Vad man fordrar för sig själv, det måste man också unna andra, nämligen friheten att se världen med egna ögon.
Gustaf Adolph Lindner
Första gången jag pratade med Maja stod hon på järnvägsstationen i Göteborg och väntade på tåget hem till Stockholm. Hon var mycket glad efter att ha träffat andra avhoppare från Jehovas vittnen. Lättnaden hade varit enorm efter att äntligen ha fått prata med andra som visste vad det handlade om, berättade hon. En vecka tidigare hade läget däremot varit det rakt motsatta. Då hade hela livet känts meningslöst och hon var beredd att ge upp.
I sin förtvivlan hade hon då sökt upp psykakuten för att få hjälp, eftersom hon visste att problemen bottnade i hennes uppväxt i en sekt. Men ingen förstod vad det innebar att vara uppvuxen och avhoppad som Jehovas vittne. Läkaren på akuten föreslog att de tillsammans skulle sätta sig ner med hennes familj och prata igenom saker och ting. När Maja förklarade att det var omöjligt, skrev läkaren ut några sömntabletter och gav henne ett papper om ångesthantering. Sedan blev hon utskriven.
När jag ringde några dagar efter det för att boka en tid för oss att träffas, satt Maja i köket hemma hos en kamrat. Hon var mycket upprörd efter ett möte dagen före med en psykolog på kommunens psykmottagning. Som vanligt hade hon varit tvungen att börja med att förklara Jehovas vittnens tro, trots att psykologen hade försäkrat sig vara väl insatt i sektproblematik. Sedan ifrågasattes hennes hjälpbehov och psykologen avslutade mötet med att säga att Majas problem verkligen inte var det värsta hon hade sett – på sin mottagning hade hon en pojke som var apatisk och det var riktigt illa. Maja tackade för analysen och gick hem. Apatisk. Maja vet att hon ger ett samlat intryck, men psykologen kunde inte ha känt till hur akut problemet egentligen var. Hade hon brutit ihop fullständigt istället, kanske reaktionen hade varit annorlunda. ”Men som Jehovas vittne är man fostrad till att skärpa sig och tala välformulerat. Det är också väldigt ångestladdat att, som uppvuxen i Jehovas vittne, söka hjälp i samhället och bland människor utanför Jehovas vittnen.”
Idag vill Maja berätta och förhoppningsvis kan hennes historia på något sätt hjälpa någon annan. Vi bestämmer därför att träffas för en lunch och intervju på Etnografiska museet på Norra Djurgården i Stockholm, bara hennes gamla bil klarar sig ända dit från Roslagen.
När vi ses någon vecka senare förstår jag vad Maja menade med Jehovas vittnens fostran till ett lugnt och samlat yttre. Inga tecken eller avslöjande kroppsspråk som visar att detta faktiskt är en ung kvinna som nyligen befunnit sig i djup kris och varje dag kämpar med sig själv. Framför mig i museets restaurang sitter istället en lång och vacker 27-årig fotomodellskopia, glatt leende, välformulerad, pigg och nyfiken på både mat och miljö. Vi börjar prata om boken som jag håller på att skriva och Majas nya möten med engagerade människor. Möten med andra avhoppare från Jehovas vittnen har betytt mycket för henne. Det känns viktigt att få bekräftelse och att någon förstår vidden av problemet – att äntligen bli tagen på allvar.
Vad innebär det praktiskt och känslomässigt att tillhöra Jehovas vittnen?” frågar jag.
”Det är inte som någon annan typ av fritidssysselsättning, som att spela hockey eller rida två kvällar i veckan. Att vara Vittne är ett levnadssätt, från det att man vaknar tills man går och lägger sig. Det är alltid samma mönster och alla möten är uppbyggda på samma sätt.”
Maja anser att det svåraste är det starka utanförskap som funnits under hela hennes uppväxt. Det är en fundamental känsla av att inte tillhöra resten av samhället och hon tror att den känslan har gjort det svårare för henne och många andra att hitta sin plats i livet, utanför Jehovas vittnen. ”Jag kan inte heller alla koder för hur saker och ting går till i samhället, till exempel när det gäller olika typer av traditioner.
Traditioner är ju en viktig del i att tillhöra ett samhälle, men jag vet inte hur man gör.”
*
Maja växte upp under 1980- och 90-talet i en mindre svensk stad. Familjen bestod av mamma, pappa och fyra syskon. Hela familjen och släkten tillhör Jehovas vittnen. Eller ”Vittnena”, som de kallar sig själva. I deras samhälle bodde mellan 80 och 90 medlemmar i Jehovas vittnen. Hennes pappa hade en städfirma under uppväxtåren – ett yrke som är mycket vanligt bland Vittnena, eftersom det har föreslagits av den styrande organisationen Vakttornet.
Majas pappa hade också den ärofulla funktionen som församlingens presiderande äldste. Det innebar att han hade den högsta positionen som är möjlig i en lokal Jehovas vittnenförsamling, ett slags yttersta ansvar för att leda sina medlemmar. Majas familj stod alltså högst upp i församlingens hierarki.
I skolan var det svårast att vara Jehovas vittne. Maja fick nästan aldrig vara med på aktiviteter och det var jobbigt att alltid behöva argumentera varför det var så. Hon sade saker som hon hade lärt sig att säga, men hon visste inte själv vad de betydde.
”När jag gick i ettan frågade till exempel alla varför jag inte firade födelsedagar. Då hade jag fått lära mig en historia om att det i Bibeln står om en födelsedag, där en person ville ha ett huvud på ett fat. Det kändes märkligt att vara tvungen att säga så och det var ju ingen som förstod den förklaringen, allra minst jag själv.”
Var kan du finna vänner som älskar Gud? Inom den kristna församlingen. Välj ungdomar som inte bara bekänner sin tro, utan också har gärningar som understöder deras tro och hängivenhet. Jämför Jakob 2:26.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 67.
Jehovas vittnens barn får helst inte leka med andra, "världsliga", barn, inte ens i skolan. Det var svårt för Maja, eftersom hon hade många vänner. ”Jag var förbjuden att vara med de världsliga barnen och var tvungen att hela tiden hitta på olika ursäkter för att inte kunna träffa dem”, säger hon.
Att leka hos en kompis efter skolan var något som hände mycket sällan. Mest sällsynt var att själv ta hem en kamrat för att leka. Maja skämdes också, eftersom hennes föräldrar ibland var väldigt otrevliga mot människor utanför Jehovas vittnen, även mot barn. Hon ville inte säga som det var till sina kompisar, att hon inte fick träffa dem. För Maja var det samma sak som att säga att de var dåliga personer, så istället tvingades hon att ljuga för sina klasskamrater. Hon ljög också hela tiden om varför hon inte kunde följa med på olika aktiviteter, som klassutflykter, bio eller skoldisco.
”Jag kommer speciellt ihåg ett klassdisco på mellanstadiet som jag och några andra tjejer planerade. Mycket av organiserandet låg på mig eftersom jag är en ganska god organisatör. Vi skrattade och hade jätteroligt när vi planerade vad som behövdes och hur mycket det skulle kosta, och så vidare.”
Dagen före discot, på hemväg från skolan, sade tjejkompisarna till Maja att hon nu inte fick komma med ännu en dum ursäkt för att inte dyka upp på discot, som hon alltid annars brukade göra vid liknande tillfällen. En vanlig ursäkt Maja brukade använda var exempelvis att hennes farmor skulle komma på besök. Maja fick därför lova sina vänner att hon självklart skulle komma denna gång. ”Men jag visste ju hela tiden att jag aldrig skulle få gå på discot.”
Tänk hur lätt tillställningar utan övervakning av vuxna kan bli vilda fester. Galaterna 5:21, Levande Bibeln. Därför är det inte att undra på att dina föräldrar kanske är väldigt intresserade av vad du gör på din fritid och kanske ställer upp regler för vart du får gå och vilka du får vara tillsammans med.
Deras motiv är att hjälpa dig att ge akt på Guds varning: Avlägsna grämelse från ditt hjärta och håll olycka borta från ditt kött; ty ungdom och livets blomstring är tomhet. Predikaren 11:10, NW.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 298.
