När jag går över det soliga förortstorget i början av maj 2006 är det runt lunchtid och jag trängs med människor av olika nationaliteter. Många av kvinnorna har långa klänningar och täckande slöjor, även de små flickorna som kvinnorna håller i handen. I mitten av torget dignar fruktstånden och Agnes har i förväg tipsat mig att det verkligen lönar sig att handla här, men jag tvingas skynda förbi för att komma i tid till vårt möte.
Socialtjänsten har sina lokaler en trappa upp i ett hus på torget och där arbetar Agnes som socialsekreterare. Men vi ska träffas för att prata om hennes uppväxt i Jehovas vittnen. Agnes möter mig i korridoren och jag blir lite förvånad av att hon ser så ung ut. Hon har långt, ljust hår och är klädd i jeans och broderad skjorta. Trots att jag vet att hon är fyllda fyrtio år, ser hon inte ut att vara en dag över trettio. Definitivt långt ifrån den traditionella bild av hur en ”socialtant” ska se ut. Jag förstår att hennes klienter – de flesta är unga män mellan 18 och 25 – känner sig trygga med henne.
Vi går först och tar varsin kopp kaffe i köket innan jag slår mig ner i besöksfåtöljen på hennes rum. På det lilla bordet framför mig finns en skål med något som först ser ut som färgglada karameller, men jag slänger snabbt tillbaka dem när jag ser vad det är. Det är små kondompaket i olika färger och vi skrattar båda åt mitt pinsamma misstag. Skålens innehåll fyller troligen ett vällovligt syfte, då Agnes klienter är unga, oftast brottsbelastade och missbrukande unga män.
Jag berättar att jag på vägen dit hade sett så många heltäckta kvinnor och små flickor på torget. ”Jag kan faktiskt se många likheter, när jag jämför min egen uppväxt inom Jehovas vittnen med många av dessa flickor som lever i den här hederskulturen”, säger Agnes då. ”Man får inte klä sig som man vill, man får inte umgås med dem man vill, man får inte delta i olika aktiviteter i skolan, som discon och utflykter. Man fick aldrig vara med, helt enkelt. Inom hederskulturen kan det vara en morbror eller farfar som styr, hos oss var det de äldste i församlingen. Jag känner igen allting.”
En av Agnes bästa vänner är uppvuxen inom en muslimsk hederskultur och blev bortgift när hon, femton år gammal, skickades till Turkiet. Idag är hon skild och väninnans frigörelse startade med att hon började studera på universitetet, där Agnes för första gången träffade henne.
”I början var hon mer som en liten turkisk flicka, inte alls som vi andra.” Precis som många som vuxit upp i sekter var väninnan ovetande om det mesta, och aningslös. Hon förstod till exempel inte vissa ord, självklara sammanhang eller det sociala spelet, och hon var allmänt sett väldigt naiv.”Själv var jag varken naiv eller ovetande, trots min uppväxt i Jehovas vittnen, eftersom jag var tvungen att gå den hårda vägen.”
Agnes anser att en stor, om inte den största, anledningen till att hon började missbruka droger, var hennes uppväxt. Under tio års tid blev hon dessutom sexuellt utnyttjad av en person i församlingen. Men Agnes vill börja från början. Hon och hennes två syskon är infödda Jehovas vittnen. I familjen var det främst hennes mamma som var starkt engagerad, sedan följde även syskonen i samma fotspår. Agnes pappa var passiv medlem, men accepterade läran. Även de närmaste släktingarna var med. De första elva åren bodde familjen i en lägenhet i en Stockholmsförort. Där hade Agnes sin bästa kompis Anna, som hon umgicks flitigt med, i princip varje dag från ettan till trean.
”Men sedan uppdagades det att jag aldrig hade berättat för Anna att jag var Jehovas vittne. Det blev ett fruktansvärt liv hemma, eftersom man ju absolut skulle göra det som Vittne.”
Agnes minns denna händelse starkt än idag. Det var långa och arga diskussioner i hemmet, eftersom hennes familj inte förstod hur hon kunde förneka sin identitet – det var bland det värsta hon kunde göra. Flera gånger blev Agnes utskälld för att hon hade hemlighållit sin identitet som Jehovas vittne för sin bästa kompis. Själv minns hon inte att hon på något vis medvetet hade försökt undanhålla det.
”I den åldern är det ju en massa andra saker som är viktigare när man pratar och leker med varandra”, säger Agnes. ”Mamma tvingade mig sedan att berätta för Anna att jag var Jehovas vittne. Jag mådde dåligt av det, eftersom jag skämdes över att jag hamnade så mycket utanför.”
Samma känsla fanns i skolan. ”Som när det var blodpudding till lunch och jag försökte viska till mattanterna, när jag stod i matkön med alla andra barn, ’jag äter inte blodpudding, jag är ett Jehovas vittne’. Mattanten ropade högt ut till köket att jag skulle ha annan mat och från köket ropade de högt tillbaka ’Varför då?’. Hela kön stirrade på mig och jag skämdes oerhört när mattanten gav svaret lika högt. ”
Det var också jobbigt när julen närmade sig, med alla roliga aktiviteter i skolan som hon inte fick vara med på. Och även efter jul när alla i klassen skulle räkna upp vad de hade fått i julklapp.
Agnes tycker idag att hela uppväxten till stor del bestod av att sitta på möten eller knacka dörr. Hon var tvungen att knacka dörr som alla andra Vittnen, men tyckte med få undantag om det. Hon menar att det var tur att hon aldrig blev döpt, för då skänker man definitivt sitt liv till Jehova.
”Jag har alltid protesterat, det ligger nog i min natur. Har det med tvång att göra, säger jag emot direkt.”
De enda riktigt ljusa minnena Agnes har från sin barndom är när hon som elvaåring fick bo en sommar hos en annan familj som var Jehovas vittnen och där pappan i familjen var en äldste.
”Den sommaren var en av de få gånger som jag mådde bra”, säger hon. ”Helt plötsligt blev jag sedd och fick ta riktigt mycket ansvar, som att gå ut och predika i ett eget distrikt.”
Agnes kläddes upp i fina kläder, en klänning och en sjömansmössa och gick runt i ”sitt” villakvarter och knackade dörr och predikade. ”Jag sålde ju som smör, förstås. Jag tror att jag pratade någonting om barnmisshandel, märkligt nog, och människor tyckte jag var så näpen.”
Hon fick väldigt mycket uppmuntran hos sin sommarfamilj, blev sedd och fick vara delaktig på ett helt annat sätt än tidigare. ”Bara det att vuxna människor såg mig var positivt. Jag hade aldrig blivit sedd hemma, även om mina syskon nog skulle tycka annorlunda. De tycker säkert att jag var väldigt bortskämd, yngst som jag var.”
