Fri tro, fri lydnad, fri tillägnan är det religiösa livets första, oföränderliga grundvillkor.
Rasmus Nielsen
När Leo tittar ut från sitt förortsfönster i Stockholm vid tvåtiden på söndagarna, kan han se propert klädda familjer komma ut och sätta sig i den väntande bilen. Leo tror att familjerna är Jehovas vittnen. Mannen i familjen kommer alltid sist, med sin portfölj i handen.
I Finlands förebedjare började man också alltid sina söndagsmöten klockan två. Leo står och tittar på ungdomarna i bilen och kommer ihåg hur det var för honom själv en gång i tiden.
”Jag kan verkligen sätta mig in ungdomarnas situation och tycker väldigt synd om dem”, säger han. ”Kanske kan jag en dag lyckas få ett tillfälle att prata med dem. Antagligen är de förbjudna att prata med andra, men kanske kan jag bara slänga ur mig en kommentar som väcker deras nyfikenhet, mer behöver det inte vara till en början.”
Leo är 37 år och skild, med två barn i Sverige. Han har också den nittonåriga pojken Johannes i Norge, tillsammans med sin förra hustru. En son som Leo inte har träffat på åtta år, eftersom både den före detta hustrun och sonen fortfarande är medlemmar i sekten Finlands förebedjare. Den enda kontakt Leo har med sin son sker via SMS, men det är mycket sporadiskt och alltid på Leos initiativ. Med barnen i sitt andra äktenskap har han både delat boende och vårdnad. Idag bor han strax utanför Stockholm och arbetar som säljare.
Leo har vuxit upp i en sekt som de flesta aldrig har hört talas om; Finlands förebedjare. Den har funnit sedan 60-talet och har sitt ursprung i Finland. Sektens cirka 150 medlemmar och dess grundare Laila Heinonen har från början gjort sitt yttersta för att inte synas eller höras i medierna och därför känner väldigt få människor till dem. Det var Leos mamma som ville gå med i Finlands förebedjare, omkring Leos födelse år 1967.
Idag är det bara mamman och hans tio år äldre syster som fortfarande är medlemmar. ”Min pappa ville gå ur och mina föräldrar bråkade mycket om det, men han gjorde det som förväntades och stannade kvar. Pappa dog för några år sedan och både min yngre syster och bror har hoppat av”, säger Leo. ”Men vi har inte mycket kontakt idag.” Leos bror bor i Tammerfors och de träffas mycket sällan. Brodern pratar inte mycket och tar sällan själv kontakt. Bröderna är mycket olika. ”Jag tror att han kan ha blivit mer skadad än jag, eftersom han bodde ensam hemma länge, ända tills han var 29 år. Först när pappa dog och villan såldes flyttade han till egen lägenhet.”
Varför Leos bror också hoppade av Finlands förebedjare vet han inte. Bröderna har aldrig pratat om det eftersom brodern inte vill. Äldsta systern är däremot fortfarande med i sekten och har idag åtta barn och barnbarn. Hon bor i Sverige, men de varken pratar med varandra eller träffas. Leo träffar inte heller sin mamma speciellt ofta, högst en eller två gånger per år. Mammans inställning är att det enda rätta i livet är Finlands förebedjares tro, därför blir det svårt att umgås. Leo menar också att mamman får så många negativa kommentarer om sina avhoppade barn från andra medlemmar, att hon inte vågar hälsa på sina barn och barnbarn.
”Vår relation är väldigt kylig”, säger han. ”Det finns inte mycket mer att säga om saken. Jag ser inte henne som min mamma rent fysiskt, utan som en gammal människa som jag respekterar för att hon är gammal – hon är 82 år idag.” Leo har inte heller några som helst ambitioner att få mamman att lämna Finlands förebedjare, eftersom det är något som hon har trott på hela sitt liv. ”Jag skulle nog kunna få ut henne, men till vilken nytta? Hon ska inte behöva ångra sina senaste 40 års val, det är inte bra, tror jag.”
Däremot hade han en nära relation till sin pappa och känner stor saknad efter honom. Leo växte upp med sin familj i Jakobstad i Finland. Uleåborg var då sektens och dess ledares högkvarter och här bodde totalt 10–15 familjer, cirka 100 personer. Varje kväll klockan åtta hade man bönemöte, som höll på fram till elva på kvällen.
På söndagarna var det möten två gånger – först ett mitt på dagen och sedan ett på kvällen. Mötet mitt på söndagen höll på ungefär mellan två och halv sex. De riktigt små barnen behövde inte vara med på kvällen, men annars skulle även barnen vara med. ”Eftersom normala barn behöver gå och lägga sig vid åtta-, niotiden på kvällen, var vi förstås alltid väldigt trötta”, säger Leo.
Själva gudstjänsterna hölls i en lokal med fyra rum och det var viktigt att kvinnor och män var separerade. Längst fram stod ett altare med kors och en bibel, men ledaren själv, Laila Heinonen, satt avskild i ett rum bakom männen. Därifrån tungomålstalade hon och här menade hon att hon fick budskap direkt från Herren. Laila talade in sina profetior på band, på finska, som sedan översattes till svenska eftersom några av familjerna kom från Sverige. Sedan lästes hennes budskap upp på mötena, både på finska och på svenska. Därefter fick medlemmarna exempelvis be för länder där det hade hänt en katastrof eller för dem som hade hoppat av sekten och för att de skulle komma tillbaka.
Laila Heinonens huvudsakliga budskap handlade om jordens undergång och hon hade genom åren förutsett flera datum när det skulle ske. Enligt henne skulle jordens undergång börja med att Finland blev invaderat av Ryssland. Om inte tillräckligt många hade anslutit sig till Finlands förebedjare då, skulle det finska folket hamna i fiendens händer och jorden skulle gå under. ”Var man en god medlem och lydde Laila så skulle man komma till himlen. Det var huvudbudskapet i hennes profetia från 1966.
Alla väntade och väntar ännu på domedagen, eller slutets tid som medlemmarna också kallar det.” Leo menar att det var väldigt taktiskt att framställa det så under det kalla krigets dagar, då Ryssland var ett ständigt hot mot Finland. Detta hot var också ett skäl för medlemmarna att missionera, för att se till att så många som möjligt blev medlemmar.
Att missionera var vanligt runt 1967–68, speciellt i norra Finland. Missionsmötena hölls på små orter, där man predikade och bedrev djävulsutdrivning. Då, som nu, bodde medlemmarna i Finlands förebedjare i egna hus. Leo och de andra barnen gick i vanliga skolor, precis som idag. Leo gick i en privat finlandssvensk, icke-religiös skola, mest för språkets skull, men under lång tid planerade sekten att starta en egen skola.
”Hur såg man på barn inom Finlands förebedjare?” frågar jag. Lailas syn på barn skilde sig inte från andra sekters, menar Leo. Regel nummer ett var att barnen skulle lyda sina föräldrar. Både barn och föräldrar skulle följa Bibeln och föräldrarna skulle uppfostra barnen i Guds anda. ”Laila sade alltid: ’Man ska göra som Herren vill, annars hamnar man i förtappelsen, för att brinna i helvetet resten av evigheten.’
