Vilken syn på kvinnor och män växer barnen i församlingen upp med? Riktlinjerna för relationer mellan äkta makar i församlingen verkar likna många andra fundamentalistiska och extrema religiösa rörelser – de är ofta patriarkaliska, auktoritära och ojämlika. Ibland handlar det om rent kvinnoförtryck, vilket också kan sägas om Knutbysekten. Avhoppare har berättat att de kvinnliga medlemmarna måste be sin man om tillåtelse för att åka och handla, samt att mannen alltid bestämmer och att kvinnor ständigt passar upp på män. Det är också självklart att bibehålla de traditionella könsrollerna.
En äkta kvinna hon är praktisk och hon tar hand om sitt hem, hon är ordningsam, sköter om sitt hushåll, är renlig och prydlig och ansvarsfull. Det är en äkta kvinna! Hon sköter sitt hem med bravur, med glans!
Ur predikan av pastor Emma Gembäck, 28 april 2003.
Dessa ensidiga värderingar sprider sig självklart till barnen, eftersom de anses vara de enda rätta. Frågan är ifall barnen också får med sig en grunduppfattning om alla människors lika rättigheter och värde när barnen lever relativt isolerade från övriga samhället. Könsroller och värderingar överförs också genom den omfattande barnverksamhet som finns inom församlingen, vilket finns beskrivet i församlingens tidning Inblick.
*
I den sex sidor långa skriften Vad är manlighet & vad är kvinnlighet?, beskriver Åsa Waldau själv vilka egenskaper hon anser vara positiva respektive negativa för män och kvinnor. Här står också vilken ordning från Gud som ska gälla i äktenskapet. Mannen ska vara herre och ledare för kvinnan. Mannen är överhuvud i familjen och han är skyldig att älska sin hustru. En pappa och make ska dominera med vishet, fostra sina barn rätt och få familjen att lyda i full kärlek. Han har dessutom det yttersta ansvaret att välja vägar och fatta beslut.
Även inom det sexuella området ges också handfasta råd till makarna, där mannen anses som skapad för att ge ”sin” kvinna sexuell njutning. Det är negativt ifall han inte bryr sig om ”kvinnans behov av till exempel förspel, utan är pang på!” Det som kvinnan främst ska eftersträva är kvinnlighet: ”att vara manhaftig och grabbig tillhör inte en helgad kvinnas sanna natur. Feminism är ett uppror mot Gud och en skymf mot kvinnan själv.” Kvinnan anses vara skapad för sin man och en gift kvinna ska inte försöka vara självständig och bestämma över sitt liv.
Hon ska inte vilja vara lika stark som mannen. Kvinnan uppmanas istället att vara tilldragande, att ”göra sig skön för sin älskade för att vara attraktiv – både inuti och till det yttre”. Även kvinnan får sexuella råd och riktlinjer att följa i skriften: ”vet att hon är hans lust och ger sig för att älskas.” En hustru får inte heller göra sig sexuellt svåråtkomlig och inte vilja ha sex på grund av olika krämpor.
Du som kvinna, var inte en pinne i sängen. Ligg inte där och tyck ”åh, vad jobbigt det här är!” Det är inte orent, det är rent. Var inte så livrädd för lusta. Du är väl frälst?
Ur predikan av pastor Peter Gembäck, 18 december 2003.
*
Något som troligtvis påverkar de något äldre barnen starkt är läran om att jorden snart ska gå under. Detta ska ske efter att ett fruktansvärt krig brutit ut, där alla ofrälsta dör, det vill säga de flesta utanför församlingen. Bara medlemmarna kommer att räddas tack vare den rätta tron. De får ”gå hem”, det vill säga först dö fysiskt och sedan ryckas upp till himlen för att leva ett evigt liv.
Synen på döden inom församlingen åskådliggörs kanske av Alexandra Fossmos dödsannons på Familjesidan i den egna tidningen Inblick, nr 1, 2004. Bredvid ett foto av den nyligen mördade Alexandra finns en rubrikruta med ett kors i och ordet ”hemgång” i versaler under. Texten bredvid lyder:
Vår älskade Alexandra har fått komma hem. Trots att vi vet att hon har det bättre nu är saknaden stor hos anhöriga, församlingen och vänner. Vi älskar dig och längtar efter att ses igen.
Övertygelsen om världens undergång och de rättrognas uppståndelse delar Knutbyförsamlingen självfallet med många andra religiösa rörelser. Församlingens barn lever troligtvis ständigt med en existentiell oro och ängslan, samt vetskapen att de antagligen, enligt läran, aldrig kommer att växa upp till vuxna människor i denna världen. Detta är kanske något som de vuxna också pratar helt öppet om.
Bilden av undergången blir antagligen, med barnets naturliga fantasi och föräldrarnas auktoritet, oerhört verklig och fullständigt sann, precis som för barnen i Jehovas vittne.
Samma sak med bilden av helvetet, som blir den alternativa destinationen, ifall de varit olydiga eller syndat. Församlingen längtar också till bröllopsfesten mellan Jesus och hans brud – Kristi, Messias, eller Jesu brud, och enligt mångas utsago anser församlingen att den personen är Åsa Waldau.
Bröllopsfesten ska ske i samband med jordens undergång och hela församlingen är då bjudna som bröllopsgäster.
Frågan är hur pass nära förestående jordens undergång anses vara i församlingen i Knutby. Om detta vet egentligen bara församlingens ledning själva. Enligt fosterdottern Karin berättade Åsa för henne att jorden skulle gå under år 2007 eller 2008.
Efter sju år skulle jorden gå under och de enda som skulle räddas var Åsa och de som stod henne närmast. Åsa blev mer och mer helig så länge Karin bodde kvar i Knutby. Åsa förmanade Karin å det bestämdaste att hon inte fick berätta för någon att Åsa var Kristi brud. Detta för att världens folk inte skulle förstå det ännu.
Förundersökningsprotokoll Knutbyärendet, s 394–396.
Utifrån en av Åsa Waldaus senare predikningar under 2006 verkar det som att jordens undergång kommer att ske inom en snar framtid.
Vad lever vi här för? För att inse att världen var ingenting att ha? Så nu kan vi gå hem. Det vet vi redan, eller hur! Är det någon som inte vet det? /…/ Vi har ju redan upptäckt att det kommande är mycket mer värt för oss än det vi lever i idag i detta jordiska tillstånd, eller hur! /…/ Det är ett faktum, det talade jag om på förmiddagen idag, det är ett faktum att vi är på väg till himlen. Och i himlen så kommer vi aldrig att lämna varandra mer sen. Skönt! Då kommer vi att bo i samma rum allihop/…/ Och Gud vet också när vi har kommit igenom suckarnas dal. Ska vi lyfta tillsammans? Om den helige Ande säger: nu måste vi resa oss och lämna av det som inte behagar mig idag. Står vi som en enad skara i det då? /…/ Jag tror att du vet vad du behöver göra. Vi är inför Gud och ber om befrielse. Ur predikan av pastor Åsa Waldau, 12 mars 2006.
Trots ett ihärdigt förnekande i olika medier om att Åsa skulle se sig själv som Jesus tilltänkta hustru, är det svårt att bortse från alla vittnesmål om motsatsen. Enligt dem ses Åsa både som församlingens profet, sänd från Gud och Jesu brud.
Av den åsikten var även dåvarande vice ordförande i pingstförsamlingen i Mönsterås, Lars Lindstedt. Han säger i Aftonbladet den 26 maj 2004 att han är förvånad att medlemmarna i församlingen i Knutby förnekar talet om att Åsa Waldau betraktar sig som Kristi brud. Lars Lindstedt har under åren haft mycket kontakt med pingstförsamlingen i Knutby, bland annat arbetade en grupp medlemmar från Knutby tidvis under ett år i församlingen i Mönsterås.
Enligt honom är Åsa dominant och har styrt det mesta i Knutbyförsamlingen. I tidningen berättar han om ett besök år 2000 i Knutby, där han bland annat träffat Åsa och Helge. De sade då att de var språkrör för alla som ville träffa Gud och att Åsa hade förlovat sig med Jesus. Helge hade hållit i förlovningsakten. Lars Lindstedt anser att församlingen inte har varit ärlig när det gäller hennes roll och dominans inom gruppen.
Ända sedan dottern Heléne Fossmos död 1999 har Inger och Ingvar Johansson fört en ständig kamp för att få träffa sina tre barnbarn. De upplever ett stort motstånd från flera håll, men främst från Helge Fossmo själv. Han är dömd till livstids fängelse och kommer att avtjäna åtminstone 20 år i fängelse. Helge har, trots en juridisk strid, fortsatt vårdnad om sina tre barn och har genom detta kunnat styra så att morföräldrarna inte fått träffa sina barnbarn. Besöken har blivit färre och färre. Övernattning har inte heller varit aktuellt, förutom vid två tillfällen för två av barnen, trots att morföräldrarna bor barnvänligt på en idylliskt belägen släktgård i Bergslagen.
Inger och Ingvar har också försökt göra allt i sin makt för att ta reda på sanningen om sin dotters mystiska död i Knutby församling. Familjen har med jämna mellanrum fått se Helénes dödsfall okänsligt avhandlas i medier, som en spännande deckarföljetong. Familjen har dessutom blivit ofattbart och omänskligt drabbade – först vid Helénes död, sedan när Helénes yngre syster Sofie hastigt avled sex veckor efteråt i hjärtmuskelinflammation. Sofie efterlämnade, förutom föräldrar och bror, make och en ettårig son.
Även de tre barnen Fossmo, idag åtta, tio och tolv år gamla, har förstås drabbats hårt. Barnen Fossmo förlorade först sin mamma under mystiska omständigheter, kort därefter sin moster. Enligt flera källor tilläts de inte vara ledsna och sörja, och de fick inte vara med på sin mammas begravning. Alla tillhörigheter och kläder från deras mamma rensades ut ur villan kort efter dödsfallet, tillsammans med de fotografier som fanns av henne. Barnens kontakt och umgänge med morföräldrar, morbröder och kusin försämrades dessutom ytterligare, efter att redan ha blivit sämre vid flytten till Knutby 1997.
Helge och barnen har träffats varje månad på Kumlaanstalten, då barnen reser upp från sitt familjehem hos Helges syster. De sociala myndigheterna i Uppsala bestämde mycket snabbt efter mordet på barnens styvmamma Alexandra att placera barnen där, i en mindre stad i mellersta Sverige.
Barnen placerades hos systern enligt Helges önskemål. Detta kritiserades starkt av barnens juridiska ombud Ann-Marie Bonde, då hon tyckte att det hade varit rimligare att barnen fått bo i ett neutralt familjehem. ”Nu finns risken att pappan, genom sin syster, fortsätter att påverka barnen och dessutom begränsar umgänget med morföräldrarna”, skriver hon i en artikel i Svenska Dagbladet 22 september 2004. Dessa farhågor har tyvärr infriats. Relationen fungerar bra, men familjehemmet är beläget 40 mil ifrån morföräldrarna, vilket ytterligare försvårar eventuellt umgänge. Morföräldrarna anser att deras umgänge med barnbarnen i praktiken har motarbetats av både Helge och socialtjänsten i Uppsala.
