KAPITEL 3. Gåvan till Krishna – barnen i Hare Krishna

Jag känner mig inte tvingad att tro att den Gud, som gav oss sinnena, förnuftet och intellektet, förväntar sig av oss att vi skall avstå från att använda det.

Galileo Galilei

Jag sitter på tåget genom Sverige och tänker på de gånger jag har sett Hare Krishna komma i procession vid Sergels torg i centrala Stockholm. Det har för det mesta varit en lördag, vid tolvtiden på dagen. Många människor stannar nyfiket upp och tittar. Betraktaren rycks ofta med i de suggestiva trum- och cymbalrytmerna, leende och gungande i takt med musiken. Jag ska träffa Sandra, som under sin barndom var ett av de söta barn som gick sist i Hare Krishnas procession och sjöng och dansade vid Sergels torg i Stockholm.

Hare Krishna-männen går alltid först i processionen, följt av kvinnorna och barnen, exotiskt klädda i sina saffransfärgade eller vita långa tunikor och vackra, färgstarka saris.

Männen och pojkarna har rakade huvuden med en liten kvarlämnad tofs där bak, kvinnor och flickor har tunna sjalar över håret. Alla har ett vitt lerstreck draget vertikalt i pannan, mellan ögonbrynen. Runt halsen hänger en tygpåse där radbandet förvaras.

Några av dem slår rytmiskt på sina cymbaler och trummor, alla dansar och sjunger, om och om igen: ”Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.”

Under tågresan neråt landet läser jag texten till låten My Sweet Lord av George Harrison. En låt som faktiskt fastnar irriterande lätt i huvudet med sin mantrasång och som är starkt förknippat med Hare Krishnas stora framgångar världen över.

My sweet lord (hallelujah), My, my, lord (hallelujah), Hm, my lord (hare Krishna) My, my, my lord (hare Krishna), Oh hm, my sweet lord (Krishna, Krishna) Oh-uuh-uh (hare hare), Now, I really want to see you

(hare rama), Really want to be with you (hare rama), Really want to see you lord (aaah), But it takes so long, my lord (hallelujah)

The Beatles och framförallt George Harrison var några av de kända personer som hjälpte till att sprida Hare Krishnas mission över hela världen i mitten av 1970-talet. Med hjälp av bland annat My Sweet Lord spreds intresset för indiska guruer och deras läror som en löpeld genom dåtidens alla flowerpower-kollektiv.

Någonstans har jag läst att George Harrison berättade att han listigt smög in Hare Krishna-mantrat i sin text. Ännu listigare var han när han såg till att ett par kristna munkar sjöng ”hallelujah” i början och mitten av låten, för att inte skrämma bort dem som eventuellt var negativa till Hare Krishna. Genom denna lilla bedräglighet fick George Harrison miljontals människor världen över att omedvetet sprida herren Krishnas heliga namn när de nynnade med, en av de viktigaste uppgifterna i Hare Krishnas lära.

George Harrison skänkte även det stora godset Bhaktivedanta Manor till rörelsen och var trogen Hare Krishna fram till sin död 2001. I samband med hans död skrev tidningarna om Hare Krishnas stora förväntningar att få ta del av arvet på 150 miljoner dollar. Det fanns också spekulationer om att hans aska skulle spridas över den heliga floden Ganges.

Så blev det inte, inte heller fick Hare Krishna ta del av arvet då allting gick till George Harrisons fru Olivia och deras son Dhani. Sandra har berättat i våra samtal i telefon att den förre Beatles-medlemmen antagligen var en orsak till att hennes pappa och mamma gick med i Hare Krishna när rörelsen startade. George Harrison var nämligen deras stora idol, speciellt hennes pappas.

Idag är det fjorton år sedan Sandra lämnade Hare Krishna och hon är numera är lyckligt gift och har fem barn mellan en månad och femton år gamla, två katter och en cockerspaniel. Familjen bor i ett radhus i ett avsides villaområde i mellersta Sverige och lever ett helt vanligt, lugnt familjeliv. Några timmar senare möter Sandra mig vid busshållplatsen – en mörk och söt, jeansklädd tjej – och vi börjar promenera mot hennes hus på andra sidan vägen. I kopplet har hon sin brunvita cockerspanielvalp, familjens senaste tillskott. Jag säger några ord om att jag verkligen uppskattar att hon vill berätta för mig om sin uppväxt. Innan jag fick kontakt med Sandra hade jag pratat med två andra unga ex-Hare Krishna på telefon, men efter några samtal ville de inte längre berätta om sin barndom. Avhopparna förklarade för mig att de tyckte det var alldeles för smärtsamt att prata om sina upplevelser, de ville bara försöka glömma allting.

”Jag förstår dem”, säger Sandra. ”Jag tror att det krävs ett stabilt liv för att klara av den psykiska påfrestningen med att minnas alla övergrepp. Idag har jag ett stabilt och mycket bra liv. För bara sex år sedan hade jag inte heller velat berätta om min uppväxt, då var läget annorlunda för mig.”

Varför vill du berätta för mig om din uppväxt just nu? frågar jag henne.

”Min stora förhoppning är att jag ska kunna hjälpa andra framöver, istället för att min barndom bara ska bli ett hemskt och fruktansvärt minne för resten av livet.”

Vi slår oss ner i de sköna fåtöljerna på glasverandan, eftersom det småregnar ute. Sandra bjuder på kaffe och bullar och vi klappar katterna som spinnande hoppar upp på bordet. En av dem lägger sig tillrätta inne i min öppna portfölj. Sandra lägger en bunt fotografier framför sig på bordet, i olika storlekar, svartvita blandade med färgbilder, och säger att vi måste titta på dem sedan.

”Det jag ska berätta är så overkligt för mig idag och jag är verkligen glad att det faktiskt finns bilder”, säger hon. ”När jag ser bilderna, har jag faktiskt svårt att förstå att det handlar om mig, här i Sverige.”

Sandra

Fram till år 1982 då hon var nio år, hade Sandra ingen aning om att det gick att leva på något annat vis än på det sätt man levde inom Hare Krishna. Hon bodde avskärmat, och trodde att alla människor i Sverige hade det ungefär som hon själv. Hon bodde då i ett jordbrukskollektiv på Almviks gård utanför Järna i Södertälje kommun. Först när hon fick börja följa med in till Sergels torg och såg lite mer av samhället runtomkring förstod hon att det också fanns andra sätt att leva på, även om det inte var något positivt och eftersträvansvärt. Ett starkt barndomsminne är just från Sergels torg, den så kallade ”Plattan” i centrala Stockholm. Ett ungt par ställde sig framför Hare Krishnagruppen och började glatt och ogenerat att kyssas och kramas. Antagligen var det ett försök att provocera munkarna, men parets uppträdande bekräftade bara allt som Sandras lärare och andra vuxna hela tiden berättade för henne och de andra barnen – människorna utanför Hare Krishna var hemska och sexfixerade, de hade sex på gator och torg och var alltigenom onda.

Impulsen till sex måste kontrolleras, annars förstör den hela karaktären. /…/ Kvinnan är god, mannen är god, men när de kombineras ihop blir de dåliga.

Srimad-Bhagavatam, 1.5.18., Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 38, (min översättning).

”Hare Krishna byggde en mur runtomkring oss, genom att säga att alla utanför muren var demoner och hemska, köttätande människor”, säger Sandra. ”Och de lyckades väldigt bra.”

ISKCON är det officiella namnet på Hare Krishna – International Society for Krishna Conciousness. Sandras pappa hade för första gången stött på Hare Krishna på en musikfestival i England och var en stor beundrare av The Beatles.

George Harrison var med i Hare Krishna, vilket fascinerade Sandras pappa. De andra medlemmarna i The Beatles intresserade sig för andra indiska gurus, mest för Maharishi Mahesh Yogi, grundaren av Transcendental meditation (TM) och gruppen anammade honom som sin guru.

År 1971, ungefär samtidigt som låten My Sweet Lord blev en stor succé världen över, anslöt sig Sandras föräldrar till Hare Krishna. Det första Hare Krishna-templet i Sverige upprättades 1973 på Grevgatan i centrala Stockholm och Sandras föräldrar flyttade in i en lägenhet precis bredvid. Från hennes första tre år finns inga dåliga minnen, men mamman har berättat att Sandra till exempel kunde lämnas ensam i lägenheten under flera timmar. Miljön var, allmänt sett, inte lämplig för att ta hand om barn på bästa sätt, enligt Sandras mamma.

Hare Krishnas grundare och ledare Prabhupada besökte sina anhängare i Sverige redan 1973, samma år som svenska ISKCON grundades. Även Sandra fick träffa honom, men har själv inget minne av det. Året som Prabhupada dog, 1977, inköpte Hare Krishna i Sverige Korsnäs gård i Grödinge utanför Stockholm, och dit flyttade sedan de flesta anhängarna.

Några av de mest skrämmande upplevelserna för Sandra som litet barn, var när hon och hennes yngre syster blev lämnade ensamma kvar hos Hare Krishna. Sandra var då fyra och hennes syster bara två år. De fick stanna hos Hare Krishna utan föräldrar eller någon annan som tog ansvar för dem.

Under åren visste systrarna nästan aldrig var deras mamma och pappa höll hus eller när de skulle komma tillbaka. När föräldrarna reste iväg – ofta månader i sträck – för att dra in pengar till Hare Krishna genom försäljning och predikningar, lämnade de sina barn i Hare Krishnas vård, först på Korsnäs gård, sedan på Almviks gård.

Korsnäs gård var till en början helt isolerat och stängt för omvärlden. Där fanns mellan fem och tio små barn det första året. Barnen fick springa vind för våg, ingen tog något ansvar för dem. Helt livsfarligt, tycker Sandra idag: ”Ingen brydde sig heller om ifall vi fick mat, hade kläder eller om vi tvättade oss.”

Hon tar fram ett fotografi och visar mig en bild där en äldre kvinna står framför ett stort vitt hus, tillsammans med två små barn. ”Där är farmor som var och hälsade på oss på Korsnäs. Det måste ha varit väldigt svårt för henne.”

Barnen ansågs till slut vara ett allmänt störande inslag på Korsnäs gård, eftersom vare sig kvinnor eller män skulle ägna någon tid åt barnen, allt enligt grundaren Prabhupadas lära. Helst skulle barnen inte visa sig i munkarnas åsyn. Mamman har berättat att man kallade till ett stormöte där man ställde krav på att någon måste ta hand om barnen. Att föräldrarna själva skulle ta sitt ansvar var det inte tal om. Därför startades på Korsnäs en guru-kula, ”guruns skola”, en form av internatskola, initierad av högsta ledningen. Där bodde barnen i ett ashram, en kombinerad skol- och sovlokal, tillsammans med sin lärare.

För vår Krishnas medvetna rörelse är guru-kula en stor lättnad för människorna. Barnen kan komma till denna skola och föräldrarna blir fria att arbeta för Krishna.

Srila Prabhupadas förklaring under ett besök i Dallas, maj 1973, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 16.