Den sommaren i Helsingborg var den enda gång som hon tyckte det var roligt att vara ett Jehovas vittne och vara del av sanningen. Då kände Agnes att det var något hon ville fortsätta med, men hon hann inte mer än komma hem igen innan allt blev lika hemskt igen.
Under sommaren hade Agnes familj nämligen flyttat, vilket hon hade fått veta i ett brev från sin mamma. Utan att ha fått en chans att säga adjö till sina kompisar och bästa vännen Anna, fick Agnes börja höstterminen i en skola norr om Stockholm. Tillsammans med de äldste i församlingen hade hennes mamma också beslutat att hon skulle få gå i samma klass som en annan flicka från församlingen, en flicka som Agnes avskydde. ”Jag tyckte faktiskt aldrig om barnen i Jehovas vittnen”, säger Agnes. ”Det berodde säkert på att vi alltid skulle spionera och hålla koll på varandra.”
Redan från början kände sig Agnes utanför och udda i sin nya klass, mycket beroende på att omgivningen, säkert i all välmening, föste ihop Agnes med den andra flickan från Jehovas vittnen. Tillsammans skulle flickorna exempelvis hålla ett föredrag om sin församling. ”Det var väldigt jobbigt för mig att stå där, framför en ny klass, och försöka förklara fullständigt obegripliga saker, som varför vi vägrar blodtransfusion eller varför vi inte firar jul. Det är nog mitt värsta minne från skolan.”
Men hon blev aldrig mobbad och hon lekte alltid med de andra barnen, trots att den andra flickan alltid skvallrade om det för sina föräldrar. Flickans familj ansågs dessutom finare och hade högre status än Agnes familj, eftersom båda föräldrarna var med. På den tiden var synen på ensamstående mammor i församlingen väldigt föraktfull och Agnes mamma ansågs vara ensamstående, eftersom Agnes pappa var passiv medlem.
”Vid denna tidpunkt började jag bli ganska trasig på grund av de sexuella övergreppen jag utsattes för. Jag blev alltmer aggressiv, hamnade i slagsmål och kände hela tiden detta utanförskap.”
Även andra händelser, som att få glasögon, var jobbiga och en massa saker lades på hög. Men ingen i skolan vare sig pratade med eller såg henne.
När Agnes eller de andra syskonen inte var tillräckligt engagerade i studierna fick de stryk, exempelvis med ett bälte. Då fick de lägga sig på sängen eller, när Agnes var yngre, över mammans knä. Många barn i församlingen fick stryk av sina föräldrar, så hon tyckte inte att det var något konstigt med det. ”Mamma gav oss åtminstone aldrig stryk offentligt, men hon var mer raffinerad i sitt sätt. Hon kunde säga: ’När vi kommer hem, då ska du få stryk!’ och sedan fortsatte hon att pladdra med sina väninnor i flera timmar. Jag blev ju helt förstörd och gick bara och väntade på att komma hem och bli slagen.”
Agnes säger att hennes mamma inte var frisk och att hon var drabbad av sin egen barndom. I syskonens skola uppmärksammades situationen till viss del och skolpersonalen ville till exempel anmäla mamman för barnmisshandel, men någon anmälan gjordes aldrig. ”Min mamma var hård och vi syskon fick utstå en hel del. Hon slog oss väldigt mycket. Jag har varit tvungen att gå i terapi i nio år, till en del beroende på detta.”
Någonting som har präglat Agnes barndom är tron på demoner och Satan. Det var någonting hon och hela familjen trodde på, speciellt mamman. Demoner var något hemskt och farligt. Det pratades aldrig om några änglar, det talades bara om hemska demoner, både på möten och hemma. ”När det misstänktes att det fanns demoner i närheten fick vi lära oss att gå runt och ropa ’Jehova’ högt flera gånger, för att skrämma bort dem”, berättar Agnes. ”Ofta hade jag sådan ångest att jag inte kunde sova. Någon ville mig illa, trodde jag, och jag såg inom mig hur någon smög sig på mig.”
Idag tror Agnes att hennes rädsla för demoner också berodde på övergreppen, vilka hon hela tiden förträngde. Rädslan skapade också verkliga problem för henne. ”Framförallt innebar det att jag inte kunde vara ensam hemma. Speciellt när jag var liten vågade jag aldrig det. Det kändes som att någon var i lägenheten och ville skada mig. För mig var det så klart demoner.”
Saken blev inte bättre av att hennes mamma använde hennes rädsla för demoner som en bestraffningsmetod. När Agnes hade gjort något dumt beslöt mamman ibland att hon skulle vara ensam hemma några timmar som straff. Eftersom det främst var mamman som matade barnen med tron på demoner, visste hon hur rädd Agnes var. ”Jag kommer ihåg att jag satt vid ytterdörren och grät i flera timmar. En annan gång gick jag hem till min klasskompis klockan sju på morgonen, bara för att jag inte vågade vara ensam hemma.”
Idag kallar Agnes det här för ”inplanterad fruktan”. Det har präglat henne för livet. Hon kan fortfarande känna, om inte rädsla, så en respekt för mörka krafter, vilket hon tycker är mycket obehagligt. Mamman präglade henne också med uttrycket ”om inte jag ser vad du gör, så ser Jehova!” vilket Agnes fortfarande kan höra inom sig: ”Jag kan ännu idag känna mig iakttagen när jag är ensam hemma. Jag kan inte riktigt koppla av. Det är så starkt, denna känsla av att vara iakttagen – Jehova ser allt och han ser bara allt som man gör fel.”
Under barndomen fanns hela tiden ett hot: ”gör du så där, kommer du inte till paradiset. Alla andra kommer till paradiset, men inte du.” Agnes tycker att det är en form av barnmisshandel att få höra något sådant under hela sin uppväxt. Att hela tiden känna denna skräck.
”Jag kommer ihåg när flyglarmet testades första måndagen i varje månad”, säger hon. ”Jag blev helt vettskrämd, trodde att jag skulle dö och visste inte vart jag skulle ta vägen. För mig var det Harmageddon, jordens undergång, och jag trodde att det skulle bli krig. Men jag skulle inte få komma till paradiset tillsammans med alla andra, eftersom jag hade gjort något som var fel. Istället skulle jag dö.”
När Agnes var tolv år valde hennes mamma att lämna Jehovas vittnen. ”Dagen när min mamma lämnade Jehovas vittnen, det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Sedan följde en väldig revolt från min sida, då jag äntligen skulle slippa umgänget i Jehovas vittnen och kunna få en sorts frihet.”