Det var alltid bara Laila Heinonen som visste vad Herren ville. Hennes läror gick väldigt mycket ut på att ’om du inte gör det och det, så händer det och det’.” Bland annat styrde hon vad barnen och de vuxna fick ha på sig – kvinnor och flickor fick inte ha byxor, utan skulle alltid ha kjol. Själv gick hon klädd i säckiga kläder – fotsid kjol, blus, kappa och en ”hilka”, en schalett som knöts bak i nacken. ”Till och med i skolan skulle tjejerna ha kjol på sig under gymnastiken. Deras hår skulle alltid vara långt och uppsatt, aldrig utsläppt.” Männen och pojkarna skulle vara ”prydligt” klädda med byxor, skjorta och kortklippt hår.
Ifall någon försökte låta håret växa lite längre, sades det att pojken hade ”världsandar” i sig, det vill säga influenser från det onda. ”Min mamma sade ofta till mig att: ’nu har du djävulen i dig.’”
Barnen i Finlands förebedjare fick inte umgås med andra barn. Efter skolan måste Leo och hans lillebror alltid åka direkt hem och de fick inte heller gå hem till sina lekkamrater. ”Där fanns ju så mycket synd – TV, serietidningar och sådant”, säger han. ”Jag hade vänner i skolan och ibland gick jag ändå hem till dem, trots att det var förbjudet.”
Barnen hade nästan ingen fritid– det var hem efter skolan, läsa Bibeln, äta mat och sedan gå på kvällsmöte. Dag efter dag, vecka efter vecka. Men Leo menar faktiskt att han på många sätt hade det bättre än andra barn. Det berodde främst på hans pappa, som tillät sin son att göra en mängd förbjudna saker, till exempel att spela fotboll på söndagarna. Leos pappa visste om att han tränade fotboll efter det första mötet på söndagen, men det visste inte hans mamma. ”Hade min pappa varit lika fanatisk som min mamma, hade det varit mycket svårare. Min pappa kände till allt som jag gjorde, till exempel att jag tog mopeden till en bensinmack och tittade på Sportspegeln på TV och därför kom lite för sent till kvällsmötet.”
På lördagarna brukade dessutom pappan, Leo och hans lillebror åka till ett rehabiliteringscenter för krigsveteraner. Där tittade de på Tipsextramatcher på TV klockan fyra, eftersom pappan hade spelat fotboll som ung och var intresserad.
På något sätt lyckades pappan föra mamman bakom ljuset, men Leo vet än idag inte hur.”Det var definitivt inte många män och pojkar i Finlands förebedjare som kunde titta på Tipsextra-matcher. Jag tror faktiskt att det var min pappas inställning som blev min räddning. Det var tack vare honom.”
Leo var inte alltid ett lydigt barn och tror att omgivningen uppfattade honom som en kille med koncentrationssvårigheter: ”Jag hörde visserligen vad människor sade till mig, men jag ville inte lyssna. Antagligen var det en sorts opposition mot min strikta uppfostran, både i hemmet och i Finlands förebedjare”, säger han.
Men trots att Leo inte alltid gjorde det som Laila ville, så trodde han på hennes och Finland förebedjares lära. ”Första gången jag var på bio trodde jag att väggarna skulle rasa över mig, eftersom de vuxna hade sagt så. Man skulle bli levande begravd ifall man gick på en biograf, oavsett vilken film man såg”, säger han.
Självklart hade man inte TV, eftersom det enligt Laila var precis lika farligt att titta på TV-program. Varken Leo eller något annat barn eller vuxen i Finlands förebedjare hade TV. Leo smet ibland iväg till grannen och tittade, vilket gav honom skuldkänslor. ”Ibland kunde Laila Heinonen få ett utbrott under ett möte, till exempel ifall hon visste att någon hade tittat på TV. Jag var ofta utsatt för hennes vrede, vilket kanske har bidragit till att jag har lätt för att stänga av mina känslor.”
Barnen fick varken läsa serietidningar eller vanliga barn- och ungdomsböcker. Däremot hade de vuxna tillgång till dagstidningar, om inte annat för att läsa om alla katastrofer ute i världen. ”Överhuvudtaget fick vi barn inte någon barnkultur, som till exempel Astrid Lindgrens böcker och filmer”, säger Leo. ”Några sagor lästes heller aldrig för oss, det var bara bibliska berättelser, som den om Mose i vassen.” Det var inte heller bra att hålla på med sport. ”Enligt Laila Heinonen fick vi inte tävla om ära. Äran skulle tillhöra Herren och man fick inte vinna och få uppmärksamhet – fokus skulle vara på Herren.”
Synen på människorna utanför Finlands förebedjare skiljer sig inte heller från andra sekters syn. Människorna utanför sekten förstod inte bättre, helt enkelt. De som hade lämnat gruppen kallades för ”förfallna soldater” eller ”förtappade själar”.
Men det svåraste med att växa upp i den här sekten handlade om något mer övergripande, menar Leo. Det handlade om att inte vara en del av samhället och att känna sig utanför. ”Att inte kunna räkna sig som de andra var något jag kände starkt under barndomen, vilket var väldigt jobbigt.”
Familjerna i Finlands förebedjare har nästan alltid många barn, eftersom preventivmedel är förbjudna. Barnen fick besöka BVC för vaccinationer och medlemmarna gick både till läkare och bad när någon var sjuk. Det var viktigt att alltid rådfråga Herren vad som borde göras, genom profeten Laila. ”En egenhet som Laila Heinonen hade var idén att använda jod mot cancer.
Finlands förebedjare deltog på allvar i forskningen omkring jod, vi hade vita försöksråttor hemma i bur som fick det. En medlem i Finlands förebedjare arbetade nämligen på ett stort läkemedelsföretag och fick tag i både jod och råttor. Alla barn och vuxna i sekten fick också äta jod i förebyggande syfte. En droppe jod i filen botade det mesta, ansåg Laila Heinonen.”
Leo och de andra barnen blev ofta utsatta för Lailas djävulsutdrivningar. Det innebar att de vuxna stod och skrek över barnet som skulle behandlas och slog på det med kuddar för att driva ut demonerna. På en del möten skulle alla, både vuxna och barn, slå på varandra med kuddar, eftersom alla medlemmar hade demoner. Alla hade gjort något fel och insåg man inte detta själv blev man upplyst av ledarna.
Det var också mycket vanligt att barnen blev slagna, vissa mer än andra, enligt Leo. Det hände nästan varje dag.”Ju mer troende föräldrarna var, desto hårdare barnuppfostran.” Själv slapp Leo fysisk aga av sina föräldrar, eftersom hans pappa inte följde reglerna för de vuxna i Finlands förebedjare. Därför vet han att hans egen uppväxt – utan aga och med en viss frihet – tillhörde undantagen för barn inom sekten.
Som förälder skulle man först och främst vara troende och lyda Herren, men det var alltid Laila som talade om vad som var rätt och fel. I Bibeln fanns också skrivet hur en förälder skulle vara – allting stod klart och tydligt, menade man.