Efter discot var Maja tvungen att ljuga igen och hitta på en ursäkt. Hennes kompisar suckade och stönade och tyckte antagligen att hon var opålitlig. ”Det var svårt, för jag ville ju ha dem som mina vänner och jag ville att de skulle kunna lita på mig, men jag tvingades att ljuga hela tiden.” Med tanke på pappans höga position var det självklart viktigt för Majas familj att leva upp till idealen inom Jehovas vittnen. Det var inte tal om att det skulle vara på något annat sätt – barnen skulle göra och följa med på allt som krävdes.
”Men jag tyckte aldrig att det var roligt”, säger Maja. ”Allt som jag tyckte var roligt, det fick man inte göra. Redan som mycket liten tyckte jag att allting var konstigt. Det var för många ’får inte’ och ’måste göra’, hela tiden.”
Större delen av familjens fritid ägnades åt Jehovas vittnen. Varje dag började med att de läste Dagens text, en liten skrift med olika bibeltexter och förklarande rader som ska läsas varje dag. En bön ska också alltid läsas – Jehovas vittnen ber till Jehova, med betoning på sista stavelsen - före alla måltider och innan man lägger sig på kvällen.
Prioritera mötena. Om du har ovanligt mycket läxor, försök då göra dem före mötet. /…/ Hur du nu än lägger upp det hela, gör vad du kan för att gå på mötena regelbundet. Det är viktigt för ditt andliga framåtskridande.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 317.
Sedan följde möten på tisdagar och gemensamt bokstudium på torsdagar. Mötena var alltid vid sjutiden på kvällen och Majas familj skulle helst vara där en stund innan mötet och hälsa på alla församlingsmedlemmar. Torsdagens bokstudium kunde vara hemma hos någon eller i Rikets sal, och alla skulle i förväg ha läst en viss bok som Sällskapet valt ut.
Sällskapet är den vardagliga benämningen på Sällskapet Vakttornet, Jehovas vittnens nationella och internationella organisation.
Böckerna var alltid uppdelade i paragrafer och i slutet fanns en massa frågor. Jehovas vittnens bokstudium går alltid ut på att hitta de färdiga svaren som finns i paragraferna: ”Bokstudium innebar aldrig att man skulle tänka själv eller söka egna svar”, förklarar Maja. ”Svaret fanns i texten och det var berömvärt ifall man som liten kunde räcka upp handen och svara. Ju yngre barnet var som deltog, desto bättre.”
Även på söndag förmiddag var det möte. Det började med ett föredrag på cirka 45 minuter, som antingen hölls av en broder i församlingen eller en medlem från någon annan församling. Därefter var det Vakttornsstudier, det vill säga valda delar ur den av Sällskapet Vakttornet internationellt utgivna och översatta tidningen. ”Söndagarna tyckte jag nästan var värst, eftersom de var så långa. När man är liten är det ju nästan omöjligt att sitta koncentrerad och stilla så länge. Någon barnpassning fanns aldrig; vi barn skulle alltid vara med och lyssna.”
Det är viktigt att börja tidigt när det gäller att hjälpa barnen att välja Jehova. De intryck barnen får och det de lär sig när de är små och deras hjärtan är mottagliga finns i de flesta fall kvar livet ut.
Vakttornet, 1 oktober 1994, s. 18.
Maja har varit med på möten sedan spädbarnsåldern och Vittnen tar alltid med sina barn, även de allra minsta. Barnen får sitta i bänkarna, precis som de vuxna medlemmarna och oftast i upp till två och en halv timme. Självklart kan inte alla hålla sig tysta och stilla hela tiden. Majas mormor hade ofta med sig karameller som hon stack till Maja då och då, som tidsfördriv.
Några gånger per år var det så kallad sammankomst, vilket innebar att församlingarna i samma krets reste till en större lokal där de stannade i några dagar. Då var det tal från förmiddagen till sent på eftermiddagen, med bara några pauser emellan. ”För barnen blev det bara ett enda rabbel och oändligt tråkigt.”
Maja kommer tydligt ihåg hur förvånad hon blev när hon i skolan på mellanstadiet fick reda på att vuxna inte får slå barn och att aga är helt förbjudet.
”Att aga barn var väldigt vanligt, speciellt under mötena i Rikets sal. Det var inte något som man funderade på eller som man tyckte var fel, eftersom det var helt normalt att göra så”, berättar hon.
Barnen har också ett stort behov av att bli visade till rätta. Som förälder bör du sätta upp gränser för dem. I Ordspråksboken 13:24 heter det: Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom, han ser verkligen efter honom med tuktan.
Vakttornet, 15 juli 1995, s. 18.
Barn som var stökiga och inte kunde sitta tyst och snällt under ett möte blev alltid bestraffade. Då drogs barnet ut i foajén eller in på toaletten och fick stryk, för att de skulle lära sig att hålla sig lugna inne i Rikets sal. Det var aldrig någon i församlingen som reagerade på dessa fysiska bestraffningar, trots att barnens skrik ofta hördes högt och ljudligt ut i Rikets sal. Själv blev Maja aldrig agad i Rikets sal, kanske beroende på mormoderns karameller eller pappans höga position i församlingen.
Däremot kommer hon ihåg när hennes lillebror inte kunde hålla sig lugn på ett möte. ”Min pappa släpade ut min bror på toaletten, väldigt upprörd och arg. Sedan hördes det att han bestraffade min bror, väldigt hårt och länge. Vid middagen senare på kvällen var pappa i alla fall ångerfull och erkände att det var fel av honom att slå min lillebror så hårt och så mycket.”
Majas pappa var väldigt sträng och dominerande. Det var han som alltid bestämde och mamman som backade upp hans beslut. Men det handlade aldrig om någon systematisk fysisk bestraffning eller aga, vilket var fallet i många andra familjer. Hon kommer ändå ihåg några tillfällen då pappan tappade besinningen, som hon säger. Ofta berodde det på att han ansåg att Maja varit olydig eller svarat uppkäftigt.
”En gång slängde han ut mig i snön utan ytterkläder, och låste dörren ett tag. Det var mitt i smällkalla vintern och jag var fem eller sex år. En annan gång drog han in mig i duschen, med kläder, och spolade kallt vatten på mig. När jag hade tjuvrökt blev han rasande och tog strupgrepp på mig, slängde upp mig mot väggen och höll kvar mig där en stund.” En gång var Maja riktigt rädd och det var när hon under ett bråk flydde in på toaletten och låste dörren. Då var pappan så arg att han med knytnäven slog ett hål i toalettdörren. Inför Maja var han inte ångerfull efteråt, utan ansåg att han hade goda skäl att bli arg på henne.
Eftersom Maja var hästintresserad ville hon vara i stallet så mycket som möjligt på sin fritid, precis som de flesta unga tjejer. Men det fick hon inte för sina föräldrar.
”Hästarna och stallet tog för mycket tid från det som var viktigt; möten och att gå i tjänsten, det vill säga att knacka dörr. Mina föräldrar var säkert också rädda för att jag skulle vara för mycket ute i världen och få för mycket världsligt umgänge.”
Från det att hon var mycket ung tyckte hon om att spela piano. Föräldrarna uppskattade det och var visserligen mycket stolta över hennes musicerande, men ambitionsnivån fick inte bli för hög. Pianospelandet skulle enbart hållas på en hobbynivå för inte stjäla tid från det som var så mycket viktigare – Jehova. Idag tycker Maja att hon överhuvudtaget inte fick någon verklig chans att utveckla sina intressen och talanger, vilket har påverkat även yrkesvalet.
Bland det viktigaste man gör som Jehovas vittne är att predika eller som de själva säger – "gå i tjänsten". Det anses också extra viktigt i dessa tider, nära jordens undergång, och så många som möjligt måste få ta del av budskapet innan dess.
Borde du inte, nu när du har börjat utveckla vänskap med Gud, vara ivrig att hjälpa även andra att få uppleva detta dyrbaraförhållande? /../ Många börjar med att berätta om sin tro informellt. De talar med skolkamrater, grannar och släktingar. Senare förenar de sig med Jehovas vittnen i deras predikoarbete från ”hus till hus”. Apostlagärningarna 5:42.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 315.
Maja fick från tidig ålder följa med och gå i tjänsten, vilket hon avskydde. Varje månad skulle dessutom både vuxna och barn rapportera hur många timmar de gått och hur många böcker och broschyrer de lämnat ifrån sig. Att ljuga om antal timmar eller böcker vågade inte Maja, eftersom hon var rädd att någon skulle kontrollera henne.