Redan från början hade barnen Bhagavadgita-lektioner varje dag, trots att de var små. De skulle lära sig bokens verser utantill och föräldrarna blev uppmuntrade eller tillsagda att lämna sina barn i Hare Krishnas vård. En kvinnlig lärare skulle sörja för barnens viktiga kunskaper i Krishna-medvetande, medan barnens föräldrar ägnade sig åt försäljning och att missionera runtom i Sverige.

Alla vuxna medlemmar skulle under de första tio–tolv åren i Hare Krishnas historia främst ägna sig åt sankirtan. Det innebar att sprida Krishnas namn genom Hare Krishna-mantrat, tillsammans med musik och sång – och att sälja böcker och kakor för att dra in pengar till rörelsen.

De människor i gruppen som inte skickades ut att sälja mådde ofta psykiskt dåligt och klarade inte av att vara ute i samhället.

”Vi barn lämnades mycket med dessa människor som skulle ta hand om oss, trots att de knappt klarade sig själva”, säger Sandra.

Nästan alla femåriga barn är tillräckligt mogna för guru-kula. Några barn är till och med klara vid fyra och ett halvt. Om ett barn inte är färdigt, vare sig fysiskt eller psykiskt, kommer det att bli uppenbart att barnet är till för stort besvär att ta hand om på ashramet.

Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 57.

Skolans lärare hette Rita – hennes riktiga namn känner inte Sandra till. Hon tillhör Sandras värsta minnen från sin uppväxt.

”Hon var definitivt inte riktigt friskt, vilket också senare kom fram. Då fick vi veta att hon under lång tid lidit av psykisk sjukdom, både före och efter sin tid i Krishna-rörelsen.”

Först bodde barnen och deras lärare i ett mycket primitivt hus på Korsnäs gård. Det kallades Mus-huset, eftersom det sprang mycket möss på golvet. Senare byggdes ett hus med bara ett rum, som var tänkt som skollokal. Det liknade en gillestuga, där barnen både undervisades och sov på bänkar runt om väggarna. Tyvärr installerade man inte någon toalett.

”Vi fick ofta gå ut i snön för att kissa eller bajsa, det var så primitivt man kan tänka sig”, säger Sandra. ”Och senare, när man hade byggt en toalett, fanns där aldrig något toalettpapper att torka sig med. Istället fick man tvätta bort avföringen med handen och vatten, precis som man gör inom vissa folkgrupper och på landsbygden i Indien.”

Antagligen var det då som Sandra grundlade sina ständiga urinvägsinfektioner, som senare utvecklade sig till allvarliga underlivsinflammationer, som krävde akut sjukhusvård när hon var barn.

Ett av de starkaste minnena från Korsnäs var en vinter när hon mitt i natten var tvungen att gå på toaletten i Mus-huset. Hon var väldigt mörkrädd och läraren Rita tvingades följa med henne till huset, som låg en bit avsides från barnens ashram. De gick på den upptrampade stigen och det var kallt och massor av snö. Sandra var mycket rädd för ett par snötyngda buskar framme vid Mus-huset, som hon tyckte såg ut som monster.

”Därför gick jag mycket sakta och Rita sparkade mig framåt på stigen flera gånger, för att jag skulle gå snabbare. Till sist tappade Rita tålamodet för att det gick så sakta och sparkade in mig i ytterdörren väldigt hårt. Då var jag bara fem–sex år gammal, kommer jag ihåg.”

Efter något år på Korsnäs flyttade skolan till Almviks gård, dit alla barnfamiljer också flyttade. I början av Almvikstiden sov guru-kulabarnen i trevåningssängar i mycket trånga och oventilerade rum.

Sandras föräldrar vistades från och till på gården, men de fick inte bo tillsammans med sina flickor, som då var fyra och sex år gamla.

”För min syster och mig, som var så små, var det fullständigt obegripligt och skräckfyllt att vi inte längre fick bo eller umgås med våra föräldrar”, säger Sandra. Ett mycket starkt minne är när systrarna gråtande och skrikande springer efter pappan som åker bort i en bil och lämnar dem ensamma kvar på Almviks gård.

Många föräldrar lever i samma kollektiv där det finns en guru-kula. Dessa föräldrar skall vara mycket försiktiga med att störa sina barn, som juridiskt är under läraren på guru-kula. Då det inte är några vanliga lektioner på söndagar, kan barnen vara med dem under dagen, ifall föräldrarna önskar det.

Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 95.

Både på Korsnäs och Almvik blev Sandra och hennes klasskamrater ofta misshandlade och sparkade av sin lärare. En anledning till stryk var ifall barnen inte satt stilla. Läraren använde ofta den traditionella pekpinnen och slog barnen över fingrarna. ”Läraren lyfte mig i båda öronen flera gånger så att huden bakom örat sprack och det började blöda.”

En av de saker som Sandra haft svårast att hantera senare i livet, har därför varit att bara sitta ner i ett klassrum och studera. Denna miljö har påmint alltför mycket om klassrummen hos Hare Krishna.

Klockan fyra varje morgon väcktes barnen. Gick de inte upp direkt blev de bryskt väckta, ibland med kallvatten i ansiktet. Det var samma schema för vuxna som för barn, men barnen fick gå och lägga sig redanklockan fyra på eftermiddagen för att orka gå upp så tidigt. ”Vår dygnsrytm blev omvänd och konstig”, säger Sandra.

Barnen ska bli tränade så att de uppskattar stränghet. Vi ska inte skämma bort dem genom att erbjuda sinnets njutning. Om de är olydiga, kommer de bli disciplinerade. Utan disciplin blir det mycket svårt att klara av dem. Så först måste ni behärska hur man ska frammana lydnad hos barnet. Ni kan inte alltid straffa eller tvinga dem. Ibland kan ni visa käppen och ibland kan ni lura eller fuska dem till ett lyckligt lydande.

Brev från Srila Prabhupada till Sriman Stoka Krishna dasa adhikari, 20 juni 1972, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 66.

Barnen fick efter något år en ny lärare, Devi, som ersatte Rita. Inte heller hennes rätta namn känner Sandra till. Den nya läraren ansågs vara väldigt snäll, trots att hon också straffade dem.

Sandra bläddrar bland sina bilder och lägger fram ett fotografi där en sariklädd kvinna med sjal står med några elever framför ett hus.

”Där har du mor Devi”, säger hon och pekar på kortet. ”Vi kallade alla våra lärare för ’mor’.” Sandra tror att barnen i Hare Krishna upplevde mor Devi som snäll, eftersom hon helt enkelt inte var psykiskt sjuk. Men egentligen behandlade även Devi dem illa, som när hon hade migränanfall och fick utbrott mot barnen och slog dem. Sandra kommer ihåg hur hon och en väninna ibland fick passa Devis ett-och-etthalvårige son och vilka konstiga idéer hon hade. De blev till exempel tillsagda att hennes pojke inte fick nudda golvet, utan absolut måste stanna kvar i sängen. Klev han ur den – vilket ett-och-ett-halvåringar ofta försöker göra – fick Sandra och hennes vän stryk.

Och det var fortfarande mycket aga i klassrummet, till exempel när barnen gjorde något fel. ”Själv hade jag problem med matematik”, säger Sandra. ”Vi var ju tvungna att ligga på samma nivå som andra, vanliga skolor, men lektionstiden för att nå dit var mycket kortare för oss, då vi skulle ägna oss åt viktigare saker, som Bhagavadgitaläsning.”

Ett vanligt hot var att köttätarna skulle komma och ta barnen ifall de kom efter i något ämne. Därför var lärarna tvungna att slå dem. Barnen skulle lära sig Bhagavadgita-verser och kunna rabbla dem utantill. Verserna övades på bekostnad av riktigt skolarbete, som inte ansågs lika viktigt och fick komma i andra hand.

Den tjocka boken Bhagavadgita var ett av huvudämnena och barnen skulle läsa och kunna recitera på sanskrit. De skulle också kunna översätta till engelska och man kontrollerade stenhårt att barnen kunde texterna. Även andra vediska skrifter på sanskrit skulle barnen kunna utantill.

”Än idag kan jag en del verser på sanskrit”, säger Sandra. ”De sitter kvar i huvudet, men jag vet inte vad de betyder.” Att be Hare Krishnamantrat ”Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare” ett visst antal gånger per dag tog också lång tid för barnen. Den vuxne förväntades upprepa det 1 728 gånger, 16 rundor, vilket tar ungefär två timmar.

”Barn skulle be cirka hälften så mycket. Till en början tre rundor på radbandet, men det var tillräckligt mycket för ett litet barn”, säger Sandra. Antalet rundor ökade sedan allteftersom barnet blev äldre. Det var heller inget som barnet kunde fuska med, eftersom de ofta kontrollerades. Det skedde genom att barnet fick recitera mantrat i ett rum där en vuxen satt och lyssnade. Att barnen bad sina rundor på radbandet kontrollerades under hela Sandras barndom, även om reglerna luckrades upp under hennes tonårstid.

På Almviks skola låg några elever flera årskurser före, bara för att inte skolinspektören skulle kunna komma med kritik. Undervisningen i matematik, samhällskunskap och andra obligatoriska ämnen var inte viktig.

”När vi till exempel läste samhällskunskap, sade läraren att ’det här måste ni lära er, annars får skolan stänga och ni får gå i en skola med köttätare istället. Ni måste lära er detta, men egentligen är det inte sant’.”

Några test, till exempel nationella prov, gjordes inte heller med barnen. Sandra har vaga minnen av att det kom skolinspektörer till skolan, men vad de kom fram till fick hon aldrig veta. En tredjedel av undervisningen handlade om de traditionella skolämnena, och de resterande två tredjedelarna gick ut på att recitera olika heliga skrifter, verser och böner.

All undervisning skedde på engelska när skolan låg på Korsnäs gård och sedan på svenska när man flyttade till Almvik. Däremot var alla föreläsningar på engelska, det språk som pratades i alla officiella sammanhang inom Hare Krishna. En del barn pratade svenska sinsemellan. Sandra minns att hon pratade flytande engelska och att hon glömde bort svenskan. Hon har fått lära sig svenska igen och under många år pratade hon svengelska och sade till exempel ”swimmade” istället för simmade.

Skolansvariga i Järna kommun bestämde under en tid att Hare Krishnabarnen skulle ha obligatoriskt deltagande i en vanlig klass, en gång i veckan under en lektion.

”Vi blev förstås tillsagda att inte prata med karmi-barnen. De var ju köttätare och orena. Trots detta försökte vi göra grupparbeten och vi var ibland tvungna att prata med karmi-barnen i alla fall. Men vi lämnades aldrig ensamma i klassrummet, utan det var alltid någon från Hare Krishna med oss.”

Karmis kan inte acceptera vår norm av självdisciplin, därför att de är för bundna till sina kroppar och inte tolererar någon självdisciplin. Eftersom de är alldeles för bundna till sina barn, är de ännu mer enträgna med att barnet ska drunkna i kroppsligt medvetande, för att kunna undvika alla typer av stränghet och njuta livet fullt ut och därmed komma till helvetet i unga år.

Brev från Srila Prabhupada till Srila Jayatirtha Goswami, 20 januari 1976, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 55.

När Sandra var sju år skildes föräldrarna. Pappan fick huvudansvaret, men istället för att ta hand om henne reste han världen runt för Hare Krishnas räkning och hon visste aldrig var han var eller när han skulle komma tillbaka. Sandras mamma tvingades bo utanför kollektivet, då en skild kvinna ansågs vara mer oren än en skild man. Mamman fortsatte ändå att arbeta för Hare Krishna.

