KAPITEL 1. Hur mår egentligen barnen i Knutby Filadelfia?

Med det förnuft dig himlen givit Tänk själv – var ingen fördoms träl.

Till frihet har du skapad blivit Och tänka fritt är tänka väl.

Gustaf Adolph Lindner

År 2002 rapporterades något märkligt från det uppländska Knutby. Nyheten handlade om att sjutton kor hade träffats av blixten när de sökte skydd för ett regn- och åskväder i hagen vid Knutby prästgård. Alla sjutton djur hittades döda i en ring under ett träd. Få anade väl när de läste om denna märkliga händelse, att orten snart skulle bli välkänd och associeras med mänskligt lidande och död. Idylliska lilla Knutby kommer kanske för en oöverskådlig tid att förknippas med religiös fanatism, mord och barnmisshandel.

Men Knutbytragedin började egentligen redan den 18 december 1999, då pastor Helge Fossmos 27-åriga hustru, trebarnsmamman Heléne Fossmo, hittades död i badkaret hemma i pastorsvillan i Knutby. Fem år senare, den 10 januari 2004, upptäcktes Alexandra Fossmo, pastor Helge Fossmos andra hustru, ihjälskjuten i sin säng i samma hus. En granne och församlingsmedlem, Daniel Linde, blev också utsatt för ett mordförsök samma natt.

Många kände sig mätta på sekter, mord och religiös fanatism efter mediernas enorma uppmärksamhet kring Knutbytragedin. Man tyckte att ämnet var uttjatat till leda i massmedia. Jag hade själv något av samma känsla och först fanns inte en tanke på att skildra Knutbyförsamlingen i denna bok. Trots allt hade flera TV-produktioner, otaliga tidningsartiklar och böcker redan berättat om händelserna.

Visserligen handlade nästan inget om barnens situation, men för att skildra barnen i församlingen fanns det många hinder i vägen, det förstod jag. Förhoppningen att till exempel få prata ensam med en yngre tonåring från församlingen antog jag var helt utsiktslös. Att hitta någon som vuxit upp där och var över 18 år var också nästan omöjligt.

Jag gjorde ändå ett försök, och fick efter en skriftlig förfrågan till slut träffa fyra av församlingens ungdomar. De var mellan tretton och sexton år och intervjun skedde i februari 2008. Men intervjun är inte med i denna bok. Efter att först ha godkänt den för publicering ändrade sig ungdomarnas föräldrar två veckor senare. Orsaken sades vara ordet "sekt" i bokens titel, vilket man inte ville förknippas med. Självklart fick jag acceptera detta.

Enligt mina första uppgifter var församlingens barn högst tio–femton år gamla, då medelåldern på de vuxna medlemmarna bara var omkring 30–35 år. Kanske kunde jag istället hitta en före detta medlem som var villig att berätta om synen på barn och barnuppfostran?

Men sökandet efter någon som hade färska förstahandsuppgifter om Knutby församling var till en början resultatlöst. Det berodde mest på att alltför få medlemmar hade lämnat församlingen tillsammans med sina barn och ännu färre hade hunnit växa upp i församlingen.

Det var först när jag kom i kontakt med Heléne Fossmos föräldrar, Inger och Ingvar Johansson, som intresset väcktes på nytt. Nästan samtidigt pratade jag första gången med Lisa, som med sina två små barn mer eller mindre flytt från församlingen i Knutby i december 2005. Fram till idag, våren 2008, tillhör Lisa och hennes barn några av de fåtal som har lämnat församlingen. De som tidigare har hoppat av har varit lite äldre medlemmar eller medlemmar utan barn.

Efter lång tid av stark psykisk press och vånda lämnade Lisa Knutby och dessutom sin man, barnens pappa, som fortfarande är medlem och bor kvar. Lisa, Inger och Ingvar kunde tänka sig att prata med mig och berätta vad de visste om barnen i Knutby församling och sina egna upplevelser av Knutbytragedin.

Lisa

Innan Lisa gifte sig arbetade hon bland annat med att ta hand om de andra medlemmarnas barn i den stora pastorsvillan, tillsammans med Heléne Fossmo. Under sina sex år i församlingen fick Lisa därför lära sig hur ledningen ville att barnen skulle uppfostras.

Vi bestämde oss för att göra en riktig intervju, efter alla våra telefonsamtal under försommaren 2006. Frågorna jag ville ställa till Lisa handlade förstås framförallt om barnuppfostran i Knutby Filadelfia, vilket är deras eget namn på församlingen.

Vi slår oss ner vid matsalsbordet hemma hos Lisa. Hur kom det sig egentligen att hon hamnade i Knutby? Och varför åkte hon så småningom därifrån?

”När jag var 25 år bestämde jag mig för att leta reda på den stora kärleken”, börjar Lisa. ”Efter en lång tids sparande hade jag skrapat ihop hela 40 000 kronor och kom äntligen iväg till Nya Zeeland. Jag åkte tillsammans med några vänner och vår resas stora mål var att simma med delfiner.” På Nya Zeelands strand träffade Lisa också – som hon trodde då – sitt livs stora kärlek, surfaren Pete. Under strandens sand fanns det varma källor och de flesta strandbadarna grävde sig en djup grop efter badet, där de kurade ihop och värmde sig. ”Vi hamnade i samma grop, helt enkelt”, säger Lisa och skrattar. ”Jag blev helt tagen av honom och han av mig. Det riktigt blixtrade mellan oss.” Pete räddade sedan Lisa från att dras med i de mycket starka undervattensströmmarna. En bit ut i vattnet hade Lisa blivit panikslagen när hon kämpade mot att bli neddragen under vattenytan. Hon ropade efter hjälp och Pete sträckte ut sin räddande hand. Efter detta förändrades allt i Lisas liv drastiskt. Hon lämnade sin resegrupp vid Nya Zeelands delfinstrand. Istället åkte hon och hennes surfare ensamma ut till en öde ö, vars enda byggnad var en hydda på stranden. ”Där bodde vi i tre dagar och det blev många romantiska stunder för oss. Sedan var vi tvungna att åka därifrån, han hem och jag till Auckland, men efter att vi hade skilts åt, blev jag sjuk. Riktigt, riktigt sjuk.” Lisa tror att det var av kärlek, så hon ringde Pete och berättade som det var; att hon saknade honom oerhört mycket och att hon hade blivit sjuk.

Pete bodde tillsammans med sina kristna föräldrar, vilka hjälpte ungdomar med svåra uppväxtförhållanden. Lisa erbjöds att bo hemma hos dem, vilket hon också gjorde i tre månader, men situationen blev snart för komplicerad.

”Pete frågade till sist sina föräldrar vad de trodde om vår framtid tillsammans. De bad då till Gud och frågade om vägledning, och svaret blev att föräldrarna upplevde att det fanns någon annan för oss båda två.” Idag tror Lisa att det som föräldrarna sade om Pete och hennes framtid kanske stämde. ”Men då trodde jag verkligen att jag hade hittat min stora kärlek.”

Paret lovade ändå varandra dyrt och heligt att de skulle följa Gud i livet, vad som än hände, för Lisa hade blivit frälst och Pete hade hittat tillbaka till sin gudstro. När tiden var inne skulle de ses i himlen och tänka tillbaka till tiden de hade tillsammans. Idag är det ett fint minne för Lisa, men de har inte längre någon kontakt.

Tillbaka i Sverige gick hon sedan med i en vanlig församling i sin hemstad, men åkte efter ett tag också till församlingen Karismas träningsskola. Där stannade hon i några månader, men kände att hon inte passade in. Lisa sökte något annat.

1998 berättade en av Lisas väninnor om sin tid i Knutby träningsskola, som för henne hade varit en stark gudsupplevelse. Kanske var detta något för Lisa? Väninnans uppfattning påverkade Lisa mycket och därför valde hon församlingen i Knutby. Hon ringde och pratade med pastor Helge Fossmo, som bad henne att återkomma på telefon dagen efter – först skulle han fråga Gud ifall det var meningen att Lisa skulle komma till Knutby. Dagen därpå berättade Helge Fossmo att Gud hade sagt till honom att Lisa skulle få komma till församlingen. Det ekonomiska skulle han ordna, cirka 2 000 kronor i kursavgift för Träningsskolan, eftersom hon inte hade några pengar. Det blev en intensivkurs under fyra sommarveckor 1999.

Redan på bussfärden mot Uppsala kände sig Lisa förvirrad.”Jag satt och undrade ifall det verkligen var rätt att åka dit. Ju närmare Knutby jag kom, desto sämre mådde jag och ju mörkare blev mina funderingar. Jag fick en stor oro inom mig.” När hon steg av bussen var hon omtumlad. Vid busshållplatsen väntade Alexandra – som fem år senare skulle bli mördad – tillsammans med sin storasyster Anna. De hjälpte henne med väskorna till en lägenhet i samhället Knutby. Där installerade sig Lisa i ett eget rum, som inneboende hos Matz Jacobsson, Alexandras pappa. Alexandra bodde i rummet bredvid.

”Vid den här tidpunkten var Alexandra förlovad med Robert”, säger Lisa. ”Jag kommer ihåg att de till och med hade planerat plats och tidpunkt för sitt bröllop. De skulle gifta sig i februari 2000, men så blev det ju inte.”

Träningsskolan, med ett tiotal elever, blev en kulturchock för Lisa eftersom hon var van vid en vanlig pingstförsamling. Nästan varje dag när hon kom hem efter undervisningen var hon yr och huvudet dunkade av en enorm, migränliknande huvudvärk. ”Det enda jag kunde göra när jag var tillbaka på rummet var att lägga mig ner. När jag blundade och försökte sova ekade det i huvudet. Det var som en bandspelare.” Lisa trodde till sist att det var något fel på henne. Att hon hade problem och behövde bli fri från demoner, något som det pratades mycket om.

Idag menar hon att Träningsskolan var ett tydligt exempel på manipulation och är övertygad om att det var denna manipulation som gjorde henne så förvirrad: ”Man skulle börja tänka helt annorlunda och bryta ner det gamla, religiösa tänkandet. Istället fanns det något nytt och exklusivt i Knutby församling – en exklusiv lära som ingen annan utom de själva hade.” Lisa menar att det redan från början var tydligt att Åsa Waldau hade en särställning i församlingen. Hon blev uppvaktad av medlemmarna i Träningsskolan, till exempel kunde en anförtrodd medlem massera hennes nacke och skuldror när det var rast och hon blev uppassad på allehanda sätt.

På grund av Åsa Waldaus höga status behöver hon aldrig städa, diska eller laga mat. Det gör alltid andra medlemmar i församlingen åt henne. Hon ska alltid se vacker ut och ägna sin tid åt att bedja.

Förundersökningsprotokoll Knutbyärendet, s. 395, polisförhör med före detta fosterdotter till Åsa och Patrik Waldau.