Efter mötet på söndagarna brukade familj och släkt gå några timmar tillsammans. Som äldre fick de ibland själva välja distrikt och ju mer man gick, desto trognare ansågs man vara. Värst var det när hon råkade knacka på hos en skolkamrat. Maja tyckte att det var hemskt och hela situationen blev med hennes ord ”helt overklig”. På något sätt klev hon mentalt ur sig själv och började istället prata hysteriskt fort, för att bara komma därifrån. ”Det kändes som om jag bara stod och svamlade helt okontrollerat.” Av de vuxna fick Maja då höra att hon led av människofruktan. För att bli botad från sin rädsla för andra människor, tvingades hon därför läsa en mängd litteratur från Jehovas vittnen om just fenomenet människofruktan. Men att gå i tjänsten blev inte lättare efteråt.
Alla Jehovas vittnen är övertygade om att jorden snart ska gå under. Det var också Maja och hon var oerhört rädd för Harmageddon, framförallt att det skulle inträffa när hon hade syndat eller gjort något otillåtet. Eftersom alla Jehovas vittnen ska rannsakas och dömas vid Harmageddon, skulle även Maja dömas och bli bestraffad. Allt dumt hon hade gjort skulle då avslöjas.
Några exakta beskrivningar om hur domedagen ska gå till finns inte, menar hon. Det beskrivs som att Harmageddon ska komma ”som en tjuv om natten”, när man minst av allt anar det. Eld ska falla ner från himlen och det kommer att inträffa katastrofer med miljoner döda som följd.
Alla människor på jorden, förutom Jehovas vittnen, kommer att gå en plågsam och skoningslös död till mötes. Det finns mängder av mycket realistiska, skrämmande bilder på detta, vilka kontinuerligt publiceras i Jehovas vittnens litteratur och tidningar.
När dödandet väl var över, såg Maja framför sig hur alla Jehovas vittnen skulle stå på ett långt led som ledde fram till en hög tron där en ljusgestalt satt. När medlemmarna sedan kom fram till tronen och ljusgestalten, skedde en utrensning, ”precis som i ett koncentrationsläger”.
De goda Vittnena fick gå till höger – till paradiset – och de dåliga fick gå till vänster, där de ögonblickligen försvann och för alltid upphörde att finnas till. De bara utplånades. I sin rädsla för Harmageddon vågade Maja ibland inte sova. När hon senare blev utesluten blev rädslan för undergången under en tid ännu starkare. Exempelvis trodde hon att domedagen hade kommit så fort det åskade.
De flesta vuxna Jehovas vittnen längtar till Harmageddon, för de menar att de kommer till paradiset efter jordens undergång. Övriga människor runt om i världen blir förtvivlade och ledsna när det händer stora katastrofer och människor blir dödade, men Jehovas vittnen blir oftast varken ledsna eller upprörda, menar Maja.
”Vid terroristattacken mot World Trade Center, vet jag att Jehovas vittnen bara bockade av det som ytterligare ett bevis på att Harmageddon snart skulle komma. ’Nu skulle Harmageddon komma’, sade de förväntansfullt till varandra, och Guds rike på jorden snart upprättas.”
Detta rike är nyckeln till din framtid. Enkelt uttryckt är det en regering. Guds medel att styra jorden. Rikets regering kommer att handla resolut och rycka åt sig makten över jorden från människorna. Daniel 2:44. De ”som fördärvar jorden” kommer själva att fördärvas genom Guds hand, när han räddar jorden – och mänskligheten – från människans vanstyre. Uppenbarelseboken 11:18, Predikaren 1:4. Under Guds rikes säkra ledning kommer jorden med tiden bli ett världsomfattande paradis. Lukas 23:43.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 307.
Maja tyckte redan tidigt att själva teologin var diffus. Paradiset visste man inte så mycket om, förutom att det beskrivs som väldigt fint, att djuren där är tama, att alla ska vara fullkomliga och att det inte finns sjukdomar och död. Vid något tillfälle frågade Maja om de Jehovas vittnen som redan dött – hur kan Jehova veta vilka som ska uppstå? Det står skrivet i Jehovas bok, blev förklaringen. Hon menar att det aldrig fanns några tydliga, logiska svar. Allting koncentrerades till att man alltid skulle lita på Jehova och gjorde man inte det, innebar det att man var en tvivlare – det värsta man kan vara som Jehovas vittne.
Högstadiet blev den mest problematiska tiden för Maja, framförallt när det gällde umgänget med hennes vänner. Det var då hon träffade Hanna, som fortfarande är hennes bästa vän. Hannas pappa var astrolog, vilket Majas föräldrar ansåg var demoniskt, därmed avskydde de Hannas familj. Föräldrarna ansåg också att det var farligt för Maja att umgås med Hanna och därför ville de inte att flickorna skulle träffas överhuvudtaget. Men flickorna träffades förstås i skolan.
”Till sist sade min pappa att han skulle komma till skolan och själv tala om för Hanna att vi inte fick umgås längre”, säger Maja. ”Eftersom hon var min första riktiga bästa vän, blev jag förstås ledsen. Men min pappa var väldigt hård och han skulle utan tvekan ha gjort verklighet av hotet. Han pratade till exempel med Hannas föräldrar och sade till dem att han inte ville att vi skulle umgås.”
Problemet med Hanna togs upp flera gånger, men Maja lyckades smita undan varje gång genom att säga att de inte umgicks längre, vilket de ändå gjorde i smyg. Flickorna träffades för övrigt nästan aldrig efter skolan, utan för det mesta bara under skoltid. En dag var Majas pappa ovanligt påstridig och tuff i sitt förbud.
När Maja sedan gick till skolan på morgonen förstod hon att hon var tvungen att göra något själv, annars skulle hennes pappa faktiskt göra det han hela tiden hotade med – att komma till skolan och säga till Hanna på skarpen att hon inte fick vara med Maja. När hon anlände till skolan den morgonen satte hon sig inte bredvid Hanna som vanligt, utan vid en annan bänk i klassrummet. Efter lektionen frågade Hanna förvånat varför, men Maja tvingades säga att hon inte ville umgås med Hanna längre. Att behöva säga detta till sin bästa vän kändes hårt och är något Maja minns väl än idag.
”Men för mig handlade det om ifall jag själv eller min pappa skulle ta hand om saken. Skulle jag behöva utstå den förnedringen att min pappa skulle komma till skolan och säga åt Hanna att hon inte fick umgås med mig? Nej. Därför var jag tvungen att göra det själv.”
Var tillsammans med sådana som har kristna värderingar och normer. Visserligen begränsar det din vänkrets. /…/
Men det är bättre att få stå ut med lite ensamhet än att låta kamratpåverkan dra ner en andligen och moraliskt.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 79.
Till en början vågade Maja inte förklara för Hanna vad saken handlade om, men efter några veckor berättade hon vad som hade hänt och flickorna hittade tillbaka till varandra igen. Föräldrarnas taktik blev istället att helt enkelt vara elaka mot Hanna, som när hon ringde och sökte Maja på telefon. Då svarade mamman bara att Maja inte var där och lade sedan snabbt på luren. ”Mina föräldrar gick hela tiden över gränsen för vad som är respektfullt mot andra människor, tycker jag. Det störde mig enormt och redan som liten tyckte jag inte om denna fördömande attityd mot de människor som var utanför Jehovas vittnen.”
Inom församlingen fanns en jämnårig flicka som Maja ibland försökte umgås med, mycket uppmuntrad av sina föräldrar. ”Den här flickan i församlingen var minsann inte världens bästa och gjorde också en massa hyss, som att smygröka eller ha på sig ’oanständiga kläder’, precis som jag. Men skillnaden mellan oss var att hon alltid angav mig när hon fick press på sig och gav mig hela skulden.”
Barnen i församlingen blev nämligen tillsagda att ange varandra ifall någon hade gjort något otillåtet. Därför hade de alltid koll på varandra.
Synden är en destruktiv och nedbrytande kraft. Om en felande vän inte får hjälp – kanske i form av fast tillrättavisning från Bibeln – kan det hända att han eller hon sjunker allt djupare ner i ondska. Predikaren 8:11. Att dölja en väns felaktiga handlingssätt är följaktligen inte bara till föga nytta. Det kan också leda till obotlig skada. /…/
Du kanske inte tycker dig ha de andliga kvalifikationerna för att tillrättavisa en felande vän. Men skulle det inte då vara förnuftigt att se till att någon som är kvalificerad att bistå fick kännedom om saken?