Eftersom Agnes intresse för Vittnenas sanning inte längre var så stort, ordnade församlingen så att en äldre, manlig medlem skulle komma och studera texterna med henne. Han kom en gång i veckan, vilket hon tyckte var både tråkigt och ointressant. ”Jag hatade det, det var hemskt att sitta där med den där gubben”, säger hon.
Agnes berättar sedan om mannen som började förgripa sig på henne när hon var fem år. Han fortsatte tills Agnes var i tonåren, men ingen i familjen anade någonting om övergreppen. Han är fortfarande en aktiv medlem i Jehovas vittnen. ”Idag anser jag att det inte finns ett bättre ställe för sexuella övergrepp på barn, än i organisationer som Jehovas vittnen. Ett slutet sällskap där man kan gömma sig och en perfekt grupp för en massa perversa saker. Dessutom är det väldigt vanligt med fysisk misshandel.”
SVT:s Uppdrag granskning sände våren 2003 och våren 2004 programmet Jehovas vittnen skyddar pedofiler, vilket avslöjade att Jehovas vittnen håller egna ”rättegångar” där offer och gärningsmän ska försonas. Programmet menade också att Jehovas vittnen hellre skyddar sitt anseende än polisanmäler sexuella övergrepp mot barn inom församlingen. Detta var inte något som gjorde Agnes speciellt förvånad. Även om hon hade avslöjat de sexuella övergreppen för församlingens äldste, hade det med största sannolikhet inte förändrat situationen, det är hon nästan helt säker på.
Hur är det då om den som lider beslutar sig för att han skall framföra en anklagelse? Då kan de båda äldstebröderna ge honom rådet att hanpersonligen bör ta kontakt med den anklagade och resonera om
saken i linje med principen i Matteus 18:15. /…/
Om den anklagade erkänner, kan de båda äldstebröderna behandla ärendet ytterligare i enlighet med Bibelns principer.
Om den anklagade tillbakavisar anklagelsen, bör äldstebröderna förklara för honom att inget mer kan göras i saken och församlingen fortsätter att betrakta honom som oskyldig.
I Bibeln sägs det att det måste finnas två eller tre vittnen innan man kan vidta några åtgärder. (2 Korinthierna 13:1, 1 Timoteus 5:19)
Vakttornet, 1 november 1995, s. 25–29.
Först för några år sedan konfronterade Agnes honom. Han erkände visserligen, men ”som en förövare”, som Agnes säger. Med det menar hon att han inte lade någon skuld på sig själv, utan pratade om vad ”hon” och ”vi” hade gjort, trots att hon själv bara var ett barn. Efter ett av övergreppen, när Agnes var tretton år, var hon inte sig själv och händelsen blev någon form av negativ vändning för henne. I skolan efteråt frågade hon sin bästa kompis ifall mannen verkligen fick göra så med henne.
”Min bästa väninna blev förstås chockad och blev som en tigrinna när det gällde att skydda mig. Jag hade nog inte suttit här idag, ifall hon inte hade funnits”, säger Agnes. ”Hon var min livlina. Efteråt har hon berättat en massa saker jag själv glömt bort, till exempel att jag var väldigt aggressiv och jobbig. Det är konstigt, men själv minns jag mig som tyst och stum vid den tiden.”
Under sin tonårsperiod började Agnes dricka mycket. Hon var alltid den som var mest berusad. Femton år gammal blev hon våldtagen och sedan utsatt för ett våldtäktsförsök.
Agnes började umgås i kriminella kretsar och blev dömd till några månaders fängelse för en mindre förseelse. I fängelset hittade hon nya bekantskaper och blev ihop med en kille. ”Vi var fem unga tjejer på kvinnoavdelningen och runtomkring oss var det 45 kriminella killar. Numera har kriminalvården frångått denna modell, som tur är. Vi var fruktansvärt utsatta och blev utnyttjade av de intagna männen, men vakterna tyckte att modellen var väldigt bra, eftersom det blev så lugnt. Det var absolut inte någon bra miljö för en tjej att komma till.”
Genom den nye pojkvännen, som hon sedan bodde ihop med, kom Agnes i kontakt med droger. Det sprang mycket folk i lägenheten och det fanns hela tiden knark runtomkring henne. Till en början kunde Agnes stå emot, trots att alla trugade henne. Men efter fängelsestraffet kändes det som att det sista självförtroendet försvann. Vem ville ha henne nu? Så en dag bestämde hon sig för att pröva amfetamin intravenöst.
”För mig var det som att komma till himlen. Helt plötsligt försvann all min smärta, allt blev lugnt och alla bitar föll på plats. Det var alltså så här det kändes att må bra! Jag hade inte orkat leva länge till, då jag hade en sådan smärta inombords, jag var så demolerad och förstörd. Amfetamin blev ett sätt att överleva.”
Därefter tog Agnes allt i drogväg, förutom heroin. Det blev mycket tabletter och hasch för att reglera amfetaminet. Hennes aggressivitet ökade alltmer och hon hamnade i flera slagsmål i missbrukarkretsar. Agnes hade också vapen hemma och ifall någon bråkade med henne skulle hon inte ha tvekat en sekund att sätta en kula i knäet på den personen, det förstår hon idag.
Fallet till botten gick sedan väldigt fort – ett år efter att Agnes hade muckat från fängelset hamnade hon på ett behandlingshem. ”Men jag skrev ut mig själv därifrån efter fyra och en halv månad”, säger hon. ”Det var samma sak på behandlingshemmet som i fängelset – de hade inte en tanke på att tjejer har andra behov än killar i samma situation. De drog alla över en kam.”
På behandlingshemmet gick Agnes i transaktionsanalys tillsammans med killar och hon hade bara manliga terapeuter. Ju aggressivare killarna i gruppen var och ju fler psykopatiska drag de hade, desto mer intresserad och kär blev Agnes. ”Fram tills jag slutade missbruka droger har jag bara varit ihop med män som har varit psykopater”, berättar Agnes. ”Jag älskade psykopater och känner igen dem på en gång. Fortfarande idag kan jag känna mig stimulerad när jag träffar en psykopat, men jag ser ju vad det är och går aldrig in i en psykopatrelation igen. Men känslan finns där hos mig.”
Vad är det med psykopater som du tycker är så stimulerande? frågar jag.
”Att de ofta är socialt kompetenta och charmerande”, förklarar Agnes. ”De har en speciell utstrålning, en form av farlighet och destruktivitet.” Hon säger att hon alltid har haft den här dragningen och tror kanske att det på något sätt kan bero på hennes uppväxt.