Det var också klart, om än outtalat, att eleverna inte spontant kunde gå fram till Åsa för att prata eller ställa en fråga. En förfrågan skulle först gå via en av Åsas närmast anförtrodda, som vidarebefordrade ärendet och först därefter gavs eventuellt ett godkännande till samtal.

Det var mest pastorerna Helge Fossmo och Åsa Waldau som undervisade i Träningsskolan – Åsa i första hand om helgelse, renhet, att läka sin själ och upprättelsen, mycket handlade om att man skulle vara ”hel och ren” – medan Helge undervisade i Bibelns teologi, där det kretsade omkring Gamla Testamentet. Lisa tyckte att Helges undervisning var den mest intressanta, eftersom den i högre grad höll sig till pingströrelsens teologi. Åsa pratade väldigt mycket, men talade mer som om hon profeterade.

Men de andra eleverna i Träningsskolan var – till skillnad från Lisa – positiva till allting i undervisningen. ”Jag var udda eftersom jag helt öppet sade vad jag tänkte och tyckte. Det blev förstås jättekrockar, speciellt mellan mig och Åsa Waldau.”

Lisa kommer särskilt ihåg en konflikt mellan dem, en av de första gånger hon sade emot Åsa. Under en skrivövning i klassrummet kom Åsa fram till Lisas bord och började ifrågasätta vad Lisa hade skrivit.

Hon försökte vifta bort kritiken, och ville inte ha bråk och diskussioner. Åsa sade då argt till henne, inför hela klassen, att följa med ut ur klassrummet. Lisa följde då med ut, men ville inte stanna och diskutera. Istället började hon gå därifrån. ”Åsa Waldau blev riktigt rasande på mig. Att jag både sade emot henne och försökte gå därifrån, det tolererade hon inte. Hon tog tag i mig och stirrade på mig med kolsvarta ögon.” Lisa försökte ändå slita sig loss för att kunna gå sin väg och sade att hon inte bestämde över henne.

Men Åsa gav sig inte. Hon sprang efter Lisa och sade att det var djävulen som hade gripit tag i henne: ”för det är väl inte du, som säger emot en ledare?” Lisa tror att hon med detta antagligen menade att det var Lisas demoner som för tillfället hade tagit över. Det enda hon kunde göra för att bli fri från demonerna var att böja sig och underordna sig Åsa.

Efter denna händelse, där Lisas motvilja till att underordna sig hade visat sig, konstaterade Åsa att Lisa definitivt var besatt av demoner och behövde hjälp att bli fri. ”Alla andra medlemmar fick be för någon, men inte jag, eftersom jag var demonbesatt. De andra skulle till exempel be för min tatuering – en ros – som jag har på skuldran. Eftersom tatueringen hade gjorts av en oren person skulle alla be för att den skulle försvinna.” Lisa håller med mig om att det var starkt av henne att sätta sig upp mot Åsa, men menar också att det kunde ske av en anledning – hon visste inte vid denna tidpunkt att församlingen ansåg att Åsa var Kristi brud. Åsa hade därför ”nåd” mot henne. Det innebar att hon förlät Lisas misstag, eftersom hon inte ansågs veta bättre.

Även om Lisa tyckte att mycket lät "flummigt", så varken förstod eller kände hon då att hon sakta men säkert höll på att brytas ner. Denna nedbrytning fortsatte sedan successivt under sex år.

”Jag trodde hela tiden att det var jag som tänkte fel. Först flera år senare, efter mordet, vågade jag åtminstone inför mig själv stå fast vid att jag faktiskt tänkte och kände rätt.”

För Lisa och de andra eleverna följde mycket intensiva aktiviteter sju dagar i veckan under sommaren och hösten 1999. Först Träningsskolan fem dagar i veckan, sedan följde organiserade aktiviteter efter skoltid, som badutflykter, volleyboll och picknickar. På helgerna var det alltid några gemensamma aktiviteter och på söndagarna gudstjänstmöte.

*

Vad var det då som gjorde att Lisa faktiskt stannade kvar i Knutby församling trots att hon ibland ifrågasatte undervisningen och ofta mådde dåligt, både fysiskt och psykiskt? ”Det var detta med demoner. Demonerna som de sade att jag hade inom mig och som de alla pratade väldigt mycket om.” Inom församlingen ansågs det också att Åsa hade förmågan att se vem som var besatt. Det styrks även av rättegångsförhör.

På hösten 1999 började Lisas hemresa närma sig, och hon funderade mycket på hur hon skulle göra. Till slut frågade hon Åsa om råd. Skulle hon åka eller stanna? Var skulle hon annars ta vägen, blev Åsas motfråga. Det var ju i Knutby hennes familj fanns, här skulle hon bli fri. Åkte Lisa någon annanstans skulle det bli hennes död. Lisa förstod att det betydde att hon skulle dö andligen och hamna i helvetet, eftersom hon aldrig skulle bli befriad från sina demoner. Detta kunde de bara hjälpa henne med i Knutby. ”Jag blev ju väldigt rädd, för jag ville bli fri. Och det var detta som fick mig att stanna kvar – jag ville bli fri från mina demoner.”

När beslutet att stanna i Knutby var taget tog ledningen på allvar tag i problemet med Lisas demoner. Eftersom Lisa hade så väldigt många demoner tilldelades hon både Robert, som då var trolovad med Alexandra, och Josefin Frankner för att de skulle stötta Lisa under kommande kurs i Träningsskolan. Deras stöd var också rent bokstavligt, till exempel fick Lisa inte sitta ensam vid sitt bord i klassrummet, utan de skulle sitta på varsin sida om henne. Som förklaring fick Lisa att hon hade så otroligt demoniska andekrafter. Dessa skulle få Åsa att må dåligt, eftersom Lisas demoner "slog tillbaka" mot Åsa. ”De talade om för mig att Åsa Waldau var så oerhört känslig att hon mådde dåligt när jag var på Träningsskolan med mina demoner.”

Jag ber Lisa förklara denna mycket speciella tankevärld – vad menades egentligen? ”Åsa Waldau ansågs känna av alla problem runtomkring henne”, säger Lisa. ”Eftersom hon stod i spetsen för församlingen, blev denna börda ofta väldigt tung.” Lisa förklarar att Åsa står mitt i församlingen. Runtomkring henne står resten av församlingsmedlemmarna för att skydda henne. De ska vara som en mur, eftersom det är hon som "för" människor ut i "frihet". Åsa är den som går först av alla, hon "röjer vägen" och församlingen följer efter. ”Är det något ’orent’ hos någon i "muren" säger sig Åsa Waldau känna av det direkt. Därför är det så viktigt att alla måste göra upp med sin synd.”

Inom församlingen ansåg man också att Åsa, som stående i spetsen för dem, tvingades ta en massa "stryk" från djävulen. Bland annat var det djävulen som stod bakom att det skrevs och sades så mycket negativt om henne i media. Tack vare Lisas påstådda demoner fick hon till slut den starkaste stridsmannen i församlingen till hjälp i kampen mot demonerna, pastor Helge Fossmo. Eftersom Lisa ansågs ha så stora problem tyckte ledningen att hon behövde Helge för att bolla tankar och idéer med. ”Man pratade mycket om mina släktandar, alltså mina ofrälsta släktingar många generationer tillbaka.”

Vid denna tidpunkt bodde hon hos Josefin och Samuel Frankner, men de hade inte tid att umgås med henne och Lisa förstod efter ett tag att både de och alla andra undvek henne.

Eftersom Träningsskolan hade slutat blev hon mycket ensam. När hon frågade de andra medlemmarna varför ingen ville umgås med henne sade de att alla var rädda för henne och alla hennes demoner. ”Jag kände mig väldigt ensam, eftersom ingen ville umgås med mig. Den ende som vågade vara med mig var Robert. Vi kunde till exempel åka och handla tillsammans.”

Robert var fortfarande förlovad med Alexandra och Lisa tror att han var mycket kär i henne. Han hade bestämt sig för att det skulle vara de två, och relationen med Lisa var bara vänskaplig. Till slut beslöt ledningen att Lisa skulle börja jobba på församlingens eget dagis, som Helges fru Heléne drev i sitt eget hus. Där jobbade hon under två månader, till strax efter Helénes död. Lönen var mat och gratis husrum.

Heléne var utbildad förskollärare och det var hennes vision att ha dagis i huset. Trots att hon ammade sitt tredje barn tog hon hand om tio småbarn, från små spädbarn och uppåt i åldrarna. Ibland lagade hon även mat och bakade åt församlingen. Lisa menar att Heléne inte på något sätt förespråkade den hårda disciplin som senare blev allmän för barnen i församlingen. ”När ett barn till exempel spillde ut mjölk, brukade Heléne bara säga ’ja, ja, då får vi torka upp det’.”

Många av de andra medlemmarna som arbetade på förskolan ansåg däremot att man skulle ryta ordentligt åt barnet. Ibland tog någon i personalen in ett bråkigt eller olydigt barn på ett rum för disciplinering, men det var olika från person till person och inte en allmän regel.

Lisa såg aldrig med egna ögon att någon bestraffade ett barn, även om hon vet att en del i personalen var väldigt hårda. Själv hade hon ingen erfarenhet av barn vid denna tidpunkt och fick därför lära sig av andra: ”Jag vet att det var hårt, eftersom jag själv började bli hård mot barnen.”

Ibland kunde dagispersonalen till exempel hota barnen med Åsas make Patrik ifall de var olydiga och bråkiga. ”Patrik Waldau ansågs kunna barnuppfostran, eftersom han var så upphöjd, det vill säga så nära Jesus. Till och med pastor Helge Fossmo hade Patrik som föredöme.”

Ljuvligt är det! Vad jag är tacksam för att jag fick lära mig att vända om när det gällde barnuppfostran, sedan jag kom hit. Om jag tänker på hur min söta lilla sockertopp NN var en gång i tiden, så kan jag bara fundera på hur fruktansvärt det hade varit om jag inte hade fått lära mig att fostra henne.

Ur predikan av pastor Helge Fossmo, 1 juni 2000.

Först några veckor innan Helénes död började Lisa och Heléne umgås lite mer. Även om de hade setts dagligen på dagiset hade det inte funnits tid för att prata med varandra ordentligt. ”Ibland tog vi en drink tillsammans och satt och pratade lite djupare. Heléne sade inte mycket om saken, men så mycket förstod jag, att hon hade problem med Helge.”

*

Den 18 december 1999 hittades Heléne död i badkaret hemma i pastorsvillan. Dödsorsaken fastställdes vara det hårda slag mot huvudet som orsakades av ett fall mot badkarskranen och sågs inom församlingen som en mycket tragisk olycka. Direkt efter Helénes död bröts plötsligt förlovningen mellan Robert och Alexandra och enligt rykten i församlingen var det Åsas beslut. ”Det sades också att det var Helge Fossmo som direkt efter Helénes död hade talat om för Robert och Alexandra att de inte skulle gifta sig med varandra”, säger Lisa. ”Robert hade blivit väldigt upprörd och ledsen över detta, men Alexandra verkade tycka att det var skönt eftersom hon inte hade kvar några känslor för Robert. Det var Helge hon intresserade sig för istället.”