Det kunde räcka med att barnet var för högljutt eller inte lyssnade på vad vuxna sade. Då drogs byxorna ner och sedan fick det en omgång med livremmen på skinkorna. Även en trägalge kunde användas som redskap. ”Oftast gick föräldrarna in på toan eller i ett annat rum, men det var inte mer avskilt än att vi andra barn kunde kika in när vi hörde hur barnet grät och skrek”, säger Leo. ”En pappa som var major under finska vinterkriget visste vad disciplin var, kommer jag ihåg.” Leo vet att de barn som oftare än andra blev slagna fortfarande är kvar i sekten.
Från det att Leo var sex eller sju år var han trolovad med en flicka som det var tänkt att han skulle gifta sig med när han blev stor. Men en gång när han var tio eller elva år kramade han en annan flicka i skolan. Lailas syster Aune råkade se det och rapporterade till sin syster. Leos straff blev att han inte fick gifta sig med sin trolovade. ”Istället hade Laila Heinonen bestämt att flickan skulle gifta sig med sonen till en av sektens penningstödjande supportrar, bilhandlaren Henning Brännkärr, vilket långt senare också skedde. Därmed knöts den familjen ännu hårdare till sekten.”
Förutom straffet att inte få gifta sig med sin trolovade skulle Leo "be om nåd", så att han inte hamnade i förtappelsen. Ett annat skäl för att Leo skulle be om nåd, var att han slagit till Lailas adopterade son, som var jämnårig med Leo. Det var mycket allvarligt att slå honom, eftersom pojken hade blivit utsedd till den framtida ledaren för Finlands förebedjare.
Hela Leos botgöring i församlingen pågick under mötena under flera veckors tid. Det blev en riktig kamp. ”Jag fick under denna botgöringstid gå fram till altaret tillsammans med min mamma och pappa och be om nåd inför hela församlingen. Jag var bara elva år gammal.” Laila ansåg att Leo inte var vatten värd och framme vid altaret skrek hon åt honom och talade i tungor. Herren var arg på honom, sade hon, och hela Leos familj skulle straffas och hamna i helvetet. Leo skämdes väldigt mycket, han var rädd och fick panikkänslor. ”Men i överlevnadssyfte stängde jag allt eftersom av alla känslor och blev hård som stål”, säger han. ”Jag var tvungen att stänga av för att överleva – man kan inte ta hur mycket skit som helst.”
Varje månad skulle alla medlemmar betala tionde, det vill säga en tiondel av sin inkomst. Det gällde även barnen, som skulle betala från sin veckopeng, men det var något Leo aldrig gjorde. ”En gång tog en ledare upp att jag aldrig hade betalt”, säger Leo. ”Då ställde jag den olämpliga frågan till vem pengarna egentligen skulle gå. Efter det var det ingen som frågade mig om tionde igen.”
Och till vem gick egentligen pengarna, tror han idag? Pengarna gick till att underhålla Laila och hennes närmaste, bland annat bilhandlaren och favoriten Henning, menar Leo. Han tror att Hennings största drivkraft till att vara med i församlingen först och främst var ekonomiska, inte religiösa. Leo tror också att Henning Brännkärr är den som är den drivande kraften bakom hela Finlands förebedjare, både då som nu. Han tog bland annat bra betalt för hyran av lokalerna, både för bönelokalen och hans egen affärslokal. I den senare drev Henning en reservdelsfirma, där bilar plockades isär och delarna sorterades. ”Det var dessutom församlingsmedlemmarna som gjorde jobbet gratis åt honom, sedan sålde han sina reservdelar och behöll pengarna själv”, säger Leo.
Han misstänker också att det fanns många ekonomiska skäl bakom engagemanget i Finlands förebedjare, till exempel bodde Laila och hennes syster först i en stor bostadsrätt, men fick sedan en sommarstuga med sjötomt vid Uleälven. ”Jag tror att Henning Brännkärr köpte huset åt Laila Heinonen och sedan fick hon betala hyra till honom.”
Som sagt bestämde Laila och hennes syster Aune vilka barnen skulle gifta sig med redan när barnen var små. Detta hade systrarna fått reda på från Herren, sade de. Efter att Leos trolovade hade blivit bortlovad till någon annan, bestämde ledningen att Leo skulle gifta sig med en svensk flicka från Finlands förebedjares församling i Skellefteå.
När Leo var sjutton år var det dags för giftermål och de vigde sig borgerligt i kommunalhuset i Skellefteå, eftersom Finlands förebedjare inte har vigselrätt. Leo fick begära dispens för att gifta sig eftersom han var så ung. Efter vigseln åkte paret tillbaka till Uleåborg i Finland och firade det riktiga bröllopet och festen. Bröllopsresan gick till brudens föräldrars sommarstuga. ”Efter bröllopet flyttade vi till Sverige och bodde tillsammans i Skellefteå, men redan efter några månader lämnade hon både mig och församlingen.”
En dag när han kom hem var hennes saker borta och Leo fick ett meddelande från en släkting till henne att hon hade flyttat. Han känner sig fortfarande lurad när det gäller den första frun och har heller inte träffat henne sedan hon försvann. ”Det hade varit schysst ifall hon hade berättat att hon ville hoppa av, men hon berättade ingenting för mig om sina planer.” Det berodde kanske på att Leo var från Finland och därmed hade den högsta rangen, så att säga. Han menar att han var närmare ledarskapet, och hon visste kanske inte hur mycket hon kunde lita på honom. ”Jag skulle inte säga till någon att hon skulle hoppa av, men det visste hon förstås inte.”
Efter det tyckte alla synd om Leo och ville genast hitta en ny fru åt honom, så att han inte skulle hamna i förtappelse och synd. Under ett år lyckades Leo skjuta på giftermålet och bodde ensam i Skellefteå och arbetade på en hamburgerrestaurang. Han passade också på att festa och "synda". Restaurangen var en samlingspunkt för ungdomar och Leo lärde känna flera av dem, även om det bara var ytligt.”Jag fick en möjlighet att se hur de levde och tänkte, men jag berättade aldrig för någon att jag var med i Finlands förebedjare”, säger han.
En kväll kom ett telefonsamtal till Leo när han jobbade. En församlingsmedlem frågade ifall Leo hade träffat en kvinna som hette Anna. Det hade han inte, men församlingsmedlemmen lovade att hon skulle komma och visa upp sig för honom. ”Jag tänkte redan då att det var som koppleri och tyckte väldigt synd om henne, eftersom hon var tvingad att komma till mitt jobb och visa upp sig”, säger Leo. ”Jag skämdes faktiskt, men jag kunde inte heller säga nej.”
Anna kom mycket riktigt till hamburgerrestaurangen. Hon satte sig vid ett bord och Leo gick som hastigast dit och hälsade, men sade sedan att han hade väldigt mycket att göra – han hade egentligen inte tid. ”Men hon satt plikttroget kvar och väntade, kanske vågade hon ingenting annat, och till sist pratade vi med varandra”, säger Leo. Anna berättade att hon kom från den norska grenen av Finlands förebedjare, där hennes pappa var ledaren. Hon var 27 år, men hade själv ingen talan när det gällde giftermålet, berättade hon. ”Jag kände inget intresse för henne”, säger Leo. ”För mig, som bara var arton år, blev det nästan äckligt, eftersom jag tyckte att hon var för gammal för mig.”