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 68.
En gång när Maja hade blivit angiven efter att ha smygrökt blev hon kallad till ett kommittémöte med några äldstemän, vilket innebär män som är särskilt betrodda församlingsmedlemmar. Där tvingades hon bedyra hur mycket hon ångrade sig i hjärtat och sedan be en bön.
”Vid nästa möte i Rikets sal pålystes 'restriktioner'”, säger hon. ”Det innebar att en äldstebroder högt och tydligt läste upp i församlingen: ’Maja har fått restriktioner och får inte tala på mötena under en månad.’ Restriktioner var en allvarlig händelse och användes ganska sällan i Majas församling, därför var det desto värre när det inträffade. Restriktioner kunde innebära olika former av straff, men det skapade främst ångest och oro hos de flesta. Alla frågade sig vad som hade hänt – vad hade han eller hon gjort? Men ingen fick veta något och ingen fick fråga. Det talades aldrig om varför någon fått restriktioner.
Majas föräldrars attityd till omvärlden och andra människor ingår i Jehovas vittnens tro. Att de i olika sammanhang kanske träffar på mycket bra och trevliga människor utanför den egna kretsen förändrar inte deras åsikter om världsliga människor.
”Vittnena säger till sina barn att ’du ska inte vara en del av den här världen’. Som Vittne ska man lära sig hata och avsky allt som är en del av den här världen.”
Det är bara Jehovas vittnen som har sanningen, allt annat är världsligt och styrt av Satan. Bara själva ordet ”världsligt” står för något negativt och farligt. Maja berättar om ett annat talesätt som sitter i märgen sedan barndomen – ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”. Och med dåligt umgänge menas alla de människor som inte har sanningen och delar Jehovas vittnens tro.
”Det kunde vara de finaste och godaste människor man träffat i hela sitt liv, men de var ändå skadliga för dig, eftersom de inte hade sanningen”, säger hon.
Vänskapen med världen är fiendskap med Gud. Jakob 4:4.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 68.
Majas revoltförsök skylldes delvis på Hanna eftersom hon var demonpåverkad. Enligt Vittnena är demoner osynliga andevarelser som hela tiden finns runtomkring oss. Majas föräldrar slängde otaliga av Majas ”satanistiska” skivor – vanlig popmusik – när de till exempel ansåg att hon burit sig illa åt, varit på dåligt humör, obstinat, eller bara lyssnade på fel musik. Just obstinat var något som Maja ofta beskylldes för att vara.
Begreppet ”Satan djävulen” var hela tiden närvarande, vilket självklart skapar mycket rädsla hos barn. ”Under uppväxten blev jag också hela tiden tillsagd att akta mig – ’tänk på vad du tänker; Jehova ser vad du tänker’, vilket är väldigt ångestskapande.”
Denna typ av planterad rädsla satt kvar i många år efter det att Maja hade lämnat Jehovas vittnen. Idag tror Maja att sådant antagligen bidrar till att många avhoppare mår så dåligt.
Som de flesta tonåringar funderade Maja mycket på existentiella frågor, och vad hon ville göra med sitt liv. Visserligen kunde hon inte riktigt tro på Jehovas vittnens lära, men hon ville samtidigt ”känna sanningen i sitt hjärta”, som alla andra runtomkring henne.
Med tiden bör din uppskattning av din himmelske vän få dig att villkorslöst överlämna dig till Gud och sedan symbolisera detta genom vattendop. Romarna 12:1. Att avge offentlig bekännelse för att bli döpt Jesu Kristi lärjunge är inte någonting man kan ta lätt på. Det inbegriper att ”förneka sig själv” – att skjuta sina personliga ambitioner åt sidan och i första hand söka Jehova Guds intressen. Det inbegriper vidare att man identifierar sig med Jehovas vittnens världsvida organisation.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 317–318.
Så småningom ledde Majas funderingar fram till att hon självmant ville döpa sig. Det fanns en tyst förväntan på henne att hon skulle bestämma sig, eftersom båda systrarna redan var döpta.
”Det är ett stort beslut att låta döpa sig”, säger hon. ”Som döpt överlämnar man sitt liv åt Jehova och mina föräldrar blev förstås glada när jag bestämde mig för detta. Själv trodde jag att om jag lät döpa mig och därmed fick ’sanningen i hjärtat’, skulle allt bli bra. Innerst inne ville jag nog också att mina föräldrar skulle vara nöjda med mig.”
I Strängnäs hade Jehovas vittnen en stor samlingssal i vilken dopet skulle ske. Alla flickor och pojkar som skulle låta sig döpas bytte om till badkläder i ett omklädningsrum. De samlades sedan, insvepta i badhanddukar, framme vid podiet i samlingssalen där själva bassängen fanns. Salen var full med folk och lite musik spelades, sedan gick de en och en ner i bassängen, blev nedsänkta i vattnet och var därmed döpta som Jehovas vittnen.
Men för Maja blev lyckan kort efter dopet i Strängnäs. Dagen slutade med att hon var arg, ledsen och kränkt. Hon hade två killkompisar som båda var Vittnen, men som inte var döpta. De bodde i en grannkommun och de tre ungdomarna var mycket goda vänner. Pojkarna var också i Strängnäs tillsammans med sina föräldrar.
”De tillhörde de få vänner jag hade inom Jehovas vittnen, jag såg på dem som mina bröder. Vi hade alltid jätteroligt ihop och skrev till exempel ofta brev till varandra. Det hände förstås aldrig någonting mellan oss, men som nyfikna och normala tonåringar fanns det säkert ändå något i luften.”
Majas pappa uppfattade snabbt det som eventuellt fanns i luften när ungdomarna träffades i Strängnäs. Direkt efter Majas dop, när alla hade gratulerat och kramat om henne, sade hennes pappa att han nu hade pratat med kompisarnas föräldrar. De hade tillsammans beslutat att Maja och pojkarna inte ens fick skriva brev till varandra, eftersom det ansågs olämpligt.
”Då kändes det som att min pappa hade krossat det sista han kunde krossa. Han hade ju redan haft synpunkter på ridningen, musikintresset och vilka jag fick umgås med. Nu skulle jag inte ens få umgås med dem jag ville inom församlingen heller!”
Ett platoniskt vänskapsförhållande är emellertid ofta inget annat än en förklädd romans eller ett sätt att utan förpliktelser få uppmärksamhet från någon av motsatta könet. Eftersom känslor ändrar på sig, måste man vara på sin vakt.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 232.
Alla Jehovas vittnen bodde på en campingplats under sammankomsten i Strängnäs. Efter dopet gick familjerna tillbaka till sina husvagnar för att fira med en stor middag, men Maja var bara förtvivlad och ledsen. Trots att det var hennes dopdag, en dag som borde vara en av de mest lyckliga i hennes liv. ”Det kändes som jag blev fängslad hela tiden. Hur jag än gjorde så var det inte bra. Det var då jag började tröttna ordentligt på att bli kränkt hela tiden, tror jag. Så ville jag inte ha det i livet. Det blev lite som leva eller dö och jag kunde inte leva med detta eviga hyckleri – det var inte jag.”
Att vara tillsammans med någon av det motsatta könet – och framförallt att ha sex – är absolut förbjudet för Jehovas vittnens ungdomar. Man varnar ständigt för att ens vara ensam i ett rum med någon av det motsatta könet. Men Maja träffade trots allt sin första pojkvän, Daniel, när hon gick i gymnasiet. Han hade en förstående mamma och idag tror Maja att det definitivt var en hjälpande hand för henne att ta sig ur Jehovas vittnen. Men Majas pappa lyckades ändå på något sätt få reda på Daniels existens och kom en dag till skolan.
”Han röjde runt där och skulle träffa Daniel. Jag skämdes förstås väldigt mycket, min pappa gjorde ju bort både sig själv och mig totalt. Lärarna förstod inte alls vad som hände och jag var rädd för min pappa och vågade inte sätta mig upp mot honom. Pappa åkte sedan vidare hem till Daniels föräldrar och pratade med dem.”