Lisa tror att Helge egentligen var ledsen över sin hustrus död, men hans attityd utåt var att allt var bra. Hon tror att han bara spelade oberörd och onaturligt glad, vilket även resten av församlingen försökte göra. Åsa och Patrik Waldaus tidigare fosterdotter, här kallad Karin, gjorde också ett tillägg till sitt tidigare polisförhör efter mordet 2004, i ett läkarintyg till domstolen. Där menar hon att det stämde att Åsa hade förbjudit församlingen att sörja Heléne, vilket även Helge tidigare uppgett i sitt polisförhör. Detta uppger även pastor Lars Lindstedt, dåvarande vice ordförande i pingstförsamlingen i Mönsterås, under rättegången mot Helge, där han var kallad som vittne. Han deltog vid Helénes begravning den 29 december och upplevde att Helge och de andra församlingsmedlemmarna verkade nollställda.

Vid begravningskaffet i bostaden försökte de trösta Helge, men Lars Lindstedt säger: ”Åsa Waldau sade att Heléne hade gjort sitt på jorden och att Helge skulle klara sig utmärkt, speciellt eftersom han var pastor. Samma kväll kom någon iförd arbetskläder för att fixa något i sovrummet, vilket de tyckte var märkligt.”

Redan dagen efter Helénes död började Helge tillsammans med bland andra Alexandra, Åsa och Josefin Frankner rensa ut alla Helénes kläder, under förevändning att det skulle bli för jobbigt för honom att ha dem kvar. Helénes föräldrar hade erbjudit sig att plocka ihop hennes saker, men detta nekade Helge dem att göra. Helénes saker lämnades istället direkt till försäljning i den second hand-butik som församlingen driver i Rimbo.

En nära väninna till Heléne berättade efteråt i polisförhör om barnen Fossmos reaktion efter sin mammas bortgång. De blev tystare, och ett av barnen frågade ganska snart efter en ny mamma. Väninnan var ofta hemma med Alexandra och hjälpte henne att ta hand om dem. Alexandra hade enligt väninnan god hand om barnen, men överlät åt Helge att bestämma över dem. Han lät dem inte träffa sina morföräldrar och han införde ett hårdare klimat i hemmet. Efter Alexandras död såg hon ett av barnen gråta några gånger och det äldsta barnet frågade henne när den nya mamman skulle komma.

Lisa hade en tyst förhoppning att det skulle bli hon och Robert efter det att förlovningen med Alexandra hade brutits, eftersom hon hade börjat tycka om honom. Och snart skulle de mycket riktigt komma att gifta sig. Långt senare, ett år efter att Lisa lämnat Knutby, fick hon på omvägar men från säkra källor höra att Robert hade blivit ombedd av ledarskapet att gifta sig med henne – det var alltså ett delvis arrangerat äktenskap. Idag känns det hårt för Lisa, eftersom hon själv blivit kär och hade varma känslor för honom.

För kärlek har inte med känslor att göra. Det är däremot någonting som världen hela tiden vill få det till. Att kärlek har med känslor att göra.

Ur predikan av pastor Peter Gembäck, 29 september 2002.

Lisa kommer ihåg en annan gång då hon bråkade ordentligt med Åsa. Det var efter Helénes död och det handlade om att Lisa inte ville avslöja för Åsa vad Helge hade sagt till henne i förtroende. Åsa blev rasande och anklagade bland annat Lisa för att vara högmodig. Åsa vägrade till och med att släppa ut Lisa från rummet. Det ironiska var att Lisas samtal med Helge hade handlat just om dessa återkommande konflikter mellan henne och Åsa. Bråken slutade alltid med att Lisa skulle be Åsa om förlåtelse. Lisa ville höra vad Helge trodde kunde ligga bakom dessa bråk.

Helge förklarade då att Åsa hade problem med svartsjuka när andra kvinnor kom för nära honom – han skulle enbart vara till för Åsa. Men han sade också att han tyckte att det var Åsa som var problematisk, inte Lisa. Lisa blev till sist pressad att avslöja detta för Åsa.

Efter denna incident blev det tufft för Lisa. Hon blev satt i tukt och inför nästkommande söndagsmöte blev hon tillsagd att böja knä under gudstjänsten och be om förlåtelse inför Gud. Men Lisa kände att hon inte behövde göra detta. I sin egen, personliga bön till Gud, hade hon bett om förlåtelse – ifall hon nu hade gjort något fel – och kände sig nöjd med det. Lisa böjde sig därför inte på knä under gudstjänsten. Efter mötet kom Åsa fram till Lisa och sade: ”Nu är Gud arg på dig – nu ligger du riktigt risigt till!” Åsa gick sedan i cirklar runtomkring Lisa och gav henne iskalla blickar, samtidigt som hon högt beklagade sig inför de andra i ledningen som var närvarande: ”Hur kommer det sig att hon inte kan böja sig inför mig, fattar hon inte att hon är på väg till helvetet när hon håller på så här?” Hur viktigt det är för en församlingsmedlem att böja sig och lyda, speciellt ifall man är kvinna, beskrivs också i flera predikningar:

En äkta kvinna är lydig. Har förmågan att låta sig ledas och följer bättre vetande. Och det här hänger naturligtvis ihop med att vara ödmjuk. En äkta kvinna som är ödmjuk och böjer sig under Guds sanningar, Guds ordningar, har inga problem med att lyda bättre vetande, eller hur?

Ur predikan av pastor Emma Gembäck, 28 september 2003.

De andra medlemmarna förskräcktes av att Lisa vågade trotsa Åsa. Efter att församlingens högsta ledning pressat och ansatt Lisa lyckades de till sist övertala henne att "böja sig" inför Åsa och be om förlåtelse. Själv hade Lisa vid det laget också blivit helt övertygad om att hon hade fel och att Åsa hade rätt.

Lisa menar att det fanns ett enormt grupptryck och att medlemmarna utsattes för hot efter hot ifall de inte lydde direktiven uppifrån. Alla medlemmar runtomkring bejakade allting och sade att det var underbart att ha fått komma till Knutby. Inte en enda person i församlingen verkade ifrågasätta någonting, åtminstone inte utåt. Det kändes som om hon stod helt själv.

I juni 2000 gifte sig Lisa och Robert, efter att ha varit förlovade under våren. De gifte sig utomhus, under bar himmel på ett berg vid havet på Gräddö i Norrtälje. ”Det var ett mycket fint ställe, men jag tyckte inte att mitt bröllop var roligt. Det var bara Robert som var i fokus. Till exempel var bröllops talen bara till honom och jag kände mig väldigt utanför.”

De enda gäster som Lisa bjudit till bröllopet var hennes mamma med pojkvän, hennes mormor och två kompisar. En orsak till att hon bjöd så få var att bröllopet skulle symbolisera en skiljelinje mellan hennes gamla, dåliga liv och hennes nya, bra liv. Församlingsmedlemmarna var dessutom väldigt negativt inställda till Lisas förflutna; hennes föräldrar, gamla vänner och alla hennes släktandar, som de ansåg att hon hade inom sig. Hennes föräldrar ansågs till exempel vara besatta av demoner, eftersom Lisa själv var så demonbesatt. Demonerna kom ursprungligen från hennes ofrälsta släktingar. ”Därför ville jag inte ha med mitt gamla liv att göra. Församlingen i Knutby var starten på något nytt.”

Lisa och Robert fick först sonen Erik i början av 2003, och sedan en dotter i slutet av oktober 2004. Tiden omkring barnens födelse känns trots allt positiv för Lisa idag. Själva graviditeterna var däremot extra tunga och mentalt påfrestande, då Lisa hela tiden var tvungen att göra upp med sina demoner och sitt liv på ledningens uppmaningar.

Hur skulle alltså barnen i församlingen vara? ”Det exemplariska barnet ska vara lydigt och underordnat”, berättar Lisa. ”Precis som en kvinna ska vara under sin man, så ska barnet vara under sina föräldrar.”

Det är inte bara det här att få disciplin på den gapiga ungen det handlar om … utan det är ju frågan om att fostra dem, så att de ska kunna lyda Gud. /…/ Uppror är en synd mot Gud! Det är synd mot Gud att vara upprorisk! Att säga: ”jag vill inte.” Det här är en synd mot Gud. Mina barn syndar mot mig när de inte gör som jag säger.

Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 10 januari 2001.

I Knutby finns det inget vanligt ett- eller treårstrots hos barnen, utan sådant anses istället vara ett uppror som alla föds med och något som man måste ta itu med i tidig ålder, förklarar Lisa. Gör man inte det, blir barnet senare upproriskt och olydigt mot Gud. Barnet ska lära sig att inte ifrågasätta den som står över det. ”Över barnet står föräldrarna och över föräldrarna står ledarskapet. Det här fick barnet också lära sig på församlingens barnläger och på tisdagar och torsdagar. Då var barnen uppdelade i olika grupper, de yngsta för sig och de äldsta för sig. Man hade också olika barnteam med undervisning om Jesus och församlingens lära.”

Vid flera tillfällen sade Åsa till Lisa att det var bra om hon var hård mot sin son Erik, för det ansåg hon att man som förälder behöver vara mot barn. Barn får inte styra föräldrarna. Erik var så pass trygg med sin mamma att han skulle tåla att Lisa var hård mot honom, ansåg Åsa.

En grundidé om barns uppfostran – vilket senare kom att bekräftas genom händelserna i Knutby skola – är att barnet ovillkorligen ska titta den vuxne i ögonen, exempelvis när de blir tillrättavisade, vilket bland annat praktiserades av en skolassistent och en lärare från församlingen, vilka senare blev dömda för barnmisshandel.

”Ifall barnet böjer bort blicken och tittar åt ett annat håll, då är hon eller han inte underordnat och därmed olydigt. Tittar barnet dig i ögonen, då har det böjt sig”, säger Lisa. ”Enligt Åsa Waldau är det också viktigt att barnen sover mycket borta hos andra, när de är små – ’att de förs från famn till famn’ – för då blir de trygga. Barn ska inte fästa sig vid mamman.”

När Åsa sade att Erik verkade trygg hos Lisa var det alltså inte något positivt. Skrek han, trots mat och byte av blöja, gav hon order om att Lisa skulle gå och lägga honom i sängen. Där fick han sedan ligga och skrika tills han tystnade. En gång tog Åsa Erik och började skaka och vagga honom våldsamt, samtidigt som hon daskade honom hårt med handflatan på blöjan. Han skrek förstås ännu mer.

”Jag fick ont i magen av oro och sade till henne att jag inte trodde att Erik tyckte om det hon gjorde, men hon svarade bara att det gjorde barn visst och fortsatte med sitt skakande och vaggande tills hon tröttnade.”

Och man får inte fostra och så har man debatten mot aga och allt det här. Det är ju en väldig skillnad på att misshandla ett barn, givetvis, mot att aga.      Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 10 januari 2002.