Efter föräldrarnas skilsmässa gifte de båda om sig ganska omgående. Sandras mamma gifte sig med en ny man inom Hare Krishna och arbetade bland annat på en av rörelsens restauranger. Pappan gifte sig med en mycket ung flicka. Giftermålen betydde ganska lite i praktiken för Sandra, eftersom hon fortsatte att bo tillsammans med sin syster och med de andra barnen på Almviks guru-kula.

Som barn fick Sandra och de andra barnen aldrig höra något positivt om samhället utanför Hare Krishna. Där var allting hemskt och fullt med onda människor som ville dem illa på olika sätt.

Människorna utanför Hare Krishna kallades dels för karmis och dels för ”köttätare”, vilket var mycket nedsättande. Barnen fick höra att karmis hade sex på gatorna, de hade inga fasta relationer, de var alltid otrogna och drack och spelade bort sina pengar. De tänkte bara på att frossa i materiella saker. De var också ute efter att sätta åt Hare Krishnas medlemmar på olika sätt.

Barnen i ert land och andra länder växer helt enkelt upp till att bli sofistikerade djur. Till vilken nytta är deras utbildning? Men ifall människor försökte förstå vår Krishnamedvetna undervisning och sätt att leva och tillåta sina barn att bli undervisade av oss, skulle de kunna se dem gå ut som första-klass-medborgare med alla bra egenskaper, som ärlighet, renlighet, lojalitet osv.

Brev från Srila Prabhupada till Srila Satsvarupa dasa Goswami, 1 juli 1972, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 13–14.

Socialtjänsten, politiker, och hela den yttre världen var exempel på onda makter. Barnen var så övertygade om det, att Sandra fick oerhörda skuldkänslor när hon var hos sina farföräldrar och hade det bra.

”Hos farmor och farfar, dit jag någon gång per år fick åka på besök, tittade vi ibland på Gomorron Sverige, där det var tre minuters tecknad film på slutet”, berättar hon. ”På kvällen bad jag förtvivlat till Krishna att han skulle förlåta mig för att jag hade syndat genom att titta på ett ondskefullt TV-program.”

Först efter alla religiösa ceremonier, som pågick i tre eller fyra timmar, serverades det frukost vid niotiden på morgonen på Almviks gård. Barnen fick ingenting att äta före frukost och hade alltså varit uppe i fyra, fem timmar innan de fick mat. För de vuxna följde sedan olika typer av arbete, till exempel i jordbruket eller med bokproduktionen, medan barnen gick i skolan några timmar.

Om det var säsong fick barnen även arbeta i jordbruket med att skörda eller hjälpa till med djuren i ladugården. Djuren på gården var det enda inom Hare Krishna som Sandra egentligen tyckte om.

”Vi barn var så ofta vi kunde i ladugården med korna”, säger hon. ”Vi fick vår trygghet därifrån. Hade korna inte funnits, vet jag inte hur det hade gått med oss. Jag kommer ihåg att vi även hade en hund ett tag, men den dog av undernäring eftersom den inte fick äta något kött.” Sandra har under hela sin barndom arbetat i otaliga timmar på fälten med att till exempel rensa ogräs och plocka potatis. ”Det var definitivt barnarbete inom Hare Krishna, både när jag var barn och säkert än idag. Det står jag för och det kan ingen ta ifrån mig.”

Efter att barnen är tio eller elva år gamla, kan de ägna sin tid för rekreation på ett mer uppbyggande sätt än att leka. De kan lära sig att städa, trädgårdsarbete eller hjälpa till med enkla underhållsarbeten. Flickor skall lära sig att laga mat och sy. Barnen lär sig uppskatta att tjäna Krishna på detta sätt.

Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 87.

Barnen tvingades gå ut och arbeta på fälten eller i jordbruket under många veckor när det var skördetid. Sandra kommer ihåg hur hon ruskade och drog upp potatis tills händerna värkte. Grönsakerna som barnen hjälpte till att skörda såldes sedan till Govindas restaurang i Stockholm, medan de grönsaker som var av lite sämre kvalitet användes till matlagning på Almviks gård. Det var alltid tempelpresidenten som fördelade de olika arbetsuppgifterna, till exempel att städa toaletterna, laga maten eller arbeta med skörden.

”Ifall vi barn inte skötte våra uppgifter blev vi kallade till tempelpresidenten, som då skällde ut oss.”

Kvinnliga barn skall lära sig hur de ska vara trogna sin make och de ska lära sig konsten att laga mat och måla. /…/ De ska lära sig att laga mat fint. Om flickan lär sig att tjäna sin make helt tillfredsställande, blir det inga motsättningar.

Srila Prabhupada talar till en grupp lärjungar i New Mayapur, Frankrike, 31 juli 1976, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 119.

Var det säsong för brysselkål, så innehöll alla rätter brysselkål: stekt, friterad, kokt, gratinerad. Var det säsong för rödbetor, serverades olika varianter av dessa. Och det var alltid mycket potatis och smörfett –ghee – som tillreds genom att man kokar smör så länge att bara en sorts olja blir kvar.

”Flera av Hare Krishnas medlemmar fick besvär med njurarna eller levern på grund av detta fett, hörde jag ryktas. De fick några tabletter som behandling.”

Barnen fick också lära sig att människorna på jorden levde i slutet av tidsåldern Kali-juga och att gudinnan Kali snart skulle komma ridande med ett svärd och döda alla, förutom Hare Krishnas. De skulle vara de enda som överlevde detta sista krig, som man ofta kallade ”tredje världskriget”. ”Vi var tvungna att samla på oss ett förråd för att kunna försvara oss själva och ha mat för att kunna överleva”, säger Sandra. ”Jag kommer ihåg att min styvmor samlade konserver.” Efter att gudinnan Kali huggit huvudena av alla orena och materialistiska människor skulle Hare Krishna upprätta en ny hierarkisk samhällsordning, som bygger på den vediska kastindelningen.

Tron på det övernaturliga var också stark och mycket verklig för barnen. Sandra kommer aldrig att glömma när de vuxna medlemmarna, ibland även lärarna, plötsligt kunde komma in på natten; de sjöng och skrek högt och slog på cymbaler och tamburiner. Det var så kallad spökkirtan, för att skrämma iväg spöken och demoner. Sandra kommer ihåg det skräckfyllda uppvaknandet som om det vore igår.

Inom Hare Krishna fick inte barnen vara barn, anser Sandra. ”Vi fick inte ha några leksaker, på sin höjd fanns det Krishna-dockor att leka med. I övrigt förekom det inte alls, trots att jag vet att min farmor och farfar skickade leksaker både till mig och till min syster. De låstes istället in i ett speciellt rum. En gång smet vi in där och lekte och fick sedan en ordentlig utskällning för det.” Märkligt nog fick tempelpresidentens barn bo hemma hos sina föräldrar, och ledningens barn behandlades hela tiden annorlunda och bättre.

”Tempelpresidentens dotter hade till exempel hela sitt rum fyllt med leksaker och någon gång ibland fick vi komma upp och leka med henne, en och en.”

Sandra minns också den flickans helt otroliga födelsedagsfester, där det bjöds på tårtor, som kunde ha en tågbana som åkte runt hela tårtan. När de andra barnen i Hare Krishna fyllde år hände ingenting. Sandra blev aldrig firad eller fick någon födelsedagspresent under den tid hon bodde på Almvik. Någon gång firades hon när hon var hos sin farmor och farfar, men deras födelsedagspresenter eller de julklappar som de skickade låstes alltid in i ”leksaksrummet”. Även en söt babydocka som hennes styvmor köpte låstes in där. Det är ett mycket starkt och ledsamt minne. ”Det kan tyckas vara fånigt idag, men för mig som var ett litet barn, betydde den där dockan väldigt mycket.”

Srila Prabhupada: Undvik leksaker så mycket som möjligt; ni kan tillåta bollar, fotboll. Vi brukade spela, i vår barndom, ett spel som kallades kit-kit. /…/ Introducera det. Bra motion och chanting, inga leksaker. Rupa Vilasa: Ska de alltid vara övervakade när de spelar?

Srila Prabhupada: Ja, ni kan stå och titta för att vara säkra på att de inte bråkar eller slåss, men det är allt. Låt dem spela fritt.

Rupa Vilasa: Hur länge då?

Srila Prabhupada: En timme, eller högst två på en dag, det är tillräckligt.

Samtal med lärare i Dallas, 4 mars, 1975, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 88.

Några vanliga barnböcker eller sagor fick barnen inte läsa eller höra, istället skulle de ägna sig åt boken Krishnas barndom, som mest handlade om demoner. ”Den enda sagan jag hörde som barn var den om Hans och Greta”, säger Sandra. De fick inte heller ägna sig åt någon sport, inte ens brännboll. Självklart var TV och radio uteslutet och man fick inte ha några vänner utanför Hare Krishna, inte ens en brevvän.

Barnen ska alltid ges undervisning genom att dra fördel av deras lekfulla sinnelag. Lär dem att leka Krishna-lekar. De kan vara koherdepojkar, kor, påfåglar, demoner, etc. Om de tänker på Krishna genom leken, blir det som en närvaro i gemenskap med Krishna, och då kommer de bli Krishnamedvetna väldigt fort.

Brev från Srila Prabhupada till Sriman Stoka Krishna dasa adhikari, 13 juni 1972, Srila Prabhupadha on Guru-Kula, s. 87.

Med tiden avdramatiserades leksaker och när Sandra kom tillbaka till Almvik i tonåren fanns det lite leksaker hos de barn som bodde med sina föräldrar. Man hade till och med en sandlåda och gungor.

De vuxna stod ofta i trans i timmar, de hoppade upp och ner och ropade ”Hare Krishna, Hare Krishna, Hare Krishna”. Vare sig Sandra eller hennes vänner föll i någon form av religiös trans.

”De vuxna hoppade och sjöng tills de var helt borta. Det var väldigt obehagligt för oss barn att se det, ungefär som att vara i närheten av drogade eller fulla människor, vilket är mycket skrämmande, speciellt för barn.

Det var som om de vuxna i Hare Krishna levde med en drog hela tiden, eftersom de inte såg barnen eller vad som hände runtomkring.” Målet var bara att dyrka Krishna och upprepa sina verser så många gånger man bara kunde. Sandra och de andra barnen blev ofta misshandlade på olika sätt och av olika anledningar. ”Satt vi inte stilla slog de oss, helt enkelt.”

Srila Prabhupada: Rutinerna måste framtvingas. De måste vara rädda; de ska åtminstone tänka, ”Om jag inte gör det, så blir jag straffad”. Det är inte en fråga om bestraffning. Precis som en orm inte biter, bara hotar. /…/ De är barn; precis som med djur krävs det ibland att man tar i med våld. /…/

Fråga: Ifall en av dem är speciellt skadlig och ohövlig?

Srila Prabhupada: Det måste ni straffa. Stoppa hans skadliga aktiviteter.

Fråga: Vad är en bra bestraffning?

Srila Prabhupada: Slå här (gör rörelse mot kinden).