Efter deras möte ringde församlingsmedlemmen upp Leo igen och frågade vad han tyckte, men Leo tvekade och ville fundera vidare på saken. Efter en stund kom nästa samtal, från Leos pappa. Pappan sade att Leo inte hade något alternativ. Han måste gifta sig med henne, annars skulle föräldrarna och familjen helt bryta kontakten med honom. ”Jag hade ju inte mycket talan, jag heller. Jag var ju bara knappt arton år och kände att jag inte kunde säga nej.”
Leo vägde länge för- och nackdelarna med att lämna församlingen mot varandra. Till sist kom han fram till att det helt enkelt inte gick att hoppa av. Dels var han inte mentalt redo för det, dels visste han att hans föräldrar och alla hans släktingar verkligen skulle säga upp bekantskapen om han gjorde det. Han hade inte hunnit bygga upp några närmare relationer utanför Finlands förebedjare. Tiden var helt enkelt inte mogen för att hoppa av.
Paret gifte sig och Anna flyttade in i hans lägenhet. De jobbade båda två, han på sin restaurang och hon på sjukhuset. Hans nya fru var en perfekt hustru och tog driftigt hand om hela markservicen – städade, diskade och lagade mat. Livet blev mycket bekvämt för Leo och han behövde inte göra någonting, så han ”gled bara omkring”.
Leos fru blev flera gånger tillfrågad av de andra medlemmarna ifall de använde preventivmedel, vilket de inte gjorde, eftersom det var förbjudet.”Men det finns ju andra sätt att undvika en graviditet”, säger Leo. Men trots alla försiktighetsåtgärder blev Anna gravid efter två års giftermål. Leo blev arg och tyckte inte att det var rätt.
Han drog sig undan mer och mer, tills Johannes föddes år 1987. ”Jag var inte med på min sons förlossning eftersom hela församlingen hade flyttat ner till Uppsala”, säger Leo. ”Jag följde inte med till en början, utan skyllde på mitt jobb och på att jag inte kunde hitta ett nytt i Uppsala.” Idag känner Leo att allt omkring Johannes första tid i livet är svårt att tänka på, eftersom han själv inte var på plats. ”Däremot kommer jag ihåg att jag tyckte det var roligt att det hade blivit en son. Jag hoppades redan då att jag skulle lyckas få med honom ut från Finlands förebedjare.” En annan tanke var att när han själv fyller 40 år, så kommer Johannes vara 20 år och då vill han att de tillsammans ska gå på en pub och fira jämnt.
Leo vet inte varför sekten flyttade till Uppsala. Sektledningen åkte runt i sina bilar en gång i veckan och letade efter något ställe att slå rot på – antagligen skedde det efter en av Lailas profetior. Till slut hittade de sin plats i Björklinge i närheten av Uppsala. Efter ett tag började Leo veckopendla från Skellefteå, bodde varannan helg i Uppsala och fick sedan jobb i Stockholm.
Leo var då 20 år och hade inte ens en gymnasieutbildning eftersom han hade tvingats sluta skolan och flytta till Sverige. ”En fördel med församlingen i Sverige var att de inte hade möten varje kväll, utan varannan kväll och på helgerna. Annars var det sig likt från ordningen i Finland.” Många av medlemmarna i Sverige var till och med striktare i sin tro och mer fanatiska, menar Leo, och han började glida allt längre och längre ifrån sekten.
Beslutet att lämna Finlands förebedjare var resultatet av en process som pågick under tre år. ”Till sist kände jag bara att ’nu får det vara nog’. Det hade inte hänt något speciellt, men jag kände att tiden var mogen. Det var år 1989.” Hans mamma ringde och skällde på honom, sade att pappan skulle dö för att han mådde så dåligt av Leos avståndstagande.
Till slut kom själve Henning Brännkärr resande från Finland tillsammans med några andra medlemmar för att diskutera Leos avhopp. De försökte övertyga Leo att stanna kvar, men han skrämde iväg dem genom att säga att han hade pratat med medierna, vilket inte var sant. ”Jag sade till och med att en videokamera spelade in allt de sade – vilket inte heller var sant – men Henning Brännkärr blev helt nojig och försvann ganska fort.”
Så småningom skilde sig Anna och Leo, men det tog lång tid. Skilsmässa accepteras inte inom Finlands förebedjare och den juridiska processen blev därför utdragen. Idag tror Leo att hans avhopp hade tagit mycket längre tid ifall han inte hade träffat Annelie, mamman till hans två andra barn. Tack vare henne fick han hjälp, men det dröjde länge innan Leo berättade om sin bakgrund. ”Det var först när vårdnadstvisten om min son blossade upp, då min ex-fru Anna ringde till mig en gång, väldigt sent på kvällen och jag och Annelie låg i sängen. Då kände jag mig tvungen att berätta hur det låg till och min bakgrund i Finlands förebedjare.” Han tyckte det var jobbigt att berätta om sin uppväxt för sin fru och då berättade han inte ens hälften. Annelie blev ändå chockad, men försökte stötta honom så mycket hon kunde och hjälpa honom i processen att få vårdnaden om sin son Johannes och få ut sonen ur Finlands förebedjare.
Hela Leos familj och släkt var med i Finlands förebedjare och han hade inte haft en enda person han kunde vända sig till. Inte en enda person, understryker han. ”Jag umgicks ju bara med medlemmar ur församlingen”, säger han. ”Man undvek medvetet att bygga upp kontakter utanför, då vi skrämdes och blev hotade med helvetet ifall vi gjorde det.”
Leo menar att många som lämnar en sekt är fullständigt utlämnade och inte har någonstans att vända sig eller någon att prata med. Detta gör att avhopparen får det svårt. Han menar att det viktigaste är att försöka träffa så många människor utanför sekten man bara kan. Att det till en början blir ytliga kontakter gör ingenting. Förhoppningsvis kan någon kontakt leda till att man kan börja prata om allt möjligt. Att successivt bygga upp ett nätverk ute i samhället tror han är oerhört viktigt. ”Det är kanske en bra idé att lära känna folk på olika cirkel- eller studiegrupper.”
Att fungera ute i samhället är också ett problem – som avhoppare vet man inte hur man ska bete sig. ”I det normala livet ska ungdomar ju gradvis kapa banden med föräldrarna, men när man hoppat av en sekt kan man inte ringa sina föräldrar och fråga om vardagliga och världsliga saker. Föräldrarna och sekten önskar bara att det ska gå åt helvete för dig, så att du måste komma tillbaka. Då blir du som ett varnande exempel för dem som tvivlar och funderar på att hoppa av.” Det gör det extra svårt när man vill lämna en sekt som man vuxit upp i, menar Leo.
Under tiden Annelie väntade deras första barn stred Leo för vårdnaden om sin son. Anna hade flyttat tillbaka till Norge och vägrade låta Leo träffa barnet. Leo vann sedan vårdnadstvisten i slutet av 1996 och under mycket dramatiska omständigheter hämtades den då nioårige pojken av polis på sin skola, enligt ett domstolsbeslut i hovrätten. Barnavärnet i Norge insåg att Johannes mamma skulle försvinna med sonen och att Leo aldrig skulle få träffa honom. Johannes flyttade sedan till Leo och Annelie i Sverige. ”Det var säkert en väldigt traumatisk upplevelse för honom”, säger Leo. ”Han blev ju hämtad av de sociala myndigheterna i Norge för att jag skulle få vårdnaden.”