Enligt Lisa diskuterar man varken barnuppfostran eller Åsas idéer i församlingen. ”Nej, man trotsar inte henne. Vår uppfattning var att hon visste vad som var rätt, eftersom hon visste bättre än alla andra.” Åsa hade också starka åsikter om amning, och hon menade att det var äckligt att amma äldre barn som var över tio månader eller ett år. ”Men själv ammade jag ändå Erik tills han var elva månader, vilket kanske berodde på att jag var så mycket för mig själv.”

Lisa menar att hon så här efteråt förstår att hon var något av en outsider, men trots detta var hon egentligen den som var stark, även om det känns väldigt konstigt att säga det idag. ”Jag kände mig ju faktiskt svag och nedtryckt hela tiden. Åsa talade alltid om att hon hade en högre uppenbarelse och en större kunskap än alla andra. Detta var skälet till att ingen i församlingen ifrågasatte henne.” De hade alla en oerhörd respekt för Åsa och trodde att allt som hon sade var sant. Den allmänna uppfattningen var att hon aldrig skulle säga något som kunde skada någon, vare sig vuxen eller barn. ”Även om jag ibland tyckte att det hon sade lät tokigt, höll även jag god min och log. Ingen vågade sätta sig emot henne.”

Grupptrycket från de andra mammorna var säkert också en starkt bidragande orsak till att kvinnorna följde Åsas syn på barnuppfostran. Eftersom alla mammor, även de med äldre barn, fått samma undervisning om barnuppfostran från Åsa, tror Lisa att de påverkar varandra. Äldre mammor med större erfarenhet anses ju för det mesta veta bättre och blev goda exempel för de nyblivna mammorna i församlingen. Att Åsa var några år äldre än de flesta kvinnliga medlemmarna spelade kanske också in. När barnen blev sjuka kontaktades sällan läkare eller sjuksköterska, förutom de sedvanliga BVC-besöken. ”Ifall något barn var sjukt, ringde jag alltid först min man eller min teamledare. Jag lydde dem ifall de sade att jag inte behövde gå till doktorn.”

Enligt Åsa är sjukdomar ett straff från Gud, säger Lisa. Syftet är att man ska vakna upp ur sin synd. Detta tankesätt har lyckligtvis tonats ner en del de senaste åren när det gäller barnen, eftersom man har märkt att barn faktiskt blir naturligt sjuka hela tiden.

Barn som inte lyder är upproriska och detta uppror måste föräldern tukta.”Barn blir fysiskt misshandlade i Knutbysekten”, säger Lisa. ”Vilken vuxen medlem som helst kan slå ett barn i uppfostringssyfte, men oftast är det ledarna.” Enligt henne går bestraffningarna till så att den vuxne går iväg med barnet för att vara utom synhåll för andra. Både faddrar och föräldrar skulle uppfostra och bestraffa barnet, och alla barn hade sin egen fadder. Ledningen bestämde tillsammans med barnteam ledarna vilka medlemmar som skulle vara faddrar till vilka barn.

”De skulle se till ’sina’ barn lite extra, både positivt och negativt. Det positiva var att faddern kunde var barnvakt någon kväll då man ville vara ledig. Det negativa gällde fostran.”

Jag frågar ifall Lisas egna barn blev uppfostrade av teamledare eller sina faddrar. Lisa ser ledsen ut och menar att detta, bland annat, är något som kommer att plåga henne resten av livet: ”När Erik var sex månader skulle min teamledare Åsa Grimborg visa hur man skulle göra när ett barn var upproriskt, det vill säga när han grät. Hon lade honom på en soffa och höll i hans armar, så att han blev nedtryckt. Sedan skulle han titta henne i ögonen, vilket han förstås inte gjorde, eftersom han skrek och grät ännu mer. Hela situationen blev jobbig för både mig och Robert också.”

Behandlingen fortsatte sedan på samma sätt under trettio minuter tills Erik, helt utmattad efter att ha skrikit för fullt, äntligen tittade på sin uppfostrare. Efter ögonkontakten blev hon nöjd och sade till föräldrarna att Erik nu var böjd och underordnad och Lisa fick tillbaka sin son.

Robert började själv med denna barnfostran när Erik var åtta månader gammal. Han lade ner Erik på rygg i sitt knä och höll sedan fast honom när han skrek, pratade högt till honom och sade hela tiden att Erik skulle titta honom i ögonen.

Ibland höll Robert också fast ansiktet och stirrade på honom. Vek Erik undan med blicken kunde detta fortsätta i timmar. ”Robert höll på tills Erik var helt utmattad och genomsvettig. Jag försökte ibland säga till på skarpen, ’det räcker nu!’, men egentligen fick jag som kvinna inte säga åt Robert att han gjorde fel. Det kunde bara hans ledare göra, jag skulle bara lyda och vara mild och stilla.” Vid andra tillfällen fick Erik smisk på rumpan eller så vred Robert om hans öra.

Den som älskar sin son, tuktar honom i tid. /…/ Är det inte bättre att få stryk än att gå till helvetet?   Ur predikan av pastor Helge Fossmo, 1 juni 2003.

Eftersom Robert var "huvudet" i familjen, liksom alla gifta män i församlingen, gav han direktiv och bestämde vad Lisa skulle göra ifall Erik var olydig eller upprorisk när han själv inte var hemma för att fostra honom. En kvinna i församlingen skulle helt underordna sig och lyda mannen.

”Först skulle jag försöka med att lägga Erik i sängen och stänga dörren och gå ner till undervåningen”, säger Lisa. ”Ifall inte detta hjälpte skulle jag slå honom på rumpan eller vrida om örat. Enligt Robert var det bäst att slå på rumpan, för då lydde Erik direkt.”

Robert frågade ofta ifall Lisa tyckte det var jobbigt när Erik blev "uppfostrad", eftersom hon gick ut ur rummet. Men Robert förklarade att om Erik inte blev agad, skulle han bli upprorisk när han blev större och då skulle det bli mycket jobbigt för dem som föräldrar. Därför var det bättre att uppfostra barnen när de var små, eftersom de lär sig att lyda snabbare då.

När Lisa väntade sitt andra barn beslutade hon sig för att inte uppfostra det barnet likadant som Erik.

”Jag såg också att Erik inte mådde bra och jag fick oerhörda skuldkänslor för att jag hade varit en dålig mamma. När min dotter sedan föddes blev hon beskyddad av mig från första stund.” När Lisa berättade detta för sin man – att hon inte förmådde ge samma fostran till det väntande barnet – sade Robert till henne att hon bara skulle släppa frågan. Han skulle själv ta hand om saken. Eftersom han var mannen i familjen hade han en större auktoritet gentemot den ”upprorsdemon” som Erik hade problem med, förklarade han. Han menade också att Eriks olydnad hängde ihop med Lisas egen olydnad mot Robert.

Men Eriks "olydnad" blev inte bättre när hans syster föddes och den normala syskonavundsjukan kom. ”Erik började äta allt sämre och jag visste inte vad jag skulle göra. När jag frågade min teamledare fick jag rådet att helt enkelt tvinga honom att äta. Måltiderna kunde ta upp till tre timmar och om Erik inte åt upp maten tog Robert upp honom på rummet och gav honom smisk.”

Sommaren 2005 skulle bli Lisas sista sommar i Knutby. Det var då Robert, utan Lisas vetskap, lämnade sonen Erik till Patrik Waldau. Patrik hade fått Roberts tillåtelse att försöka få Erik att börja äta.

Patrik och Erik hade varit uppe på andra våningen i pastorshuset på kullen och Lisa återvände lagom för att se Patrik komma ut med en mycket skräckslagen Erik på armen. Patrik sade till Lisa och Robert att det inte var några problem med maten längre. Han hade fått tvinga Erik och vara hård mot honom, så han tyckte att det inte hade varit speciellt lätt. Erik var då två och ett halvt år gammal.

Upproret finns där! Och hur stävjar man det? Jo, genom fostran! /…/ Och att fostra är alltså att få folk att lyda. Att få barn att lyda. Det är att verkligen fostra. Att fostra är inte bara att säga en sak. Utan få dem: ”sitt still och ät upp!”

Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 10 januari 2001.

Enligt Lisa rådfrågade medlemmarna ofta Patrik när det gällde barn och problem med dem. Hon menar att Patrik är den störste ledaren efter Åsa och att alla ser upp till honom, har honom som föredöme och gott exempel. Har en familj problem så ber man honom om hjälp. Någon formell barnutbildning har inte den 32-årige grävmaskinisten och åkaren Patrik Waldau, vare sig inom medicin, psykologi eller pedagogik, dock har han erfarenhet av två egna barn.

Lisa berättar att Patrik uppmanat henne att slå barn, eftersom han anser att ”man ska vara hård mot upproret och det måste tuktas bort”. Han själv är mycket hård mot sina egna barn och ger dem stryk när de inte gör rätt, enligt vad han själv berättat för henne, exempelvis att sonen brukade komma fram till honom och säga: ”Nu har jag varit dum, pappa, så nu får du ge mig smisk.”

Att församlingen även senare har lagt stor vikt vid hur deras barn ska uppfostras, visar artikeln ”Barndag!” i församlingstidningen Inblick från april 2005. Två medlemmar beskriver där hur ett femtiotal vuxna samlats för att ”lära sig hur man leder och hanterar ett barn” och under några timmar fått höra vad Gud har tänkt för barnen. De närvarande personerna delades sedan upp i grupper och fick olika uppgifter – skriva en barnsång, lära sig leda en samling med barn i ett till tre års ålder och göra en bibelberättelse spännande och verklig. Föredragshållare var därefter Patrik Waldau, som fick berätta för sina åhörare hur man bemöter och fostrar ett barn.

Det viktigaste i barnuppfostran, menade han, är inte att få fina barn som man kan visa upp, utan att man får barn som älskar och vill följa Gud.

Lisa tycker att barnen sällan fick leka med barn utanför församlingen. Barnen i församlingen lekte mest med varandra, men två eller tre barn var i alla fall med i Knutby IF:s fotbollslag. När barnen trots allt fick leka med andra barn var det enbart med dem som hade en positiv inställning till församlingen.

En av anledningarna till att barnen inte lekte med vilka de ville, till exempel skolkamrater, var synen på människor utanför församlingen. Människorna utanför församlingen ansågs orena, ogudaktiga, syndiga och på väg till helvetet. De beskrevs också som "hedningar" och "råttor" i vissa predikningar.

Du måste förstå en sak: att den som inte är frälst, den som inte är helöverlåten är en motståndare till Gud! Antingen är man för eller också är man emot! /…/ Men är man inte frälst så är man en motståndare! Det bara är på det sättet!

Ur predikan av pastor Kim Wincent, 6 december 2003.

”Det var vi och de andra. Svart och vitt. Vi hade en högre uppenbarelse och Guds närvaro och beskydd. När man åkte ifrån Knutby kändes det som om tryggheten försvann och när man kom tillbaka återkom den.”