Fråga: Slå dem på huvudet?

Srila Prabhupada: Nej, här (gör rörelse mot kinden).

Fråga: Hur är det på baken? I Amerika är det sed att ge smisk på stjärten.

Srila Prabhupada: Det är inte så bra. Slå här (gör rörelse mot kinden).

Samtal med lärare i Dallas, 4 mars 1975, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 70.

Sandra anser att det förekom systematiska och mycket medvetna bestraffningar av barnen. Eftersom nästan allting var förbjudet var det inte svårt för barnen att göra fel och de blev ofta bestraffade. En vanlig form var att stänga in barn i mörka garderober. Vid ett tillfälle när Sandra bara var sju år gammal blev det också offentlig bestraffning och aga. Skälet var att något av barnen under lek hade slarvat bort en munks toffel. Hare Krishna-munken hade lekt lite med barnen genom att slänga toffeln fram och tillbaka i luften som en boll. Egentligen fick vare sig nunnorna eller munkarna beblanda sig med barnen, men den här munken var antagligen ovanligt barnslig och lekte en stund med dem, till barnens stora glädje.

Självklart menar de inget illa, men många vuxna har en tendens att bli lekfulla och lättsinniga med barn. Ofta stör det barnens disciplin och koncentration. Därför ska personer som inte är involverade med gurukula-programmet hålla en respektfull distans.

Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 47.

Helt plötsligt var toffeln som de hade lekt med försvunnen, trots att de letade överallt. Rita tog då med sig alla barnen och ställde upp dem på led utanför ledaren och gurun Harikesa Swami Vishnupadas kontor. Sedan fick barnen gå in till honom, en i taget. ”Där inne satt fler vuxna män och läraren Rita”, säger Sandra. ”Först blev vi rejält utskällda och sedan fysiskt bestraffade genom att Rita lyfte upp oss i öronen och dunkade huvudet mot väggen flera gånger. Alla de vuxna männen bara satt och tittade på, utan att göra någonting.”

En av Sandras kvinnliga vänner som också var med om denna bestraffning har fortfarande mardrömmar om händelsen, en bland många andra plågsamma minnen.

En annan bestraffning som Sandra aldrig kommer att glömma kom efter vad som började som en oskyldig lek, där barnen ville tävla om vem som kunde vara uppe längst på natten. ”För oss var det ju natt redan klockan sju på kvällen, eftersom vi var tvungna att gå och lägga oss så tidigt. Men vi ville ändå se hur mycket klockan var och smet ut genom ett fönster, utan ytterkläder, för att hitta en klocka.” En lärare upptäckte att barnen hade smitit ut och låste fönstret inifrån, trots att det var mitt i vintern och minusgrader. Barnen kunde inte ta sig in i huset igen, utan var tvungna att sova i tamburen. De fick ligga på tidningspapper bland skorna på golvet, tätt ihoptryckta eftersom de frös så mycket i kylan.

”Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker tillbaka på den gången”, berättar Sandra.

Kallduschar var en annan, mycket vanlig bestraffningsmetod, vilket Sandras syster ofta blev utsatt för. Detta innebar att barnet blev inslängt naket i duschen, och sedan spolat med iskallt vatten. ”Jag kommer ihåg att vi var tre eller fyra nakna barn hopfösta i duschen”, säger Sandra. ”Bara detta att vi var helt nakna var ett straff i sig. Nakenhet var ju det fulaste och värsta som fanns inom Hare Krishna och något som alltid var viktigt att dölja.”

Rita kunde definitivt ha dödat henne eller något annat barn, menar Sandra, så pass sjuk var hon. Barnen utsattes för flera saker som kunde ha räckt för att döda, till exempel kunde hon trycka en kudde över ett barns ansikte för att få det att sluta skrika och gråta.

Även andra bestraffningar var direkt hälsovådliga, som att tvingas slicka upp spilld mjölk från golvet. Eller det speciella straff som utmättes när barnen inte åt upp det som lades upp på tallriken. ”På Almvik fick vi gå hungriga i flera dagar ifall vi inte åt upp maten som vi hade lämnat”, säger Sandra. ”Men maten sparades och lades upp på en hylla – inte i kylskåpet – och fick ligga där, ibland i flera dagar, ända tills man åt upp resterna. Då var maten förstås möglig eller insektsangripen, men vi tvingades äta den ändå. Det var hemskt.”

Sandra och barnen på Almviks gård försökte rymma flera gånger genom åren blev det nog mellan sex och åtta gånger. ”Även när vi lekte, så lekte vi en lek som handlade om att rymma, intressant nog”, säger Sandra. ”När vi väl rymde kom vi för det mesta inte så långt eftersom Almviks vidsträckta potatisfält runtom gården var ganska avskräckande för små barn. Ibland rymde vi ut i skogen och försökte bara hitta en väg som ledde bort. En gång kommer jag ihåg att vi hade glömt tändstickor och alltså inte kunde laga mat och tvingades att återvända.”

Vid ett tillfälle kom barnen till några grannar i skogen, som bjöd in dem i huset och gav dem godis. De hungriga barnen tog emot godiset, trots att det var maya. Att något var maya innebar att både grannarna och godiset tillhörde den onda världen och var syndigt. Grannarna övertalade sedan barnen att gå hem igen och väl tillbaka fick de en ordentlig utskällning, främst för att de tagit emot maya-godis och försökt rymma.

Sandra rymde också flera gånger från ashram till sin mamma, när hon var på besök på Almviks gård. Mamman bodde ibland i en barack bredvid ladugården och Sandra och en annan flicka hoppade ut genom fönstret på natten och letade upp sina mammor. När detta uppdagades på morgonen, blev det inte roligt, vare sig för Sandras mamma eller för Sandra. Mamman blev till exempel rejält uppläxad för att hon inte hade gått tillbaka med Sandra på natten utan föregått med dåligt exempel inför de andra. ”Jag fortsatte att rymma till mamma efter detta, men efter den första gången gick hon alltid tillbaka med mig. De vuxna brukade ibland gömma våra skor, så att vi inte skulle fly. Ibland låste de dörrarna.”

Gurun Harikesa, eller Robert Campagnola som han också heter, dyrkades som en gud tillsammans med den döde grundaren Prabhupada. Han bodde både i en luxuöst inredd flygel på Almvik – Sandra hade ibland äran att städa hans toalett – och på Korsnäs, där han mest höll till när han inte reste mellan olika Krishna-tempel i världen. Varje dag skulle hans följeslagare be en bön till honom.

Ni måste lära barnen att fullständigt följa vad än gurun säger. Då kommer de inte att avvika när de växer upp.

Srila Prabhupada pratar inför en grupp lärjungar i New Mayapur, Frankrike, 31 juli 1976, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 37.

När Harikesa var i Sverige skulle alla vara ”fixed up”, som det kallades. Man såg till att både vara klädd och uppträda som en riktigt hängiven Hare Krishna-anhängare och det var viktigt att visa att man dyrkade rörelsen. Harikesa själv dyrkades också, till exempel skulle hans mat prepareras på ett visst sätt, däribland blev vindruvor skalade och urkärnade innan han kunde äta dem. Sandra tror att han inte ens behövde knyta sina skor. ”Vi barn fick äta hans rester ibland”, säger Sandra. ”Det var godis med guld på, kommer jag ihåg.

Men det största beviset på hans gudomlighet var att det vatten som hans fötter tvättades med ansåg heligt och skulle drickas.” Barnens enda positiva kontakt med Harikesa var efter morgonprogrammet, när barnen fick ställa sig på kö framför honom och han sedan delade ut en kaka till var och en. Annars skulle barnen vara tysta och hålla sig ur vägen för Harikesa – barn skulle ju överhuvudtaget varken synas eller höras. ”Vår lärare Rita tvättade Harikesas kläder. Där hittade hon hans könshår flera gånger, vilka hon noggrant sparade. Vi barn tvingades sedan äta håren, eftersom Rita sade att de var heliga. Jag tror att flera andra vuxna gjorde likadant eller åtminstone kände till och godkände denna sjuka dyrkan.

Ett annat starkt och tidigt barndomsminne från gurun Harikesa är att han ofta skrek ut i högtalarna på Korsnäs om hur farligt det var med sex: ”The people outside, karmis, they have sex on the streets like cats and dogs!” ekade det över gården. Hans föredrag spelades alltid över hela Korsnäs för att alla skulle lyssna ordentligt, oavsett vad man gjorde.

När barnen har nått fysisk och mental mognad, måste de få återkommande lektioner om faran med sexuell lusta. De måste veta vilket allvarligt problem detta är och de ska ges praktisk ledning i att förstå problemet med maya i form av det motsatta könet och de måste lära sig att undvika de seximpulser som kommer upp i sinnet.

Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 38–39.

Jag visar en sida från den forne guruns nuvarande hemsida för Sandra och vi tittar på bilden av den forne guden – en mycket mager gestalt, inte speciellt imponerande. Hon säger att barnen alltid var livrädda för honom, eftersom han kunde bli så arg när han blev störd. Sandra kommer också ihåg att han alltid hade ont någonstans, antingen var han hypokondriker eller faktiskt allvarligt sjuk. Jag frågar vad hon känner inför honom idag och hon svarar att hon gärna skulle vilja träffa honom idag, på samma nivå, och ställa en del frågor.

”Jag har dyrkat honom, bett till honom varje kväll som barn, eftersom vi var tillsagda att göra det. Det skulle vara intressant att höra hans version.” Blev man sjuk så hade man begått en synd. Och blev ledaren Harikesa sjuk, så hade hans följeslagare syndat. Då började Harikesas medhjälpare genast försöka ta reda på vem som var den skyldige. ”Tala om att ge tvångstankar och förföljelsemani”, menar Sandra.

När hon tänker tillbaka på barndomen idag, inser hon att hon sällan var frisk. Jämfört med sina egna fem barn förstår hon att alla barnen i Hare Krishna var sjuka ovanligt ofta. Under hela sin uppväxt fick hon bara ayurvedisk medicin, det vill säga indisk folkmedicin. ”Jag är förvånad att inget barn dog, med tanke på alla sjukdomar och att vi inte fick behandlas med penicillin. Något besök av en skolläkare eller skolsyster fick vi inte heller.”

När det gäller Krishna-barnens hälsotillstånd, återkommer Sandra flera gånger till frågan varför ingen reagerade från vare sig myndigheter eller kommun. Det fanns flera tillfällen att upptäcka barnens situation, till exempel när några barn var tvungna att magpumpas på Huddinge sjukhus. De hade ätit alldeles för många äpplen, eftersom de var så hungriga efter fastan. Sandra kommer ihåg att det en enda gång kom en barnläkare till Korsnäs gård för att undersöka några barn. Det var mitt i vintern.

”Det var väldigt kallt och vi barn hade rakade huvuden allihop. Och lunginflammation, vilket läkaren konstaterade efter sin undersökning. Men vi fick inte antibiotika, det skulle ju till varje pris undvikas enligt Hare Krishna.”