En anledning till att de inte har fått träffa barnbarnen mer är, enligt familjehemmet och socialtjänsten, att det äldsta barnbarnet det senaste året själv sägs ha uttalat en ovilja att träffa sina morföräldrar. Bland annat har socialtjänsten förmedlat ett brev, utan någon bifogad förklaring eller kommentar, från det äldsta barnbarnet. Hon skriver att eftersom morföräldrarna inte tycker om hennes pappa, och hon själv är hälften av sin pappa, så tycker morföräldrarna inte heller om henne.
En person som skickligt har lyckats manipulera en annan person till att begå mord, bör också med lätthet kunna styra barn till att vända sig emot de egna morföräldrarna. Detta borde socialtjänsten beakta, främst i barnens eget intresse. Barnen och morföräldrarna har överhuvudtaget umgåtts mycket sparsamt sedan Helénes död.
Det är inte svårt att förstå deras längtan efter att få umgås mer med sin avlidna dotters barn. Möjligen kan de nya vårdnadsreglerna i föräldrabalken, FB från 1 juli 2006 och dess ändringar när det gäller barns rätt till umgänge, kunna påverka Uppsala socialtjänst och hjälpa morföräldrarna och resten av familjen att få träffa barnbarnen under helt andra förutsättningar än idag.
I den nya lagen, 6 kap. 15 a § 2 st. FB, lyfts nämligen barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar fram och även med andra som står barnet särskilt nära.
Barn har behov av umgänge, inte bara med sina föräldrar, utan även med andra personer som står dem särskilt nära. /…/ Socialnämnden har ett tydligt ansvar för att barnet inte onödigtvis förlorar kontakten med sina närstående vid en separation mellan föräldrarna, när det framgår att ett sådant umgänge är bäst för barnen. /…/
Det gäller särskilt kontakten med mor- och farföräldrar. /…/
En kontinuerlig kontakt med den äldre generationen är av stor betydelse. Den kan ge en värdefull trygghet, inte minst om föräldrarna separerar eller en av dem dör.
Socialstyrelsen, Meddelandeblad, juni 2006.
Helénes föräldrar tror att en av anledningarna till Helges motstånd till att låta morföräldrarna umgås mer med barnbarnen var att de ganska snart började misstänka att dotterns dödsfall kanske inte var en tragisk olyckshändelse. Till exempel tyckte de att det var misstänkt att Helge dröjde så länge med att ringa och berätta att deras dotter var död.
Idag tror Inger och Ingvar att Helge av någon anledning inte vågade ringa till dem. Först vid niotiden på kvällen, sex timmar efter Helénes död, kontaktade Helge sina svärföräldrar När obduktionsprotokollet dessutom visade sig ha blivit förvanskat – meningen där det stod att Heléne hade en toxisk, dödlig, dos dextropropoxifen på 2.0 mikrogram i blodet var borttagen, stärktes föräldrarnas misstankar ytterligare.
Denna manipulering med obduktionsprotokollet skedde i samförstånd mellan Åsa och Helge, vilket de båda senare har bekräftat vid polisförhör och rättegång.
Förklaringen var att de ville undanhålla fakta för föräldrarna om den toxiska dosen. Enligt Åsa frågade Helge henne ifall hon tyckte att han skulle stryka över raden om tabletterna med tipp-ex, vilket hon tyckte. Som förklaring sade Åsa att hon dels inte ville att föräldrarna skulle tro att Heléne begått självmord, dels ville hon skydda Helge från att föräldrarna skulle tycka ännu sämre om honom. Dextropropoxifen finns i smärtstillande läkemedel som Distalgesic, Doleron, Paraflex Comp. och Dexofen.
Senare visade förundersökningen att Helge hade fått 100 tabletter Dexofen utskrivna. Inger Johansson är sjuksköterska och skulle omedelbart ha reagerat på uppgifterna i protokollet om den toxiska dosen, vilket kanske är anledningen till att Helge försökte dölja sanningen.
En annan anledning att bli misstänksam var att Inger och Ingvar redan i februari 2000, alltså bara två månader efter Helénes död, fick höra av barnbarnen att de fått en ny mamma – Alexandra – och att hon redan hade flyttat in i villan.
Inger och Ingvar Johansson anser att hela utredningen omkring dotterns dödsfall sköttes på ett oerhört oprofessionellt sätt av polisen, då till exempel utredningen påbörjades först sju dagar efter att Heléne avlidit, samtidigt som polisen redan hade fastslagit att dödsfallet var en olycka.
Samma dag Heléne avled städade pastor Peter Gembäck bort alla eventuella ledtrådar från villan i Knutby. Framförallt städades badrummet grundligt och Helénes nattlinne slängdes i soptunnan, där det senare återfanns.
Att föräldrarna har fog för sin kritik visar Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndighetens gemensamma utredning från augusti 2005, Gemensam inspektion och granskning av det s.k. Knutbyärendet.
I rapporten kritiseras polisarbetet och handläggningen omkring Helénes dödsfall 1999, däremot får mordutredningen 2004 ett mycket bra betyg. Men Inger och Ingvar känner sig kränkta idag, eftersom de inte fått någon som helst ursäkt eller förklaring från polisen.
I september 2006 återupptog polisen förhören med Helge på Kumlaanstalten, efter hans erkännande om delaktighet i mordet på sin hustru Alexandra och mordförsöket på sin granne – efter att mot sitt nekande ha blivit dömd i hovrätten. Han hävdade också att han inte ensam varit ansvarig för mordet och mordförsöket. Han sade till medierna att han skulle lägga korten på bordet. Han ville inte leva i en lögn längre och skulle berätta vad han tidigare tigit om eller undanhållit om händelserna i Knutby.
Men den 28 mars 2007 blev kriminalkommissarie Kenneth Ågren tvungen att berätta i medierna att samtalen med Helge Fossmo inte lett någonstans och att ärendet skulle läggas ner. Polisens utredare kunde inte gå vidare och inledde inte heller något kompletterande brottsutredning.
Under julhelgen 2006 förlovade sig Helge Fossmo med en trebarnsmamma som han brevväxlat med under en tid. Barnen kunde på löpsedlarna läsa hur Helge och den nya kvinnan längtade efter en gemensam framtid tillsammans med barnen. I mitten av juni 2007 rapporterade TT, Tidningarnas Telegrambyrå, och därmed alla andra tidningar, TV och radio – att Helge skulle gifta sig igen. Expressen hade till exempel löpsedelsrubriken ”Helge hoppas på fler barn”.
Inger och Ingvar Johansson och familjen väntar fortfarande på hela sanningen omkring Helénes död och på att få träffa sina barnbarn igen.
I över tjugo år har Kenneth Ågren varit en mycket framgångsrik mordutredare och spanare, ofta intervjuad i medierna. Det är i och för sig inte så konstigt, då han har deltagit i några av de mest uppmärksammade och framgångsrika brottmåls- och mordutredningarna i Sverige – bland annat morden på Fadime Sahindal, psykologen Helena Bering, den tjeckiska utbytesstudenten Sarka Halasova, knivmorden på två fostersystrar till ”kannibalen” Lennart, samt ”syrakvinnans” försök att mörda sin sambo med frätande syra, och ”poliseleven” som mördade sin gravida flickvän.
Men den största polisutredningen han har lett var utan tvivel den i Knutby. ”Ja, den går inte att jämföra med de andra utredningarna, vare sig i omfattning eller i uppmärksamheten utifrån”, säger han.
Det var hemma hos honom det ringde tidigt på morgonen den 10 januari 2004. Under cirka sex månader framöver, dygnet runt, var det han som ledde utrednings- och spaningsarbetet omkring mordet och mordförsöket i Knutby. Idag är Kenneth Ågren utnämnd till operativ chef för kriminalpolisen i Uppsala läns polisdistrikt. Trots att Knutbyärendet, eller andra ärenden överhuvudtaget, inte tillhör hans arbetsuppgifter idag, kan han inte släppa fallet och de ouppklarade frågor som han fortfarande anser finns kvar.
Vi träffas i mellandagarna i december 2006 – ”det är nog lugnast då” – i hans arbetsrum i det nybyggda polishuset i Uppsala, ett ultramodernt höghuskomplex av glas och stål. Enorma glasfönster, med en fantastisk utsikt mot slottet, täcker arbetsrummets ena sida och det gäller att inte ha anlag för höjdskräck. Under hela intervjun ser jag personer försiktigt kika in från korridoren bakom gardinen för att se om chefen är ledig och det ringer några gånger på både mobilen och arbetstelefonen, vilka han för det mesta låter ringa. Så värst lugnt tycker jag inte att det är på polishuset under mellandagarna, men Kenneth Ågren verkar ändå ta det med ro.
Jag frågar vad han känner inför Knutbyärendet idag.
Kenneth tar ett djupt andetag och säger först spontant ”jättetrött”, men vill sedan ändra sig: ”Frustrerad. Det är ett mycket bättre ord som beskriver min känsla omkring detta med Knutbyärendet.”
En anledning till denna frustration är att det fortfarande kommer in så oerhört mycket misstankar och uppgifter från allmänheten, bland annat om att barn far illa, men när polisen sedan kontrollerar uppgifterna, står man inte fast vid någonting. ”Personerna står inte utåt för vad de säger, vill inte vittna och vi får inte avslöja vem som sagt vad”, säger han. Människor runtomkring frågar sedan varför polisen inte gör någonting, men han menar att de sitter med bakbundna händer. ”Folk slänger åt mig ett köttben, men talar inte om hur jag ska kunna ta tag i det. Det är frustrerande, ibland skulle jag hellre vilja att jag inte hade hört någonting alls.”
Han vet inte hur många gånger hans spaningsgrupp har trott att de hittat en öppning, som gör att de kan gå vidare, men efter några kontroller visar det sig inte hålla.
Vad tror han att denna feghet beror på?
”Många är rädda och vill inte sticka ut huvudet”, säger han. ”De ser framför sig stora tidningsrubriker, vittnesmål i domstolen och allt ståhej runtomkring – sådant vill de inte delta i.” Han menar sedan att detta fenomen gäller i samhället i stort – folk kan ju stå och titta på när en kille blir nerslagen och mördad på Kungsgatan i Stockholm, sedan har ingen sett något. Ingen vittnar om vem som har gjort det. ”En allmän brist på civilkurage och en rädsla för repressalier efteråt.”
Förutom det mediala trycket har det även under hela tiden, fram till idag, varit ett stort tryck från en engagerad allmänhet. Förutom oroliga människor som ringer om olika tips, har det varit knäppgökar, journalister, författare, psykiatriker, lärare, anhöriga, avhoppare och psykoterapeuter.
”Bara den här veckan har jag säkert pratat fem timmar i telefon om Knutbyärendet. Människor runtomkring församlingen är oroliga och förra tisdagen, då jag var ledig, tog ett och ett halvt batteri slut i mobiltelefonen för att prata Knutby.”