Lisa beskriver det som en skön känsla att få beskydd i Knutby, där Herrens uppenbarelse fanns. Åsa var ju sänd från Gud, vilket även barnen fick lära sig. De ritade ofta teckningar som föreställde en drottning, det vill säga Åsa, som också kallades drottning Tirsa.

När det gällde barnens litteratur fanns det för det mesta inga restriktioner. Inte heller när det gällde film och musik. Leksaker hade barnen gott om, mycket beroende på att de ärvdes mellan barnen, likaså när det gällde kläder. Man ansåg att församlingen missionerade genom sitt levnadssätt. Genom att visa sättet att leva, skulle omvärlden se hur bra det var och bli omvända. Därför var det så viktigt att leva rätt. Det var också tillåtet att ljuga för människor utanför församlingen.

”Vi ljög hela tiden. Efter Alexandras död, till exempel, så samlades vi allesammans och fick sedan order om att vi skulle ge Helge hela skulden. Barnen blev också tillsagda vad och med vem de fick prata, det var till exempel inte tillåtet att prata med skolsköterskan ifall de mådde dåligt.”

”Hur tror du att barnen i Knutby mår idag?” frågar jag. ”Jag tror att alla mår jättedåligt. Det är väldigt mycket hysch-hysch och alla vakar över alla. De har också fått order om att inte prata om sekten eller hur de har det. Ledarna samlar barnen och berättar vad de får och inte får säga, precis som de gör med de vuxna.”

Vi ska enas i vår uppfattning, i vår mening. […] Det vill säga, du ska göra allt vad du kan för att dela din uppfattning, men också göra allt vad du kan för att vara formbar i din uppfattning. Och vad händer? Jo, vi finner enhet.

Ur predikan av pastor Peter Gembäck, 13 februari 2005.

Jag frågar om det fanns något positivt med hennes liv i församlingen i Knutby. ”Ja, det positiva var gemenskapen och att man hade något som man kände var värdefullt”, svarar Lisa. ”Man gjorde så mycket tillsammans, till exempel lagade mat, drack kaffe, gjorde utflykter och umgicks. Vi hittade på en massa roliga saker.” Att hela tiden vara tillsammans kunde vara positivt, då det fanns en trygg atmosfär. Det var en speciell gruppkänsla som hon inte hade hittat någon annanstans. Församlingsmedlemmarna kramades hela tiden och sade att de älskar varandra. Men detta eviga kramande kunde också bli ganska irriterande och ibland kännas väldigt oäkta. De flesta medlemmar hade gemensamma eller schemalagda arbetsuppgifter, som att stå i församlingens second hand-butik. Alla medlemmar hade en viss uppgift varje vecka och på mötena tog någon hand om städningen och plockade fram stolar, bakade bullar och så vidare.

Den som har gåvan att tjäna ska tjäna i sin uppgift. Tjäna! Det är en gåva att få tjäna. […] Man får stå där och diska och det vet vi ju, det är många i vår församling som verkligen är glada att tjäna.

Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 12 februari 2006.

”Det finns också ett hemmafru team med en ledare som bakar. De bakar till bröllop, fester och tar hand om fika.”

Alla fick känna sig delaktiga och viktiga. En del tog hand om musiken, blomsterarrangemangen eller sminkade andra. Lisa hade hand om dekorationer i olika sammanhang. ”Det var oftast väldigt roligt och därför blev det en gemenskap, men också ett starkt grupptryck och ibland ett tvång”, säger hon.

Att alla medlemmar inte alltid tyckte det var så roligt att bli beordrad att tjäna, förstår man av nedanstående predikan.

”Uppror mot Gud är att inte lyda, det är det man säger, det är uppror mot Gud. Även om det är litet! Alltså! Till och med detta, om jag så säger till dig ”du ska dammsuga varje dag på Träningsskolan” och du inte vill lyssna på det, det är uppror mot Gud! Det är olydnad! Och det är en synd. Det behagar inte Gud. Har han sagt till dig att du ska dammsuga varje dag på Träningsskolan, så ska du lyda honom!”

Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 18 oktober 2001.

Lisa upplevde till sist att Roberts och församlingsledningens press på henne blev för stor. Enligt dem var hon alltid fel, alltid demonfylld och skulle alltid bekänna sin synd för att få nåd.

Lisa och Robert bråkade mycket, ofta för att Lisa ifrågasatte olika händelser eller personer i ledningen. Därför flydde Lisa till Göteborg i november 2004, med sin tre veckor gamla dotter och sonen Erik. Den direkta och utlösande orsaken till flykten var att Robert, enligt Lisa, under ett bråk hade tagit strupgrepp och tryckt ner henne i sängen tills hon lyckades slå sig fri. Erik hade då kommit in i sovrummet och skrikit på sin mamma, varefter ett mindre slagsmål utbröt, där Robert och Lisa slet varandra i håret. Efter att Robert tagit bilen och åkt hemifrån packade Lisa snabbt en väska, klädde på barnen och sprang till busshållplatsen, för att ta sig vidare till tågstationen i Uppsala. Lisa blev rädd när hon såg Robert komma förbi busshållplatsen med bilen, men han fortsatte bara vidare.

I Uppsala ringde Lisa sedan upp Robert och berättade att hon och barnen nu skulle ta tåget till Göteborg.

”Robert svarar då att jag syndar mot Gud om jag åker, i och med att han inte gett mig tillåtelse”, säger Lisa. ”Han säger också att jag kommer att hamna utanför Guds beskydd.” Lisa blev rädd och sade att han gärna fick följa med dem, men Robert ville inte.

Tiden i Göteborg blev väldigt påfrestande, trots att hon hade kontakt med både polisens brottsofferenhet och kvinnojouren. ”Jag var både rädd och orolig, för jag ville inte synda mot Gud. Tänk om det var så att jag hade gjort fel och att jag faktiskt hade lämnat Guds beskydd?”

När Erik sedan blev sjuk och hade över 40 graders feber, blev det som en tydlig bekräftelse på att hon verkligen hade gjort fel. ”Det var säkert Gud som straffade oss, trodde jag, eftersom vi hade lämnat Knutby utan Roberts tillåtelse.”

Lisa levde hela tiden med sektens vetskap om syndens konsekvenser och vad som kunde ske ifall människor inte lydde.

För syndens konsekvenser är döden.

Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 18 oktober 2001.

Under dessa dagar hade Lisa ibland telefonkontakt med Robert och de andra ledarna i Knutby. Ett tydligt budskap kom från Kim Wincent, när han i telefon sade till Lisa att "synden straffar sig själv". ”Efter samtalet blev jag väldigt rädd, eftersom Erik var så sjuk. Jag tänkte att Gud kanske skulle göra Erik frisk ifall vi bara åkte tillbaka till Knutby.”

Hon ringde och bad Robert att komma och hämta henne och barnen med bilen, men både Robert och Kim tyckte att ”ifall hon hade åkt iväg själv, skulle hon ta sig tillbaka till Knutby själv”. Resan tillbaka till Knutby fick istället gå med buss och tåg. Det blev en jobbig resa för både Lisa och barnen, men mest för Erik, som var febrig och sjuk. Robert blev i alla fall tvungen att hämta sin familj i Stockholm, eftersom tåget var försenat.

Tillbaka i Knutby beskyllde Robert och ledningen Lisa för att allting som hade hänt var hennes eget fel. Gud hade straffat henne när hon gjorde något utan Roberts tillåtelse. I Göteborg hade Lisa bestämt att träffa kvinnojouren i Uppsala, men efter återkomsten till Knutby vågade hon inte och avbokade därför mötet.

*

Hur hårt hållen och kontrollerad Lisa var förstår man när hon berättar om en annan gång då Erik hade hög feber. Lisa var ensam hemma med barnen eftersom Robert var på arbetet. Hon behövde köpa Alvedon till Erik, men eftersom hon aldrig hade några egna pengar – Robert gav henne bara pengar efter behov – blev Lisa tvungen att låna av en församlingsmedlem. Hennes mamma hade per telefon lovat att låna ut pengar, men eftersom postbilen ibland kom sent på dagen frågade hon församlingsmedlemmen om ett lån på 500 kronor tills den kom. Då skulle Lisa också kunna handla mat. Det var inga problem, sade församlingsmedlemmen och lovade att snarast komma över med pengarna.

Efter en liten stund ringde en annan församlingsmedlem, och berättade att hon hört att Lisa skulle låna pengar. ”Hon fick ’ofrid’ av detta, berättade hon för mig. Därför hade hon kontaktat Robert på hans arbete och talat om för honom att jag ville låna pengar. Tillsammans kom de fram till att det var fel av mig, istället erbjöd sig församlingsmedlemmen att själv åka och köpa det jag behövde.”

Lisa blev självklart både ledsen och arg på henne, men när Robert kom hem lyckades han övertyga Lisa att det var hon som hade gjort fel. Lisa tvingades därför att sms:a till församlingsmedlemmen och be om förlåtelse för att hon blivit så arg när de talades vid. Efter detta förstod Lisa att församlingsmedlemmarna verkligen övervakade allt hon gjorde.

Under hösten 2005, det sista halvåret innan Lisa lämnade Knutby, blev hon satt i så kallad församlingstukt. Det innebar att ingen i församlingen pratade, än mindre umgicks, med henne. Lisa var helt utesluten från församlingens vardagsliv och nära gemenskap och fick inte röra sig fritt, eftersom hon kunde "besmitta" de andra medlemmarna.

Vid flera tillfällen under hösten togs också barnen ifrån henne. När Robert åkte till arbetet på morgonen tog han ibland med sig barnen för att lämna dem hos någon församlingsmedlem under dagen. Efter att han placerat barnen i baksätet för att åka iväg låste han bildörrarna. Trots att Lisa försökte hindra honom och ibland till och med ställde sig framför bilen, körde han iväg och Lisa fick kasta sig åt sidan.

”Det värsta var att jag inte fick reda på var och hos vem han lämnade barnen”, säger Lisa. ”Det var rena tortyren.”

På helgerna, när Robert var ledig, tog han med sig Erik i bilen och kunde vara borta under en hel dag utan att i förväg säga vart de skulle. Lisa och hennes barn fick också klara sig utan umgänget med andra mammor och barn i församlingen, då ingen vågade vare sig bli hembjuden till dem eller bjuda hem dem för lek.

Lisas församlingstukt drabbade förstås barnen på flera sätt, men framförallt var det att deras mamma bröts ned psykiskt, ofta var ledsen och tappade livsviljan.

Lisa menar att det var Åsa som hade bestämt att hon skulle tuktas, precis som vid tidigare tillfällen. Som när sju kvinnliga medlemmar försattes i tukt på grund av högmod under år 2002 och 2003. I Lisas fall var anledningen till bestraffningen en upproriskhet och känslighet, som sades komma från djävulen. Det finns en predikan från denna tid som hon speciellt kommer ihåg när jag läser upp den för henne. Att den riktades framförallt till henne själv, det är hon fortfarande övertygad om.