Idag undrar hon varför läkaren inte gjorde något åt hennes och de andra barnens situation, eftersom de var så tydligt sjuka, undernärda och tunnklädda. Har inte en läkare skyldighet att anmäla vanvård av barn? Varför slog han inte larm om barnens misär? På Korsnäs och Almvik serverades alltid bara två måltider om dagen, om man inte räknar den varma mjölken innan sängdags som en måltid. ”Två måltider per dag är ju helt otillräckligt för ett växande barn, speciellt när vi också skulle fasta vid vissa högtider”, säger Sandra.

En eller två gånger i månaden hade barnen och de vuxna en lättare fasta och då uteslöts vetemjöl. Cirka åtta gånger per år fastade de flesta helt från soluppgång till solnedgång – efter midnatt hade man en stor fest med massa mat. Barn var inte tvingade att fasta, men i början var det mer strikt för Sandra och hennes vänner. ”Flera gånger svimmade jag under fastan. Jag kommer också ihåg att jag ätit till exempel gräs och svampar ute i skogen, för att jag varit så hungrig.” Någon speciell mat lagades inte heller till barnen under fastan. De fick istället äta de små sötsaker och kakor av smörstekt, sockrat mannagryn, som blivit offrade till gudarna under dagens lopp.

”Själv hade jag en så kallad ’Afrika-mage’ när jag var barn, som man kan se att svältande barn ofta får och vilket andra barn på Almvik också hade. De retades med mig för att jag hade en så stor putmage på min oerhört tunna och lilla kropp, kommer jag ihåg. Jag var bara skinn och ben.” Under sin undersköterskeutbildning långt senare, berättade Sandra för en läkare om sin uppsvällda mage, men han ansåg att de levnadsförhållanden som krävs för att man ska få denna typ av svältmage inte finns i Sverige, därför måste det ha varit något annat. Sandra orkade inte förklara saken mer ingående.

Att livet på Almvik fick konkreta medicinska följder för Sandra, visar det faktum att menstruationen försvann i två år, mellan fjorton och sexton års ålder, trots att hon fick mens första gången när hon var tolv. Idag tror Sandra att det berodde på kosten. Men hennes värsta plåga var de återkommande urinvägsinfektionerna, och under hela hennes barndom var det en plåga att kissa. Att dessutom tvingas göra det i kylan utomhus eller i snön på vintern, var ännu värre. Sedvänjan att inte använda toalettpapper måste dessutom ha ökat risken med bakterier i underlivet flera gånger om.

Rita trodde att hon kunde bota människor genom healing och tog sig an Sandra genom att bland annat trycka och dra i olika kroppsdelar. När Sandra skrek av smärta tryckte Rita en kudde över ansiktet på henne. Som barn vaknade Sandra ofta alldeles kallsvettig efter mardrömmar om att inte få luft. Det är något hon kan känna även idag – paniken att inte få luft. Att trycka en kudde över ansiktet tills barnet blev tyst, var alltid Ritas lösning när barn skrek eller grät.”På mig använde hon ofta kudden, eftersom jag hade förskräckliga magkramper.”

Hare Krishnas bot mot urinvägsinfektion var annars stora, mycket heta, kopparringar, liknande en värmekudde, som lades på magen. ”De heta kopparringarna gjorde otroligt ont och när jag grät och skrek högt, kvävde hon mig extra ordentligt med kudden. Jag är faktiskt glad att jag lever idag.”

Till slut blev Sandra så pass dålig att hon var tvungen att tas till sjukhus, där hon först blev behandlad med kalla bad för att ta ner den höga febern. Efter penicillin och några dagar på sjukhuset blev hon bättre, men när hon kom tillbaka till Almvik igen slutade mamman ge henne penicillinet. Detta trots att läkarna hade varnat för att Sandra kanske hade blivit steril. Istället anlitade mamman en naturläkare som ordinerade några homeopat-piller och gav råd om vilken kost Sandra skulle hålla för att bli botad. Till exempel fick hon inte äta tomat. Som tur var blev Sandra inte steril, men däremot får hon lätt livmoderinflammation och brukar behandlas för det någon gång om året.

En annan biverkning av alla bakterieinfektioner under barndomen upptäcktes när hon ammade ett av sina barn, då läkarna såg att Sandra hade streptokocker i bröstmjölken. Det visar att hon alltid har streptokocker i blodet och de kan blossa upp i till exempel halsfluss. Även det var en sjukdom som Sandra ofta fick under sin uppväxt och som inte behandlades. ”Jag hade stora, vita böldliknande sår i halsen och den enda behandling jag fick var att gurgla mig med saltvatten.”

Vårdnaden av barnen inom Hare Krishna var generellt sett mycket dålig och ibland direkt skadlig, anser Sandra. Som att låta barn springa ute i snön med bara strumpor eller att ge dem gummistövlar som vinterskor, trots att det kunde vara många minusgrader. Sandra kan fortfarande känna hur gummistövelns kant skavde mot huden på benet och orsakade ett svidande och svårläkt sår.

Riktiga vinterkängor eller varma kläder fanns inte till barnen. Och varför man tvingade flickor och kvinnor att ha sari i Sverige, är en fråga som Sandra ställer sig. I Indien är det varmt med hög luftfuktighet och där är sari ett helt rätt plagg, men definitivt inte i Sverige med sitt kalla klimat.

Sandra vet helt säkert att två pojkar i fem till sjuårsåldern från Almviks gård skickades till Hare Krishnas skola i Indien, guru-kulan i Vrindavana. Dit skickades bara pojkar, eftersom de ansågs mer intelligenta och lämpade till utbildning, allt enligt Prabhupadas anvisningar och lära.

En av pojkarna som skickades iväg var son till en grundare. Pojkarna var på guru-kula i Vrindavana under två eller tre år och en av dem fick dessutom malaria. Han låg på sjukhus väldigt länge efter hemkomsten och fick dessutom ett återfall i tonåren. Idag kan Sandra inte riktigt förstå hur detta kunde ske med så små barn i Sverige.

Många ovanliga sjukdomar kom också till Almvik tillsammans med resande Hare Krishnamunkar från Indien, mest olika typer av tarmbakterier. Kollektivet fick flera gånger lämna avföringsprov på sjukhuset, eftersom många hade konstiga tarmbakterier och sjukdomar.

”När vi bodde på Korsnäs fanns det en kvinna som hade TBC, så sjuksköterskor kom till Korsnäs och vaccinerade alla på gården, både vuxna och barn”, berättar Sandra. Hon blev vaccinerad mot polio och stelkramp, men det var allt. Under åren hände också några svåra olyckor med barnen på Almvik, som när ett barn på ashram brändes svårt när han hällde kokhet nyponsoppa över sig. Sandra kommer ihåg att alla barn stod utanför skolan och såg på när ambulanspersonalen hämtade honom till sjukhuset. Vid ett annat tillfälle började en pojkes kläder brinna, men Rita gjorde ingenting för att släcka elden, hon tittade bara på. Tack vare Sandras täcke – som fick ett stort brännmärke – lyckades barnen själva släcka elden. Det uppstod hela tiden liknande situationer där barnen turligt nog lyckades rädda varandra.

”Idag förstår jag inte riktigt hur vi barn fann kraft till att överleva.”

Jag säger till Sandra att den yttre bilden av Hare Krishna ofta är positiv och handlar om massor av god och nyttig vegetarisk indisk mat och generösa söndagsfester på Almviks gård. Där ingår också glada, fint klädda barn som gärna predikar, dansar och spelar små pjäser för besökarna. Hur hänger allt detta ihop? ”Självklart var vi barn glada och nöjda på söndagsfesterna!” utbrister hon. ”Det var enda gången i veckan vi fick äta oss ordentligt mätta på vällagad och god mat, dessutom blev vi uppmärksammade och sedda av vuxna människor. Alla var snälla och några bestraffningar förekom inte, åtminstone inte under festen. Vi fick klä oss i de finaste saris man kunde hitta och de gladaste minerna plockades fram. Vi smyckades som prinsessor.”

Träna barnen att spela Krishna-medvetna dramer, som kan framföras på söndagsfester eller på speciella högtider.

Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 89.

Enligt Sandra var söndagsfesterna på Almvik mest till för att marknadsföra Hare Krishna och ge omvärlden en positiv bild av gruppen. Barnens uppgift var att predika om Krishna för alla besökare och försöka locka nya anhängare. Sandra har starka minnen av att hon både predikade och tvingades lära sig långa sång- och dansnummer utantill för att underhålla besökarna. ”Vad jag förstår var jag extremt duktig som liten flicka på att predika”, säger hon. ”Jag trodde ju på Krishna.”

Idag skulle inte Sandra uppskatta ifall hennes egen dotter gick fram till en främmande person, kröp upp i hans eller hennes knä och sade: ”Hej, jag heter Sandra. Vet du vad jag tycker om? Jag tycker om Krishna, han är underbar, jag är kär i Krishna, han är så fin och han är på riktigt!”

”Vi trodde att vi kunde frälsa dem eller visa att de var i maya – i den materiella, onda världen – och att Krishna var den enda rätta vägen. Dessutom fick vi mycket beröm av de vuxna när vi predikade, vilket vi verkligen inte var vana vid annars.”

Sandras styvmor var bara femton år när hon besökte Almvik på en söndagsfest och efter det gick hon med i Hare Krishna. Ett år senare blev hon bortgift med Sandras pappa. Idag är hon inte medlem, men hon har berättat för Sandra att en anledning till att hon anslöt sig var alla söta och glada barn som sprang omkring och verkade så lyckliga. Med så glada barn kunde ju ingenting vara konstigt eller fel, ansåg hon.

Sandra berättar sedan om en ceremoni som gäster på besök ofta tycker är exotisk. Det är ceremonin då man badar gudastatyerna, vilket hon själv har gjort många gånger som barn. Alla ställer sig sjungande i en kö fram till gudagestalterna och när man kommit fram tar man en snäcka och badar dem tre gånger. Man häller tre olika bad över dem: yoghurt, vatten och ko-urin. Sandra förklarar att vätskorna först ska hällas över huvudet, sedan axlarna och sist fötterna och sedan samlas upp i ett kar som statyerna står i. Sedan hälls den uppsamlade vätskan i tillbringare och serveras som dryck under fastan.

”Men vänta, dricker man ko-urin?” frågar jag. ”Det är väl lite väl exotiskt?” ”Jag fick ofta samla urin under kossorna, som skulle användas vid högtidliga tillfällen, vilket var rätt ofta”, säger Sandra. ”Men jag visste aldrig till vad. Först när jag kom tillbaka som fjortonåring fick jag veta att gudagestalterna bland annat badades i kourin och att detta sedan serverades att dricka.”

Att äta kött är bland det värsta man kan göra inom Hare Krishna och det är inte bara en fråga om hälsa eller djurrätt. Det handlar främst om värdet som människa. ”Jag tror inte människor i allmänhet förstår hur traumatiskt det är med kött inom Hare Krishna”, säger Sandra. ”Kött är något som man pratar om dagligen och man sade om köttätare: ’Det som du stoppar i magen och det som du bajsar ut – det är vad du är.’”