En mycket stark drivkraft för Kenneth att inte släppa Knutbysekten har varit de återkommande brottsmisstankarna omkring barnen i församlingen. Han har tänkt mycket på dem och är väldigt mån om dem, säger han. Han har engagerat sig mycket mer än i andra utredningar han medverkat i eller lett själv.
”Säkert beror det till stor del på att det inte har fått ett avslut.”
I början av sommaren 2006 påbörjades återigen en brottsutredning i Knutby församling. Sedan 2004 har upprepade rykten och starka misstankar om barnaga och misshandel av barn cirkulerat. Det gjorde att polisen på eget initiativ öppnade utredningen, men de har i dagsläget inte kunnat få fram några hållbara vittnesmål eller bevis.
”Vi – polisen och åklagaren – kom så långt i utredningen att vi hade kunnat gå vidare med ett av barnen, men vi valde att lägga ner det”, säger Kenneth, synbart upprörd. ”Rädslan fanns där – vad händer med det barnet ifall vi inte kommer vidare i utredningen? Vad händer med barnet efteråt, är ett förhör mer till skada än nytta? Kan det bli bestraffningar?”
Man vet att Knutbyförsamlingens barn är upplärda att inte säga något till någon. Dessutom skulle de säkert bli utfrågade hemma efteråt, om vad de sagt till polisen. Samtidigt vill Kenneth understryka att man inom polisen har beslutat att de måste göra så mycket de kan, så att inte historien kommer ifatt dem en dag. ”Ingen ska kunna säga att ’det här kände polisen till 2006 och det har man inte gjort ett dugg åt’. Det får inte ske och därför har vi lagt ner enormt mycket tid och verkligen försökt driva frågan och hitta olika ingångar med olika barn. Men det har inte lyckats, förutom med Lisas barn.”
I det fallet lyckades polisens barnförhörsledare med konststycket att öppna Erik och få honom att berätta om misshandeln, vilket ledde till åtal. Han vill verkligen understryka att – som han säger – det inte ska falla någon skugga över åklagaren, när man inte gick vidare med de andra barnmisshandelsärendena. Alla parter höll med om att det skulle bli svårt att komma fram till ett åtal.
”Det kändes inte bra, men vi kunde inte göra någonting.”
Idag tror han att det ändå var klokast att göra så, men han känner fortfarande en stor oro för barnen i Knutbyförsamlingen, speciellt när han ser hur det har gått för till exempel Sara, Helge och Åsa – alla de vuxna – när de har kommit in i sekttänkandet.
”Dessa barn är födda in i detta, vilka referensramar har de utanför församlingen? De får ju bara umgås med likasinnade och växa upp där. Vad blir det av dem när de är vuxna?”
Även om ingen säkert vet, befarar han en olycklig utveckling. Speciellt efter att ha läst alla psykologutredningar och tester som visar på en uppenbar risk att det blir ännu värre för barnen, än för dem som är med som vuxna. Han lider också med Helge Fossmos barn, som inte får träffa sina morföräldrar. ”Efter mordet, till exempel, sade barnen: ’Vem ska vara vår mamma och pappa nu då?’ De här barnen behöver verkligen träffa sina morföräldrar.”
Den första misstanken om att barn for illa i Knutbyförsamlingen kom redan i samband med mordutredningen och handlade just om barnen Fossmo, som legat och sovit intill det rum där två mycket ljudliga skott – 106 decibel – avlossades och dödade Alexandra Fossmo, deras styvmamma.
Efter en rekonstruktion i pastorsvillan blev det svårt att tro att barnen inte skulle ha vaknat av skotten och tillsammans med vittnesmål från de poliser som bar ut barnen från huset på morgonen, fanns det en stark misstanke att barnen hade blivit drogade.
Enligt poliserna hade barnen lugnt och stilla hängt som lealösa bylten och haft halvslutna ögon, i de okända männens famn. Idag misstänker inte polisen längre att barnen var drogade, då testerna som gjordes på barnens hår var negativa.
”När dessa misstankar kom upp, någon dag efter mordet, fick vi veta att ifall vi skulle kunna testa om barnen varit drogade, så måste vi vänta tio dagar för att eventuellt ämne skulle komma ut i håret. Men experterna hittade ingenting och vi fick förlita oss på deras fackkunskap.” Dock håller han också med om att de kanske, med andra, mer avancerade metoder, kunde ha hittat spår av andra ämnen.
”Barnflickan” Sara Svensson var den första person Kenneth träffade från Knutby församling. Det var strax efter hennes gripande. Den 16 februari 2004 kom sedan tio församlingsmedlemmar upp till polishuset i samlad trupp. Efter att hela församlingen tidigare mangrant försvarat Helge Fossmo mot alla eventuella anklagelser om delaktighet i mordet och mordförsöket, tvärvände nu alla lika samlat. Detta skedde efter att Helges älskarinna kommit hem från häktet och erkänt att de hade ett förhållande.
”Då tog församlingen helt och hållet avstånd från Helge Fossmo”, säger Kenneth. ”Från att han varit totalt oskyldig, var han nu en hemsk djävul. Hur kunde han begå äktenskapsbrott, frågade man sig.” Det märkliga var att alla tio som kom upp till polisstationen uttalade ungefär samma anklagelser mot Helge Fossmo. Allt som de ville anföra och som talade emot honom hade de skrivit ner på en lapp. Det var bara negativa saker och man fick en känsla av att de hade pratat ihop sig.
Kenneth menar att detta sätt att plötsligt tvärvända i sin uppfattning om sanningen, gör det svårt att lita på vad Knutbysektens medlemmar säger, till exempel när det gäller barnaga. Tidigare har man inom sekten propagerat för att det är rätt att slå barnen, medan man nu helt tar avstånd från eventuella barnmisshandlare.
”Man får svårt att tro på dem, för jag får en känsla av att de vrider saker så att det passar dem själva.” Kenneths uppfattning om att församlingen har en enad front i samhället, i skolan, i polisförhör eller mot socialtjänsten, bekräftas av många andra och beskrivs som en svårighet i kontakten med församlingen. Senare, efter vårt samtal, ser jag att detta fenomen också beskrivs i Rikspolisstyrelsens Knutbyrapport, i kapitel 6 med rubriken ”Särskilda svårigheter”, och att fenomenet fanns där redan 2004.
De personer som skulle höras var samlade och lätta att samarbeta med. Sammanhållningen och slutenheten inom församlingen upplevdes dock som en särskild svårighet av åklagarna och de personer som deltog i utredningen av ärendet. De har beskrivit att pastorerna och övriga ledningen inom församlingen utgjorde en grupp av ”sektliknande karaktär”. Församlingen kunde i vissa sammanhang uppfattas som en enhet som var oerhört lojal mot sin ledare.
Rikspolisstyrelsens Knutbyrapport, 25 augusti 2005, s. 68.
Jag frågar om inte Kenneth tror att man kan få kontakt med barnen genom skolan, men det tror han inte. ”Vill några lärare prata om det här, får de mer eller mindre sparken. De är några stycken på skolan som har försökt att gå till polisen, men vi har inte fått veta så mycket att vi kan agera.”
Det verkar också som om lärarna inte vågar prata med varandra och att de har delats upp för och emot Knutbyförsamlingen. I samband med barnmisshandelsutredningen förhördes till exempel tio lärare från skolan, som enligt uppgifter visste en hel del. Men lärarna sade att de inte hade sett något och uppgav att de inte hade något att säga om saken. Jag berättar att några av dem som jag pratat med och som vuxit upp i en sekt, säger en och samma sak: först när deras lärare i skolan pratade om FN:s barnkonvention, bland annat om att vuxna inte fick slå barn, så begrep de att aga är olagligt. Det var som en aha-upplevelse för vissa. Kunde inte det vara ett sätt – att i klassrummet i Knutbyskolan diskutera FN:s barnkonvention?
”Jovisst, men de här barnen säger: ’Men min pappa, han får slå mig.’ ’Nej’, säger läraren, ’din pappa får inte slå någon.’ ’Jo, min pappa får det!’ Vad gör man då? Några av de här barnen är utagerande och hardessutom haft andra problem.” Kenneth menar att man nog kommer att få se mer om några år. När det kanske är för sent att göra något åt det.
Vad behövs då för att göra någonting åt misstankarna? Vad måste ske för att saker och ting ska gå framåt när det gäller barnen? Kenneth menar att det måste vara fler som liksom Lisa vågar lämna församlingen och sedan berättar om sina eventuella upplevelser där. Någon som kan säga ”jag har varit med om att slå barnen” eller ”jag har sett den personen ta tag i det barnet, lägga upp barnet och slå honom”. I dagsläget är det tyvärr ingen som vågar det.
”Jag har hoppats och trott att allt det här med åtalet mot Robert skulle få fler att berätta att de varit med om samma sak. Men än så länge har inget skett. Någon måste helt enkelt göra en anmälan till polisen.”
Vad blir då hans råd till de barn och vuxna i Knutbyförsamlingen, ifall de mot förmodan skulle läsa detta? Hans svar kommer utan någon som helst tvekan: ”Ta kontakt med någon utanför. Någon trovärdig person som du kan prata med och berätta om hur du har det. Ställ frågan: är det så här det ska vara? Är det här ett normalt liv och ett normalt beteende? Ska vi ha sådana här värderingar?” Det viktiga, menar han, är att fråga någon utanför gruppen och inte inne i den, för det löser ingenting.
Han menar också att det är väldigt svårt att få något barn i församlingen att vilja eller våga eftersom församlingen har ett sådant grepp om barnen. Och när det gäller de vuxna handlar det om sökande själar från början. ”Det är precis som att hamna i en MC-krets eller extremistgrupp eller liknande. Du känner dig utanför, du hamnar i en grupp där du blir någon, du får en identitet och en plats som du inte har haft förut. Dessa personer i Knutby söker sig till religionen och andra människor till andra föreningar och organisationer. Vi måste få dem att ta kontakt med omvärlden.”
Vad är rådet till människor runtomkring som har konkreta misstankar: de oroliga anhöriga, personal i skolan, grannar? Vart ska de vända sig, till socialtjänsten eller till polisen? ”Kontakta någon av dem”, svarar Kenneth. ”Eller gärna båda, så att det verkligen kommer fram.” Ingen från Uppsala socialtjänst har ännu kontaktat honom om Knutbyärendet.
När jag avslutningsvis frågar vad han tror om det bästa respektive sämsta scenariot i Knutbysekten ett år framåt i tiden, svarar han bara på min fråga om bästa-scenario.
”Det bästa scenariot? Det vore att de vuxna inser att de är inne på en farlig väg. Att de löser upp församlingen i dess nuvarande form och att dess medlemmar sprids för vinden och återgår till det normala samhället. Och att barnen får en normal uppfostran, vilket skulle vara det bästa för alla, tror jag.”