Det värsta Gud vet är ett högmodigt hjärta, vet du det? Ett högmodigt hjärta – den som säger: ”Jag har aldrig gjort någonting fel, det är de andra som får ändra på sig!” /…/ Den som hela tiden skyller på någon annan, istället för att se sig själv i ögonen och säga: ”Vad kan jag göra? Vad har jag gjort? Jag tar på mig mitt ansvar!”

Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 16 oktober 2005.

Direkt efter det sista församlingsmöte som Lisa fick vara med på skyndade hon sig hem och skrev snabbt ner vad Åsa hade sagt till henne efter mötet, för att exakt komma ihåg budskapet. På lappen, som Lisa sedan dess sparade i sin bibel, står det bland annat:

”Lisa! Tänk att allt Robert säger är från Gud och hela ledarskapet står bakom Robert, med sanningen. Så säger du att Robert är fel, så är hela ledarskapet fel och hör inte Gud. Robert har fått mandat och ledarskapet står bakom honom i allt. Tacka Jesus för att Han har gett Robert till din herre och lyd honom i allt och lyssna till honom. Robert leder dig ut till frihet.

Tre sanningar som gör dig fri:

Lyd din man (min herre i allt).

Var mild och stilla i varje situation, var kärleksfull mot alla, stor som liten.

Tänk dig för hur du talar. Säg inte ”Gud har sagt” eller ”Jag känner att Gud säger …”. Använd inte Gud eller Jesus i ditt tal.”

Lisas främsta fel var alltså att hon inte underordnade sig sin make i allting.

Det gick så långt att hon till slut inte visste vilka kläder hon skulle ha på sig, det fick Robert bestämma. Självförtroendet var i botten. Ledningen sade att hon var en "splittermakerska", en person som splittrade församlingen. Lisa började få svårt att sova på nätterna och trodde verkligen att hon skulle dö.

”Jag blev som avtrubbad och kom in i en djup depression. Det var som om jag inte orkade med någonting, inte ens att leva.”

Men det som tog hårdast var att ledningen i församlingen sade att Gud hatade Lisa. Det var deras knep för att lyckas bryta ner henne, eftersom hon hela tiden haft Gud som sin enda trygghet. Åsas närmaste man i ledningsgruppen, Urban Fält, ringde till exempel under Lisas församlingstukt och sade att det nu var hennes sista chans. Ifall hon inte lydde och gjorde som Robert sade till henne, var det samma sak som att spotta Gud i ansiktet. Lisa skulle häda mot den helige Ande. Ledningen beslöt därefter att Lisa skulle tvingas att ställa sig inför hela församlingen och säga förlåt.

”De sade till mig att jag ordagrant skulle säga: ’Hjälp mig, jag har problem med demoner och jag vill bli fri och vara underordnad min man.’” Men Lisa kände sig kränkt och orkade helt enkelt inte.

Att underordning och lydnad ses som den viktigaste egenskapen hos medlemmarna i Knutbysekten, vare sig det gäller hundar, kvinnor eller barn, är uppenbart:

Du vet, säger du att ett barn ska lyda vuxna, ja då blir det livat! /…/ En lydig hund är en lycklig hund. En lydig fru är en lycklig fru. Ett lydigt barn är ett lyckligt barn. /…/ Om du som fru funderar på: ”Är jag lycklig idag? Nej det är jag inte, undrar vad det beror på? Kanske beror det på att jag inte är lydig?

Ur predikan av pastor Peter Gembäck, 21 december 2003.

Lisa anser att Åsa har en fixering vid renhet och helighet. Att alla medlemmar ska vara så fullkomliga – heliga och rena – som möjligt ser hon som ett viktigt mål med sin församling. När en person i församlingen inte underordnar sig Åsas ideal och mönster vill hon inte ha med den personen att göra.

”Du måste visa dig tillräckligt underordnad, tillgiven och ödmjuk inför Åsa Waldau. Det gjorde inte jag och ledningen använde mig som ett exempel för att skrämma församlingens medlemmar. Alla var livrädda för att det som hände mig också skulle hända dem själva.” Ytterligare en anledning till att Lisa mådde psykiskt dåligt under hösten 2005 berodde på den text på två A4-sidor hon skulle memorera varje dag. Robert och Lisa hade först gemensamt gått igenom texten, sedan fick Lisa skriva ner allting som Robert sade i ett anteckningsblock, med honom bredvid sig. Texten var helt enkelt direktiv från ledningen till Lisa, förmedlat via Robert.

Frukta Gud är att lita, lyssna och lyda på din man och dina ledare och hata det onda. Det handlar om att inte vara upprorisk mot Robert = Gud, utan vara underordnad = lita, lyssna på och lyda Robert och, ledarna = Gud. /…/

Ha alltid rätt attityd mot din man och var alltid liten under dina ledare. Din man gör inte fel, tänk alltid så. Lita på honom i allt och vet att det han gör är rätt. Om jag fortsätter att lyssna på min inre röst och min intuition, kommer det att leda mig till helvetet, för det är inte från Gud, utan ifrån en demon som talar till mig. /…/

Hustrun ska underordna sig sin man i allt. I allt vad Robert säger eller ber mig om att göra, det gör jag. Då underordnar jag mig. När jag underordnar mig min man i allt, då ärar jag Gud med mitt liv, som en slav underordnar sig sin herre, så ska hustrun underordna sig sin man.”

Dikterade förhållningsregler och synsätt från församlingsledningen till Lisa, hösten 2005.

Detta skriftliga budskap fick Lisa alltså från ledningen och Robert i september eller oktober 2005. Under tre månaders tid, fram till Lisas flykt från Knutby, tvingades hon gå igenom texten tillsammans med Robert varje dag. Dessutom försökte hon memorera den. Lisa skulle lära sig dessa punkter utantill så att ”hon levde dem”, som de uttryckte det. Om hon inte gjorde det skulle hon hamna i helvetet.

”De lyckades nästan knäcka mig. Efter ett tag var jag så deprimerad att jag flera gånger, när Robert var borta och barnen sov, satt på toaletten med en kniv i handen och tänkte skära av pulsådern.”

Lisa kände att Gud inte hade någon nåd med henne längre. Gud var borta och Gud var hennes största trygghet. Men någonstans inom henne fanns ändå tankarna på barnen, trots att hon nästan inte orkade. Högmod, förmaningar, böja sig, kapitulera, förlåtelse och att få nåd. Att inte böja sig leder till helvetet, predikar Kim Wincent inför sin församling. Lisa måste böja sig och lyda de skriftliga förmaningarna för att bli helad, få förlåtelse och nåd för sin stora synd, den största synden. Högmod.

Idag är Lisa övertygad om att ledningen planerade att få bort henne. Jag frågar om hon menar att de ville ta hennes liv. Det kan väl ändå inte vara sant, efter allt som hade hänt i församlingen?

”Nej, inte att mörda mig, men väl att bryta ner mig så att jag skulle hamna på psyket eller att driva mig till att begå självmord”, säger hon.

Enligt Lisa ville Åsa inte ha kvar henne i församlingen eftersom hon ifrågasatte saker och inte levde ”rätt” enligt församlingens ordningar. För även om Lisa utåt sett hade accepterat att Åsa var Kristi eller Jesu brud, var det helt och hållet emot hennes egen, innersta tro. Hon ringde därför i hemlighet till en pastor från en församling i Göteborg några gånger under hösten 2005, berättade hur dåligt hon mådde och frågade vad han tyckte om allting. Det var efter dessa samtal som Lisa bestämde sig för att hon var tvungen att lämna Knutby.

”Ledningen blev bara hårdare och hårdare mot mig, det var väldigt obehagligt.” Kravet att hon skulle stå inför hela församlingen och bekänna sina synder fanns fortfarande. Gjorde inte Lisa detta ansåg församlingsledningen att hon skulle vara evigt förlorad. Som ytterligare påtryckning kom några ur ledningen hem till henne. De anklagade henne för att vara en dålig mamma och Kim sade:

”din synd är rågad på vågen inför Gud, som inte har någon nåd med dig längre”.

Om Lisa inte underordnade sig dem, skulle Gud ta både hennes barn och Robert ifrån henne och hon skulle hamna i helvetet. Lisa blev nu riktigt rädd efter detta besök och fick känslan att det var fara för hennes liv. Hon var dessutom i mycket dåligt fysiskt skick vid denna tidpunkt, med exempelvis onormal och oregelbunden mens och kraftigt håravfall. Till läkarnas förvåning insjuknade hon också i påssjuka under hösten, trots att hon hade haft det som barn.

*

Till sist kom en stor klarhet över Lisa – det var inte henne det var fel på. Denna insikt hade sakta vuxit fram under hösten, eftersom hon hade haft hemliga telefonsamtal med en väninna samt en nära kontakt med en kvinnlig brottsofferstödjande polis vid Brottsofferenheten. Denna polis är numera kriminalpolis i Uppsala och har under lång tid funnits vid Lisas sida för professionellt stöd och hjälp. Till sist skrev Lisa ett brev där hon förklarade att hon gick ur församlingen. När Robert var borta lade hon brevet i församlingsföreståndaren Kims brevlåda, strax innan hon lämnade församlingen.

Lisas svärmor hade redan i mitten av december tagit kontakt och oroligt frågat hur Lisa mådde. Nu hade Lisa själv ringt upp sina svärföräldrar, berättade hur allting var och att hon ville ha hjälp med att lämna församlingen. Varför Robert tillät henne att lämna Knutby tillsammans med barnen är något som Lisa ännu idag funderar på. Visserligen var det svärföräldrarna som hämtade henne med bil och körde hem till Roberts föräldrahem, men hon tycker ändå att det är konstigt. Dels att det gjordes med hans medgivande och dels att det gick så lätt. Robert hade dessutom sjukskrivit sig och höll sig undan hos sin syster, som också är medlem i församlingen.

”Kanske visste Robert något som han – trots allt – inte ville skulle hända mig. Kanske brydde han sig om mig ändå och såg hur dåligt jag mådde. Eller så var det bara så att han ville bli kvitt mig.”

Lisa fick först hjälp av svärföräldrarna med att packa några väskor, sedan lämnade hon församlingen bakom sig för gott.

I den kalla och mörka decembermorgonen var det inte en enda person i församlingen som vare sig visste eller såg när hon och barnen lämnade Knutby. Hon tog inte avsked av någon.

*

Efter att Lisa lämnat Knutby bodde hon och barnen en tid hos svärföräldrarna, men flyttade sedan till Göteborg. Där fick Erik, som drabbats hårdast av församlingens barnuppfostran, genast genomgå Göteborgs socialtjänsts utredning och flera läkarundersökningar.