Efter Uppdrag gransknings program om sexuella övergrepp ringde mannen plötsligt upp Agnes och ville prata. Han var mycket upprörd.”Han var oerhört stressad och tyckte allt var så hemskt, sade han. Sedan ringde han flera gånger och mådde alltid väldigt dåligt.” Till slut kände Agnes att det nästan blev som ytterligare övergrepp på henne, eftersom hon hela tiden försökte trösta och förstå honom. Hon kunde inte hjälpa honom mer. ”Jag ville inte att han skulle ringa mig och jag sade till honom att jag inte orkade längre. Jag kunde inte tycka synd om honom och ha en massa förståelse. Jag orkade bara inte det.”
En bidragande orsak till att Agnes konfronterat honom så många år efteråt, är att hon någonstans inom sig längtade efter en sund relation med människorna omkring sig. ”Min familj var så oerhört dysfunktionell och jag har alltid känt mig så fruktansvärt rotlös. För mig har familjen och släkten varit väldigt viktiga, men jag har aldrig fått det här sammanhanget.”
Idag har Agnes en bra relation med de syskon som har lämnat Jehovas vittnen. Kontakten med föräldrarna är däremot begränsad och det är nästan alltid hon som ringer dem. ”Jag har medvetet valt att fortsätta ha kontakt med mina föräldrar, för den dagen de dör vill jag i alla fall inte känna att jag inte har försökt.” Men Agnes föräldrar har alltid varit mycket tuffa mot henne. De har tyckt att hon får stå sitt kast. ”Visst, jag har gjort en massa dåliga saker och dåliga val i mitt liv, ända sedan jag var tonåring. Jag har till exempel varit kriminell, sprutnarkoman, suttit i fängelse och använt min kropp för att få droger.
Men Agnes menar att hennes föräldrar varken kunde eller ville förstå varför. Hon tycker att man som förälder måste försöka ta reda på orsaken och vilja hjälpa sitt barn ifall det inte mår bra. Men hennes föräldrar brydde sig inte på det viset. De försökte i och för sig placera Agnes på olika behandlingshem, men ville aldrig hälsa på.
När Agnes under en period försökte sluta knarka hade de kontakt med varandra. Då berättade Agnes för föräldrarna att det inte var lätt att vara tjej i knarksvängen. Hon berättade sanningen, att tjejer får mycket stryk, blir ett objekt för killarna och utnyttjas mycket. Agnes kommer ihåg sin mammas svar än idag. ”Hon svarade att hon minsann inte heller hade haft det så lätt med äldstebröderna i församlingen.
Min mamma jämförde alltså de äldste i Jehovas vittnen och deras behandling av henne med mina upplevelser som knarktjej! Verkligen en mycket skev jämförelse, men den säger också mycket om hur Jehovas vittnen behandlade min mamma.”
Under lång tid var föräldrarnas inställning att Agnes från tretton eller fjorton års ålder, då hon i princip lämnade Jehovas vittnen, skulle ha tagit fullständigt ansvar för sig själv. ”Jag blev arg och sade till sist ifrån att jag verkligen inte hade valt det livet själv”, säger Agnes. ”Deras inställning gjorde att jag kände att nu fick det vara nog. Jag blev så trött på att höra en massa anklagelser om saker, som jag faktiskt inte enbart själv var skyldig till.”
För första gången berättade Agnes då för sina föräldrar om de sexuella övergreppen. Förhoppningsvis fick det dem att börja inse hur utsatt Agnes varit under hela sin uppväxt. ”Övergreppen är det största skälet att mitt liv blivit så destruktivt.”
Däremot har Agnes valt att inte anmäla sin förövare. ”Jag känner att jag inte kan göra någonting mot honom, utan jag hoppas bara att hans egen gud straffar honom. Visst kan jag förstå att han också är ett offer, men vem är inte det? För mig är det en stor process och jag kommer aldrig att förlåta honom, men jag har börjat acceptera vad som har hänt.”
Vad skulle hon säga till ett ex-Jehovas vittne som vill försöka bli befriad från sektens religiösa doktriner?
”Jag vet faktiskt inte hur jag kan hjälpa till, ärligt talat. Det var så mycket lättare för mig att lämna än för så många andra, eftersom jag inte tyckte om Jehovas vittnen och ’sanningen’. Jag gillade det aldrig, tyckte aldrig att det var kul.” Men hon förstår att en stor del av problemet är relationen till Gud. Vad ska de göra med den? Hon tror att det är där som all skuld och skam ligger. ”Du sviker ju Jehova eftersom du lämnar, går ur eller blir utesluten. Man tror ju helt och fullt på att man ska få komma till paradiset, men genom att gå ur eller bli utesluten har man avsagt sig det. Det är en väldigt stor sak.”
Problemet för dem som har vuxit upp med Jehovas vittnen, för att sedan lämna dem, är större än för dem som går med i vuxen ålder. De som varit med sedan barnsben har inte någon annan grund att stå på. ”Det är förstås mycket starkare att växa upp i detta, än när man går in i det som vuxen”, säger Agnes. ”Man känner inte till någon annan struktur.” Hon tror att lösningen kan vara att bygga upp ett nätverk runt omkring, eftersom man förlorar allting när man lämnar församlingen. ”Du blir helt ensam.”
Agnes säger också att hon själv inte har gjort upp med sin gud. Hon undrar till exempel var Gud fanns när allt det här hände henne. Hon önskar att hon på något sätt kunde få ett lugn och en frid. Hon är inte ateist idag, utan försöker vara andlig på något vis, även om hon menar att hon är skadad även där.
”Jag önskar att jag kunde bli frälst eller hitta hem, men det går inte, det fungerar inte för mig. En vanlig kyrka skulle jag absolut inte kunna gå in i, det är alldeles för hierarkiskt för mig.” Idag är Agnes stolt över sig själv och tycker att hon trots allt har fått till saker och ting bra i livet. Hon föreläser till och med i olika sammanhang om drogmissbruket och sin uppväxt. För det mesta känner hon sig inte bitter, bara ibland kan det hända. Framförallt när hon konstaterar att hon inte tycker sig klara av ett förhållande, eller det faktum att hon inte har några barn. ”Jag tror inte jag klarar av att ha en relation, eftersom jag har för mycket skador. Och jag vet faktiskt inte heller om jag klarar av att ha barn, det är jag jätterädd för.”
Men hon har börjat acceptera det som har varit och hon vet att hon får ut andra bra saker i livet. ”Idag har jag kommit någonstans, gör det jag tycker om och är tillfreds. Jag gillar mitt liv idag.”
Jehovas vittnens grundare hette Charles T. Russell (1852–1916). Han kom från Pittsburgh, Pennsylvania i USA, där han valdes till pastor i en grupp som kallades Dawn Bible Students. De trodde på domedagen Harmageddon – en profetia om jordens snara undergång, samt att Jesus snart skulle återkomma för att upprätta det tusenåriga Gudsriket.