*
Allmänhetens förståelse för slutna församlingars och sekters psykologi och medlemmarnas villkor har kanske blivit större på grund av Knutbytragedin, däremot har väldigt få uppmärksammat barnens uppväxtmiljö. Detta trots anmälningar och misstankar om aga och lite senare tingsrättens och Svea hovrätts fällande dom för barnmisshandel i Knutby skola. Få verkar också ha ställt sig frågan vad som kanske händer med Knutbyförsamlingens barn efter skolan, fritids- eller dagisvistelsen.
Redan i augusti 2001 blev Uppsala kommun upplysta om att det inte stod rätt till på Knutby skola. Då kontaktade skolans dåvarande rektor kommundelschefen för att ”diskutera spänningen kring pingstvännerna i Knutby”. Men det var först under våren 2004, efter mordet, som ansvariga inom kommunen började reagera. Det skedde efter att en före detta lärare anmält övergrepp på barn i skolan till Skolverket, samt informerat om vilka metoder lärarna och elevassistenterna från sekten använde.
I Skolverkets egen utredning riktades skarp kritik mot Uppsala kommun för att det inte gjorts tillräckligt för att förhindra att elever utsatts för kränkande behandling och övergrepp. Den granskning som Uppsala kommun sedan gjorde – där 59 personer intervjuades av en oberoende konsultgrupp – visade att det fanns en grupp anställda på skolan med ett auktoritärt synsätt på barnuppfostran. Den gruppen bestod av medlemmar från Knutby Filadelfia. Skolchefen i Uppsala kommun, Ann-Christine Johansson, säger enligt Svenska Dagbladet den 9 mars 2004 att de borde ha agerat snabbare. Hon säger också i samma artikel: ”Godtrogenhet är orsaken till att skolan fick bli en dålig arbetsplats.”
Granskningen bekräftade att barnen i Knutby skola hade blivit agade och att det handlade om upprepade gånger. Exemplen i Uppsala kommuns rapport är många, till exempel har en pojke blivit slagen på pungen, en flicka har dragits i håret och små barn har blivit bestraffade när de bajsat på sig. Församlingsmedlemmarna har också tagit i barnens axlar och skakat dem, tryckt upp dem mot väggen, tagit hårda tag under hakan och stirrat barnen i ögonen med en uppmaning att de måste titta tillbaka. De kunde också sätta sig gränsle över barnet för att få kontroll och ibland var det två vuxna som satte sig på ett barn.
Knutby skolas Hem- och skolaförening har också tidigare slagit larm, efter att några föräldrar berättat om övergreppen på sina barn, men inte öppet vågat berätta om händelserna. Enligt Lena Åhström, som intervjuas i Svenska Dagbladet den 3 juni 2004, var föräldrarna rädda för att deras kritik skulle slå tillbaka mot barnen.
Ett annat skäl till att övergreppen kunnat pågå under så lång tid är att barnen själva inte berättat om händelserna. Istället har det kommit fram när barnets kamrater berättat om händelsen för sina föräldrar.
Två av skolans anställda som är medlemmar i Knutby församling, elevassistenten Samuel Frankner och läraren Åsa Grimborg, dömdes 2005 i tingsrätten för olaga frihetsberövande och misshandel. I Uppsala kommuns tillsynsrapport av Knutby förskola och skola i februari 2004 berättar bland annat en anställd om den situation som läraren och elevassistenten blev dömda för.
Händelsen och vittnesmål finns också beskrivna i Uppsala tingsrätts dom, mål nr B2573-04, från den 30 november 2005. Här följer ett sammandrag av dessa båda skrifter: Eleven Johan, 11 år, befann sig i korridoren. En annan elev kittlade honom så att han skrek till. Åsa Grimborg kom förbi och sade åt dem att vara tysta, sedan gick hon iväg. Efter ett tag kom hon tillbaka, då barnen inte tystnat, utan enligt henne varit uppkäftiga och svurit. Hon bad Johan följa med henne in på toaletten så att de skulle kunna prata. Johan ville inte, därför att han visste vad som skulle hända, berättade han efteråt. Åsa tog ändå med sig Johan in på toaletten. Han var då helt lugn, berättar flera samstämmiga vittnen efteråt. Åsa ropade sedan på elevassistenten Samuel Frankner, som också kom med in på toaletten. Därefter låste de dörren. Inne på toaletten tog Åsa tag i Johans armar och tryckte upp honom mot väggen, samtidigt som hon bad honom att vara lugn och titta henne i ögonen. Johan blev arg, svor åt dem båda två och började slå och sparka för att komma därifrån. Johans klasslärare stod nu utanför toalettdörren och bad dem upprepade gånger att öppna.
Klassläraren vittnade sedan att hon hörde hur Johan fick ett utbrott inne på toaletten och skrek: ”Jag vet inte vad jag är anklagad för, släpp mig, jag kan inte andas!” Samuel hördes då svara: ”Nej, det tänker jag inte göra – du ska lyda mig!” Klassläraren hörde också hur Samuel Frankner hela tiden upprepade: ”Tyst med dig, du ska lyda mig!”
Rektorn hade nu också tillkallats till toaletten. Samtidigt fälldes Johan och hamnade på rygg på det hårda klinkergolvet. ”Det kändes äckligt att ligga på toalettgolvet”, sade Johan senare i ett förhör. Han var så arg att han inte minns ifall det gjorde ont, men han kommer ihåg att han spottade på Åsa.
Hon hade satt sig gränsle över hans mage och höll hans händer, medan Samuel höll fast hans ben. Johan sade till dem att det gjorde ont, men de släppte honom ändå inte. Istället tog de ett hårt tag om hakan och höll fast, så att han inte skulle vrida på huvudet när de pratade med honom. Johan sade i sitt vittnesmål att han greps av panik, eftersom det var ett så litet rum och att två vuxna personer satt på honom.
Samtidigt bultade det på dörren – det var rektorn och Johans klassföreståndare som bad att de skulle öppna. Åsa Grimborg och Samuel Frankner reste sig då och öppnade dörren. När den öppnades satt Johan i fosterställning på golvet i ena hörnet och grät. Rektorn försökte prata med honom, men han svarade inte. Klassläraren tog då med honom till ett vilorum, där Johan under tiden han grät berättade vad som hade hänt. Johan fick sedan åka hem till sin mamma, med blåmärken på armar och ben. Mamman polisanmälde senare händelsen.
Ytterligare en händelse ligger till grund för misshandelsdomen och det gäller enbart Samuel Frankner. Han hade slagit tre eller fyra hårda snöbollar i ansiktet på en tolvårig elev, efter att han tagit nacksving och fällt eleven till marken. Orsaken var att pojken dessförinnan kastat en snöboll på Samuel. Efteråt började eleven gråta och han fick rödblåa märken på kinderna, cirka fem centimeter stora, samt ont i nacken, ryggen och ena benet. Blåmärkena och värken i ryggen höll i sig i några veckor, enligt elevens mamma. Under jullovet var eleven väldigt rädd och ville inte gå tillbaka till skolan om Samuel Frankner var kvar där.
Åsa sade i domstolsförhöret att hon starkt tar avstånd från fysisk bestraffning av barn. Även Samuel sade i domstolsförhöret att det absolut inte är berättigat att slå ett barn och att han själv aldrig har slagit någon. I en artikel i Aftonbladet, publicerad den 8 november 2005, säger de däremot båda två att de står för vad de har gjort. Åsa Grimborg säger i artikeln:
”Vi har absolut inte agat någon, men inte heller dragit oss för att lösa konflikter. En lärare måste våga vara vuxen och visa vägen. Det har ingenting med vår tro att göra.”
På reporterns fråga hur det kan vara en bra metod att två vuxna personer sätter sig på en elvaårig pojke, svarar Samuel Frankner:
Det är absolut en sista utväg för att skydda eleven från att skada sig själv och andra. Till slut blir de avslappnade i kroppen och då kan man fortsätta samtalet på ett lugnt sätt.
Även pastor Åsa Waldau ställer sig bakom metoderna i sitt uttalande i samma tidning när hon säger att polisanmälan är både ”grundlös och orättvis”. Hennes make Patrik berättar i samma artikel om när han själv var elev på Knutby skola:
Jag fick en snyting av en lärare, vilket var hemskt. Men eftersom han var vänlig efteråt fick det effekten att jag förstod var gränsen gick. Det är inget negativt för mig idag.
Domen överklagades i Svea hovrätt och den 27 februari 2007 fastställdes domen för misshandel och olaga frihetsberövande. Påföljden blev villkorlig dom och böter. Läraren och elevassistenten dömdes också att betala skadestånd till pojken, och straffet utökades dessutom för elevassistenten till 50 timmars samhällstjänst. Svea hovrätt dömde också elevassistenten för att ha tryckt upp snö i ansiktet på den andra pojken och lagt ner honom på marken. Detta rubricerades som misshandel, vilket är en skärpning av tingsrättens dom för ringa misshandel.
Däremot har Åsa Grimborg och en annan lärare från församlingen tillsammans med Lärarförbundet fått rätt mot Uppsala kommun, då Arbetsdomstolen slog fast att kommunen hade gjort ett avtalsenligt fel enligt tvåmånadersregeln när de förflyttade och sedan avskedade dessa lärare vid Knutby skola mot deras vilja. Uppsala kommun tvingas därför betala skadestånd och ersättningar på över en halv miljon kronor till läraren och lärarassistenten, enligt beslutet i Arbetsdomstolen den 13 december 2006, dom 123/06.
Ytterligare ärenden där lärare och elevassistenter blivit uppsagda, har drivits av Lärarförbundet i Arbetsdomstolen. Domstolen var enig om att kommunen hade begått allvarliga fel. Uppsala kommuns totala kostnader, inklusive skadestånd och kostnader för rättegångar, blev omkring två miljoner kronor.
I början av 2006 stämdes Uppsala kommun av sex före detta anställda vid Knutby skola, som dessutom var medlemmar i församlingen. De ansåg att de hade blivit diskriminerade på grund av sitt medlemskap i församlingen, och att skolledningen utsatt dem för trakasserier efter mordet. I fackförbundet Kommunals stämning till Arbetsdomstolen kräver de sex 150 000 kronor vardera i skadestånd. Enligt Kommunal har kommunens agerande mot församlingsmedlemmarna inneburit ett brott mot lagen om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Ett år senare, i april 2007, kom Uppsala kommun och facket överens och stämningen i Arbetsdomstolen drogs tillbaka. Överenskommelsen innebar att de sex före detta anställda på Knutby skola fick ekonomisk ersättning, med ett okänt belopp.
Samma dag som skolmisshandelsfallet kom upp i hovrätten, 11 januari 2007, skrev Aftonbladet att ytterligare en lärare från Knutby församling hade blivit polisanmäld. Denna gång handlade det om Almungeskolan, i närheten av Knutby. Då gjorde föräldrarna till två sjuåriga pojkar varsin polisanmälan mot läraren och en mamma säger i artikeln att hennes son vägrar gå till skolan så länge den anmälda läraren arbetar där. Båda pojkarna hade av läraren ansetts som bråkiga och de hade vid flera tillfällen släpats ut från klassrummet och därefter haft ont i varsin arm. Pojkarna var sedan hemma från skolan efter den sista incidenten den 15 december 2006. Lösning blev enskild undervisning för de två eleverna. Skolan i Almunge placerade också ytterligare en anställd i lärarens klass, enligt Sveriges Radio P4 Upplandsnytt. Anmälan mot läraren lades sedan ner i brist på bevis.