Det fastställdes då att han led av failure to thrive, även kallat ”försämrad tillväxt”, en allvarlig och i värsta fall livshotande form av tillväxthämning som beror på psykisk försummelse, där barnets längd- och viktutveckling avstannar. Detta tillstånd hos barn är mycket ovanligt, men enligt experter förekommer det bara hos barn som far illa, när det inte beror på medicinska problem som hjärtsjukdomar, leversjukdomar eller brist på tillväxt- eller sköldkörtelhormon. Trots sina tre år var Erik vid denna tid jämnstor och vägde lika mycket som sin arton månader gamla lillasyster.

I telefon sade Robert senare under våren 2006 att han inte ville skiljas från Lisa. Han tyckte istället att de skulle leva på varsitt håll så länge och vänta och se. Men kort därpå, efter sin umgängeshelg med barnen, söndagen den 22 april 2006, återlämnade han inte barnen till Lisa, utan behöll dem hos sig i Knutby. Därefter lämnade Robert in en begäran om skilsmässa samt polisanmälde Lisa för att ha misshandlat honom fyra år tidigare, ett fall som togs upp av rättsväsendet ett år senare.

Sedan fick Lisa inte träffa sina barn på två månader, då Robert helt enkelt kvarhöll barnen i Knutby. Dessa månader blev påfrestande, för hon hade knappt någon telefonkontakt med Robert och än mindre med barnen. Han svarade helt enkelt inte när hon ringde, eller lade på luren i hennes öra. Någon som helst hjälp eller stöd från socialtjänsten fick hon inte heller, trots mängder av samtal till områdesansvariga på socialtjänsten i Uppsala.

Även Rädda Barnen gjorde en anmälan i fallet efter att ha läst igenom handlingarna. Den 30 juni 2006 skickade de ett brev till Länsstyrelsen i Uppsala län, Uppsala kommun, socialnämndens ordförande och Uppsala Östra, Barn- och familjeenheten. Rädda Barnens anmälan är undertecknad av chefen för Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris.

Det har vidare kommit till Rädda Barnens kännedom att det pågår en polisutredning kring situationen för barn i Knutby frikyrkoförsamling. Enligt polisen Kenneth Ågren i Uppsala utreder de efter anmälan en rad envisa rykten som förekommit under lång tid och ryktena talar om allvarliga brott mot barn.

Mot bakgrund av handlingarna från tingsrättsdomen samt ovanstående uppgift om polisutredningen begär Rädda Barnen att socialtjänsten betraktar detta brev som en anmälan om misstanke om att Erik X far illa och att socialtjänsten på nytt undersöker situationen för Erik X och att Länsstyrelsen tar en aktiv roll som tillsynsmyndighet.

Ur Rädda Barnens anmälan till Länsstyrelsen i Uppsala län, Uppsala kommun, Socialnämndens ordförande Uppsala Östra, Barn- och familjeenheten, 4 juli 2006.

Några veckor före Rädda Barnens anmälan hade Uppsalapolisen alltså påbörjat en utredning om barnmisshandel. Rykten och misstankar om barnmisshandel i församlingen hade funnits ända sedan 2004.

Men varken den påbörjade polisutredningen om barnmisshandel eller Rädda Barnens anmälan hjälpte Lisa och barnen. Uppsala tingsrätt gav istället Robert i ett beslut från den 13 juli 2006 rätten att tills vidare ha barnen boende hos sig i Knutby, fram till den avslutande vårdnadsutredningen. Sommarumgänget mellan barnen och Lisa bestämdes också vid samma tillfälle. Umgängesschemat blev en chock för Lisa, eftersom hon bara fick träffa sina barn under totalt tio dagar på hela sommaren. Vardagsumgänget för hösten blev också minimalt, med tanke på barnens låga ålder och behovet av sin mor: vartannat veckoslut från fredag till söndag. Lisa var förkrossad, inte minst med tanke på att Göteborgs socialtjänsts mycket grundliga utredning visade att barnen borde stanna hos sin mamma och inte vara i Knutby.

Med tanke på Rädda Barnens anmälan, den pågående polisutredningen och på Eriks hälsotillstånd, med diagnosen failaure to thrive, anser jag att Uppsala tingrätts beslut om barnens boende är uppseendeväckande. Beslutet togs med mycket liten hänsyn till barnens välfärd.

Sex månader är oändligt lång tid för ett litet barn. Väldigt mycket kan hända på den tiden, vilket det – med facit i hand – tyvärr också gjorde. Lisa fick tag i en lägenhet och flyttade snabbt tillbaka till Uppsala för att kunna börja träffa sina barn varannan helg efter sommaren.

I början av oktober 2006, strax efter vår intervju, upptäckte en nära anhörig stora blåmärken på Eriks rygg – blåmärken stora som tennisbollar och med tydliga fingeravtryck. De nära anhöriga hade kontakt med Lisa via en tredje person, som berättade om misstankarna om barnmisshandel för Lisa.

På grund av den pågående vårdnadsutredningen var Lisa ändå tveksam till att anmäla Robert – hennes dåvarande advokat hade sagt att anmälningar under tiden inte skulle ses positivt av domstolen. Därför gjorde polisen i Uppsala först en anmälan. Både Akademiska sjukhuset i Uppsala och polisen uppmanade sedan Lisa att göra en anmälan.

Eriks pappa anhölls som misstänkt för barnmisshandel den 1 oktober 2006, men släpptes under utredningstiden. Åklagaren menade att Robert upprepade gånger kränkt pojken och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada hans självkänsla. Han åtalades därför för grov fridskränkning alternativt misshandel.

Vid en senare, extra förhandling i mitten av oktober tilldömdes Lisa enskild vårdnad om båda barnen, och rättens ordförande nämnde särskilt den pågående utredningen om faderns misstänkta barnmisshandel. Lisas nya advokat Karin Winroth Ganters, med gedigen erfarenhet av barnrätt och liknande fall, var ett starkt stöd för Lisa.

I mitten av december 2006 blev Robert åtalad för att ha misshandlat sin son. I en artikel i Expressen den 19 december 2006 förnekar han enligt åklagaren att han misshandlat sin son. Pojken måste ha fått skadorna genom lek eller på något annat sätt som Robert inte kan förklara. Åklagaren säger i samma artikel att det hållits flera korta förhör med pojken och att han då sagt att pappan slagit honom.

I februari 2007 blev Lisa kallad till polisförhör. Detta med anledning av Roberts tidigare polisanmälan, då han hävdade att Lisa misshandlat honom flera gånger fem år tidigare. Lisa erkände att hon gett Robert ett slag i ansiktet år 2002, vilket orsakade en blåtira vid hans ena öga. Lisa förklarar att slaget hon gav Robert inträffade när hon blivit pressad av honom under flera timmar. Utan att Lisa visste om det, fotograferade Robert noggrant blåtiran och använde sedan dokumentationen vid sin anmälan nästan fyra år senare.

I åklagarens åtalsprövning av Roberts anmälan lades alla övriga anmälningar ner i brist på bevis, förutom slaget som orsakade Roberts blåtira, vilket Lisa tidigare hade erkänt. Enligt Lisa bad hon om ursäkt efteråt, och att deras äktenskap fortsatte i ytterligare fyra år, menar hon är bevis för att Robert godtog ursäkten. Men hennes erkännande gjorde att åklagaren blev tvungen att gå vidare med ärendet. Lisa tog sitt straff, en villkorlig dom, hellre än att gå igenom ytterligare en rättegång. Några skadeståndsanspråk ville åklagaren däremot inte driva för Roberts räkning.

Den 18 september 2007 frikändes Robert för misshandel av sin son, då Uppsala tingsrätt ansåg att bevisen var alltför svaga. Åklagarens starkaste bevis var dokumenterade blåmärken på kroppen, utlåtande av läkare och Erik som hävdade att det var pappan som slagit honom, i ett bandat videoförhör. Tingsrätten ansåg inte att Eriks uppgifter och de medicinska resultaten var tillräckligt entydiga för en fällande dom. Någon längre betänketid behövde Uppsala tingsrätt inte i målet, utan meddelade domen direkt efter avslutad förhandling. Åklagaren beslöt att inte överklaga domen till Svea hovrätt.

*

Sedan drygt ett och ett halvt år bor Lisa i södra Sverige med sina barn. Barnen har börjat på dagis där de fått nya kompisar och de verkar trivas mycket bra. Sin pappa har de fått träffa regelbundet varannan helg sedan våren 2007, men då tillsammans med en kontaktperson. Lisa hoppas att Erik i framtiden ska komma över sina traumatiska första år, bland annat genom den kontinuerliga kontakten med Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

”Folk som träffar Erik, BVC-läkaren, till exempel, säger att han både ser ut och beter sig som en vanlig pojke. Förut tyckte de att han var väldigt tillbakadragen och instängd. Det är en stor skillnad på Erik jämfört med tidigare. När han till exempel tittar på ett barnprogram på TV, så kan han skratta ifall det händer något roligt. Det gjorde han sällan förut.”

För att bryta med sina tidigare tankemönster från sektens dogmer, känslan att vara nedtryckt och sitt dåliga självförtroende, åkte Lisa själv ganska direkt efter avhoppet på avprogrammering.

I Norge finns Modum Bad, ett ekumeniskt center som bland annat erbjuder terapi, vilket hon tycker varit en stor hjälp. Hon har också gått hos en psykolog för att bearbeta alla traumatiska upplevelser och känslor av sorg och skuld.

Psykologen har till exempel hjälpt henne med insikten att ledningen i Knutbyförsamlingen har upphöjt sig själva till en form av fadersgestalt. Enligt psykologen gör det att församlingsmedlemmarnas relation till ledningen hamnar på ett barns nivå, och församlingsledningen jämställde sig själva med Gud. Lisa och de flesta andra församlingsmedlemmar stod hela tiden väldigt långt under.

Lisa gick under en tid även regelbundet till Rikskvinnocentrum i Uppsala för stöd. De skrev ett intyg om Lisa, hennes situation och upplevelser 2007-09-27:

Under samtalet framkom att patienten varit utsatt för fysisk misshandel i form av att mannen flera gånger har tagit tag i hennes axlar, knuffat ner henne på golvet och satt sig över henne med ett knä i ryggen. Han har vridit om hennes öron så att blånader uppstått, ryckt och slitit i henne. /…/

Psykisk misshandel har förekommit i form av systematiska nedvärderingar, hot, trakasserier och manipulationer. Patienten har haft en specifikt svår situation, då hon levt i en sekteristisk och auktoritär miljö under en längre tid. Hon har därvidlag haft svårt att särskilja olika auktoriteter ifrån varandra, såsom Bibeln, maken, församlingens ledare och Gud. /…/

Patienten har från början med sin samtalskontakt framfört oro om att fadern använt bryska uppfostringsmetoder mot barnen. De har fått smisk, blivit dragna i öronen, med mera.

2006-09-27 berättar Lisa om att sonen har blåmärken på stjärten, vilket skulle kunna härröra från fingrar. Sonen har då sagt till henne, vid ritstund på dagis: ”Pappa slår mig, aj” vilket patienten berättar för NN. Vi hänvisar till anmälningsplikten och att kontakt kommer att tas med socialtjänsten angående situationen. Samma dag gör kurator NN en barnavårdsanmälan till socialsekreteraren i Göteborg. I samband med att patienten flyttar till södra Sverige i november 2006, avslutades samtalskontakten med patienten, men har haft telefonkontakt med NN sporadiskt för att få stöd och vägledning sedan dess.