Men mamman fick förstås umgängesrätt och en helg i månaden träffades de hemma i lägenheten under bevakning av en socialsekreterare. Efter vad Leo sedan förstod hade sonen bara suttit i mammans knä när de träffades och de hade viskat och läst Bibeln tillsammans.
På liknande sätt fortsatte mamman att styra sonen under den här tiden. Johannes pratade mycket i telefon med sin mamma i Norge och hon övertygade honom att tron i Finlands förebedjare var den rätta och att det var Guds vilja att han skulle höra till dem. ”Till slut blev det ohållbart för Johannes att bo kvar hos oss”, säger Leo. ”Han tyckte ibland att vi var onda och djävulspåverkade, och han var mycket olycklig. Ju mer vi försökte prata med honom om hur fel läran var, desto mer slöt han sig. Johannes letade hela tiden efter orsaker till att han skulle få flytta tillbaka till Norge, på uppmaning av sin mamma.”
”Hade ingen inom socialtjänsten eller BUP någon kunskap eller erfarenhet omkring sekter?” frågar jag.”Nej, de visste ingenting”, svarar Leo. ”Jag pratade med BUP, som jag hade tät kontakt med, men de visste inte heller hur de skulle hantera problemet med att Johannes slets mellan lojaliteten till sin mamma och mig, sin styvmor och styvsyskon.
Han trivdes jättebra hos oss under det här året, förutom när vi pratade om Finlands förebedjare och deras lära. Hans mamma gav honom skuldkänslor och han vågade till exempel aldrig berätta för henne ifall han hade gjort något roligt med oss.” Till sist var Leo tvungen att fråga BUP vad som var bäst för Johannes: att bo kvar hos Leo och Annelie i Sverige eller åka tillbaka till sin mamma. Åkte Johannes tillbaka till mamman i Norge var det med vetskapen att far och son skulle förlora kontakten. BUP kunde inte svara på frågan, men de höll med om Leos teori, att det var värst för Johannes att förlora sin mamma. BUP gav honom i praktiken svaret, tyckte Leo. ”Johannes upplevde det ju som att han hade blivit bortryckt från sin mamma – inte att han blev bortryckt från mig först”, säger Leo. ”Skulle han komma tillbaka till sin mamma skulle det inte vara en så stor mental skada skedd, eftersom Johannes inte blev bortryckt från mig. Han blev istället tillbakaförd till sin mamma.”
Beslutet att Johannes skulle få åka tillbaka till sin mamma i Norge var väldigt tungt att ta. ”Det var en oerhört stor uppoffring att göra som pappa. Jag hoppas han förstår mig en dag och att han tar kontakt med mig. Idag tror jag att det enda sättet att få ut någon ur en sekt, är att bara finnas där den dag när beslutet att hoppa av kommer. Jag hör av mig till Johannes hela tiden och visar att jag finns, men han ringer aldrig mig. Det får han ju inte för sin mamma och resten av familjen, det vet jag.”
Leo befarar att Johannes snart blir bortgift, precis som han själv blev i samma ålder. Han har hört rykten om att någon kusin skulle var Johannes tilltänkta brud. ”Jag vill försöka få en riktig relation med honom. Det är svårt eftersom han lever i Norge, omgiven av hela sin familj, men jag hoppas ändå.”
*
När Leo träffar nya människor idag berättar han aldrig om sin bakgrund. ”Faktum är att inte någon av mina bekanta eller vänner känner till min bakgrund i Finlands förebedjare, förutom Annelie. Jag har ingen jag vill anförtro mig till, helt och hållet.”
Han ser heller ingen anledning att söka en professionell terapeut för att prata om sin uppväxt. I så fall måste han hitta någon som vet vad det handlar om. ”Vad jag förstår finns inte de terapeuterna och då är det ingen idé att träffas.”
Leo säger också att han har förträngt mycket från sin uppväxt, händelser han inte vill berätta om, därför att hans skäms. Han skäms, trots att han vet att han inte har kunnat påverka någonting.
Vad är det han skäms för, när han inte har kunnat välja uppväxten i Finlands förebedjare? ”Jag skäms för att jag under lång tid har gått med på en massa saker, som jag gjorde”, säger han. ”Det känns till exempel fortfarande som om det var ett aktivt val från min sida, speciellt när jag stannade kvar som 18-åring. Det är ett problem och man skuldbelägger sig själv, och det är viktigt att förstå.”
Leo menar att de hade sluppit allt besvär med vårdnadstvisten ifall han hade lyckats ta med sig Johannes från början. Han skäms också för sina föräldrar, som drog in honom i sekten. Det är inte sunt och han skäms fortfarande för det. Leo skulle ännu inte kunna ställa sig upp och berätta för vem som helst att han vuxit upp där ”Att berätta om min uppväxt i Finlands förebedjare är en sådan otrolig känslouttömning och blottning av mig själv. Jag känner också att även om jag skulle berätta, så är det många som inte skulle förstå och jag vill inte ha kniven i hjärtat på en svag punkt, som sänker mig.”
Leo ställer sig fortfarande en fråga som han verkligen vill ha ett svar på: hur tänker de egentligen – de vuxna människor – som vill lämna allting i livet för att följa en sekt såsom Laila Heinonens? Han kan för sitt liv inte förstå hur man som vuxen person kan släppa hela sin familj och sin uppväxt, för en märklig tro och en ”konstig tants” skull.
Förutom sporadisk kontakt med sin mor och sin son, hör Leo inte av någon från Finlands förebedjare idag. Han har inte heller hjälpt någon ut, men han menar att han kanske har påverkat några att ta steget ut. Han har aldrig pratat illa om Finlands förebedjare, utan tycker bara synd om medlemmarna. ”Det är vars och ens rättighet att göra vad man själv vill – vill de tro på det där, får de väl göra det. Själv förstår jag det inte.”
”Tror du att det finns några andra motiv än religiösa bakom Finlands förebedjare?” frågar jag. Han svarar att det antagligen är en kombination av drivkrafter ifrån Laila och Henning som ligger bakom Finlands förebedjare idag. ”För Henning är det främst ekonomiska drivkrafter, för Laila Heinonen är det psykologiska. Hon vill ha makt och han vill ha pengar.”
Det enda positiva han kan komma på med att ha vuxit upp i Finlands förebedjare är att det fanns en stor gemenskap och samhörighet. Man var alltid välkommen hem till de andra medlemmarna, vilket är något Leo än idag kan sakna. ”Speciellt i början efter avhoppet, när man var som mest ensam, var det denna gemenskap som jag saknade mest, som när vi sjöng, fikade, hjälpte varandra och gjorde en massa saker tillsammans.”
På vilket sätt tror du uppväxten i Finlands förebedjare har påverkat ditt vuxna liv?, frågar jag.
”Eftersom jag har nått dit jag är idag – med ett bra, roligt och välavlönat jobb – är jag övertygad om att det inte finns någon annan att tacka än mig själv”, säger Leo. ”Jag har tvingats vara stark och detta tror jag finns hos varje avhoppare, utan att ha träffat någon annan.” Annat som han tror kommer från sin uppväxt är att han är duktig på att läsa av – ”pejla in” – människor.