*
Numera arbetar ingen lärare från församlingen i Knutby skola, då en anställd lärare från församlingen fortfarande är barnledig. Därmed finns inte den så kallade auktoritära barnuppfostran kvar, som under flera år praktiserades i skolan. Däremot går cirka tolv barn från församlingen i Knutby skola och enligt en person med mycket god insikt i skolan skulle flera av dessa barn troligen behöva professionell, psykologisk hjälp. Denna person vill vara anonym här och jag kallar denne person för NN i texten.
Enligt NN är både rektorn och många lärare och verksamma för elevvården på skolan rädda för att ta ställning i frågan om barnen mår dåligt eller inte, eftersom det anses känsligt och man inte vill lägga sig i. Därför tar man inte heller upp denna oro för barnen på elevvårdskonferenserna, som man alltid annars gör när det gäller skolbarn som verkar må dåligt eller har några speciella problem. Knutby är ett litet samhälle och har delats upp för och emot sekten, menar NN. De personer som stöder sekten tycker att medlemmarna är trevliga och har inte själva blivit illa behandlade av dem, utan ofta tvärtom.
”Det märks att barnen inte mår bra på flera sätt”, säger NN, ”bland annat genom att personalen inte får kontakt med dem. Barnen är ofta lättretliga, aggressiva eller ledsna. De sluter sig och leker nästan inte alls med andra barn, med få undantag.”
Att ensam kunna prata med andra barn eller någon vuxen är nästan omöjligt för något av församlingsbarnen, eftersom de andra församlingsbarnen snabbt ansluter sig. De vakar över varandra hela tiden: ”När ett barn flera gånger varit ledsen och gråtit på skolgården eller storgråtande gått ut från klassrummet utan att det finns någon yttre händelse som skäl, så finns där ett bakomliggande problem.”
Ett annat tydligt tecken på ett onaturligt beteende är att barnen från församlingen håller sig för sig själva, vare sig de leker på skolgården eller går runt i en klunga. Ifall ett av dessa barn är ledset och gråter och ett annat barn, som inte är med i församlingen, kommer fram och frågar varför hon eller han gråter, sluter genast ett eller flera barn från sekten upp runtomkring och säger: ”Du säger väl ingenting, du berättar väl ingenting?” Just denna förmaning har NN hört vid flera tillfällen från dessa barn.
Barnen verkar inte få prata med andra, menar NN. Det är helt tydligt att barnen blivit tillsagda att inte prata med utomstående och att de ska hålla koll på varandra. Vid ett annat tillfälle var ett av församlingsbarnen väldigt ledset och NN försökte trösta barnet ute i korridoren under en lektionstimme. På NN:s fråga varför barnet var så ledset, blev svaret att allting var så konstigt därhemma, men att barnet inte fick prata med andra. NN försökte förmå barnet att åtminstone tala med skolsköterskan om saken, men vet sedan inte ifall barnet gjorde det.
NN är frustrerad på grund av barnens situation och vågar knappt vara hemma från jobbet vid sjukdom på grund av sin oro. Tyvärr ser majoriteten av skolans personal inte samma problem. Troligt är att de inte vill se, eftersom det finns lite stöd för dem att hämta inom skolans väggar. Skolsyster och kurator är i skolan en gång per vecka och det är de enda elevvårdande personalresurserna som finns på skolan.
NN menar att de barn som behöver hjälp måste få det stöd de behöver, annars kommer det att sluta med katastrof.
Men Gud, hur ska vi göra? Alla våra barn går i skolan! De går i ett system där de blir tvingade att tro någonting de inte vill tro /…/
I ett samhälle, så ljuger folk. Vi får ju säga som det är! De ljuger!
Ur predikan av Åsa Waldau, 23 april 2006.
*
Uttalanden som varit kritiska mot församlingen i Knutby har kommit från flera håll – avhoppare, andra samfund, teologer, ledarskribenter, psykoterapeuter, professorer och sektexperter. I Upsala Nya Tidning den 24 januari, redan två veckor efter mordet och mordförsöket, berättade Boel Hössjer-Sundman om sin tid i Knutby mellan 1994 och 2002. Som präst i Svenska kyrkan hade hon då kunnat följa utvecklingen inom ortens pingstförsamling.
Under hennes tid som präst i Knutby kyrka förändrades snabbt och radikalt den gamla, stagnerade pingstförsamlingen när Åsa Waldau kom till orten. Till en början var förändringarna positiva och under mitten av 1990-talet hade kyrkan i Knutby mycket kontakt med pingstförsamlingen, till exempel gemensamma gudstjänster och genom olika projekt.
I artikeln berättar Hössjer-Sundman om en stegvis förändring i pingstförsamlingen, med händelser som man brukar förknippa med sekter. Till exempel blev gruppen mer sluten med ett auktoritärt
ledarskap och en stark fokusering på pastorerna som styrde. Hon uppfattade det som om pastorerna ansåg sig få uppenbarelser av Gud och speciellt Åsa Waldau hade stor auktoritet med sina profetiska gåvor. Enligt Hössjer-Sundman stod det också klart att de arrangerade giftermål inom pingstförsamlingen.
Även Knutbyförsamlingens mans- och kvinnosyn har kritiserats från Svenska kyrkans håll. I en artikel i tidningen Dagen den 23 januari 2004, reagerar Marianne Andréas, frikyrkosamordnare på Sveriges kristna råd, starkt. Hon menar att Knutbyförsamlingen tvingar in människor i roller och beteenden efter sitt kön, vilket är farligt och kan leda till tvång och förtryck, skuldbeläggning och ofrihet.
Kvinnor ska inte förbehållslöst gå med på det mannen begär, vare sig sexuellt eller på annat sätt. Att kalla feminism för ”ett uppror mot skapelseordningen”, vilket Åsa Waldau gör i en av sina skrifter, är något Marianne Andréas också vänder sig emot.
Läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robért tillhör också dem som engagerat sig mycket starkt i Knutbyförsamlingen och oroats för dess medlemmar, avhoppare och anhöriga. I Expressen den 18 oktober 2005 skriver hon om barnmisshandel i församlingen och menar att psykisk och fysisk misshandel av barnen är satt i system. Bland annat beskriver hon hur en treårig flicka blir utsatt för tuktan i enrum bakom en stängd dörr, av en i artikeln icke namngiven äldstebroder. Han ses som pappornas förebild när det gäller barnuppfostran, menar Robért.
Flickan ansågs ha dåliga släktandar och genom att skaka, slå, stirra in i hennes ögon och hålla fast henne, "befriade" äldstebrodern henne från släktandarna. Robért skriver att flickans föräldrar satt utanför dörren i tjugo minuter och när barnet släpptes ut sprang hon fram till sin mamma för att få tröst. Äldstebrodern tog då tillbaka flickan in på rummet för att hon ”skulle vara smeksam mot honom efter bestraffningen”. Rigmor Robért tycker att det är alarmerande att föräldrarna i församlingen har tappat en sådan viktig instinkt som att skydda sitt barn mot att en annan vuxen gör barnet fysiskt eller psykiskt illa. ”Det är inte sadism, det är en form av exorcism som medlemmarna praktiserat mot barn”, avslutar hon debatt artikeln.
Föreståndaren i pingstförsamlingen i Uppsala, Dan Salomonsson, säger i tidningen Dagen den 24 november 2005, att han sedan hösten 2003 varit djupt oroad för medlemmarna i församlingen i Knutby. Enligt honom har det varit en uppenbart sjuk miljö. ”Öppenhet har bytts mot slutenhet, sanningen mot lögn och gemenskap till bundenhet till varandra.” Efter att ha haft kontakt med ledningen ett flertal gånger genom åren har han idag valt att ta avstånd från församlingsledningen i Knutby, då han anser att församlingens företrädare ljuger och att det inte har gått att föra en vettig dialog.
Församlingens bemötande och försvar har också varit många och kraftfulla, samt av olika slag. Både vanliga medlemmar och pastorer har svarat på omvärldens kritik. I första hand har Kim Wincent och senare även Peter Gembäck uttalat sig. Åsa Waldau har dessutom ställt upp i många tidningar och i flera debatt- och pratprogram, till och med på teaterscenen, senast i föreställningen I säng med … på Odenteatern den 31 mars 2007.
Hennes bok Kristi brud – vem kan man lita på? som utkom i oktober 2007, är också till stor del ett försvar för församlingens och hennes eget agerande under de senaste åren. I skuldfrågan, hur det som hände kunde hända, läggs det övergripande ansvaret helt och hållet på Helge Fossmo.
I Aftonbladet den 24 januari 2004 får Patrik Waldau frågan ifall Knutby församling förespråkar barnaga:
Det där är helt uppåt väggarna. Vi vill ha ordning och reda. Om jag vill få mitt barn att inte springa in i elden och barnet inte lyssnar, då får jag ta tag med händerna. Det handlar om sunt förnuft.
Peter Gembäck svarar i samma tidning på frågan om församlingens kvinnosyn, med anledning av sin ”sex-predikan” och försvarar sig med att han inte visste att hans predikan skulle komma ut till hela svenska folket. Men också att man inte ska tänka egoistiskt:
/…/ jag vill ha sex nu och min fru har kanske huvudvärk, men samtidigt kan hon tänka på vad hennes man behöver.
I Dagens Nyheter den 3 februari 2004 tillbakavisar Peter Gembäck, Kim Wincent och Patrik Waldau gemensamt att deras församling skulle vara en domedagssekt. De menar att alla anklagelser om extremism är rena påhitt – skvaller, illvilja och missförstånd.
Församlingen förnekar också att Åsa Waldau utsetts till Kristi brud och de menar att Kristi brud inte ens är något centralt tema i församlingen. Ämnet har diskuterats en handfull gånger, säger de i intervjun, men det har inte någon avgörande betydelse. I samma artikel tillbakavisar de också att Helge Fossmo skulle vara församlingens totalitära ledare.
I tidningen Dagen, den 16 januari 2004, svarar Peter Gembäck också på anklagelserna om sektbeteende, till exempel att ledarna bestämmer vilka som ska gifta sig med varandra eller att de ungdomar som kommit till församlingen uppmanas att bryta med sina föräldrar. Han menar att det är helt felaktigt, att man inte alls ”styr över människor”.
När det gäller relationerna mellan ungdomarna och deras föräldrar, har han visserligen mött medlemmar i själavård som haft relationsproblem med familjen, men att detta skulle härledas till församlingen är inte sant, menar han.
Idag menar församlingens företrädare att det var Helge Fossmos diktatoriska ledarskap som bland annat ledde till barnaga, otrohet och mord. Nu har församlingen blivit pånyttfödd och de känner sig fria, menar de.