Undertecknades bedömning är att patienten på ett trovärdigt och sammanhållande sätt berättat att hon har levt i ett destruktivt förhållande, där hon har tvingats utstå psykisk och fysisk misshandel från sin make. Hans auktoritet och makt över patienten har förstärkts genom hänvisning till dennas församling, dess ledning och till Gud. Patienten berättar redan inledningsvis att hon som aktiv motståndsstrategi givit mannen en örfil för att freda sig. Min tolkning är att Lisa känt ett underläge mot mannen och saknat en vuxen-till-vuxenrelation. Mannen har upphöjt sig till auktoritär föräldragestalt och behandlat henne som ett barn, vilken ej kan säga emot, utan endast lyda. Misshandelsincidenterna har ej gått att uppfatta som bråk mellan två jämlika parter. Hon har också uttryckt oro för hur barnen har det hos fadern, då han vid flera tillfällen använt olämpliga uppfostringsmetoder.

I tjänsten, NN, aukt. socionom, Rikskvinnocentrum, Akademiska sjukhuset, Uppsala.

Att leva i Knutby Filadelfiaförsamling var som att ständigt leva med en mörk skugga över sig, tycker Lisa idag. Väl utanför denna skugga fanns ett helt annat liv. Hade hon varit kvar i Knutbyskuggan idag, skulle hon till exempel haft svårt att bara sitta och prata med mig.

”Med en gång försvann alla dessa negativa uppfattningar om andra människor och mig själv, när jag hade lämnat sekten. Helt plötsligt kunde jag umgås med folk. Jag kunde slappna av, skratta eller skämta. Jag kunde bara få vara mig själv, helt enkelt.”

Under lång tid fanns en annan mörk skugga över Lisa. Hon oroade sig ständigt att barnen skulle bli tvungna att åka tillbaka till församlingen efter den friande barnmisshandelsdomen. Robert berättade i slutet av 2007 för Lisa att han snart skulle gifta om sig med en annan medlem i församlingen. Den borgerliga vigseln skedde också, på ett för de flesta, mycket uppseendeväckande datum; torsdagen den 10 januari 2008, det vill säga årsdagen av Alexandra Fossmos död fyra år tidigare. Bröllopsfesten och Knutby församlings egen vigsel hölls sedan den 27 januari 2008.

I slutet av februari 2008 gav Uppsala tingsrätt till sist Lisa ensam vårdnad om barnen. I sin motivering skriver tingsrätten bland annat:

Utifrån bedömningen av barnets bästa finner tingsrätten att den bevisning som åberopas av Lisa på ett mycket tydligt sätt stöder hennes yrkande om ensam vårdnad. /…/ Lisa är grundligt utredd av bland annat socialnämnden och det finns ingen anledning att tro att barnen skulle fara illa hos henne. Sammanfattningsvis menar tingsrätten att vårdnaden om Erik och hans syster, med hänsyn till deras bästa, ska tillerkännas Lisa ensam.

Trots allt som har hänt har Lisa inte förlorat sin tro, det vill hon speciellt att jag skriver. Hon upplever det som att det faktiskt var Gud som ledde henne ut ur församlingen och räddade hennes och barnens liv. För närvarande arbetar hon inom hemtjänsten, men studerar också parallellt till undersköterska och hoppas kunna arbeta inom sjukvården.

Sara

Församlingens beteende mot Lisa går att känna igen i andra sammanhang. Jag tänker då främst på Sara Svensson, som dömdes för mordet på Alexandra Fossmo, mordförsök på Daniel Linde och där straffet blev rättpsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I den rättspsykiatriska utredningen bedömdes Sara senare ”lida av en ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Hon ansågs också ”i efterförloppet ha utvecklat ett posttraumatiskt stressyndrom av psykosnära karaktär”.

Senare frågade jag Lisa om hon redan då såg likheterna i hur både Sara och hon själv blev behandlade av församlingen. De ansågs båda vara "fel" inför Åsa Waldau och Gud och bestraffades till exempel med utfrysning från församlingslivet.

Det började med att jag under egentligen hela 2003 mådde väldigt dåligt. Kände att jag gjorde fel, misslyckades och att jag framåt hösten kände mig väldigt misslyckad inför Gud.

Förundersökningsprotokoll Knutbyärendet, s. 707–708, förhör med Sara Svensson, 30 januari 2004.

En orsak till Saras försämrade position i församlingen var hennes kärleksförhållande med Helge Fossmo.

Men det berodde också på hennes försämrade relation till Åsa, vilken hade blivit sämre redan innan Helges och Saras kärleksförhållande blivit känt i församlingen.

Ur Saras dagboksanteckningar, där Åsa Waldau kallas Tirsa:

020528 Träffade Tirsa.

Hon sa: Hon har inget mot mig. Men i Anden ligger fortfarande synden kvar. Det finns synder och synder. Och den här är den grövsta. Den ligger kvar och förvinner inte förrän du är fri. Det är så allvarligt och du måste vara så noggrann med att göra rätt och sträva efter helgelse och renhet i allt. Hon kan inte ha mig nära för jag kan falla igen. Synden är inte borta förrens jag är fri. Jag måste bli helt fri. Hon sa: Jag älskar dig, jag älskar dig och jag längtar efter att va med dig, skratta med dig och så … men det kommer dagar i evigheten.

Ur Svea hovrätts dom, målnummer B 6665-04, Sara Svenssons dagbok, 28 maj 2002.

Sara hade till exempel, precis som Lisa, först inte accepterat att Åsa skulle vara speciell inför Jesus och Kristi brud. Sara menade att alla människor skulle vara lika älskade av Jesus. Sara kritiserade även Åsa för att hon hade blivit tvingad att gifta sig med en utsedd församlingsmedlem i augusti 2000, vilket resulterade i skilsmässa våren 2002. I realiteten skildes paret redan i juni 2001, då Sara flyttade in hos Helge.

Saras relation till Åsa var inte helt okomplicerad, precis som i fallet med Lisa. När hon först kom till församlingen hjälpte hon Åsa i hennes hem med bland annat städning, berättar hon i polisförhör. Hon beskriver Åsa som en kärleksfull ledare som också är väldigt fostrande, rak och ärlig. Detta gjorde henne själv osäker.

Sara förklarar att Åsa vid den här tiden frös ute Sara för att hon skulle tänka om och ångra sig. Sara säger att andra i församlingen också frös ut Sara. De sade att Gud skulle komma att lämna henne om hon inte ångrade sig. Sara förklarar att hon bad till Gud om nåd, men att Gud kändes långt borta.

Förundersökningsprotokoll Knutbyärendet, s. 797, förhör med Sara Svensson.

Lisa kommer mycket väl ihåg att Sara Svensson behandlades illa i församlingen, även om Lisa själv vid denna tidpunkt, under åren 2002 och 2003, antingen var höggravid eller nyförlöst och därför fullt upptagen med barn. Lisa och hennes familj bodde även en bit från pastorsvillan. En annan anledning till att hon inte uppmärksammade Saras situation mer, var att hon själv var nästan utanför församlingsgemenskapen på grund av de påstådda demonerna. Lisa var alltså nästan lika mycket utanför gemenskapen som Sara, men av andra skäl. Tillsammans med Helges – och kanske andras – manipulativa styrning drevs däremot Sara slutligen till mord och mordförsök.

*

En relevant fråga som kan ställas: hur det har varit för församlingens barn att växa upp och leva med denna, för vissa vuxna personer, mycket nedbrytande församlingsmiljö? En annan, berättigad fråga kan också vara: hur är det idag? Är något barns mamma eller pappa under församlingstukt eller full av släktandar? Eller anses något barn i denna stund vara besatt av upprorsdemoner?

Det är svårt att tänka sig att barnen i församlingen inte i något läge skulle påverkas negativt och uppleva denna miljö som psykiskt påfrestande. Barn brukar både förstå och räkna ut väldigt mycket mer än vad vuxna inser. Och de påverkas för det mesta alltid på ett eller annat sätt. Finns det någon sanning i mediernas alla rykten från avhoppare och anhöriga om arrangerade äktenskap i Knutbysekten?

Detta ihärdiga rykte, att ledarskapet – pastorerna och Åsa Waldau – talar om för sina unga och ogifta medlemmar vilka Gud och de själva anser bäst passa ihop, har hela tiden förnekats från församlingens talespersoner.

Andra berättar historier om tvångsäktenskap, vilket åtminstone kan bekräfta att detta har skett vid några tillfällen. Den före detta fosterdottern, här kallad Karin, bodde under fyra år som fosterhemsplacerad i Åsa och Patrik Waldaus hem i Knutby.

I början när Karin kom till Knutby försökte Åsa Waldau gifta bort henne. Detta genom att hon helt plötsligt började bli uppvaktad av en kille i församlingen, som ville gifta sig med henne. /…/

Åsa Waldau sade till Karin att det var Guds mening att hon skulle gifta sig med X. Karin uppger att hon lämnade församlingen i Knutby för ca 4 år sedan. Anledningen till detta var att hon kände sig vuxen och ville ha eget boende. Hon kunde ej heller förlika sig med församlingens olika kristna budskap.

Bland annat att alla 18-åriga flickor skulle gifta sig så fort som möjligt med andra medlemmar i församlingen. Hade man inte egna barn när man var så ung, så var man tvingad att ta hand om andra som hade fått barn.

Förundersökningsprotokoll Knutbyärendet, s. 394–396, intervju gjord 6 februari 2004.

I Svenska Dagbladet den 3 juni 2004 berättar en anonym kvinna som kallar sig ”Rebecka” om sin flykt från församlingen i Knutby och från mannen som pastorerna utsett till hennes make. Från början, när hans namn hade kommit på tal, frågade ledningen ifall hon inte hade känt att Gud ville att det skulle vara just han. Hennes invändningar fick svaret att den kristna synen på äktenskapet skilde sig från samhällets. Att förbli singel var otänkbart. Känslor var inte nödvändiga, Gud skulle så småningom ge dem kärlek till varandra.

Efter att Rebecka försökt göra slut tre gånger fick hon veta att hon var besatt av en demon och om hon vägrade gifta sig skulle hon uteslutas från församlingen. Hon kände sig tvingad att gifta sig med den utsedda mannen, annars hade det varit som att dö andligen. Hon övertalades sedan av ledningen att stanna kvar i äktenskapet när hon efter ytterligare en tid ville skiljas.

Först när ledningen började diskutera när de skulle skaffa barn fick Rebecka nog. Med hjälp av våld – hon bet maken i handen – lyckades hon slita sig loss och fly, utan vare sig jacka eller skor, ut i terrängen. Hon blev sedan hämtad vid sitt gömställe av en vän som tidigare hade lämnat församlingen.

*