Föräldrar är ofta medvetna om faror som du inte ser. Kom ihåg att de också varit unga. De vet vilka problem som kan uppstå när två unga personer av motsatt kön börjar umgås intensivt. Så om dina föräldrar inte vill att du ska börja sällskapa, opponera dig inte mot det. Efesierna 6:1-3.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 235.
Pappan hotade med att hon skulle få hoppa av skolan ifall hon inte slutade träffa sin pojkvän. Inför det hotet gjorde Maja slut med Daniel, enbart därför att hennes pappa krävde det. Men snart var de ihop igen och Maja kände nu ännu starkare att hon hade fått nog. Hon kommer speciellt ihåg en händelse på Alla hjärtans dag, då Daniel hade hängt ett stort fång röda rosor på hennes skåpdörr i skolan. Maja blev förstås oerhört lycklig. Problemet var bara hur hon skulle kunna spara och förvara buketten på sitt rum, eftersom den måste vara väl dold för föräldrarna.
Hon ställde den till slut i en vas bakom sin bäddsoffa och hoppades att hennes mamma inte skulle hitta den. ”Men det gjorde hon naturligtvis, eftersom hon alltid snokade runt i mitt rum. Efter en dag var rosorna borta och jag hittade dem sedan sönderbrutna i soptunnan. Fullständigt onödigt och meningslöst och jag blev förstås väldigt ledsen.”
En dag under sommaren föreslog Majas pappa helt överraskande att hon skulle bjuda hem Daniel. Han menade att det verkligen var på tiden att de träffades och sade också att det skulle bli trevligt att träffa Daniel. Maja blev misstänksam, eftersom pappan hela tiden förbjudit dem att umgås. Hon kom därför med olika undanflykter, så till slut fick pappan själv ringa till Daniel och bjuda hem honom samma dag.
Ju mer man är tillsammans med en person av motsatt kön, desto starkare blir det sexuella begäret – vare sig man vill det eller ej. Vi är helt enkelt skapade så. /…/
Inte undra på då att sällskapande ofta leder till omoraliskt sexuellt umgänge.
Ungdomar frågar – svar som fungerar, Bibelsällskapet Vakttornet, 1989, s. 228.
Majas pojkvän blev förvånad när pappan ringde, men också glad över att äntligen få träffa föräldrarna ordentligt och han tackade genast ja. Men så fort Daniel närmade sig huset rusade Maja ut för att möta och varna honom.
”Det här kommer att låta helt sjukt, men om min pappa frågar dig ifall vi har haft sex med varandra, så säg nej. Vad du än gör, säg nej!”
Maja var nu övertygad om att hennes pappa hade en baktanke med inbjudan. Daniel undrade varför hennes föräldrar skulle fråga en sådan sak, men lovade att göra som Maja sade.
Föräldrarna bjöd ut ungdomarna att sitta på altanen, där bordet var fint uppdukat. Maja förstod att denna mysighet bara var ett sätt att invagga Daniel i en sorts falsk trygghet.
Och mycket riktigt – under en lång stund pratade hennes pappa om allt möjligt trevligt med Daniel, tills han helt plötsligt fick sina mest iskalla ögon. Han spände dem i Daniel och frågade lugnt: ”Har ni haft sexuellt umgänge med varandra?” Maja kände hur Daniel stelnade till, men hur han ändå lyckades svara stadigt: ”Nej, det har vi inte.” Men Majas pappa var envis och gav sig inte.
Han fortsatte att pressa Daniel, nu med högre röst: ”Jag frågar dig en gång till – har ni haft sexuellt umgänge med varandra?” Maja kunde bara skicka hatiska blickar mot sin pappa, men Daniel svarade nekande igen, lika stadigt som förut. Då reste sig plötsligt Majas mamma upp och gick in i huset. Efter en stund kom hon tillbaka till bordet, storgråtande.
Mamman berättade att hon alldeles nyss pratat med Hanna på telefon och att hon under samtalet fått reda på att Maja och Daniel visst hade haft sex. Majas pappa blev rasande, flög upp från sin stol och skrek åt Daniel: ”Sitter du här och ljuger för mig!” Det fanns inte mer att göra för Daniel och Maja än att snabbt fly därifrån.
”Allting var helt sinnessjukt och jag kände mig så oerhört förnedrad”, säger Maja. ”Hur kunde min pappa göra detta mot mig?”
Senare på kvällen träffades Maja och Hanna. Hanna berättade att Majas mamma hade ringt henne och påstått att Maja var allvarligt sjuk och att de måste få reda på ifall hon fått i sig några konstiga piller. Till saken hör att Maja några dagar tidigare faktiskt hade varit på vårdcentralen och fått ett dagen-efter-piller. Maja tror hennes mamma kunde ha hört ryktet från sin väninna som arbetade på vårdcentralen.
Hanna hade stor ångest under och efter mammans utfrågning, för hon visste precis hur Majas föräldrar var. Maja var hennes bästa vän och Hanna ville inte förråda henne, men om Maja verkligen var så allvarligt sjuk som mamman sade … I sin förtvivlan och oro över Majas påstådda sjukdom berättade Hanna om besöket på vårdcentralen. Mamman tackade Hanna så väldigt mycket för upplysningen och sade att hon inte skulle berätta för Maja att det var Hanna som talat om det. Hanna själv insisterade däremot på att mamman absolut skulle berätta för Maja varifrån informationen kom.
”Min mamma ljög alltså helt vilt för att få fram detta. Det gjorde att jag verkligen fick nog av mina föräldrar. De kunde fördöma människor som är goda inifrån och ut, när de själva är stora lögnare och hycklare.”
Efter händelsen med Daniel på altanen kände Maja att det inte fanns någon återvändo. Hon anade vilka konsekvenser det skulle få för henne, men tyckte att det inte fanns något annat alternativ. ”Jag hade en stark känsla som sade: ’Nej, jag kan inte leva i en lögn, jag kan inte låtsas. Jag vägrar.’” Det var då hon bestämde sig för att lämna församlingen.
Hon berättade om sitt beslut för föräldrarna och sade att hon fått nog. Hon ville inte vara med i Jehovas vittnen längre. Hennes pappa tyckte att hon skulle ta det lugnt och inte göra något förhastat. Han föreslog istället att de skulle resa bort över en helg, umgås och prata om saken. Maja sade att det inte var någon idé, men pappan insisterade.
Han lockade henne med att föreslå att hon skulle få en hundvalp, något som Maja alltid längtat efter. Hon svarade att hon absolut inte ville ha en hundvalp under dessa omständigheter. Pappan tyckte att de ändå kunde åka och titta på en hund, men att den skulle vara till Majas lillebror. Till sist sade hon OK och åkte med. De åkte runt och tittade på hundvalpar, och på söndagen skulle Maja ge sitt svar.
”Vi satt tillsammans inne i husvagnen och jag sade till mina föräldrar att jag stod fast vid mitt beslut. Jag ville verkligen inte vara en del av Jehovas vittnen. Då bröt min mamma fullständigt ihop och bara grät och skrek. Om man kan tänka sig samma känsla som vid ett dödsbesked – så var deras uppträdande.”
Majas pappa satte sig bredvid sin fru och kramade om henne för att trösta. Då hörde Maja hur han tydligt sade:
… nu spelar det ingen roll längre – hon finns inte mer. Nu finns hon inte längre, nu får vi acceptera det här. Nu finns hon inte längre.
Det här är en av de situationer som Maja kommer ihåg som i det närmaste sinnessjuk och overklig. Hon var sexton år och helt plötsligt pratade hennes föräldrar om henne som om hon inte längre fanns! När de sedan hade återvänt hem blev hon tillsagd att se sina syskon i ögonen och berätta om sitt beslut. Även syskonen blev förtvivlade och grät som om någon hade dött. Idag tror Maja att hon själv bara stängde av känslorna och blev avdomnad, för det var så det kändes.
Men det räckte inte att bara berätta för familjen om sitt beslut. Det räckte inte heller att hon berättade för sina släktingar. För att formellt lämna Jehovas vittnen krävdes det att hon träffade Jehovas vittnens uteslutningskommitté. Den bestod av fyra äldre män som satt tillsammans kring ett runt bord i ett avskilt och stängt rum. Maja kom in och placerades vid bordet. En av männen visade sig vara hennes pappas bästa vän, en person som hon vuxit upp och varit på semester med, vilket hon tror var en känslomässig taktik.