Under de första sju åren efter avhoppet förnekade Sandra att hon åt kött inför sina föräldrar och hennes pappa vet antagligen inte om att hon äter kött idag. Hur komplicerad köttfrågan är och hur den kan ställa till det, visar hur planeringen av bröllopsfesten för Sandra och hennes man år 2004 utvecklade sig. Sandras svärföräldrar stod för festen och svärmor skulle tillaga oxfilé till bröllopsmiddagen. Sandra och hennes man hade en stor kris under planeringen, då hon absolut ville ha en helt vegetarisk bröllopsmiddag istället, för att hennes pappa skulle vilja komma. Det ville dock inte hennes man. ”Jag hade sådan fruktansvärd ångest inför mitt eget bröllop och omkring denna lilla köttbit. Det sista man borde oroa sig för inför sitt bröllop är hur dåligt man kommer att må, när man visar att man äter kött inför sina föräldrar, eller hur? Oron ska i alla fall inte handla om köttätande, tycker jag.”

Brudparet valde till sist att inte bjuda Sandras pappa, eftersom det blev för ångestladdat. Däremot kom hennes mamma som fick en egen vegetarisk tallrik. ”Men mamma sade till min svärmor på bröllopet, med tårfyllda ögon, att nu hade ytterligare ett av hennes barn – alltså jag – börjat äta kött. Det kändes svårt.” Det hade kanske varit naturligare ifall hon blev tårögd för att hennes dotter gifte sig.

Sandra gick i Hare Krishnas guru-kula från fyra till tio års ålder, men på grund av en konflikt mellan hennes pappa och Hare Krishnas ledning flyttade de sedan ut från Almviks gård till en annan stad där hennes pappa fortsatte att engagera sig i rörelsen. ”Då fick jag gå halva årskurs tre i en vanlig skola, men min pappa skickade tillbaka mig till Almvik emellanåt för att hålla kontakten med barnen där, så det var fram och tillbaka för mig hela tiden.”

Sedan flyttade hon med sin mamma och styvfar till en stad i norra Sverige, där de arbetade på en Hare Krishna-restaurang. Sandra fick gå i en vanlig skola under halva årskurs fyra, men denna korta tid i vanliga skolor, två halva terminer, räckte inte för att lära känna samhället utanför Hare Krishna. ”Dessutom var jag så annorlunda att jag inte fick några riktiga kompisar. Jag fick inte ta hem någon heller, men det gjorde jag ändå några gånger när min mamma var på restaurangen och jobbade. Mina klasskamrater tyckte allt hos mig var konstigt och jag skämdes mycket över hur det såg ut hemma.”

Mest chockade blev de av alla bilder på den andlige ledaren Prabhupada och alla gudabilder. De fanns uppsatta precis överallt i hela lägenheten.

När Sandra var tolv flyttade hon, mamman och styvfadern till USA och anslöt sig till Hare Krishnas Berkeley Temple i San Francisco. Under dessa två år gick hon inte i skola överhuvudtaget, utan stod bara vid Fisherman’s Warf och sålde sweatshirts för familjens försörjning. Av det Sandra sålde fick hon bara behålla tio dollar i veckan. Hon stod ofta och tittade på Alcatraz, fängelseön, ute i San Francisco-bukten och det kändes som om hon själv var fängslad.

Vid återkomsten till Sverige var Sandra fjorton år och fick gå hela årskurs sju i en stad i mellersta Sverige, där pappan då bodde. Men efter det läsåret skjutsade pappan tillbaka Sandra till Almviks gård igen, trots att hon inte ville åka dit. Men hon hade inget alternativ – var skulle hon annars ta vägen? Dessutom sade hennes pappa att han planerade att flytta dit lite senare. När Sandra kom tillbaka till Almvik var hon för gammal för att det skulle bli fråga om någon skolundervisning. Nu handlade det enbart om – oavlönat – arbete för Hare Krishna.

”Som lön för mitt arbete fick jag tre saris om året samt mat – två mål om dagen och en skål mjölk på kvällen – och husrum”, säger Sandra. ”Jag hade inga fickpengar, om inte mina föräldrar skickade det. Jag kommer ihåg att jag fick be min pappa att skicka en hårborste. Inte ens det hade jag råd att köpa, trots att jag arbetade nästan tolv timmar om dagen.” Efteråt har Sandra förstått att hennes barnbidrag skickades till Hare Krishna – själv visste hon inte vad barnbidrag var. Det sågs antagligen som betalning för hennes mat och husrum.

Sandras dagsprogram på Almviks gård när hon var mellan fjorton och sexton år gammal såg ungefär likadant ut varje dag, utan uppehåll eller någon ledighet. Det fanns gott om arbeten på gården, bland annat ägnade Sandra mycket tid till att sy girlanger och göra blomsterarrangemang till gudagestalterna, vilka skulle få nya utsmyckningar varje dag. Från femton års ålder skötte Sandra dessutom kontoret och telefonväxeln på Almvik. När kvinnorna hade mens slapp de göra blomsterhalsband och städa vissa ytor i templet. Sandra låtsades därför ha mens på regelbundna tider, trots att den försvann vid återkomsten till Almvik.

Arbetsdagarna blev mycket långa för henne, eftersom hon fick gå upp som alla andra vid fyratiden på morgonen och sedan tvingades jobba till åttatiden på kvällen. ”Det fanns inte en enda chans att tänka. Dessutom skulle jag också jobba med korna, där jag mockade och städade. Var det säsong fick jag plocka grönsaker på åkrarna. Efter en tid hade jag absolut ingen egen vilja kvar. Det är hemskt, men hade de sagt till oss medlemmar att ta en dryck för att det var dags för oss att dö och komma till en annan planet, så hade vi säkert gjort det. Så lite egen vilja hade vi. Ingen ifrågasatte någonting eller någon högre upp i ledningen. Alla var övertygade om att det som deras andlige ledare sade var rätt. Han hade kunnat säga vad som helst till oss, det är verkligen mycket skrämmande.”

Hur kontrollerad och in i minsta detalj planerad Sandras tid var, visar hennes vanliga schema som hon senare skickar till mig:

03.30 Uppstigning och dusch.

04.00 Morgonprogram med sång.

04.30 Sy blomhalsband till gudagestalterna.

05.30 Meditation på radbandet.

06.00 Hjälper till att öppna kontoret och informerar till exempel gäster som har sovit över.

07.00 Morgonprogram med sång och lektioner.

08.30 Frukost

09.00 Städa templet; anvisad hallarna och badrum.

10.00 Ta emot samtal på kontoret tills annan person kommer, ibland med på skolundervisning av Hare Krishnas lära.

11.00 Passa två små barn i en lokal som ska föreställa dagis.

13.00 Vila för barnen; jag slumrar till i smyg.

14.00 Lunch

15.00 Ta över sysslorna på kontoret, svara i telefon, dela ut tvål, radband och rakhyvlar. Koppla samtal lokalt på Almviks gård.

17.00 Hjälpa till ute i fälten med grödorna, till exempel med att plocka kilovis med grönsaker. På vintern städa ladugården och rykta korna. Sommartid varannan dag, då jag även tog ut oxarna för träning och motion.

19.00 Kvällsprogram med sång.

20.00 Någon form av kvällsmat som varm mjölk och någon liten sötsak, offrad till gudagestalterna.

21.00 Dusch och sänggående.

”Det spelade ingen roll ifall man var sjuk, sysslorna skulle göras”, säger Sandra.

Ofta fick hon gå upp mitt i natten för att ta emot gäster som kommit från andra Hare Krishna-tempel, eftersom hon höll i alla nycklar till gästrum och till kontoret. ”Jag var som en slav. Ingen lön, knappt någon nyttig mat och kylan kan än idag få mig att rysa. Jag sov på en madrass på golvet och alla mina saker fick plats i en plastpåse.”

För att ringa ett lokalsamtal skulle man be om lov på kontoret och det fanns ingen avskildhet för att prata. Kontorets telefon var enda linjen ut, förutom tempelpresidentens egen telefon. ”Vi skulle betala för att ringa riks- eller utlandssamtal, som det hette på den tiden. Det fanns en mynttelefon, men jag hade ju inte några pengar”, säger Sandra.

En dag lyckades hon tjuvkoppla telefonen och låste in sig på kontoret. Sedan ringde hon gråtande till sin mamma och berättade att hon inte ville bo kvar på Almvik. Sandra försökte få sin mamma att betala en biljett därifrån till henne, men mamman sade att hon inte hade råd. Sandra tjuvkopplade då telefonen en gång till och ringde sin pappa. Hon frågade varför han inte hade flyttat till Almvik som han hade lovat. Men pappan lyckades återigen övertala Sandra att stanna kvar på gården, eftersom han ändå snart skulle komma. Vilket han inte gjorde, varken då eller senare.

Omkring julen 1987 blev Sandra tillsagd att följa med de vuxna för att sälja böcker. Det var så kallad ”jul-maraton”, en sorts säljtävling. Man bodde i stugbyar i närheten av olika städer i Sverige och sålde böcker på dagarna. Nästan varje dag åkte de till en ny försäljningsort. ”Men jag fick inga böcker sålda, eftersom jag var för blyg och inte vågade gå fram till folk. Istället gick jag planlöst omkring, femton år gammal och ensam och övergiven, och släpande på Hare Krishnas böcker i decemberkylan.”

Hon blev tillsagd att ljuga och säga att det var sagoböcker hon sålde, men hon ljög inte tillräckligt bra och fick ingenting sålt ändå. På grund av sina dåliga säljresultat slapp hon i alla fall följa med på jul-maraton i fortsättningen, vilket var en stor lättnad.

Både kvinnor och flickor skulle täcka håret och enligt läran skulle de dölja sin ”kvinnlighet”. Kvinnan fick inte prata med män eller ens titta en man i ögonen. Män och kvinnor var alltid separerade. ”När vi åt mat satt kvinnor och män alltid på varsin sida om en skärm. Var det däremot fest, till exempel söndagsfesten med utomstående inbjudna, satt män och kvinnor tillsammans.”

Ja, jag vill att varje kvinna i vår rörelse gifter sig. Men detta med träning för att bli hustru och mamma? Det behövs ingen skola för detta, det räcker att umgås. En kvinnas verkliga uppgift är att sköta hushållets angelägenheter, hålla allting prydligt och rent och, ifall det finns tillräckligt med mjölk att tillgå, hon ska alltid vara sysselsatt med att kärna smör, göra yoghurt, göra ost etc. En kvinna ska också veta hur man syr. Om ni helt enkelt gör dessa saker själva och visar hur man ska göra, kommer de att lära sig automatiskt. Man behöver inte ge formella instruktioner i dessa frågor.”

Brev från Srila Prabhupada till Srimati Chaya-devi dasi, 16 februari 1972, Srila Prabhupada on Guru-Kula, s. 118.

I templet stod alltid männen framme vid altaret och kvinnor och barn bakom dem. Kvinnor, liksom barn, ansågs vara en mycket störande faktor. ”Männen sades alltid bli störda av kvinnorna”, säger Sandra. ”Som kvinna känner man sig undergiven och hela kroppsspråket som kvinnor inom Hare Krishna har, visar också detta väldigt tydligt. Det är något som kvinnor får med sig i Hare Krishna-kulturen.”

En händelse som visar hur Hare Krishnas syn på kvinnor och sexualitet kan ta sig uttryck, var när Sandra som tonåring stod och jobbade med att ta upp potatis, iklädd sin arbetssari och med täckt hår. Jeans och tröja fick hon nämligen enbart använda i ladugården. Sandra stod nedböjd över potatisblasten, men hörde hur en traktor närmade sig i ganska hög fart och därför tittade hon hastigt upp, mest för att se så att hon inte skulle bli påkörd.