Russell delade denna profetia med många andra religiösa förkunnare vid den här tiden och mycket av innehållet i hans läror var påverkat av exempelvis Sjundedagsadventisterna. Russell ansåg sig ha räknat ut att domedagen skulle inträffa under år 1874, dels genom att studera Bibeln och dels genom egna matematiska beräkningar av den stora pyramiden i Giza, Egypten.
När hans profetia om domedagen visade sig vara felaktig, sade Russell istället att Guds närvaro visserligen hade återvänt till jorden år 1874, men att Gud skulle vara fysiskt närvarande först år 1914.
Genom tidningen Watchtower, som kom ut första gången 1879, spreds Russells läror i USA och vidare till Europa. År 1881 etablerades Zion’s Watch Tower Tract Society, men redan 1884 ändrades namnet till Watchtower Bible and Tract Society, på svenska Bibel- och traktatsällskapet Vakttornet, det officiella namnet än idag. Efter att ha författat olika bibeltolkningar skrev Russell flera böcker om den nya profetian om domedagen och Jesus återkomst år 1914. Även idag anser Jehovas vittnen att Jesus kom tillbaka till jorden 1914, men att återkomsten var osynlig och att ”de sista dagarna” påbörjades vid denna tid. Man anser att första världskrigets utbrott 1914 är den händelse som bekräftar profetian.
Russell dog 1916 och efterträddes av Joseph F. Rutherford (1869–1942), tidigare rörelsens juridiska ombud. Han hade arbetat som allmän åklagare och vid några tillfällen som domare och kallades därför allmänt för Judge Rutherford. 1920 gav Rutherford ut boken Millions Now Living Will Never Die, en viktig bok för Jehovas vittnen och som ibland fortfarande används inom rörelsen.
Samma år skrev Rutherford också profetian om att Bibelns Abraham, Isak och Jakob fysiskt sett skulle återvända till jorden år 1925. Av det skälet lät Watchtower Society bygga ett stort hus i San Diego för profeternas återkomst. Huset kallades Beth-Sarin och där bodde sedan Rutherford själv fram till sin död 1942.
Rutherford styrde Watchtower Society med fast hand under sina år som president och skapade en global och mycket centraliserad organisation. Det var bland annat han som införde att medlemmarna måste läsa och studera artiklarna i tidningen Watchtower (på svenska Vakttornet) mycket noga. 1931 blev Jehovas vittnen en del av det officiella namnet på rörelsen.
Watchtower Societys och Jehovas vittnens tredje VD hette Nathan Homer Knorr (1905–1977) och han efterträdde Rutherford vid dennes död. Han lät ge ut Vakttornssällskapets egen bibelöversättning, införde mer systematisk dörrknackning för medlemmarna samt överlät mer makt till Jehovas vittnens styrande råd.
Organisationen Watchtower Society och Jehovas vittnen leds idag av en president och en stark så kallad ”styrande krets”, bestående av tolv äldre män som träffas varje vecka. Den 28 maj 2005 bestod den styrande kretsen av följande tolv män: John Barr, Carey Barber, Samuel Herd, Geoffrey Jackson, Theodore Jaracz, Steven Lett, Gerrit Lösch, Anthony Morris, Guy Pierce, Albert Schroeder, David Splane och Daniel Sydlik.
Den styrande kretsen anses ha upprättat en speciell kanal till Gud och är därmed tillsatta av honom. Dessa tolv män fattar alla beslut beträffande läran och medlemmarnas levnadsregler. Man har ingen demokratisk struktur, utan den styrande kretsen framhåller istället den egna styrelseformen, kallad teokrati – styrd av Gud.
Ledarna på alla arbetsnivåer tillsätts uppifrån. På högkvarteret i Brooklyn finns fem speciella kommittéer – Tjänstekommittén, Textkommittén, Utgivningskommittén, Undervisningskommittén och Ordförandekommittén. Dessa kommittéer hjälper bland annat ledningen i deras beslutsfattande om exempelvis enskilda medlemmar eller gällande policy.
Den styrande kretsen kontrollerar också allt som skrivs och publiceras, framförallt i tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Inget område i de enskilda Vittnenas liv är för obetydligt för att inte tas upp och regleras, exempelvis vad de får läsa, vem de får umgås med, var de får arbeta och vilka fritidssysselsättningar de får ha. Till och med medlemmarnas val av kläder, hårvård och sexuella metoder finns det anvisningar om.
Huvudkontoret finns i Brooklyn, New York, och kallas Bethel, vilket betyder Guds hus. Huvudkvarteret består av sammanlagt 36 byggnader, med ett uppskattat värde på 190 miljoner dollar (1996). Förutom byggnaderna i New York äger Watchtower Society och Jehovas vittnen fastigheter och lantegendomar i staten New York.
Jehovas vittnen är verksamma i 232 länder, har 5,1 miljoner medlemmar (1997). Det finns avdelningskontor i cirka 100 länder, som inför den styrande kretsen ansvarar för sitt lands eller flera länders verksamhet.
Två gånger i månaden kommer tidningarna Vakttornet och Vakna! ut. Genom dessa publikationer kan ledningen förmedla och sprida sina doktriner, då tidningarna är obligatorisk läsning för medlemmarna och innehållet förhörs vid ett veckomöte. Tidningarna är i princip likadana på alla språk.
Vakttornet har en upplaga på cirka 25 miljoner exemplar och ges ut på 148 språk, Vakna! har en upplaga på cirka 22 miljoner exemplar och ges ut på 87 olika språk. Det är de två mest spridda tidskrifterna i världen. Förutom tidningarna produceras och distribueras bland annat böcker, biblar, CD-skivor och filmer, också på alla språk.
Jehovas vittnen är välkända men ändå okända. Få människor känner till vad Vittnena egentligen tror på, förutom att de predikar från dörr till dörr och hellre dör än får en blodtransfusion. I korthet kan Jehovas vittnens tro sammanfattas med övertygelsen om deras egen framtid i paradiset på jorden, som kommer att skapas av Jehova efter det att vår nuvarande värld gått under. De tror på ett nytt, fridfullt, evigt och lyckligt liv, fritt från både ondska, död, sjukdomar och ekonomiska problem, i samklang med djur och natur.
Deras nuvarande tillvaro är bara en nödvändig transportsträcka till det verkliga och sanna livet efter Harmageddon, då alla jordens invånare förutom Jehovas vittnen kommer att gå under. De tror och hoppas att detta kommer att inträffa mycket snart. Fram till den dagen kämpar Jehovas vittnen mot den onda världen och försöker hålla sig så långt bort från allt som är världsligt, inklusive samhällets övriga invånare, som helt och hållet anses vara styrda av Satan själv.