Pappans vän hade gjort ett bildcollage på en kartongbit, vilken han höll upp framför Maja. På ena sidan hade han klistrat väldigt fina bilder – på paradiset och på hennes familj. När han vände på kartongen, fanns där de otäcka bilderna – på krig, människors lidande, död och katastrofer. Mannen visade väldigt omsorgsfullt och länge båda sidorna för Maja och frågade sedan korthugget: ”Vilken sida väljer du?” Maja sade bara att hon tyckte att det var ett lågt och utstuderat grepp.
Till slut insåg de fyra äldstebröderna att bilderna inte hade lyckats påverka hennes beslut. Då bytte de taktik och förklarade istället att det var mycket värre för henne – som ett döpt Jehovas vittne – att självmant vilja lämna församlingen och säga att hon inte längre trodde på sanningen. Därmed skulle det vara mycket svårare för henne att få Guds förlåtelse ifall hon skulle vilja gå tillbaka. Därför var det mycket bättre för henne att bli utesluten, men för att bli utesluten krävdes att hon hade gjort något otillåtet. Maja skulle helt enkelt bli tvungen att erkänna att hon gjort något sådant, förklarade männen.
”Men jag ville inte erkänna något otillåtet. Varför då? Det var mitt privatliv och de skulle faktiskt strunta i vad jag hade gjort eller inte gjort.”
Männen gav sig inte. De fortsatte att försöka pressa fram någon förbjuden handling. Maja vägrade. Det blev ytterligare ett möte med äldstebröderna i uteslutningskommittén. Maja vägrade fortfarande att erkänna. På det sista och tredje mötet frågade hon om de inte bara kunde ge upp. Kunde de inte bara acceptera hennes beslut och låta henne gå? Men äldstemännen i uteslutningskommittén fortsatte hävda att de var tvungna att få en giltig orsak. De ställde en sista fråga till henne – kunde det vara så att hon hade haft sexuellt umgänge med någon?
Då kände Maja att hon inte orkade mer och svarade ironiskt och uppgivet till männen: ”Ja, tänk om det kunde vara så!” Detta togs snabbt som ett jakande svar och därmed var uteslutningskommittén nöjd, eftersom man hade fått sin anledning att utesluta henne. Nu kunde de skriva in ”otillåtet sexuellt umgänge” i sitt protokoll och skicka in till huvudkontoret Sällskapet Vakttornet. Maja var nu inte längre ett Jehovas vittne.
Majas föräldrar väntade i bilen utanför och gick sedan in för att prata med uteslutningskommittén, medan Maja fick vänta. Mamman grät på hemvägen, men de sade ingenting till varandra, varken under bilfärden eller vid hemkomsten. ”När jag sedan skulle gå och lägga mig på kvällen, kommer jag ihåg att jag sade god natt som vanligt till mina föräldrar. De tittade bara på mig och svarade inte.”
Efter uteslutningen blev Majas hemförhållanden värre och värre. Hon blev utfrusen av sin familj och behandlades som någon form av smitta. En plågsam tid med anklagelser och bråk följde. Exempelvis skulle hon helst inte vara hemma eller bara vistas på sitt rum när andra Vittnen kom på besök. Var andra medlemmar i Jehovas vittnen där på middag fick Maja äta ensam på sitt rum.
Det räckte till slut med att föräldrarna gav henne en viss blick, så förstod Maja att hon inte var önskvärd. Även syskonen höll sig undan. Familjen pratade inte mer än absolut nödvändigt med henne. Hennes pappa kunde ena dagen säga att hon skulle flytta därifrån och nästa dag hävda att hon borde bo kvar hemma en tid till. Maja visste varken ut eller in under två års tid.
”Känslan under de två åren när jag bodde kvar hemma var fruktansvärd. Det var som en blandning av chock, djup ångest och sorg. Allt i en enda klump och varenda dag.”
Som tur vad hade Maja en stöttande gymnasielärare under den här tiden, som hon hade stort förtroende för. Hans tröstande ord blev ibland livsviktiga för henne, till exempel sade han att det var föräldrarnas beteende som var tokigt, inte Majas.
Han menade också att Maja var en klok och normal person och många gånger lyckades han vända händelser till något som de båda två kunde skratta åt. Det var också han som sade till henne att hon måste flytta hemifrån för att överleva. Maja utsattes hela tiden för nya kränkningar i hemmet och det mesta handlade om att de tyckte att hon var värdelös. Ett av de mest smärtsamma minnena efter uteslutningen var när det hade tagit slut med Daniel.
”Jag var så enormt ledsen. När jag kom hem började jag gråta och sprang in på mitt rum. Mamma kom efter mig och frågade vad som hade hänt och jag berättade att det var slut med Daniel. När jag hulkade och storgrät satte hon sig bredvid mig på sängkanten, lade armen om mig och sade: ’Men Maja, det förstod du väl att det skulle bli så här. Du förstår väl att Daniel inte vill ha dig!’ Sedan tog hon upp Bibeln och läste några verser.”
Maja blev förstås ännu mer ledsen efter detta. Än idag frågar hon sig varför mamman sade något så elakt till henne. Maja tror att hon kanske har svaret – föräldrarna valde att vara så här mot henne för att kunna hantera det faktum att de faktiskt valde bort sitt eget barn.
”Jag tror att de tvingade sig själva att känna avsmak för mig, för att klara av att välja bort mig”, säger hon.
Tanken på en egen lägenhet var, trots hemförhållandena, en lång och mentalt smärtsam procedur, där Maja hela tiden stöttades av bland annat sin lärare. Till sist tog hon kontakt med socialtjänsten och försökte beskriva sin situation. Där höll de först med om att det var en mycket svår situation för henne, men Maja misstänkte att de ändå inte riktigt förstod. När även pappan besökte socialkontoret för att prata om Majas situation, ändrades uppfattningen och socialtjänstemännen ansåg plötsligt att det inte var så allvarligt.
Hennes pappa var trevlig och talför. Han menade att saker och ting inte alls var så illa för Maja, och hon kände sig väldigt liten när pappan beskrev sin version av familjesituationen. Pappan ville inte betala Majas uppehälle om hon skulle flytta hemifrån, vilket han sade rent ut på ett möte med socialtjänsten. Han hade tre barn till att försörja och det var inte något som helst fel på dem. Det är Maja det måste vara fel på, menade han. Och socialtjänsten verkade hålla med honom. Men vid det här laget kände Maja att hon verkligen måste flytta hemifrån. Hennes gymnasiestudier hade blivit lidande eftersom hon hade varit borta så mycket, vilket i sin tur berodde på att hon mådde psykiskt dåligt.
”Jag hade egentligen velat studera vidare efter gymnasiet, men jag kände mig tvingad att sluta så att mina föräldrar inte skulle behöva försörja mig.” Beslutet togs av Maja och hennes pappa tillsammans med socialtjänsten, som så småningom ordnade en lägenhet i staden till Maja.
Efter gymnasiet beslöt Maja att läsa på folkhögskola under ett år. Hon tyckte att det var skönt att slippa allting och att få vara ett oskrivet blad i den nya miljön. Majas föräldrar var också glada och tyckte att det var bra att hon kom ifrån sitt förra och enligt dem dåliga sällskap. Maja berättar också att hon hade skrivit mycket dagbok under uppväxtåren. Under det år då hon studerade på folkhögskola slängde hennes föräldrar alla hennes dagböcker. Eftersom Maja skulle börja ett nytt liv, ville de slänga bort sådant som hörde till hennes gamla, förklarade de för henne senare. Maja tycker att det är tråkigt att inte ha dagböckerna kvar, eftersom hon antagligen hade tyckt att de var intressanta att läsa idag.
Som många andra Jehovas vittnen ersatte Majas familj det egna födelsedagsfirandet med att fira föräldrarnas bröllopsdag. Det är också ett tillfälle då man ger varandra presenter. Föräldrarna skickade två presenter till henne, en jacka och ett häfte som Majas pappa hade skrivit själv – Boken om Maja. Efter att hon hade läst igenom skriften grät hon floder. Hennes pappa hade aldrig kunnat uttrycka sina känslor för henne på ett liknande sätt förut.
”I Boken om Maja beskriver han hur det hade varit att vara min pappa. Med facit i hand, skriver han, kanske han och mamma skulle ha handlat annorlunda i vissa situationer. För mig verkar sanningen mest ha varit en massa förbud och måsten, men han och mamma har bara velat ge mig vad de själva funnit vara bäst i livet, skriver han. De hade velat ge mig det bästa och han hoppades att han som min pappa fick fortsätta skriva i boken.”