Själv tror Leo att det har varit en överlevnadsinstinkt, eftersom han växte upp med så många lögner. ”Inom Finlands förebedjare kunde man ljuga om allting utåt samhället och det har jag fått kämpa mycket med. Sedan detta med att det bara finns svart eller vitt, det har också suttit kvar.”
Han menar också att han kan vara ganska känslokall i vissa lägen, då han bara kan stänga av sina känslor. ”Det har nog varit en förutsättning för mig att gå vidare i livet.” Att ”rädda sig själv” för att kunna överleva är också en stark insikt från hans uppväxt. ”Hade jag inte räddat mig själv hade jag idag varit en fet gubbe som blivit uppassad av en underdånig fru. Jag hade tagit över min pappas företag, något som han alltid ville att jag skulle göra. Ibland ångrar jag beslutet att inte göra det, men hans villkor och förutsättning var att jag kom tillbaka till Finlands förebedjare. Då hade jag inte fått mina två andra barn, till exempel. Så ser jag på det idag och då blir valet lätt.”
Leo menar att barn som genom sina föräldrar tillhör olika trossamfund – det spelar ingen roll vilket – har en fast övertygelse att deras och föräldrarnas tro är den enda rätta. ”Man kan inte omvända barn, de måste uppleva saker och ting själva. Det enda man kan göra är att lägga fram små indicier för barnet, som pekar på vissa saker och man kan bara hoppas att de tar till sig detta.
Det är många bäckar små, många indicier, som gör att barnet till sist kan få en annan helhetsuppfattning om saker och ting.” Om barnet sedan får en annan bild måste det ha förtroende för någon som han eller hon kan komma till, menar Leo. Det bästa är om man då som utanförstående är ärligt nyfiken på hur barnet har det och frågar hur barnet upplever saker och ting.
Den dag som det eventuellt blir aktuellt för barnet att hoppa av, behöver det få mycket stöd. ”Om jag skulle träffa ett barn i Finlands förebedjare skulle jag nog fråga en massa saker – hur gör de, varför tycker de si eller så, varför tycker Laila si eller så”, säger Leo. Barnet ska få tillfälle att berätta att deras lära är det enda rätta och när barnet väl har gjort det, har spärrarna släppt och man har kommit närmare barnet.
Det finns däremot ingen anledning att argumentera och ifrågasätta sektens tro, till exempel genom att säga att man tycker det verkar konstigt. ”Eftersom barnen i Finlands förebedjare har fått lära sig att se på omvärlden som mindre vetande – de själva vet så mycket mer – så är allt som omvärlden säger eller gör fel.” Han menar att skolan ska visa andra sätt att tänka och ge barnet en möjlighet att prata med utomstående som de litar på.
”Skolkuratorer och skolsköterskor måste verkligen utbildas i ämnet”, säger han. Det är också viktigt att inte tala illa om sekten i skolan, för ju mer utomstående talar illa om sekten, desto hårdare knyts deras interna band. ”Deras slutsats blir att den onda omvärlden inte förstår dem. Man tänkte: ’De förstår inte det här, det är därför de säger eller gör så här mot mig – jag är bättre än någon annan, jag är utvald.’”
Själv blev Leo mobbad i skolan för att han var udda som medlem i en sekt, men ju mer de andra barnen mobbade honom, desto mer stärktes hans tro på föräldrarnas och sektens åsikter. Han menar att sekter medvetet använder sig av detta fenomen och då spelar det ingen roll vad omvärlden säger – ”omvärlden säger så därför att de inte vet bättre”.
Han tror inte att mycket har förändrats för barnen i Finlands förebedjare sedan han lämnade sekten för 16 år sedan. ”Nej, principen är densamma. Som barn har du inte rätt att tycka något annat än dina föräldrar”, säger Leo. ”De har fortfarande ingen annan möjlighet att se något annat än det som föräldrarna väljer.”
Idag känner sig Leo nöjd med livet på många sätt, men tycker också att det hade varit skönt att slippa sin uppväxt i sekten. ”Antagligen hade jag haft helt andra förutsättningar ifall jag sluppit det”, säger han. ”Jag hade lärt mig det sociala samspelet mycket snabbare och hade kanske exempelvis studerat utomlands, något jag drömde om redan under min uppväxt i sekten.”
Cecilias föräldrar gick med i Finlands förebedjare 1965, fyra år innan Cecilia föddes. Hon och hennes syskon gick i en vanlig kommunal skola och idag tror hon att det var till god hjälp för att successivt våga se lite kritiskt på församlingen. ”Hade Finlands förebedjare startat en friskola kan man fråga sig hur många som hade vågat ta steget och hoppa av.”
Cecilia anser att en av de mest utmärkande följderna av hennes uppväxt i Finlands förebedjare var att hon blev som två personer – en inne i sekten och en utåt samhället. Från det att hon och hennes syskon började skolan blev de mycket duktiga på att hantera detta dubbelspel och att hålla masken utåt.”Vi blev ju skådespelare från sju års ålder eftersom vi levde i två världar”, berättar hon. ”Världen med skolan, kompisarna och lärarna var fördömd, men vi var ju tvungna att gå där på grund av skolplikten. Mycket tidigt fick vi lära oss att den riktiga och rätta vägen var den i församlingen.”
Det värsta med att växa upp i Finlands förebedjare tycker Cecilia ändå var det ständiga hotet om "eldsjön", namnet på helvetet. Om man inte lydde Laila Heinonen och följde alla hennes regler, så hotades barn och vuxna av att för evigt brinna i eldsjön. ”På ett bönemöte, det var på sommaren i Vasatrakten i Finland, kommer jag ihåg att några medlemmar hade klätt ut sig till liemän. De gick omkring med svarta kåpor och en lie, bara så att medlemmarna skulle få en förnimmelse om hur det skulle bli. Alla barn blev förstås vettskrämda, något som jag aldrig kommer att glömma.” I Finlands förebedjare pratade man mycket mer om djävulen än om Gud och Jesus. ”Gud och Jesus hade bara biroller.
Djävulen hade huvudrollen och tack vare det kunde de skrämma medlemmarna till total lydnad.” Precis som Leo berättar hon om klädreglerna, att flickor alltid skulle ha håret flätat och alltid vara klädda i kjol, aldrig långbyxor. Att de inte fick ha strumpbyxor, utan skulle istället ha strumpor och strumpeband. ”När vi var ute och lekte på vintrarna var det väldigt opraktiskt, snön kom alltid innanför strumporna och det blev naturligtvis mycket kallt”, säger Cecilia. ”Några overaller fick man inte ha. Lärarna såg hur kallt det var för oss, men de varken sade eller gjorde någonting.”
Trots att barnen tyckte att mycket var fel i Finlands förebedjare så berättade de aldrig om detta för någon utomstående. De var lojala mot sina föräldrar och mot Laila. En helg i månaden – ibland oftare – åkte medlemmarna från Skellefteå till Uleåborg i Finland för att vara med på mötena där. ”Vi skulle bli välsignade av Laila Heinonen och renas från alla eventuella synder.”
