker så lämpad att stå i spetsen för en bred medborgerlig samling som han.
Det enda som saknas är trygghet och värme, men även i detta är han representativ. Han kommer alltid att vara spänd på vakt och outtröttligt arbetande i demokratins och i ett upplyst förnuftets tecken.
4 april 1974