Någon dag efter att Maja fått boken ringde hennes mamma och sade att pappan var sjuk, men att det inte var något att oroa sig för. Ytterligare någon dag senare ringde mamman igen, nu från ett sjukhus, och bad att hon genast skulle komma dit. Pappan var nu svårt sjuk.
När Maja kom till sjukhuset fanns redan några andra släktingar vid pappans säng, men de sade inte ett ord till henne. Pappan var nästan medvetslös, men läkarna trodde att det gick åt rätt håll och därför åkte familjen hem på kvällen. Under hela natten spelade Maja in pappans favoritlåtar på piano. Eftersom hennes pappa älskade när Maja spelade, var tanken att han skulle lyssna på kassettbandet och tillfriskna snabbare.
Men på morgonen i bilen på väg in till sjukhuset, ringde läkaren på mammans mobiltelefon och berättade att pappan just hade dött. Majas första tanke var att hon aldrig hann säga förlåt eller försonas med honom. Hon fick oerhörda skuldkänslor för att hon varit en så dålig dotter. ”När vi sedan kom hem från sjukhuset, efter att ha tagit ett sista farväl av pappa, var det fullt av bilar utanför mitt föräldrahem. Jag förstod att hela huset var fullt av medlemmar i Jehovas vittnen – var skulle jag själv ta vägen? Jag fick ju inte umgås med dem, jag fick inte ens vara där.”
Maja blev så rädd att hon gick runt till baksidan av huset, där den hund som hennes bror hade fått bodde. Maja satte sig gråtande ner och höll om hunden. Några flickor i församlingen såg henne sitta där på marken med hunden och förbarmade sig över henne. De kramade om henne, sade att det inte spelade någon roll att hon egentligen inte fick träffa andra Jehovas vittnen.
”Jag tyckte det var helsjukt – här hade medlemmarna undvikit mig i flera år och skytt mig som pesten och nu kramade de plötsligt om mig! Jag fick panikkänslor och visste inte hur jag skulle bete mig, speciellt inte sedan en del Vittnen kastade sig om halsen på mig, medan andra fortfarande undvek mig.”
Maja ville inte vara kvar och åkte hem till sin pojkvän. Någon vecka senare skulle begravning hållas i salen. Hon hade redan i förväg blivit tillsagd att komma in sist av alla i Rikets sal, för att det inte skulle bli ”så besvärligt” för de andra, som släktingarna uttryckte det. När de övriga begravningsgästerna redan satt i bänkarna var Maja tvungen att gå in helt ensam och sätta sig längst fram bland de närmast anhöriga. Hon var arg under hela begravningen och kunde inte fälla en enda tår, trots att hon var ledsen för sin pappas död.
”Det var ju faktiskt min pappa och jag fick knappt vara med. Och så fort begravningen var slut var jag tvungen att åka hem. Jag kom sist och gick först på min egen pappas begravning. Det kändes väldigt hårt och orättvist.”
Eftersom Maja var utesluten från församlingen förändrades ingenting i hennes sociala situation efter dödsfallet. Hon var helt enkelt tvungen att försöka klara sig på egen hand och efter året på folkhögskola flyttade Maja bort från samhället där hon vuxit upp.
Under några år jobbade hon inom restaurang- och kontorsbranschen, omväxlat med studier på komvux och universitetsstudier i media- och kommunikationsvetenskap, samt religionshistoria. Maja ville inte tänka på det som varit.
Länge trodde hon att hon slutit fred med sin bakgrund i Jehovas vittnen, men det var inte sant. Till exempel anser hon att hon gjort en mängd destruktiva, idiotiska val i sitt liv, i försök att fly problemen eller bara för att överleva. Det kunde till exempel innebära att festa och dricka för mycket i perioder – vilket hon inte alls gör idag – eller ge sig in i värdelösa relationer, där hon blivit både utnyttjad och kränkt.
Idag förstår Maja att bakgrunden i Jehovas vittnen har påverkat henne mycket mer än vad hon har velat erkänna för sig själv.
”Men det som verkligen gör ont är hur tydligt jag saknar grundtryggheten som en familj utgör”, säger hon. ”Och jag som trodde att det inte berörde mig alls, detta att min familj under hela min uppväxt talade om för mig att jag inte var något bra.”
Maja menar att det hela tiden handlar om utanförskap. Hon är vuxen idag, men i hennes kropp bor en fullständigt förtvivlad och övergiven sextonåring. Långa tider av studier eller arbete har slutat med en krasch eftersom hon inte orkat mer. Efter ett tag får hon ny kraft, som när någon säger att hon är stark och har klarat så mycket, och då jobbar hon sig upp igen. Sedan bränner hon ut sig och kraschar igen efter ett tag. Men hittills har hon alltid hittat något positivt för att fortsätta vidare.
Att söka terapi blev så småningom viktigt och nödvändigt för Maja. En sommar var hon sjukskriven för depression och vågade inte gå utanför dörren. Hon hade fått för sig att andra människor skulle må dåligt ifall de såg henne. ”Jag ville ha hjälp att läka mina sår och att sluta handla destruktivt i mitt sökande efter trygghet. Jag behövde få hjälp med att hitta mig själv.” Men att hitta den hjälpen har visat sig vara mycket svårt. Dels är det över lag nästan omöjligt att få samtalsterapi, dels finns det väldigt lite kunskap hos terapeuter om vilka problem en person som är uppväxt i en sekt kan ha. I många fall har Maja bara fått antidepressiva mediciner, vilket hon inte tycker har hjälpt alls.
Efter många turer lyckades hon äntligen få tid hos en terapeut på Serafen i Stockholm. Första gången hon var där fyllde hon i ett formulär på flera sidor, med många extrema frågor, såsom ”hur ofta har du självmordstankar?” Terapeuten ville mest prata om antidepressiva mediciner. Innan de 45 minuterna var slut hann Maja inte berätta så mycket om sig själv. Veckan därpå fick hon till sin besvikelse fylla i samma formulär igen och när det var klart visade det sig att några kryss hade förändrats sedan sist. Terapeuten sade att det var ett positivt tecken och tyckte det såg bättre ut. Sedan ville han öka de antidepressiva medicinerna, trots att Maja sade att de inte hjälpte. När hon sedan äntligen fick börja prata och återuppta samtalet från gången innan hade terapeuten glömt bort hela hennes historia.
”Det var inte OK, tycker jag. Jag sade att jag inte hade något förtroende för honom och att han inte kunde hjälpa mig. Sedan gick jag därifrån.”
Idag har Maja lika dålig kontakt med sin mamma och sina syskon som förut. Hennes syskon har gift sig, men Maja blev aldrig bjuden på bröllopen. Hon har heller aldrig träffat deras barn, sina syskonbarn. Sin storasyster pratade hon med i början av 2005, vilket var första gången på tio år. Idag har systern tre barn, men Maja tycker att hon egentligen inte känner vare sig storasystern eller de andra syskonen längre. Storasystern ringde enbart för att berätta att deras mormor hade dött.”Jag var inte välkommen på begravningen i Rikets sal, även om min mamma sade att de inte kunde hindra mig, eftersom vem som helst har rätt att gå dit.” Vid mormoderns bouppteckning fick Maja en fullmakt hemskickad som hon skrev på och hon var alltså inte välkommen då heller. Majas mamma ringer numera bara ifall det har hänt något stort, som när någon har gift sig eller fått barn. ”Mamma har vid flera tillfällen sagt att det är två i familjen som är döda, och då menar hon mig och min pappa. Det är faktiskt så de ser på mig – som död.”
För inte så länge sedan berättade mamman att en av Majas systrar väntar barn, men Maja har svårt att känna glädje för hennes skull, eller ens känna något alls. Hon undrar bara varför mamman vill att hon ska veta det. Det är ett barn som Maja aldrig kommer att få lära känna eller umgås med. ”Berättar min mamma sådant för att hon vill att jag ska veta vad jag missar?” undrar hon.
I ett senare samtal förstod mamman att Maja inte mådde bra och frågade hur det var. Hennes fråga fick Maja att bryta ihop i telefon och berätta hur hon kämpat så länge och att hon inte hade någon ork kvar. Majas mamma svarade att hon trots allt var mamma: fanns det inget hon kunde göra?