Efter en helg med andeutdrivning och hotfulla budskap – profetior – från Laila, åkte sedan de svenska medlemmarna hem igen. ”På måndagsmorgonen satt vi där med våra utvilade klasskamrater i skolbänken igen”, säger Cecilia. ”Vi hade inte samma förutsättningar som alla andra barn. Det var alltid besvärligt, som att svara på frågor från klasskamraterna, ifall man hade sett Ingemar Stenmarks senaste åk eller Herreys på Melodifestivalen.” Sådant kanske inte verkar så allvarligt, men om denna avskärmning sker under lång tid och det inte finns något slut, menar Cecilia att det är alarmerande.
Inom sekten fanns det också ett massivt kvinnoförtryck.”Kvinnorna stod väldigt lågt i hierarkin och som flicka fick man snabbt lära sig att det var pojkar som hade status. Det var alltid männen som ledde bönemötena, de läste budskapen högt för församlingen, de delade ut nattvarden och så vidare.” Män och kvinnor var separerade under bönemötena. Så långt det var möjligt fick män och kvinnor aldrig se varandra. ”Man kunde bli besmittad av orena andar och då var det alltid kvinnan som var orsaken till det.”
”Hur uppfattas Laila Heinonen som person?” frågar jag. Laila och hennes syster var på något sätt androgyna eller könlösa, tycker Cecilia. ”En del säger att hon är karismatisk, andra menar att hon är schizofren med sina snabba växlingar i humöret – mild och blid emellanåt, sedan förvandlades hon när de här så kallade budskapen från Herren kom. Då blev hon alldeles svart i ögonen och bara skrek. Stämningen blev väldigt obehaglig. Hennes syster Aune var arg och irriterad hela tiden och vi barn var alltid rädda för henne.”
Cecilia tror hennes avhopp började mentalt när hon var omkring tretton år gammal. ”Det var en kombination av att jag lyckligtvis träffat så många bra människor ’ute i världen’ och att jag mer och mer insåg att det var något sjukt med församlingen. Det blev också helt enkelt för mycket av alla liemän och att dansa på gravar i Laila Heinonens budskap”, säger Cecilia. ”Budskapen blev mer och mer hotfulla.”
En annan av sektens egenheter var skuldbeläggning av den person som Laila ansåg hade gjort något syndigt. Men det var ingen lättare skuld personen fick på sig. Syndaren ansågs vara upphovet till stora världskatastrofer och krig. ”En man som syndat ansågs vara upphovet till Gulfkriget, till exempel. Efter att jag lämnat sekten undrade jag vem som fick Estoniakatastrofen eller tsunamin på sina axlar. Även barn kunde vara upphov till sådant som hände ute i världen. Men ju äldre jag blev, desto mer förstod jag att det bara var dumt. Det var några få maktgalna personer som styrde församlingen på det här viset.”
Cecilia började umgås med kompisar, gick på bio och hade en pojkvän. ”Idag kan jag le åt hur oskyldigt det var, men då var det väldigt vågat”, säger hon. ”Men allt detta gjorde jag naturligtvis inte ostraffat.”
Som straff för sin olydnad blev Cecilia utsatt för massiv andeutdrivning på flera stora möten i Finland. Då skrek alla högt och slog henne med kuddar för att driva ut demonerna. ”Jag skulle stå på knä framför Laila Heinonen och be om förlåtelse. Hon fick dessutom budskapet från Herren att de fick slå mig så hårt de ville för att rädda min själ. Laila var arg och stämningen väldigt hotfull.”
Cecilia lyckades ändå fortsätta leva ett ganska utåtriktat liv och gick till exempel på gymnasiet, vilket inte var vanligt för ungdomar i Finlands förebedjare. Hon lyckades också skjuta på frågan om giftermål framåt i tiden. Sedan fick hon jobb på en förskola och byggde upp ett kontaktnät runtomkring sig, däribland advokat Leif Ericksson som hade sin son på den förskola där Cecilia arbetade. ”Successivt deltog jag allt mindre på mötena och umgicks mer och mer med mina kompisar utanför sekten.”
Tillsammans med sin pappa hoppade sedan Cecilia av Finlands förebedjare år 1994. Hennes syskon hade lämnat sekten ett par år tidigare. Som avhoppare fanns det mycket lite hjälp och stöd att få från psykiatri och socialtjänst, menar Cecilia. Kunskapen om vad barn utsätts för i en destruktiv sekt var och är väldigt knapphändig. ”Min syster tog till sist sitt liv, bland annat på grund av att hjälpen till oss avhoppare är så obefintlig”, säger Cecilia. ”Hon orkade inte leva.” Cecilias mamma dog tragiskt i cancer 1989. Laila hade bestämt att den ordinerade behandlingen från läkare – strålning och cellgifter – inte fick påbörjas. Istället fick Cecilias mamma en av Lailas egenhändigt utformade behandlingar, ”Herrens medicin”, det vill säga jod och filmjölk.
Den hjälp Cecilia själv fick var bland annat från sektkunniga terapeuten Gudrun Swartling, advokat Leif Ericksson och andra avhoppare. ”Möten med andra avhoppare var otroligt stärkande, för oavsett vilken sekt man hade lämnat var våra upplevelser näst intill identiska. Man hade bara lite olika formuleringar, men principerna i sekterna var desamma.”
Att så lite är känt om Finlands förebedjare tror Cecilia bland annat beror på avhopparnas ovilja att prata med medier och berätta vad de varit med om. ”Det var absolut förbjudet att avslöja något om församlingen för någon utomstående. Det kanske sitter i så djupt att många väljer att vara tysta efter att de lämnat sekten”, säger Cecilia. ”En annan orsak kan vara att man inte förväntar sig att någon ska förstå det man berättar och att man skäms lite för sin bakgrund.”
När Cecilia själv gick ut i medierna efter sitt avhopp, startade socialtjänsten i Uppsala en utredning för att granska barnens uppväxtvillkor i Finlands förebedjare. Följden av socialtjänstens utredning blev att ledningen helt plötsligt förändrade direktiven för medlemmarna, allt för att barnen inte skulle omhändertas enligt LVU, Lagen om vård av unga. ”Sektens talesman Henning Brännkärr kontaktade också medier och sade att jag talade osanning”, säger Cecilia. ”Men jag kunde inte hjälpa att de bytte strategi, utan berättade bara vad som hände under tiden jag var medlem.”
I samband med avhoppet skrev Cecilia detta brev till olika myndigheter och andra intresserade i Uppsala, daterat den 7 december 1994.
Hon beskriver här sin situation och behovet av stöd och hjälp:
Jag har tänkt berätta om vilken hjälp vi har fått, jag och mina syskon, efter våra avhopp från sekten Finlands förebedjare.
Vi är födda och uppvuxna i Finlands förebedjare. Vi har alltså aldrig tidigare levt ett ”normalt” liv, vi har inget att jämföra med, inget att gå tillbaka till. Utan, vid våra avhopp har vi fått komma ut till den värld, som alltid under sekttiden svartmålats. Omvärlden var förtappad.
Helt plötsligt kastades vi in i den världen, där vi bara SKA fungera som vanliga människor. Precis som inget hade hänt … Till saken hör, att under den tiden vi var med i församlingen, var det absolut förbjudet att överhuvudtaget nämna något om den. Vare sig i skola, på arbete eller någon annanstans. Vi är alltså födda med kravet: Håll masken! Visa aldrig hur dåligt du mår!