Det eviga livet i paradiset beror på ifall medlemmarna följer reglerna och kan motstå de av Satan styrda världsliga frestelserna. Förlorar de kampen återstår bara att förgöras och gå under med resten av mänskligheten, ensam och utan något hopp för framtiden.
De firar varken födelsedagar eller högtider som lucia, jul, alla helgons dag, nyår, påsk, valborgsmässoafton, mors eller fars dag eller nationaldagen. Födelsedagsfirande anses vara en hednisk sedvänja, dessutom blir det överdriven och olämplig uppmärksamhet riktad mot en person. Samtliga högtider, förutom lucia och nationaldagen, anses ha ett hedniskt ursprung.
Luciafirandet är inte lämpligt eftersom det sker till minnet av ett katolskt helgon och att fira nationaldagen anses vara tillbedjan. Ett Jehovas vittne ska inte ta del av aktiviteter runtomkring dessa händelser, till exempel att sjunga, spela musik, spela en pjäs, gå i parad, rita bilder, vara med på fester, äta eller dricka.
Jehovas vittnen gav 1984 ut ett 30-sidigt informationshäfte som delades ut till lärare och skolledning, Skolan och Jehovas vittnen. Syftet var, enligt häftets förord, att underlätta förståelsen och samarbetet mellan Jehovas vittnen och skolan.
I skriften förklaras att barnens främsta mål i livet är att effektivt tjäna som Guds ords förkunnare, därför läser de inte vidare efter grundskolan utan väljer ofta utbildningsvägar som på relativt kort tid kan ge dem ett arbete. Att barnen ska vara avskilda från världens skadliga inflytande i skolan, då ”hela världen ligger i den Ondes våld”, är för att de vill skydda sina barn från skadliga levnadssätt.
Vidare förklarar man att föräldrarna följer Bibelns moralnormer och rekommenderar att boken Din ungdom – hur du får ut det bästa av den rekvireras och läses av läraren och skolledningen. Sedan beskrivs Jehovas vittnens moralnormer mer detaljerat, inom till exempel ämnen som ”stadigt sällskap” och ”föräktenskapligt sexuellt umgänge”. Att gå och hålla varandra i handen på skolgården eller ”uppföra sig på ett sätt som brukar förbindas med att man har sällskap”, anser inte Jehovas vittnen är bra. Sex före äktenskapet – otukt – är orätt och omoraliskt, likaså homosexualitet.
Att Jehovas vittnens barn inte är delaktiga i fritidsaktiviteter efter skolan förklaras med att barnen redan har ett program omkring tillbedjan av Gud. I övrigt är det föräldrarna som kontrollerar och ordnar barnens avkoppling och nöje.
Jehovas vittnen tar följande bibliska varning på allvar: 'Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd.
Skolan och Jehovas vittnen, 1984, s. 23.
Jehovas vittnen anser att skolan ibland lägger för stor vikt vid idrott och tävlingar, istället vill föräldrarna att barnen ska vilja ägna sig åt att tjäna Gud. I första hand uppmuntrar därför föräldrarna sina barn att använda tiden efter skolan till att uppodla andliga intressen, istället för att sträva efter att utmärka sig i en idrottsgren.
Vi tror att deltagande i organiserad idrott skulle kunna göra ungdomar som är vittnen i vissa fall utsatta för ohälsosamt umgänge. Vi anser också att tävlingsandan i dagens idrott – inställningen att seger är det enda som betyder något – inte är nyttig. Så om ungdomar bland vittnena känner ett behov av extra rekreation, uppmuntrar deras föräldrar dem att söka sådan rekreation tillsammans med medtroende, ja, 'tillsammans med dem som åkallar Herren med rent hjärta'.
Skolan och Jehovas vittnen, 1984, s. 24.
Visserligen godkände Jesus ett visst slags dans vid festligheter, men när det gäller Jehovas vittnens barn får de vanligtvis inte vara med på klassfester eller skoldanser. Orsaken till det är den miljö som finns runtomkring dessa tillställningar, med rökning, alkohol- och narkotikamissbruk och lösaktigt sexuellt beteende.
När det gäller teater och film, är det viktigt att dessa inte bryter mot Bibelns moralnormer och att tidsåtgången inte är för stor. Eftersom det är föräldrarnas ansvar att ge sina barn undervisning i religion kommer barnet att bli befriad från detta, likaså om de ska ta del i någon form av religionsutövning, som ritual, unison sång eller gudstjänst. Barnen får inte heller delta i ekumeniska gudstjänster.
Skolans sexualundervisning sker ofta utan moralisk vägledning från Bibeln och Jehovas vittnen vill inte att barnen ska bli påverkade av idéer och/eller visuella läromedel som uppenbart undergräver de principer de får lära sig i hemmet. Av den anledningen kan föräldrarna begära att deras barn blir befriade från lektionerna i sexualkunskap. När det gäller undervisning i musik och dans, deltar inte ungdomar som är Vittnen när det har samband med religiösa eller patriotiska högtider.
*
Så sent som 1944 infördes det som Jehovas vittnen kanske är mest kända för idag – vägran att acceptera blodtransfusion, även vid livshotande tillstånd med risk för dödlig utgång. Förbudet gäller såväl barn som vuxna.
Jehovas vittnen anser att det är samma sak att få blodtransfusion som att äta blod. Man hänvisar till 1 Mos.9:4 och Apg.15:28,29, den judiska lagen i Gamla Testamentet, vilken förbjuder att äta blod från levande varelser. Jehovas vittnen som inte lyder denna tolkning av lagen, anses bli förskjutna av Jehova och riskerar uteslutning från församlingen.
För att legitimera Jehovas vittnens ståndpunkt publicerades 1963 häftet Blodet, läkekonsten och Guds lag.
Här citerar Jehovas vittnen den franske läkaren Jean Baptiste Denis och senare i tidningen Vakna!, den
8 februari 1987, en doktor Thomas Bartholin, vilka båda bekräftar den negativa synen på blodtransfusion.
Men läsaren får inte veta ett mycket väsentligt faktum: dessa två läkare levde på 1600-talet. Detta bedrägliga faktum ställer definitivt den medicinska kompetensen och relevansen i en annan dager.
I boken Jehovas vittnen – förkunnare av Guds kungarike, utgiven i Sverige av Sällskapet Vakttornet 1994, står det att Bibeln förbjuder blodtransfusioner och de som ändå får blodtransfusion, utan att ångra sig, blir uteslutna:
I överensstämmelse med denna förståelse blir sedan 1961 alla som ignorerar Guds krav, tar emot blodtransfusion och inte ångrar sig uteslutna ur Jehovas vittnens församlingar.