”’Det jag vill ha av dig, det kan du inte ge mig’, svarade jag då.” Mamman svarade att det inte behövde vara så. Maja sade att det enda hon någonsin velat var att få tycka och tänka själv. Priset hon har fått betala för detta har varit mycket högt. ”Jag tror tyvärr inte att hon förstod. Jag tror att hon i sitt eget sinne försöker hålla kvar tanken att det är jag som har lämnat henne och mina syskon. Hon vill inte tänka tanken att det är hon och hela min familj som faktiskt förskjutit mig. Hon fortsätter att babbla på om sin tro och om Jehova och önskar säkert inget annat än att jag ska komma tillbaka.”
Hon misstänker också att mamman är orolig för att Maja ska kontakta andra uteslutna, nu när hon förstår att Maja har det svårt. Hon tänker att de uteslutna ska försöka indoktrinera Maja och få henne att läsa ”avfällingslitteratur”, det vill säga litteratur som är skriven av uteslutna och avhoppare. För hennes mamma skulle det vara fruktansvärt, för då skulle Maja kanske börja se på Jehovas vittnen med helt andra ögon och aldrig komma tillbaka. Eller ännu värre, kanske motarbeta dem. Maja tror att det skulle vara det största sveket hon skulle kunna göra.
”Men min mamma får tro på vad hon vill. Mår hon bra av att vara med i Jehovas vittnen så är det hennes eget val. Jag kommer aldrig att försöka få henne att sluta tro, det är varje människas eget val, även om mina föräldrar aldrig har kunnat förstå det när det gäller mig.”
Maja tror att Jehovas vittnen fyller en väldigt viktig social funktion för hennes mamma. Hon är trygg där, där har hon sina vänner och släktingar och människor som tar hand om henne, speciellt sedan hon blev änka. Maja tror inte heller att syskonen någonsin kommer att lämna Jehovas vittnen. När pappan dog, vilket nu är åtta år sedan, blev banden till församlingen starkare: ”Han var en otroligt stark ledare, klippan som höll ihop familjen, och hans död fick dem att sluta sig samman ännu mer.”
Och även om Maja fick en chans att umgås med sin familj som vanligt igen, vet hon inte ifall hon skulle vilja det. Dels har det gått så lång tid, dels känner hon sig inte trygg med dem, vilket troligen är en känsla som är ömsesidig. Maja litar inte på dem, eftersom de har behandlat henne illa. Det skulle bara kännas falskt.
”De skulle aldrig kunna ha en relation med mig utan att prata om sanningen och sin tro. Jag vill inte höra deras propaganda eller ha med det att göra. Jag kan inte umgås med människor som fortsätter att trycka nålar i mig, som lägger skuld på mig eller hotar med Harmageddon.”
Jag frågar om det är helt uteslutet för henne att försöka prata med sin familj och få dem att ändra sig. Maja menar att man som utesluten, avhoppad eller bara världslig person är dömd att misslyckas om man försöker prata med Jehovas vittnen om deras tro, tvivel eller normer. Dels eftersom de tränas året runt, flera gånger i veckan och dels att de i förväg får lära sig svaren på alla möjliga frågor. Dessutom tillhör ju alla utanför Jehovas vittnen trots allt Satans värld, så varför ska de lyssna på någon därifrån?
”Jag tror att man måste vara medveten om att ett sådant samtal samtidigt är ett test på Vittnets tro. Oftast är det djävulen som ligger bakom alla svårigheter, anser man inom Jehovas vittnen. Därför stålsätter man sig och har man en möjlighet, så förbereds alltid svaren. Att utsättas för svårigheter ger också en ytterligare möjlighet att bevisa att de är starka i tron.”
Maja tycker att något av det värsta med Jehovas vittnen är deras hyckleri. Ett exempel är att äldstebröder åker omkring till församlingar i Sverige och dömer andra Jehovas vittnen i olika kommittéer, trots att dessa äldste ibland inte är några föredömen själva. Jehovas vittnen är inte på något sätt bättre än andra människor, något som hon ibland misstänker att många tror. Även ute i samhället är det många som betraktar Jehovas vittnen som mycket goda medborgare.
”Men självklart finns det fina människor inom Jehovas vittnen också”, tillägger hon.
Hon tror att många stannar kvar inom Jehovas vittnen bara för att det blir enklast så, trots att de egentligen inte tror på ”sanningen”. Deras familj och släktingar finns inom församlingen och det är en behaglig, trygg och skyddad värld. Men, som Maja ser det, också en hycklande värld.
Hon menar att man som Vittne ofta blir oerhört bakbunden och inte får vara den man är. Det skapar kris och man får en sorts splittrad identitet. För egen del kommer Maja aldrig att återvända till Jehovas vittnen och hon har inte mycket kvar av tron på deras sanning.
”Jag får visserligen en rysning i kroppen när naturkatastrofer eller andra hemska saker inträffar. Detta med ’ändens tid’ är så väldigt inpräntat i mig, vilket jag ibland kan tycka är jobbigt. Inte så att jag tänker ’nu kommer Harmageddon’, utan mer en instinktiv magkänsla av obehag och rädsla.”
Maja har också haft någon form av inre strid, när hon tidvis har haft psykiska problem. Då ekar föräldrarnas ord i huvudet: ”man kan inte leva lyckligt i världen, det går bara dåligt när man väljer att leva där.” Maja var ”dum som valde världen”, där hon ändå aldrig kan bli lycklig.”
”Det är kanske därför jag har svårt att visa hur jag egentligen mår. Jag har dåligt samvete för att jag mår dåligt, helt enkelt.”
Om Maja kunde möta sig själv som sextonåring, vad skulle hon då säga? ”Jag skulle säga att jag är helt normal och att det är ett friskhetstecken att ifrågasätta och tänka själv.” Att däremot möta en verklig sextonårig flicka som är Jehovas vittne är inte lika enkelt, menar hon. Hon vet vilken skam det skulle vara för flickan att prata med en utesluten avfälling och vilken skuld hon skulle känna mot sina föräldrar. Idag har Maja träffat en ny terapeut som hon tror kan hjälpa henne, för terapeuten har erfarenhet och kunskap inom området. Maja hoppas också mycket på att en självhjälpsgrupp regelbundet kan komma igång i Stockholm.
Att uteslutna och avhoppare träffas för att söka tröst hos varandra förkastas helt inom Jehovas vittnen och det är en syn som Maja växte upp med. Inom Vittnena finns det få saker som är värre än att bli utesluten, men i så fall skulle det vara att kontakta andra uteslutna eller avhoppare. Man menar att det inte alls är synd om dem som blivit uteslutna eller som har hoppat av, eftersom de själva har valt det och kände till konsekvenserna. Den enda orsaken till att avhoppare och uteslutna söker upp varandra är för att motarbeta Jehovas vittnen och därför är dessa människor alltid mycket farliga.
Märkligt nog fanns denna syn kvar hos Maja ända till några månader innan intervjutillfället. Under de tio år Maja varit utanför Jehovas vittnen har hon aldrig försökt ta kontakt med andra avhoppare eller ens ifrågasatt ifall det stämde att avhoppare enbart träffades för att de ville motarbeta Vittnena.
”På den första träffen i Stockholm fick vi först berätta lite om oss själva och alla nickade och bekräftade det som sades, vilket kändes väldigt skönt. Alla verkade förstå. De hade mått precis som jag själv och visste exakt hur det kändes. Senare försökte jag förklara känslan för mina andra vänner; när dina föräldrar klappar dig om ryggen och säger att du är jättebra – det finns nästan ingenting som känns så bra som det, eftersom man hela tiden omedvetet söker föräldrarnas bekräftelse. Jag har nästan aldrig fått och kommer aldrig mer få den bekräftelsen av mina egna föräldrar, men nu finns det andra möjligheter för mig. Jag vet inte var någonstans på vägen jag befinner mig, men jag har börjat och det känns väldigt bra.”
Med hjälp av den nya och mycket professionella terapeuten har Maja nu bland annat fått hjälp att nå fram till en punkt där även kärleken och förståelsen till den egna familjen finns med. Men det viktigaste för henne idag är att hon hittar sin sanna och äkta identitet. ”Jag vill bli älskad och accepterad för den jag är. Med detta kompromissar jag inte”, säger hon.