Hon tittade då direkt i ögonen på traktorföraren, en man som vanligtvis arbetade i ladugården och som Sandra aldrig hade pratat med. Mannen blev så perplex för att hon tittat honom rakt i ögonen, att han körde i diket med traktorn. Denna händelse kan verka ganska lustig för utomstående, men för Sandra blev det minst av allt lustigt. På kvällen kom en äldre kvinna till Sandras rum och skällde ut henne under minst en timme. Sandra anklagades för att ha tittat på traktorföraren och därmed lockat honom till något otillåtet, men kvinnan förstod till slut att det inte var Sandras mening.

En annan gång fick Sandra och en väninna ta hand om en lite äldre manlig gäst, medlem i Hare Krishna sedan många år. ”Jag och min väninna blev tillsagda att serva honom, bland annat genom att tvätta och stryka hans kläder. Eftersom jag arbetade på kontoret hjälpte jag till att kopiera hans papper och vid det tillfället spådde han min väninna i händerna.” Sandra vågade inte lämna sin väninna ensam med honom, utan stannade kvar under tiden, sedan gick flickorna därifrån tillsammans.

Någon dag senare blev de inkallade till tempelpresidenten Smita Krishna. Där fanns också några andra munkar närvarande och de bad flickorna att sätta sig på golvet. Sedan ställde sig alla männen runtomkring och började skälla ut dem för att de hade stannat kvar på kontoret och låtit gästen spå i väninnans händer. De skulle ha nekat och gått därifrån, tyckte de. Efter en lång stunds utskällning kom männen fram till att flickorna inte kunde ha vetat bättre, eftersom de var så naiva. Efter dessa bannor blev Sandra trots allt tillsagd att ensam visa runt samme manlige gäst på Almviks gård. Kvinnor fick visserligen inte umgås med män, men Sandra kände sig tvungen att lyda.

”När vi sedan kom till ett skogsparti friade han till mig och sade att han ville gifta sig med mig”, säger Sandra. ”Men jag svarade bara att det inte var mitt beslut. Det var min pappas beslut vem jag skulle gifta mig med, sade jag.” Senare fick Sandras pappa ett brev från mannen, där han skrev att han ville gifta sig med henne, men Sandra vägrade. Nu var det bara en tidsfråga innan hon skulle bli tvingad att gifta sig, det förstod hon. Precis som hennes styvmor, som gifte sig med hennes pappa vid sexton års ålder.

Det är en faders skyldighet att skydda sin dotter tills hon uppnår puberteten och blir gift med en passande ung man. Mannen tar då hand om sin fru. Generellt ska en man gifta sig omkring tjugofem års ålder och en flicka ska gifta sig inte senare än sexton. Sker detta, så när en man är femtio år gammal, är hans äldsta son omkring tjugofem, gammal nog att ta hand om modern.

Teachings of Lord Kapila, s. 43.

Det var först när Sandra råkade höra de vuxna prata om att Almviks unga flickor skulle bli bortgifta som den egna viljan började växa fram. Under den här tiden hörde hon också rykten om sexuella övergrepp på Almvik, bland annat handlade det om en av hennes lite yngre väninnor som utnyttjats av sin pappa. ”Men hon berättade aldrig någonting för mig, trots att vi arbetade så mycket tillsammans ute på åkern.”

Strax efter att Sandra flyttat därifrån fick hon däremot höra av andra varför väninnan inte hade berättat, och hur det hela kom fram. På Almviks skola hade läraren till sist tvingats att följa skolplanen och ämnet sexualkunskap – det som är mest tabu inom Hare Krishna – togs motvilligt upp. På en sådan lektion pratade och läste eleverna om sexuella övergrepp och vad det innebar i praktiken. Innan dess visste hennes väninna inte vad ett sexuellt övergrepp var, därför hade hon inte berättat något. Först när väninnan förstått vilka övergrepp hennes pappa hade utsatt henne för, anförtrodde hon sig till utomstående.

”Saken polisanmäldes tydligen aldrig, men pappan fick inte bo kvar på Almvik”, säger Sandra. Enligt vad hon senare hörde fick flickan däremot bo kvar, men fick inte någon psykologisk eller medicinsk hjälp. Efter ytterligare ett tjuvkopplat telefonsamtal till sin pappa lyckades Sandra övertala honom att skicka pengar till en biljett, så att hon skulle kunna besöka honom i två veckor. När pengarna kom i ett brev packade Sandra sin väska för en kort resa. Hon berättade inte för någon vad hon hade planerat.

”Jag tog chansen när jag väl hade kommit därifrån. Jag stannade visserligen hos pappa i två veckor och åkte sedan till stationen för att resa tillbaka till Almvik. Men jag lät tåget åka utan mig.”

Istället reste hon till sin farmor och farfar – pappan hade bara tvingat henne tillbaka till Almviks gård igen. Hon besökte ändå Almvik då och då under året efter att hon lämnat Hare Krishna. Samhället utanför var främmande och obegripligt för Sandra, därför var det en trygghet för henne att komma tillbaka på besök ibland. Sedan Sandra var nitton, har hon bara besökt Almvik en enda gång för att hälsa på en väninnas föräldrar.

Genom åren har hon ibland frågat sig ifall hon kunde ha gjort något för barnen som då bodde kvar. ”Men jag var helt enkelt för rädd för att våga berätta. Jag var rädd för vad de skulle göra med mig. Dessutom hade ingen trott på mig, för människor runtomkring hade och har i allmänhet en väldigt positiv syn på Hare Krishna.”

Att lämna Hare Krishna blev till en början en oerhörd kulturchock för Sandra. Det var som att komma till ett annat land och inte ha någonstans att ta vägen. ”Jag fattade en massa dåliga beslut, som jag idag förstår berodde på min okunnighet.”

Till en början bodde Sandra hos sina farföräldrar, som bara var glada över att hon bodde där och att hon hade lämnat Hare Krishna. Men efter ett par månader kände Sandra att hon ville skapa sig ett eget liv och skaffade sig därför en lägenhet. Hon började med att gå till arbetsförmedlingen, vars existens hon dessförinnan inte hade känt till. Genom arbetsförmedlingen fick hon ett jobb i en butik som ägdes av några indiska män. ”De tog emot mig lite som en familjemedlem och jag kände mig hemma i deras kultur”, säger Sandra. ”De fattade tycke för mig och oerfaren som jag var, förstod jag inte riktigt vad det handlade om.”

Sandra berättade om sin bakgrund i Hare Krishna, men de var mest intresserade av de fina saris hon tagit med från Almvik. De tyckte att Sandra var en ”fin och ren” flicka, enligt deras synsätt och tro. Arbetsförmedlingen skickade flera unga tjejer till butiken, som männen var ute och festade med på kvällarna. Men med Sandra hade de ingen framgång alls.

En kväll bjöd de henne på te, efter en indisk kulturfest där Sandra var uppklädd i sin vackraste sari. Efter det kom Sandra inte ihåg något mer, förrän hon naken vaknade upp i en dusch. Männen förklarade att Sandra hade svimmat och att de försökt väcka henne med kallt vatten. Det var en förklaring hon till en början trodde på, eftersom hon tidigare, både på Almviks gård och i butiken, ibland hade svimmat, vilket antagligen berodde på näringsbrist.

Efter några månader fick Sandra mycket ont i magen och tog sig till sjukhus. Läkarna ansåg först att hon hade ett utomkvedshavandeskap och påbörjade en operation för att ta bort fostret. Sandra var förstås chockad – hur och med vem hade hon blivit gravid? Och vad betydde utomkvedshavandeskap? Under den pågående operationen upptäckte man att Sandra bar på ett friskt barn och att det i själva verket inte var något fel. Hon var i tolfte eller trettonde veckan och operationen avbröts. Någonting hade ändå skadats under operationen och Sandra blev inlagd på sjukhus en längre tid. ”Jag kunde inte gå, blev rullstolsburen och var riktigt sjuk. Jag blödde också väldigt mycket, men till min stora lycka klarade sig barnet, min äldsta flicka.”

Under tiden Sandra låg på sjukhuset kom en av männen ibland på besök och Sandra ville ha en förklaring till vad som egentligen hade hänt. Först låtsades han inte förstå hennes frågor och ville inte ge någon förklaring. Vid besöket därpå förklarade han att han hade trott att Sandra ville vara med honom – att hon hade gett honom fel signaler. Hon hade lockat honom, helt enkelt, så det var hennes eget fel.

”Det var ju precis så de sade om flickor i Hare Krishna, så jag trodde på honom till en början.” De sista två månaderna av graviditeten bodde Sandra hemma i sin lägenhet, men fadern till hennes barn lämnade henne inte ifred. ”Jag var livrädd på grund av det han förmodligen hade gjort med mig. Hans märkliga beteende att vilja ta hand om mig efter vad han hade gjort var också väldigt obehagligt. När han inte fick röra mig blev han aggressiv och sparkade mig fast jag var höggravid.”

Efter att Sandra sett ett reportage om Kvinnojouren på TV ringde hon dit och sökte hjälp med att komma bort från mannen. På Kvinnojouren berättade man att männen hade gjort liknande saker mot andra, bland annat två unga flickor i fjorton- och femtonårsåldern. Flickorna hade liftat med männen och blivit bjudna på något att dricka, sedan hade de vaknat upp i en lägenhet, nakna.

Männen blev åtalade, en av dem fick fyra års fängelse och utvisning, en annan dagsböter. Sandra vågade däremot inte anmäla dem eftersom hon dels var rädd för polisen, och dels inte visste hur man skulle göra eller vem man skulle vända sig till. På Kvinnojouren försökte de göra allt för att hjälpa henne praktiskt, men de kunde bara erbjuda en jourlägenhet precis bredvid hennes gamla, där mannen bodde kvar. Därför flyttade Sandra hem till sina farföräldrar igen.

”Nyss fyllda nitton år födde jag min dotter. Jag sökte själv upp socialtjänsten och fick hjälp med att bearbeta min graviditet och allt som hade hänt”, säger Sandra. ”Min första dotter blev en form av vändpunkt för mig och jag ville ge henne allt som jag själv inte hade fått.” Från socialtjänsten fick hon hjälp med föräldrapenning, vilket också var okänt för henne, men som hon hade rätt till efter arbetet i butiken.

Till en början berättade Sandra däremot ingenting om sin bakgrund i Hare Krishna. Under ett år var hon hemma med sin dotter och efter att dottern börjat på dagis hjälpte socialtjänsten till med socialbidrag så att Sandra kunde läsa in ämnen i grundskolan. Eftersom hennes handläggare Ove märkte hur okunnig hon var om samhället, engagerade han sig extra mycket i hennes fall. För honom berättade Sandra om stora delar av sin uppväxt i Hare Krishna och han började försöka kartlägga hennes barndom.

”Ove var intresserad och ville få en helhetsbild, men socialtjänsten hade inga resurser till det”, säger Sandra. ”Inom socialtjänsten fanns ingen kunskap om sekter och hur man skulle ta hand om någon som levt i en sekt.” Sandra passade inte in i några uppställda kriterier och Ove fick lägga ner sitt projekt. Det blev ingenting alls av de planerade stödåtgärderna för henne.