När polisen påbörjade sin undersökning om barnaga i slutet av juni 2006, sade församlingens föreståndare Kim Wincent till Upsala Nya Tidning den 30 juni 2006, att eftersom dessa rykten om barnaga presenteras som en sanning, är det väldigt kränkande för hans församlingsmedlemmar. Han sade: ”Barnaga är absolut inget som församlingen står för, men man kan inte veta vad varje privatperson gör.” I intervjun i Sveriges Radio P4/Upplandsnytt samma dag tog Kim Wincent avstånd från sin företrädare Helge Fossmos syn på barnuppfostran och hans uttalanden om att det inte är fel att aga barn. Efter en intervju med Lisa i Sveriges Radio, P4 Uppland den 3 juli 2006, där hon berättade delar av sina upplevelser i församlingen, bland annat om barnaga, hävdade Kim Wincent att hon ljög.
Han förnekade också att kvinnor skulle avkrävas lydnad och hävdade återigen att Åsa Waldau aldrig ansetts vara Kristi brud. Han menade att barnaga vare sig förekom eller var en accepterad uppfostringsmetod inom församlingen. Han sade också att församlingen ser annorlunda ut sedan Helge Fossmo lämnat den.
När Lisas man Robert anhölls för barnmisshandel, sade pastor Peter Gembäck i Expressen den 3 oktober 2006, att han kände honom väl och aldrig har sett några tendenser till misshandel. Peter Gembäck menade vidare att eftersom det hade florerat rykten och eftersom polisanmälningar hade gjorts, var det bra att man undersökte saken, men han trodde inte att de skulle finna något när det gällde den anhållne mannen. På tidningens fråga om barnmisshandel är tillåten i Knutby församling, svarade Peter Gembäck att det inte förekom och att man tog avstånd från all barnmisshandel.
Hur ska då medlemmarna i församlingen tackla de senaste årens misstankar och åtal? Pastor Peter Gembäck menar i sin predikan från den 4 december 2005, att församlingsmedlemmarna inte ska låta sig bekommas av lögner. De ska istället förstå sanningen om sig själva, att de är utvalda av Gud att göra det som är gott och därför ska hålla fast vid att göra just det. En dag kommer de att få komma hem och möta Honom: ”Du gode och trogne tjänare, välkommen in!”
*
Strax före jul, den 22 december 2007, hade Dagens Nyheter en uppseendeväckande artikel på sin debattsida. Rubriken var ”Vi Knutbyföräldrar skräms till tystnad av Åsa Waldau” och var författad av Eva Westman, förälder till två personer i församlingen. Hon ifrågasätter bland annat Åsa Waldaus manipulerande ledarskap, som hon menar inte tål något ifrågasättande och där anhöriga till församlingsmedlemmar skräms till tystnad. Enligt henne är de flesta föräldrar som har barn i församlingen rädda för att framföra sina åsikter, eftersom de vid kritik mot församlingen eller dess ledning inte får träffa sina barn eller barnbarn. ”Det är straffet från Åsa Waldau, som då känner sig kränkt”, skriver hon.
Eva Westman menar att Åsa Waldaus andliga drivkraft är hennes föreställning om att hon är Kristi brud – även om hon förnekar detta utåt – och att hon väntar på att Jesus ska hämta henne till deras bröllop. För församlingen är Åsa Waldau fortfarande drottning och ingenting har ändrats i församlingskulturen sedan mordet och mordförsöket, tvärtemot vad de själva säger. Artikeln ställer frågan till församlingsmedlemmarnas föräldrar: ”Vill ni att era barnbarn ska växa upp i Åsa Waldaus värld? Åren går fort. Snart ska barnbarnen ha en utbildning. Ska inte heller de få normala liv eftersom deras föräldrar tror på Åsa Waldaus förkunnelse om att eftersom världens undergång är nära, är det inte någon idé att skaffa sig en utbildning?”
I samband med denna artikel i Dagens Nyheter intervjuas Eva Westmans son, Alexander Westman, medlem i församlingen och boende i Knutby sedan 14 år. Han tycker att mammans utspel är mycket märkligt, men medger att han och föräldrarna har en dålig relation. Däremot har det ingenting med Åsa Waldau eller församlingen att göra, utan är en familjeangelägenhet. Att föräldrar förhindras att träffa sina barn och barnbarn beskriver han i artikeln som en ”ren och skär lögn”. Han menar att församlingen är öppen gentemot omvärlden och det inte stämmer att församlingen lever avskärmade. Pastor Kim Wincent intervjuas också vid samma tillfälle och han säger att det är sorgligt att Eva Westman går ut på detta sett. ”Det är mest synd om henne själv, det lär knappast förbättra relationen med barnen.” Pastor Peter Gembäck tycker att det bara är dumheter och menar att de flesta har jättebra relationer med sina familjer.
På Dagens Nyheters fråga om kritik från annat folk, till exempel avhoppare, som har vittnat om isolering och liknande, svarar pastor Kim Wincent: ”Men det är ju inte så. Okej, det kanske kan ha varit tendenser till sådant längre tillbaka, men i och med att det blivit uppmärksammat så har vi verkligen arbetat på det här.”
Åsa Waldau själv går till hårt angrepp mot Eva Westman och debattartikeln i en skriftlig kommentar till Dagens Nyheter. Hon vill inte bli intervjuad:
Detta är precis samma källa för påhopp sen den allra första början och samma usla lögner. Det är tragiskt att se när man i en privat familjerelation tar till media för sina åsikter istället för att försöka lösa det personligt. Jag har överhuvudtaget inget med den relationen att göra och har inte haft det heller, men jag blir föremål för deras anklagelser. Det här är en privat relation som inte blir bättre av att man går ut i media. Hoppas de får den hjälp de behöver.
Det är ett vedervärdigt påhopp, i synnerhet som de flesta har mycket goda relationer med sina anhöriga och nu är på väg att fira jul tillsammans med dem. Kanske är det dags att rikta kritiken tillbaka till sig själv.
Efter Dagens Nyheters debattartikel meddelar ärkebiskop Anders Wejryd, ordförande i Sveriges kristna råd, till tidningen att de kommer att diskutera det som sägs i debattartikeln och Knutbyförsamlingen vid ett möte efter helgerna. Sten-Gunnar Hedin, pastor och föreståndare för Pingströrelsen säger i Dagens Nyheter den 22 december att han fullständigt håller med Eva Westman i hennes debattartikel. Han anser att Waldau måste lämna Knutby och att det är det enda sättet för henne att visa att anklagelserna inte stämmer. Enligt honom är det hennes undervisning som lett till församlingens isolering och att Åsa Waldau predikar att medlemmarna måste avskärma sig från omvärlden för att inte bli ”besmittade”.
Sten-Gunnar Hedin möter senare Åsa Waldau i en direktsänd debatt i TV4, Kvällsöppet Ekdal & Hakelius, den 3 januari 2008. Åsa Waldau angriper då Sten-Gunnar Hedin och menar att han inte har någon rätt att uttala sig om henne eller hennes ledarstil, då han inte varit i församlingen. Hon menar också att han ljög i sitt påstående om att Pingströrelsen både före och efter mordet försökt komma till tals med henne och församlingsledningen.
Sten-Gunnar Hedin svarar att han följt Åsa Waldau genom olika församlingar och kunnat konstatera att hon fått likartad kritik gällande sitt manipulativa sätt, och han vidhåller att hon måste lämna församlingen. Men Åsa Waldau upprepar flera gånger att kritiken är kränkande och att hon vill stanna kvar.
Det finns ingen sanning, ingen relevans och ingen verklighet bakom anklagelserna”, svarar hon i programmet.
*
Vuxna människor har bevisligen redan farit mycket illa i församlingen. Att skildra och analysera så komplicerade skeenden som i Knutbysekten är svårt under händelsernas gång och hade troligtvis varit lättare med ett större tidsmässigt avstånd. Verkligheten är ju, som bekant, komplex. Jag har försökt sammanställa de uppgifter och den kunskap som trots allt finns om församlingen med minsta möjliga spekulation, men också utan några försköningar.
Detta är en av alla skildringar av församlingen i Knutby, det finns självklart fler tolkningar och andra berättelser som ger en annan bild. Kanske är det möjligt att hjälpa församlingens cirka 45 barn, ifall detta behov finns. Att redan idag kunna ge barnen en möjlighet till stöd från omvärlden, till skillnad från andra jag pratat med och som vuxit upp i liknande sammanhang. I de fallen varken såg eller förstod någon vuxen person deras utsatta situation under hela deras barndom, vilket många idag upplever som ett stort och oförlåtligt svek från både människors och samhällets sida. Den absolut bästa möjligheten är självfallet att alla dessa farhågor om att barnen far illa i Knutbysekten bara är falska rykten eller åtminstone starkt överdrivna sådana. Detta alternativ skulle självklart vara det mest glädjande. Just därför är det viktigt att anklagelserna verkligen utreds.
Det är inte olagligt att uppfostra sina barn auktoritärt och strängt. Antagligen vill föräldrarna i församlingen i Knutby ge sina barn vad de själva tror är bäst för dem och det är inte olagligt att ha en annan uppfattning än den vanliga om hur barn ska uppfostras, så länge inte några lagar överträds.
Om barnen i Knutbyförsamlingen verkligen far illa verkar den enda lösningen vara att barn, föräldrar, anhöriga, och skolpersonal självmant börjar berätta om eventuella olagligheter, till exempel aga och misshandel, och anmäler händelserna till polisen. Det är det enda sättet för att barnen ska få den hjälp de i så fall behöver. En person som själv har sett övergrepp och vågar stå för det, som kriminalkommissarie Kenneth Ågren säger i vårt samtal.
Socialtjänsten i Uppsala har alltid möjligheten att på eget initiativ påbörja en utredning omkring barnens situation, vilket skedde vid ett liknande fall 1995. Då handlade det om sekten Finlands förebedjare i Björklinge, Uppsala kommun. I det fallet framkom inga bevis för att barnen for illa och socialtjänstens utredning lades därför ner. Att socialtjänstens slutsats inte stämde med verkligheten, berättar Leo och Cecilia längre fram i boken. De växte upp i sekten Finlands förebedjare och en av dem bodde i sektens Uppsalaförsamling till strax före det att socialtjänstens utredning gjordes.
Efter att jag i några månader granskat handläggningar, läst protokoll, domar och mediernas rapportering, blir min slutsats tyvärr att barnen i församlingen i Knutby verkar vara ett ämne som är tabu i Uppsala kommun, inte minst inom socialtjänsten.
Från flera håll har jag har också hört ryktas om ett missriktat hänsynstagande från socialtjänstens ledning, då ett okänt antal socialtjänstmedarbetare inom kommunen tillhör Livets Ords församling. Hela frågan om Knutbyförsamlingens barn skulle därför vara alltför känslig för att utredas ordentligt på grund av att Livets Ord också har ansetts vara en sekt. Kanske väcker det associationer, befogade eller inte, till den egna församlingen, barnen och den egna friskolan. Ifall det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men Livets Ord har otvivelaktigt bidragit till Knutby Filadelfias framväxt, även om man idag gör sitt bästa för att förneka alla samband.