Det uppskattas att totalt omkring tusen vuxna Jehovas vittnen dör varje år på grund av att de vägrar ta blodtransfusion, enligt Secretary of State for Health 2000 och Associated Jehovah’s Witnesses for Reform on Blood, 2004. Det är troligtvis ingen överdrift att det är fler än tusen barn över hela världen som dött på grund av denna vägran. Halva tidningen Awake! från den 22 maj 1994, sidorna 2-15, handlar om barn inom Jehovas vittnen som ”har satt Gud först”.
Förr i tiden dog tusentals unga när de satte Gud först. Det gör de fortfarande, men idag utspelar sig dramat på sjukhus och i domstolar, när det handlar om blodtransfusion.
Awake!, 22 maj 1994, s. 2, (min översättning).
Så sent som 2005 önskade Watchtower Society att deras barns liv hellre skulle offras för läran, än att barnen skulle ges blodtransfusion, vilket tydligt framgår i det interna nyhetsbrevet, Kingdom Ministry. Det distribueras varje månad till aktiva Jehovas vittnen. I december 2005 fanns en artikel med rubriken Could your child make a mature decision? (övers. ”Kan ditt barn ta ett moget beslut?”). I artikeln instrueras föräldrar att lära sina barn att vägra blod under alla omständigheter.
I Sverige och många andra länder är de allmänna riktlinjerna inom sjukvården att en vuxen person som inte vill ha blodtransfusion har rätt att slippa, och kanske också därmed gå en för tidig död till mötes. För personer under arton år gör myndigheterna i Sverige ett LVU ingripande enligt 6§, det vill säga ett temporärt omhändertagande med medicinska och livsuppehållande åtgärder.
Kraftiga påtryckningar om en förändring i blodfrågan har de sista åren kommit från flera håll, både inom och utanför Jehovas vittnen. The Associated Jehovah’s Witnesses for Reform on Blood, AJWRB, är en förening med kritiska Jehovas vittnen och avhoppare från många länder. Enligt informationen på sidan tjänar några medlemmar fortfarande som äldstebröder inom sjukhuskommittéer eller har nyligen varit aktiva. Andra medlemmar i AJWRB har medicinsk bakgrund, har anhöriga som är eller har varit Jehovas vittnen, men som avlidit på grund av sin vägran.
Föreningens syfte är att få slut på Jehovas vittnens policy om blodtransfusion. Under rubriken Watchtower Victim Memorial, www.ajwrb.org, kan man läsa om 84 personer som dött på grund av blodtransfusionspolicyn.
I Watchtower, 15 december 1952, sidan 764, upphävdes dock policyn emot vaccinering. Vilka direktiv kommer Jehovas vittnen ge sina medlemmar om 25 år – hur mycket kommer de då att överensstämma med dagens direktiv? Med tanke på alla policyförändringar i historien, kommer de antagligen förändras radikalt. Förbudet mot blodtransfusion kanske till och med upphävs.
Men blodtransfusion är fortfarande förbjudet för Jehovas vittnen. Många Vittnen, barn som vuxna, kommer även fortsättningsvis att dö på grund av blodvägran; sin egen eller sina föräldrars.
Tron på Harmageddon överskuggar allt i Jehovas vittnens lära, det vill säga Guds sista kamp mot Satan, enligt Uppenbarelseboken 16:16. Alla människor som inte är med i Jehovas vittnen, samt de Vittnen som syndat, kommer att dödas utan urskillning eller nåd i den sista, våldsamma striden. Efter den sista kampen mot Satan ska det odödliga tusenårsriket upprättas, ett paradis på jorden för de rättrogna Jehovas vittnen. I paradiset kommer ingen att vara äldre än 30 år.
Jehovas vittnen har gjort flera profetior om jordens undergång – Harmageddon – och Kristus återkomst; 1874, 1914, 1918, 1920, 1925, 1941 och 1975 är årtal som blivit utpekade. Speciellt 1975 ansågs vara en säker profetia, då Jehovas vittnen hävdar att det var 6000 år sedan skapelsen av Adam i Edens lustgård, vilket daterades till 4026 f.Kr. När domedagen uteblev lämnade många medlemmar i sin besvikelse Jehovas vittnen. Idag finns det inte något fastslaget år för Harmageddon och organisationen erkänner också några av sina profetiska misstag.
Man menar att:
/…/ de felaktiga utfästelserna inte berodde på illvillighet eller falskhet mot Kristus, utan en innerlig önskan att förverkliga fullbordan av Guds löften under deras egen tid.
Awake! 22/6 1995, s. 9.
Enligt läran är det bara 144 000 trogna Jehovas vittnen som kommer till paradiset i himlen, för att därifrån styra världen tillsammans med Kristus. Den stora massan av Jehovas vittnen får därför stanna kvar på den nya jorden och bli styrda av den andra gruppen i himlen.
En del kritiska röster har påpekat att den praktiska uppdelningen med två grupper i två paradis uppstod när Jehovas vittnen nådde upp till 144 000 medlemmar. Det skulle i så fall innebära att alla platser i himlen blev ”upptagna” mellan åren 1931–1935.
Trots alla föregående felaktiga profetior har Jehovas vittnen inte ändrat sig om Harmageddon, utan fortsätter trosvisst att se och läsa tidens tecken som bevis för att slutet är nära. Krig, terroristattacker, svält- och naturkatastrofer, brottslighet och sjukdomar ses som en början till det efterlängtade slutet, vilket man beskriver och illustrerar mycket utförligt i sina publikationer.
Jehovas vittnen kallar sin tro för ”Sanningen”. Man anser sig ha den enda sanna tron och benämner sig själva som de sanna kristna. Alla andra religioner anses stå under djävulens kontroll. Deras tolkning av Bibeln skiljer sig ändå mycket från traditionell kristen tro, till exempel anser de att Jesus egentligen var ärkeängeln Mikael och att han inte dog på korset, utan på en påle.
Man gav ut en egen översättning av Bibeln 1961, The New World Translation – Nya världens översättning av den heliga skrift, vilken används av Jehovas vittnen över hela världen. De jämställer också sin organisation och sina medlemmar med de första kristna.
Ett viktigt krav och inslag i Jehovas vittnens liv är att predika för andra människor, där antalet predikningar, och inte att rekrytera nya medlemmar, är det viktigaste för den enskilde medlemmen.
Även barn måste följa med, när de är stora nog att gå. Predikningen sker från dörr till dörr på ett systematiskt sätt inom ett givet bostadsområde. Man går nästan alltid två och två och i portföljen eller väskan har de ofta tidningen Vakna! eller någon annan publikation eller flygblad.