”Så trots att du berättade om hela din uppväxt, med barnmisshandel, undernäring, psykiska övergrepp och försummelse, gjordes ingenting från socialtjänstens sida?” undrar jag. ”Kontaktades inte ens Almviks gård, för att undersöka barnens förhållanden?”

”Allting blev väldigt förvirrat”, svarar hon. ”Bara det att jag inte hade gått i skolan var bortom deras förståelse.” Vid den tiden var hon också en människa som inte krävde någon hjälp, förklarar hon. Hon var otroligt försynt och försiktig. ”Jag var så tacksam för det minsta lilla jag fick, till exempel socialbidrag. Jag hade ju aldrig i hela mitt liv fått så mycket pengar för mig själv, det blev nästan en chock.”

Detta socialbidrag är den enda ekonomiska hjälp hon till dags dato har fått av samhället. När Sandra sedan träffade en kille fick hon inte behålla bidraget, eftersom det var lönebaserat och de hade bott ihop under en tid. Sandra tvingades att ta ett lån istället, det fanns inget val. När hon fick sina andra barn, med sin nuvarande man, var hon tvungen att hoppa av sin grundskoleutbildning av ekonomiska och tidsmässiga skäl. En studievägledare på vuxengymnasiet hjälpte henne sedan att komplettera till vårdlinjen och hon tog studielån även under den utbildningen.

Idag, när vi träffas, har Sandra bara åtta veckors studier kvar till sin undersköterskeexamen. Hon hoppas att hon snart blir så pass frisk från sina ledbesvär att hon kan fortsätta på kursen. Längre fram funderar Sandra på att läsa in hela grundskolan på kvällskurser, åtminstone matematik och svenska. Dotterns födelse blev en stabiliserande faktor i Sandras liv och idag har hon tre självständiga flickor som säger ifrån när det gäller. De har ett helt annat sätt än Sandra själv hade när hon växte upp - de tittar alla människor i ögonen.

”Min äldsta dotters umgänge med sin biologiska pappa kom upp i rätten för inte så länge sedan”, berättar Sandra. ”Idag får han träffa sin dotter, men bara med en kontaktperson, inte ensam. I rätten ljög han om allt möjligt, men för första gången kunde jag bestämt titta honom rätt in i ögonen. Jag verkligen stirrade och han erkände till slut att det han påstod inte var sant.”

*

Sandra anser att Hare Krishna-livet går att jämföra med att ha varit med om ett övergrepp, men i hennes fall handlar övergreppet om nästan halva hennes liv. ”Egentligen borde hela min familj söka hjälp, men även om jag lyckades med det så finns det ingenstans man kan vända sig”, säger hon.

Ingen av de få personer som Sandra har berättat om sin barndom för, har riktigt förstått hennes uppväxtvillkor. Inte ens hennes man förstår fullt ut, men däremot har han alltid stöttat och puffat på Sandra för att hon ska ta tag i problemen.

”Så här mycket som jag har berättat för dig, har jag aldrig berättat förut”, säger hon. ”Jag gjorde till exempel ett misslyckat försök i förra veckan, när jag träffade en kurator i samband med mina ledbesvär.”

Kuratorn hade då frågat ifall Sandra hade några traumatiska barndomsupplevelser bakom sig, vilka kanske kunde knytas till de medicinska problem hon har idag. Och Sandra beslöt sig för att för en gångs skull berätta om sin barndom och inte spara på detaljerna, som hon brukade göra. Då kuratorn började gråta en bit in i berättelsen, slutade Sandra prata och förstod att kuratorn inte kunde hjälpa henne. Sandra blev istället rädd och insåg att allting verkligen var så hemskt som hon hade misstänkt.

Hon tror att kuratorn säkert haft lättare att relatera till problemen om det istället var så att hennes pappa hade supit och misshandlat henne under uppväxten. När Sandra nämnde sin bakgrund för andra tjänstemän inom socialtjänsten än Ove, möttes hon av oförståelse. De ville inte förstå att de händelser som hon hade upplevt hos Hare Krishna kan förekomma i Sverige, underförstått att det var påhittat eller överdrivet.

”Jag sökte ju hjälp hos dem för att förstå hur det här samhället fungerade – jag var som en invandrare i Sverige, men utan den hjälp och förståelse som invandrare ofta får. Varför skulle jag ha hjälp, jag var ju svensk, verkade de tycka. Ibland känns det fortfarande som att ingen kommer att tro på mig och jag tror ärligt talat att jag inte kan berätta och få fram allting på rätt sätt”, säger Sandra. ”Andra människor är så oerhört främmande för det jag har varit med om.”

Sandras två år yngre syster har tagit mer påtaglig skada av de första gemensamma uppväxtåren. Ibland funderar Sandra på ifall det kan bero på att hennes egna första två år var rätt så normala, innan hennes föräldrar gick med i Hare Krishna. För hennes syster präglades livet redan från allra första början av Hare Krishna-kollektivet. Deras mamma flyttade visserligen därifrån när systern var sex år, men det dröjde ytterligare sex år innan mamman lämnade Hare Krishna helt och hållet. ”De första tre åren av min systers liv var svåra och kommer antagligen att påverka hennes liv lång tid framöver”, säger Sandra. ”Hon har ätstörningar och var förut så svårt sjuk i anorexi att det enbart var tack vare en intensiv och långvarig sjukhusvård som hon överlevde. Det gick så långt att hon tappade allt sitt hår. Ingen av hennes läkare fick reda på hennes uppväxt i Hare Krishna, men jag vet att hennes problem beror på det. Antagligen blev hon också sexuellt utnyttjad, eftersom jag kommer ihåg att jag sett saker som hon själv inte minns. Hon var för liten.”

Även om Sandra tog hand om sin syster, känner hon skuld över att hon inte kunde skydda henne. Ett av de starkaste minnen som systern fortfarande har mardrömmar om är kallduscharna. I systerns fall behandlades hon med kallduschar när hon fick sina hysteriska utbrott. Idag mår hon bättre, men kan ibland få samma hysteriska utbrott som hon fick i Hare Krishna, då hon bara skriker och skriker. Ingen eller inget kan få stopp på henne. ”Antagligen försökte de kväva henne, precis som de försökte kväva mig”, säger Sandra.

När jag frågar ifall hon kan se något positivt med sin uppväxt i Hare Krishna, tystnar hon en lång stund. ”De starkaste minnena från min uppväxt är tyvärr hunger och smärta och inte något positivt alls”, säger hon till sist. ”Smärta på grund av mina återkommande och obehandlade urinvägsinfektioner som gav mig mag-kramper. Hunger på grund av att vi aldrig fick mer än två mål mat om dagen.”

Sedan berättar hon om de unga, muslimska kvinnorna med slöja som hon har träffat under sin praktik på ett äldreboende. ”Det är positivt att jag på grund av min uppväxt har mycket lätt att komma överens med människor från olika kulturer. Man brukar ju säga att en missbrukare känner igen en annan missbrukare, fast här handlar det förstås om kvinnokultur.”

Hon tror att det kanske finns en del fördelar med det hon varit med om, även om dessa erfarenheter hade varit bättre att få på något annat sätt. Att kunna passera många kulturella barriärer utan problem är positivt. Hon tycker ändå det är hemskt att se de muslimska kvinnorna som inte ens får gå hem själva utan måste bli hämtade med bil av sin pappa eller annan manlig släkting. De är så lyckliga att de får arbeta överhuvudtaget och arbeta är ungefär det enda de får göra för sina föräldrar. När de pratar med varandra säger de att Sandra är som en syster för dem och att hon verkligen förstår hur de har det.

När skolan drevs på Korsnäs gård gjordes det utan myndigheternas tillstånd. När den sedan flyttade till Almviks gård beviljade Järna kommun så kallad hemundervisning för barnen under ett tiotal år med tillstånd ett år i taget enligt skollagen, kapitel 10, paragraf 4. Under många år hade en rektor tillsynsansvar över skolan och en lärargrupp bestående av en lågstadielärare, en mellanstadielärare och en högstadielärare genomförde en större tillsyn av skolan 1994. Det var två år efter att Sandra var på Almviks gård för sista gången. Då hittades inga direkta brister i undervisningen, men tillsynsgruppen rekommenderade att någon eller några av personerna som svarar för utbildningen skaffade sig erforderlig lärarkompetens, att undervisande personer deltog i grundskolans arbete med den nya läroplanen, att man skulle delta i kommunens studiedagar och att man skulle teckna avtal för utnyttjande av Eneskolans och Tavestaskolans idrotts- och NO-salar.

”Jag tycker verkligen att kommunen och myndigheterna skulle ha kollat upp både skolan och barnen mycket grundligare och mycket tidigare”, säger Sandra. ”Deras kontroll var väldigt dålig, nästan obefintlig. Socialtjänsten kunde också ha agerat mer och effektivare.”

För egen del vet Sandra inte ens var hon var skriven under barndomen och hon är idag mycket upprörd över att myndigheterna tappade bort henne.

Myndigheternas misstag har bland annat resulterat i att hon idag inte har mer än ett och ett halvt års grundskolestudier. Hon kommer visserligen tydligt ihåg att de barnen som bodde utan sina föräldrar på Almvik alltid blev tillsagda att springa och gömma sig ifall socialtjänsten kom på besök. Samma sak när en polisbil ibland körde omkring på gården.

Då och då gömde man utländska medborgare som inte hade uppehållstillstånd i Sverige, både medlemmar i Hare Krishna och andra personer. Ibland följde Sandra med ut i skogen på Almviks gård där de kunde gömma sig. I templet som är inrymt i en ladugård fanns också små rum, högst uppe vid taknockarna. Där gömde sig Sandra tillsammans med en flicka som kom från Jugoslavien. ”Jag har många minnen av att gömma mig”, säger Sandra. ”Som barn var det väldigt spännande.”

Allmänt sade man inom sekten att socialtjänsten, polisen och psykologer var farliga och bara gjorde människor till ”stereotypa personer, som levde i den materiella världen och jobbade”. Men idag anser Sandra att sociala myndigheter, skola, sjukvård och polis ändå hade chanser att se barnen. Sandra har svårt att förstå hur hennes och de andra barnens uppväxt inom Hare Krishna och på Almviks gård egentligen var möjlig i ett land som Sverige.

”Jag är i 30-årsåldern idag och har fem egna barn och vet hur noggranna de är på BVC, inom förskolan och skolan. Varför var det ingen som brydde sig om hur vi barn hade det i Hare Krishna? Hur kan detta få ske, år efter år och helt öppet, eftersom ingen besvärade sig med att titta?” Kände myndigheterna till att Almviks skola delvis var en internatskola, där små barn levde och bodde utan sina föräldrar? Varför kom inte någon dit och frågade barnen hur de hade det? Sandra tror faktiskt att de hade berättat hur det var, eftersom man inte visste om något annat liv än det på Almviks gård.

”För oss barn var det inget onormalt, fel eller olagligt, det som hände oss, därför skulle vi antagligen ha sagt som det var”, säger Sandra. ”Men ingen frågade oss.”