Att det finns kopplingar mellan församlingarna visar det faktum att några av pastorerna i Knutby har utbildats vid Livets Ords bibelskola samt likheter i lärorna. Knutbyförsamlingens nuvarande föreståndare Kim Wincent utbildades vid Livets Ords bibelskola i mitten av 1980-talet samt äldstebrodern Alexander Westman ett tiotal år senare.
Enligt före detta medlemmar i församlingen gick flera personer i församlingsledningen också på ledarskapskurser vid Livets Ord i mitten av 1990-talet. Även undervisning och regler vid Livets Ords friskola har ifrågasatts av Skolverket, precis som församlingsmedlemmarnas metoder vid Knutby skola.
Livets Ords syn på barnuppfostran har eller har haft många paralleller med Knutbysekten, vilket flera personer har vittnat om i olika sammanhang, inte minst Livets Ord självt genom predikningar om aga, av till exempel pastor Ulf Ekman.
Kanske beror bristen på omvärldens engagemang på att händelserna antagligen framstår som obegripliga, overkliga och osannolika för de allra flesta människor. Finns det här verkligen i Sverige, frågar man sig klentroget. Nej, det är för extremt, tänker många och lägger sedan ämnet i facket ”kraftiga överdrifter”. Men livet i församlingen är i allra högsta grad verkligt och påtagligt bakom de osynliga murar som vissa säger har byggts upp av församlingsledningen.
Många anhöriga till medlemmarna lider bevisligen mycket på grund av dåliga eller obefintliga relationer med sina barn och barnbarn eller syskon. Enligt dem riskerar minsta kritik mot ledningen och framförallt mot Åsa Waldau att skära av all kontakt med närstående och släktingar, vilket är något jag hört berättas från flera anhöriga. De vill vara fortsatt anonyma i förhoppningen att den lilla kontakt de har inte ska raseras.
En senare predikan av pastor Peter Gembäck kan stå som ett exempel på hur han hanterar kritik och hur han försvarar sig inom församlingen:
Vi ska hela tiden vara inställda på 'jag ska vara formbar!'
Nu börjar ju det här likna manipulation – nej, inte alls. Det där är en sådan där djävulens lögn. Han är så smart, för han ger fina, psykologiska ord för att vi ska bli rädda för det. Att vara formbar är inte att vara manipulerad. Eller hur?
Ur predikan av Peter Gembäck, 13 februari 2005.
I Lisas fall styrdes hon främst av sektledningens inplanterade rädsla för demoner och Guds straff och hon stannade kvar i församlingen trots sitt tillstånd. Helt frivilligt, skulle kanske en del av oss säga. Andra ser kanske ett destruktivt mönster, med lednings- och gruppmekanismer som är svåra att bryta sig loss ifrån. När det gäller barnen i församlingen måste däremot samhället ta ett mycket större ansvar.
Kommer samma frågor att ställas i framtiden som i de övriga intervjuerna i denna bok – varför gjorde ingen vuxen person något åt barnens situation i församlingen? Varför var det ingen som såg och hjälpte dem? Min slutsats är att det behövs en grundlig och professionell utredning, som en gång för alla går till botten med alla anklagelser som rör församlingens barn.
För de cirka 45 barnen i församlingen är det viktigt att någon utomstående får insyn i barnens livssituation och uppväxtvillkor och kan ge församlingens barn och föräldrar den hjälp och det stöd de eventuellt behöver.
Knutby samhälle och dess närmaste omgivning i Uppland har en tvåtusenårig och ibland våldsam historia. Knutby församling ligger i ett mycket gammalt kulturlandskap, som länge varit befolkat och där jorden har brukats sedan 500 år f.Kr. Man vet till exempel att samma åkrar och ängar som används idag, brukades redan under 1100-talet. Markerna öster om Knutby har ett 40-tal järnåldersgravfält och i församlingen finns också många stensättningar, så kallade bautastenar, samt fyra fornborgar och tre runstenar från vikingatiden. Totalt har man funnit omkring 1 300 fornlämningar i området.
Knutbys vackra kyrka, tillhörande Svenska kyrkan, är rikt dekorerad med kalkmålningar, bland annat gjorda av mästaren Albertus Pictor under 1490-talet. Kyrkan har kallats Roslagens katedral och byggdes ursprungligen på 1200-talet. Runt kyrkan löper en så kallad bogårdsmur från 1200-talet. Bakom denna mur hukade, enligt samtida skildrare, soldaterna år 1469 vid det berömda slaget vid Knutby kyrka under unionsstriderna. Enligt samma skildrare begravdes cirka 500 danska soldater efter slaget i sänkan på ängen nedanför kyrkan. Två- eller trehundra meter från den numera ökända pastorsvillan, i riktning mot Knutby kyrka, finns berget Lustigkullen, ett ironiskt namn på en hemsk plats. Det är nämligen benämningen på ortens galgberg och avrättningsplatsen under flera århundraden. Berget Lustigkullen ligger bakom det nuvarande ålderdomshemmet, utmed Knutbyvägen. Idag är antalet invånare i samhället Knutby cirka 1 500 personer, varav omkring 700 personer bor i tätorten.
Filadelfiaförsamlingen i Knutby bildades den 31 oktober 1921 och byggdes upp under 1920-talet. Under cirka sjuttio år var den en helt vanlig pingstförsamling med ett fyrtiotal medlemmar. Idag har församlingen drygt hundra vuxna medlemmar, där medlemmarnas cirka 50 barn inte räknas in förrän de döps i lägre tonåren.
Församlingens framväxt och expansion är till stor del förknippade med pastor Åsa M. Waldau.
Detta framgår också tydligt i församlingens egen tidning Inblick, från april 2003, där pastor Åsas arbete i församlingen lovordas:
Åsa har varit avskild i församlingen sedan 1993 med ansvar för ledarutveckling och församlingens visionära utveckling och tillväxt. Hon har initierat och planterat allt det arbete vi ser i funktion idag.
Tillsammans med ytterligare fyra pastorer styrde Åsa och Helge Fossmo under några år församlingen med fast hand. Vissa har uppfattat Åsa som den person som haft störst inflytande i församlingen och att hon även idag har kvar denna upphöjda position. Andra har uppfattat att Helge har varit mest tongivande och när han försvann från församlingen, försvann även hans negativa påverkan på den. Andra inflytelserika medlemmar i församlingen i Knutby är de så kallade äldstebröderna. Till dem hör till exempel Per-Arne Waldau, svärfar till Åsa, Patrik Waldau, make till Åsa, Urban Fält, Daniel Linde, Alexander Westman och Peter Gembäck.
I polisförhören i mars 2004 sade sig Åsa Waldau vara ledare tillsammans med de andra i förtroenderådet och hon ansåg sig dessutom vara normgivande i församlingen. En av de ledande pastorerna, Peter Gembäck, har också bekräftat att Åsa är idédrivande och normgivande inom församlingen. Han har sagt att hon generellt ses som rättfärdig, hel och som en profet inom församlingen.
Åsa Waldau föddes i Örebro 1965 och har tre systrar: Carina, Anna och den numera avlidna lillasystern Alexandra. Föräldrarna skilde sig när hon var 16 år gammal och hon flyttade hemifrån i samband med det. Samma år blev hon frälst på ett frikyrkoläger. Efter oavslutade gymnasiestudier och ströjobb, bland annat i en kiosk, ett storkök och som lärar- och elevassistent, började hon arbeta halvtid som evangelist i Laxå pingstförsamling. Hösten 1990 flyttade hon tillsammans med sin dåvarande man till Uppsala och började arbeta som barnpastor i Uppsala pingstförsamling.
1992 blev hon både uppsagd från arbetet i Uppsala pingstförsamling och skilde sig från sin dåvarande man. Efter uppsägningen, enligt egen utsago på grund av konflikter med andra, enligt Uppsala pingstförsamling på grund av en ”alldeles för svart-vit inställning och alltför intima och felaktiga relationer med ungdomar”, flyttade hon till Knutby i december 1992. Där erbjöd familjen Waldau henne att bo som inneboende.
Hon var då 27 år gammal. Familjens sjuttonårige son Patrik Waldau hade redan som femtonåring träffat Åsa i Uppsala pingstförsamling, genom den kör som hon då arbetade med. Under tiden som inneboende hos familjen Waldau blev Åsa och Patrik Waldau ett par. Fyra år senare, 1996, gifte de sig. Hon var då 31 år och han var 21. Vid denna tidpunkt var Kim Wincent föreståndare i församlingen. Idag har han återgått till denna tjänst, efter Helge Fossmos fängslande.
Åsa fick snabbt och från första början en framträdande och betydelsefull roll i församlingen, kanske delvis för att hon är barnbarn till Willis Säwe, efterträdare till den svenska pingströrelsens förgrundsgestalt Lewi Petrus.
En annan anledning kan vara den profetia som en utomstående pastor hade berättat för pingstförsamlingen före Åsas ankomst. Profetian berättade om att en eld skulle utgå och spridas ifrån Knutby och att familjen Waldau skulle få ta emot ”en Herrens tjänarinna”. Redan i mars 1993 blev Åsa erbjuden att arbeta halvtid som pastor i församlingen. Många beskrev henne då som en mycket engagerande karismatisk person med visioner, en frisk fläkt som väckte entusiasm.
Mellan åren 1992 och 1997 åkte Åsa runt i Sverige och predikade i olika pingstförsamlingar, bland annat i Kristinehamn, där hon träffade Helge Fossmo. Tillsammans med sin fru Heléne och två barn flyttade Helge till Knutby 1997. Samma år startade de en bibelskola tillsammans, Träningsskolan. Enligt Kim Wincent blev den en viktig del i medlemsrekryteringen till Knutby Filadelfiaförsamling. Träningsskolans utveckling beskriver Kim Wincent bäst i församlingsbladet Inblick, från april 2003:
För att få rätt beskrivning av församlingen idag så måste man känna till den speciella utveckling som pågått sedan 1993, då Åsa M Waldau kom till församlingen med en uttalad kallelse att träna lärjungar och då i synnerhet personer med ledaransvar.
Under Åsas ledning startades bland annat teamgrupper och träningsskola i församlingen. Innan träningsskolorna startades fick Åsa genom Jesu ledning kontakt med några nyckelpersoner som senare avskildes som förkunnare i församlingen.
Träningsskolorna, som idag är under perioderna april, juli och oktober, har pågått varje år sedan 1997. Under träningsskolorna har många blivit kallade att flytta till Knutby.
Församlingens tillväxt under åren fr.o.m. 1997 t.o.m. idag, har till största delen utgjorts av inflyttning via träningsskolorna. Vi förstår naturligtvis att det är viktigt att människor på orten blir frälsta och att församlingen därigenom ökar till både kvalitet och kvantitet. Vi har dock förstått att inflyttningen av de många tjänstegåvor som skettgenom träningsskolorna har varit en viktig del i Jesu strategi att skickliggöra sin församling för uppdragen i ändens tid.