Ungefär tio timmars predikning varje månad är ett medlemsgenomsnitt, men många ägnar hela sin fritid åt dörrknackning.
Efter varje ”dörrknackningspass” noteras sedan noga hur besöken har gått och hur många och vilken typ av publikationer man delat ut. Varje månad samlas uppgifterna in, sammanställs och studeras för varje enskild medlem. Alla församlingar i Sverige rapporterar sedan sin statistik till kontoret i Arboga, vilka sedan rapporterar vidare till huvudkontoret i New York, liksom alla andra församlingar runt om i hela världen gör.
På Watchtowers officiella hemsida,
www.watchtower.org, finns en del av denna statistik samlad, till exempel antal predikade timmar, antal bibelstudier och antal döpta per land.
Jehovas vittnen vägrar tjänstgöra i någon nations armé, hälsa på någon nations flagga eller rösta på något parti – de vill inte tjäna något land eller överhet förutom Jehovas rike.
Pacifism eller vägran att döda har, kanske till mångas förvåning, aldrig varit det största skälet till deras vapenvägran. Främsta anledningen är istället att Jehovas vittnen anser att hela världen styrs av Satan och hans olika regeringar och därför vill man inte underställa sig någon eller något som styrs av honom, i detta fall militärmakten.
Jehovas vittnens inställning när det gäller att till exempel delta i nationella, militära insatser och deras vägran att rösta, ses inte med blida ögon i vissa länder, till exempel i dagens Grekland, där många har blivit dömda till fängelse på grund av sin vägran att göra militärtjänst.
I Frankrike blev 7 593 Vittnen fängslade för vapenvägran mellan åren 1950 och 1992, enligt Freedom of Religion and Belief: a World Report, Boyle och Sheen, 1997. Tusentals andra Jehovas vittnen över hela världen har varit ståndaktiga i sin tro och genomlidit sin värnplikt i ett fängelse istället. I Grekland var straffet dessutom den dubbla värnpliktstiden. Sedan 1996 tillåts de att göra samhällstjänst istället för värnplikt.
Jehovas vittnen får inte vara medlemmar i exempelvis Röda korset, mycket beroende på Röda korsets hjälp och förmedling av blodtransfusion vid katastrofer och krig, men mest för att ett Vittne inte ska var medlem i en så kallad världslig organisation.
Exempelvis FN beskrivs av Jehovas vittnen som en ”vedervärdig sak inför Guds syn och hans folk”. Någon humanitär hjälpverksamhet i större skala, i till exempel tredje världen bedriver man inte, även om vissa punktinsatser bland beskrivs på deras officiella hemsida. Under andra världskriget blev Jehovas vittnen svårt förföljda i både USA och Europa.
I Nazityskland förföljdes, fängslades och avrättades många av dem. Det exakta antalet avrättade är svårt att fastställa, men Jehovas vittnen själva säger att 90 % av medlemmarna i Tyskland blev utrotade. Andra menar att 10 000 Jehovas vittnen fängslades och att 2 500 dog.
Jehovas vittnen förordar en biblisk kvinnosyn, där kvinnan och mannen har olika roller i familjen. Mannen är familjens överhuvud och en kvinna kan aldrig få förtroendeuppdraget som äldste i församlingen. Helst ska kvinnan inte arbeta utan istället sköta hem och barn. Kvinnor har hittills inte kommit ifråga som ledare, vare sig nationellt eller bland den styrande kretsen i Brooklyn, New York.
Ett Jehovas vittne får inte ifrågasätta läran, ledarna eller reglerna. Ifall ett Jehovas vittne blir utesluten eller hoppar av innebär det också att man omedelbart blir utestängd från allt umgänge med andra Jehovas vittnen. Denna starka psykiska press syftar till att dels försöka få den uteslutna eller avhoppade medlemmen att be om förlåtelse och komma tillbaka till ”den rätta vägen”, dels är det ett sätt för medlemmarna att skydda sig emot en skadlig, världslig påverkan från den uteslutna eller avhoppade medlemmen.
Reglerna är mycket strikta när det gäller behandlingen av uteslutna medlemmar, vilket även gäller mellan föräldrar och barn eller mellan syskon – umgänget ska enbart inskränkas till det absolut nödvändiga. Det finns givetvis också en detaljerad beskrivning av hur medlemmarna ska bete sig mot en utesluten medlem. I skriften Tjänsten för Gudskungarike, augusti 2002 står det bland annat att allt sällskapligt umgänge med en utesluten person ska undvikas.
Detta skulle utesluta att vi förenar oss med honom i en utflykt, en bjudning, ett bollspel, ett besök på köpcentret eller biografen eller att sitta ner till ett mål mat med honom vare sig i hemmet eller på en restaurang. /…/ Det lilla ordet ’Hej!’ kan vara det första steget hänemot ett samtal och kanske även mot ett vänskapsförhållande.
Km-Z – Tjänsten för Guds kungarike, augusti 2002, s. 3–4.
I maj 2007 kunde avhoppar- och stödorganisationen Silentlambs i USA berätta för medierna att några av deras medlemmar i domstol kommit fram till en ekonomisk kompensation för sexuella övergrepp inom Jehovas vittnen. På grund av ett sekretessavtal kunde inte många detaljer avslöjas, men uppgörelsen gällde 16 personer som anmält att de som barn och unga blivit utsatta för sexuella övergrepp av äldstebröder. I många fall hade övergreppen rapporterats till ledningen, men de hade inte ingripit till offrens försvar eller upprättelse.
Jehovas vittnen sade i en kommentar i medierna att de var nöjda med uppgörelsen och att åtalen lagts ner, men gav inga övriga kommentarer. William Bowen, Silentlambs grundare och talesman, säger till Associated Press att sedan föreningens start 2001 har omkring 7 000 personer kontaktat föreningen och hävdat att de blivit utsatta för sexuella övergrepp under barn- och tonåren.
Omkring 1890 nådde Jehovas vittnens lära Sverige genom emigranter som skrev hem om sin nya tro och rörelsen etablerade sig i landet under 1800-talets sista år. Idag beräknas att cirka 25 000 personer är bekännande Jehovas vittnen i Sverige. De har sitt huvudkontor och tryckeri i Arboga och större samlingslokaler i Kristianstad, Ulricehamn och Umeå.
I Sverige är Jehovas vittnen indelade i 363 församlingar och verkar som ideella föreningar. Av medlemmarna i Sverige tillhör mer än 10 % olika invandrarförsamlingar. Intäkterna är, enligt egen uppgift, frivilliga bidrag från medlemmarna och uppgår till cirka 45 miljoner kronor per år, enligt ett reportage i Månadens Affärer 1997.