Även om man kvällen före varit med på ett möte med andeutdrivningar, skuldbeläggning, helveteshot, utklädning till liemän osv. så fick man aldrig dagen efter i skola visa hur dåligt man mådde. Vi var ju Guds utvalda, ”Herrens soldater”, det var ju de andra klasskompisarna det var synd om. Så man bet ihop och satt i skolbänken med samma krav från läraren, som övriga barn. De barnen hade förmodligen fått lyssna på en bra saga innan de somnade, medan vi på mötet fick höra: Gudens dom kommer! Gud är en förtärande eld! Sveriges förintelse är framför! Eld och eldstenar över Sverige! Det var lite svårt att somna, efter en del möten …
Kunskapen om destruktiva sekter är, måste jag tyvärr säga, väldigt dålig! Större delen tror att det kan jämföras med typ Pingstkyrkan, EFS, Missionsförbundet eller Frälsningsarmén etc. Visst, en del av mina syskon har fått gå i terapi och de har väl träffat någon psykolog, men vad hjälper det när hon eller han inte vet ett enda dugg om vad helvete, dom, andemakter och ”Gud ser in i det hemligaste” egentligen betyder?!
Man måste få kontakt och hjälp av människor som KAN sekter och inte bemöter en med den här opsykologiska frasen: Ja, ja, det är nog något hemskt det du har varit med om, men det hjälper inte att ”rota” i det, ta och glöm allt istället!” Glömma? Efter 20 år.
Jag vill att alla avhoppare ska mötas av KUNSKAP OCH FÖRSTÅELSE. När vi har tagit ett så stort steg, som att lämna den församlingen vi vuxit upp i, så tycker jag att vi är värda det.
Vänliga hälsningar, Cecilia
Idag är Cecilia lyckligt gift, utbildad fritidspedagog, och bor och arbetar i en stad i södra Sverige. Hon har lämnat tiden i Finlands förebedjare bakom sig och är nöjd med det. Varje gång hon berättar om sina upplevelser berörs hon så starkt att det kan ta flera dagar innan hon kan släppa det helt i tankarna. ”Men när man arbetar med barn måste man ha gjort upp med sin egen barndom, för att kunna möta barnen på ett professionellt sätt.”
Men visst är det märkligt att man i ett så upplyst land som Sverige accepterar att barn får växa upp under sådana förhållanden som råder i Finlands förebedjare, säger hon. ”Och visst är det bra att vi har religionsfrihet, men ska vi ha det till vilket pris som helst? Jag fördömer ingen som stannar kvar i en sekt, men visst förvånas jag att man finner sig i och accepterar de villkor som destruktiva sekter ställer”, säger Cecilia. ”Man måste väl någon gång undra om det är en livslögn man befinner sig i.”
Finlands förebedjare och Laila Heinonen har verkligen skytt mediernas uppmärksamhet och allmänhetens intresse, precis som både Leo och Cecilia säger. Mina efterforskningar i mediaarkiven och på bibliotek har inte gett mycket. De avhoppare som trots allt förekommit genom åren har inte heller berättat sin historia, då det var ”som att hoppa i helvetet”, som Cecilia uttryckte det. Därför finns det väldigt lite dokumenterat om gruppen.
Den enda som har skrivit om dem i bokform är Karl-Erik Nylund, kyrkoherde i Maria Magdalena församling i Stockholm. Han betraktas av media som en av de ledande experterna på sekter – jag samtalar med honom längre fram i boken - och har i sin bok Att leka med elden – sekternas värld även beskrivit Finlands förebedjare. De fakta jag presenterar här nedan är dels från mina intervjupersoner och dels från Karl-Erik Nylunds bok och de är de enda uppgifter om gruppen som finns att tillgå idag.
Finlands förebedjare började som en väckelserörelse med rötter i læstadianismen, i norra Finland. Sekten bildades officiellt den 23 augusti 1960 av Laila Heinonen, som kallar sig Herrens profet och säger sig tala direkt med Gud.
De enda heliga skrifter som används, förutom Bibeln, är Finland, din räddning är i min sons blod, skriven av Laila själv, samt Uleåborgprofetian, där världens undergång förutses, men där datumet har ändrats några gånger.
Laila säger att hon som sextonåring tog emot uppgiften att vara Guds profet och frälsa Finlands folk. Hennes budskap handlade om jordens undergång och det första utsedda undergångsåret var 1962. Det hela skulle börja med att Finland blev invaderat av Ryssland och den enda räddningen var att 800 000 finländare måste ansluta sig till Finlands förebedjare. Om inte tillräckligt många hade anslutit sig till Finlands förebedjare, skulle det finska folket och jorden gå under.
Alla väntade och väntar fortfarande på domedagen, eller slutets tid, som man också kallar det. Detta är det centrala i sektens troslära. Laila fick av naturliga skäl omtolka sin profetia efter 1962, både angående datum och antal personer som måste ansluta sig till sekten – till sist räckte det med att bara 8 000 personer anslöt sig.
En annan förändring var att Finlands förebedjares frälsningsuppdrag nu även sträckte sig till Sverige och Norge. En bönegrupp bildades först i Skellefteå 1968 och sedan i Björklinge utanför Uppsala, dit all verksamhet flyttades.
Laila är omkring 70 år gammal idag. Totalt består sekten av runt 200 personer, med grupper i Finland, Sverige och Norge. I Finland bor ungefär 100 personer, i Skellefteå cirka 50–60 personer, i Uppsala några familjer och i Norge en stor familj på cirka 25 personer. Huvudsätet är idag i Åbo, Finland. Via sina profetior styr Laila Heinonen medlemmarna och hon är den enda obestridliga andliga auktoriteten. Ordförande i Finlands förebedjare heter Henning Brännkärr och en av hans döttrar är gift med Lailas adoptivson.
Idag lever Laila tillsammans med sin syster Aune, som också är i 70-årsåldern. Systrarna är uppväxta i ett læstadianskt hem, men i Finlands förebedjare har det aldrig varit samma restriktioner när det till exempel gäller gardiner och blommor. Laila Heinonen kunde däremot ha åsikter om tavlor på väggarna och om medlemmarnas klädsel.
Deras adopterade son Samuel Nyman, som idag är omkring 35 år, är utsedd till Laila Heinonens efterträdare. Laila anser sig också vara helbrägdagörare och har fått "ta emot" Herrens medicin, vilket består av några droppar jod i filmjölk. Detta var både i förebyggande syfte och botade de flesta sjukdomar.
Barn inom sekten blir som unga trolovade med varandra och helst bortgifta väldigt tidigt. Preventivmedel är förbjudet i äktenskapet, vilket är anledningen till sektens stora barnkullar på upp till åtta barn. Barnen tuktas hårt med aga i församlingen, både av föräldrarna och av Laila själv. Enligt avhoppare var det speciellt vanligt med demonutdrivning, både för barn och vuxna i församlingen.
Alla i församlingen betalar tionde till Laila Heinonen och hennes familj. Det mesta i kulturväg är förbjudet – såsom TV, bio, dans, teater och serietidningar, för både barn och vuxna.