I Kristinehamn och andra församlingar mötte alltså Åsa många av de ungdomar och familjer som senare skulle flytta till Knutby för att bosätta sig. En av dessa unga personer var Sara Svensson.
Sara och Åsa möttes omkring 1996, på bibelskolan Livskraft i Aneby utanför Jönköping. Åsa var där för att predika och de höll kontakten tills Sara flyttade till Knutby i januari 1999. Innan dess hade Sara praktiserat i församlingen i Knutby under fyra veckor i april 1998.
I mars 1999 genomfördes enligt flera oberoende vittnesmål en fiktiv vigselceremoni mellan Åsa Waldau och Jesus; Åsa blev Kristi brud. Att Åsa betraktar sig som Jesu brud förnekades senare av både henne själv och församlingen, trots att polisförhör med ett flertal personer och telefonavlyssning tyder på något annat. Enligt Åsa var det bara Helge som försökte övertyga henne om att hon var Kristi brud, och under en period lyckades han lura henne. Åsa prövade visserligen om hon var Kristi brud under en tid, men den läran har successivt avvecklats i församlingen, sade hon senare i tingsrätten.
Åsa kallas också drottning Tirsa i olika sammanhang inom församlingen. Under rättegången i Uppsala tingsrätt i juni 2004 frågade Helges advokat Åsa vad namnet Tirsa betyder. Hon svarade då: ”Ljuvlighet. Och det står för att det faktiskt finns folk som tycker om mig och de använder det. Det är ett personligt kärleksnamn.” På frågan om varför de valt just ”drottning Tirsa” svarade hon att det inte betyder någonting. Själv har hon både skrivit och kallat sig drottning Tirsa till några förtrogna, i den prövning hon haft som Kristi brud.
Tirsa har alltid bara älskat mig. Hon har aldrig gjort fel mot mig och ville ha mig nära. Hon är höghelig, himmelsk. Hon är Det allra heligaste. Hon är ljuvlig, i allt rätt, underbar.
Ur Svea hovrätts dom, B6665-04, Saras dagbok.
Många av de äldre medlemmarna i Knutby pingstförsamling har inte varit positiva till äldstebrödernas och framförallt inte till Åsas särställning i församlingen. Enligt dem växte ett odemokratiskt ledarskap och församlingsstruktur fram. De ansåg också att teologin hade förändrats och ogillade till exempel talet om demoner. De flesta av de äldre medlemmarna lämnade Knutby Filadelfiaförsamling under mitten av 1990-talet och idag är det bara två familjer kvar sedan Åsa kom dit: familjen Wincent och familjen Waldau.
*
I december 1999 hittades Heléne Fossmo, Helges första fru, död i det vattenfyllda badkaret i hemmet i Knutby. Vid den rättsmedicinska undersökningen fastställdes att Heléne Fossmo inte hade drunknat, men avlidit av kraftigt våld mot tinningen. Det var överläkaren och specialisten i patologi Lars Eriksson som gjorde den första rättsmedicinska undersökningen och han ansåg att hennes skallskada kunde ha uppkommit i samband med fall mot badkarets vattenblandare.
Det fanns heller inga tecken på motvärnsskador eller annat yttre våld, däremot fann man vid en rättskemisk undersökning 2,0 mikrogram dextropropoxifen i blodet, vilket är ett läkemedel som ingår i vissa smärtstillande mediciner. Koncentrationen av läkemedlet var toxisk och påverkade balans, reflexer och reaktionsförmåga. Lars Eriksson kunde inte fastställa att Heléne Fossmos skador uppkommit vid en fallolycka, men kunde inte heller utesluta det.
Dödsfallet avskrevs därför av polisen som en tragisk badkarsolycka.
I november 2000 gifte sig Helge Fossmo med Alexandra, Åsa Waldaus yngsta syster. I september 2002 blev Helge sedan församlingens föreståndare efter Kim Wincent.
Från och med påsken 2001 hade Helge Fossmo och Sara Svensson ett hemligt förhållande. I juni 2002 flyttade Sara in som inneboende hos familjen Fossmo för att hjälpa till i hushållet och med de tre barnen. Från och med september 2003 hade Helge Fossmo samtidigt ett hemligt förhållande med församlingsmedlemmen Anette Linde, gift med Daniel Linde samt syster till Patrik Waldau och svägerska till Åsa.
Den 8 november 2003 attackerade Sara Svensson Alexandra Fossmo med en hammare. Hon slog flera blödande slag i tinningen. Alexandra lyckades avvärja Saras attack, och händelsen polisanmäldes aldrig. Sara tvingades däremot att lämna Knutby direkt och åkte hem till sin pappa i Småland.
Den 10 januari 2004 hittades Alexandra mördad och Daniel Linde skottskadad i Knutby. Redan den 11 januari greps Sara, misstänkt för mord och mordförsök. Den 28 januari anhölls pastor Helge Fossmo, make till den mördade, även han misstänkt för mord och mordförsök. En månad senare delgavs Helge även misstanke om mord på sin första hustru Heléne. Åklagaren hade då kontaktat andra specialister för att göra en bedömning av Helénes dödsfall. Experterna ifrågasatte till exempel hur fallet mot badkarsvredet egentligen gått till och hur det hade kunnat ge de kraftiga skador som uppkom.
Peter Löwenhielm, professor i rättsmedicin, drog först slutsatsen att 2,0 mikrogram dextropropoxifen i blodet ger en avsevärd påverkan på medvetandet och att Heléne Fossmo kan ha varit handlingsförlamad. Samma toxiska dos kan också leda till döden, då en överdosering kan ge plötslig andningsförlamning.
Olle Nilsson, professor i ortopedi vid Uppsala universitet, ansåg att skallskadan måste ha uppkommit genom horisontell rörelseriktning och att kraften vid skadeögonblicket måste ha varit stor. Enligt honom är det mest troliga fallscenariot att höfter och ben i början av fallet har böjt sig, om man förutsätter svimning, därefter har rörelsen övergått i mer horisontell riktning. Olle Nilsson menade dock att en väsentlig del av rörelseenergin går förlorad när höfter och ben böjer sig och att energin i den horisontella rörelseriktningen blir relativt måttlig.
Hans slutsats blev därför att Helénes skallskada inte stämmer med ett fall i badkaret, eftersom skadans utseende förutsätter en nästan helt horisontell rörelseriktning av huvudet, med tinningen vinkelrät mot badkarsvredet. Rent praktiskt är det också mycket svårt att få tinningens vänstra sida i kontakt med badkarsvredets vertikala yta.
I förundersökningen har man bifogat en skiss på badkar och badkarsarmatur. Där kan man se något självklart: under badkarsvredet sticker själva tappröret sex centimeter rakt ut, dessutom är det beläget bara sju centimeter nedanför badkarsvredet. Alla experter är ense om att Helénes skada i vänster tinning måste ha skett med en avsevärd kraft, eftersom badkarsvredet trängt in cirka en och en halv centimeter genom skallbenet. Att falla med denna kraft, men att samtidigt undvika att slå i tappröret med ansiktet efter slaget i tinningen, ter sig nästan som en omöjlighet, vilket också Nilsson påpekar i sitt utlåtande. Men Heléne hade inga andra yttre skador på ansikte eller huvud. Nilssons slutsats är att Helénes skallskada inte kan ha orsakats av ett fall under de praktiska förutsättningarna som gällde på platsen.
Den 18 maj 2004 inleddes Knutbyrättegången vid Uppsala tingsrätt och den 30 juli dömdes Helge Fossmo till livstids fängelse för anstiftan till mord och anstiftan till mordförsök. Han friades däremot från anklagelser om mord på första hustrun Heléne Fossmo.
Visserligen säger hovrätten i domen att det efter de omfattande utredningar som har gjorts, inte med full säkerhet kan sägas att Helénes skador har orsakats av badkarsvredet. Skadan skulle till exempel också kunnat tillfogas på någon annan plats än i badrummet och av en annan person. För detta scenario saknas teknisk utredning.
Angående de övriga besvärande omständigheterna för Helge Fossmo, som åklagaren lagt fram – till exempel vittnesmål från Åsa Waldau att Helge före Helénes död har sagt att han drömt att hon skulle dö i ett badkar – kan detta vara tidsmässigt felaktigt, ansåg hovrätten. Att Heléne haft en mycket hög koncentration dextropropoxifen i blodet, att obduktionsprotokollet manipulerats och att Helge inte visat sorg efter sin hustrus död, kan också ha andra förklaringar än vad åklagaren anser, menade hovrätten i domen – dessa förhållanden har en begränsad bevisverkan.
Alla slutsatser om hur Helénes skador har uppkommit ”bygger till inte oväsentlig del på antaganden, för vars stöd det saknas egentligt stöd i utredningen”. Därför fann inte hovrätten det styrkt att Heléne avlidit till följd av våld från Helges sida. Enklare uttryckt, hovrätten kunde inte döma Helge Fossmo, då det inte gick att utesluta att Heléne avlidit på grund av en fallolycka.
Sara Svensson dömdes till rättspsykiatrisk vård. Helge Fossmos advokat överklagade domen och förde målet vidare till hovrätten. Även åklagarna överklagade domen i Knutbymålet och ville ha Helge Fossmo fälld för mord på sin första hustru. Man krävde dessutom att Sara Svensson skulle dömas till livstids fängelse. Den 12 november 2004 fastställde hovrätten den första domen.
När Dagens Nyheter den 24 september 2004 besökte Peter Gembäck för att tala om församlingens tro, svarade han att det som är deras särprägel är att de inte tar något för givet. Man frågar sig vad skriften säger och försöker läsa Bibeln så ordagrant som möjligt. Församlingens synsätt framgår också i Inblick, från april 2003, där Peter Gembäck förklarar synen på Bibeln:
Vi tror att Bibeln är Guds ord. Vi tror att Bibeln är skriven av människor som har varit inspirerade av Gud och att det de skrev då, är det vi idag kan läsa i vår Bibel. Vi tror att Gud är densamme igår, idag och i evig tid, och vi tror att det Han sade på Bibelns tid även gäller idag. Vi tror att summan av Guds ord är sanning och att det är den sanningen som leder till frihet.
De tror också på tiondet och medger att frågan om Kristi brud har varit en frågeställning i församlingen. De praktiserar inte morgon-, bords- eller aftonbön och förklarar att ”det lätt bara blir ett beteende”. Angående medlemskap i pingströrelsen, pratar Gembäck om en generationskonflikt, där pingstledningen mest fungerar som ett kontrollorgan, vilket han inte tycker om.
I boken Himmel och helvete – mord i Knutby av Terese Cristiansson, svarar Peter Gembäck bland annat på vad församlingen anser vara rätt och fel, synd och icke-synd:
/…/ det finns bara en stor synd och det är högmod, övertygelsen om att Gud inte behövs utan att du klarar dig själv.
Efter ett möte på våren 2004 med pingströrelsens talesman Sten-Gunnar Hedin, har församlingen fråntagits sin vigselrätt. Inom pingströrelsen säger man också att församlingen i Knutby inte längre kan betraktas som en pingstförsamling.