Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.
Martin Luther King, Jr
Högst upp i Kaknästornets restaurang lyser septembersolen starkt utanför de stora fönstrens skyddande guldhinna. Den klarblå himlen och Stockholms omgivningar syns milsvida omkring från vårt lunchbord i ena hörnet. Mitt emot mig sitter Jennifer, en främmande fågel. Hennes hår är stort, spretigt och färgat morotsrött. Den svarta kepsen behåller hon envist kvar på huvudet under hela vårt samtal, liksom sina mörka solglasögon. Hennes ansikte är omsorgsfullt vitsminkat och bakom de mörka glasen skymtar ett par kajalmålade skygga ögon. Kläderna är också helt svarta och i läder.
Runtomkring ser jag att andra gäster kikar nyfiket åt vårt håll – hon kan onekligen tas för en excentrisk rockstjärna, framförallt som vi bara pratar engelska. Jennifer är visserligen svensk medborgare sedan födseln, men pratar inte ett ord svenska. Hon sticker verkligen ut och ger ett hårt och i det närmaste osårbart intryck. Ingenting kunde vara mer felaktigt förstår jag senare – hennes utseende är bara ett skydd mot världen. Hon har ett mycket speciellt och prydligt engelskt uttal, vilket jag senare får höra är den typiska Familjen-accenten. Den är inte från Storbritannien, USA eller något annat engelskspråkigt land, utan är en helt egen dialekt.
Vår lunch tillsammans denna sensommardag 1996 är ett frilansuppdrag för Expressen och är tänkt att ingå i en serie om barn och ungdomar som växer upp i olika sekter. Att dåvarande chefredaktören senare skulle ringa mig och ställa in artiklarna är en annan historia och om detta är vi just då lyckligt ovetande
Bara två veckor tidigare hade nittonåriga Jennifers framtidsutsikter sett helt annorlunda ut. Som före detta sektmedlem, uppvuxen i sekten Familjen – även känt under sitt förra namn Guds barn – försökte hon överleva som hemlös i London, klädd som en gothare. Hon flyttade runt i knarkarkvartar, tog sedan tunga droger under tre månader och brydde sig inte om ifall hon levde eller dog.
Jennifer säger att andra människor verkar tycka att hennes livs historia är ungefär lika trovärdig som om hon hade blivit bortförd av utomjordingar. Hon ser framför sig att människor inte kommer att tro på henne, trots att jag lovar att göra mitt bästa. ”Jag har upptäckt att jag oftast inte kan berätta sanningen om mitt liv, för då tror folk att jag ljuger. Istället hittar jag på saker, som att jag är amerikan, eftersom jag inte kan prata svenska. Trots att jag är svensk och är född i Hässleholm.”
Vägen till ett bättre liv gick plötsligt och slumpartat genom ett visitkort från välgörenhetsorganisationen Gloria i London. De tog kontakt med en annan före detta sektmedlem från Familjen i England, som i sin tur kontaktade en svensk före detta sektmedlem i Sverige. Den svenska exmedlemmen hjälpte sedan Jennifer att träffa sin svenska pappa, som hon inte sett sedan de skildes åt när Jennifer var i ettårsåldern. Han är bosatt i södra Sverige och har flera barn.
”Min pappa verkar väldigt, väldigt trevlig. Kanske går det att starta om för mig”, säger hon. ”Men problemet är att jag känner mig som död på insidan när det gäller mina egna föräldrar. Det finns inga naturliga kärleksband, de är avslitna och förstörda och jag vet inte om jag vill riskera att gå igenom det en gång till. Jag vill, men vet inte om jag kan. En dag kanske, förhoppningsvis.”
Jennifers högsta önskan skiljer sig mycket från andra nittonåringars. ”En helt vanlig familj skulle vara väldigt trevligt. Till och med en trist och tråkig familj. Min barndom hos Familjen innebar att jag aldrig kunde ha riktigt roligt och även idag känner jag mig skyldig ifall jag har kul. Det som gör mig mest ont är min förlorade barndom. Den är borta och det går ju inte att vrida tillbaka tiden, eller hur?” Jag förstår att ordet ”familj” inte betyder någonting för henne i praktiken. Jennifers liv har lidit brist på det mesta, men framförallt har det varit en saknad av föräldrar som brydde sig om och älskade henne. Tvivlen på om någon enda person egentligen har brytt sig om henne gör väldigt ont.
Hennes resor och alla olika bostäderna runt om i världen har varit många och kan låta exotiska – Indien, Sydamerika, Thailand – men ibland visste hon inte ens vilken stad hon för närvarande bodde i eftersom det var förbjudet att gå ut på egen hand. Som ett barn född inom Familjen var livet i kollektiven strikt reglerat och där ingick definitivt inte att utforska landet eller kulturen där de för tillfället bodde. Tvärtom skulle de akta sig noga för alla människor utanför Guds cirkel, det vill säga alla utanför Familjen.
Sedan åtta års ålder har hon, liksom alla andra medlemmar, varit tvingad att arbeta för gruppen, bland annat med att sälja egenproducerade videoband, sjunga och uppträda på gator och torg, tvätta, laga mat och passa mindre barn. Högre upp i åldern arbetade hon också som lärare inom Familjens hemskoleundervisning. Alla arbeten som utfördes av barn och unga var oavlönade och egna pengar var sällsynta.
Enligt Jennifer hade vissa människor det sämre än andra inom Familjen och hon menar att läran har påverkat medlemmarna på olika sätt, beroende på hur de levt. Vissa medlemmar har stannat tillsammans med sina familjer eller kvar i sitt hemland, andra kan ha levt tio år i ett främmande land eller rest runt och levt i husvagn hela livet. De som lever utanför kollektiven är inte lika negativt påverkade av Familjen som de människor som levt i slutna grupper. Vissa flyttar ut och in i kollektiven.
De som är mest drabbade inom Familjen är definitivt flickor och kvinnor. Många av de äldre männen och pojkarna behandlar dem mycket illa. ”Kvinnor och flickor blev mer misshandlade och mer sexuellt utnyttjade än män, men även många pojkar blev också både sexuellt och fysiskt misshandlade”, säger Jennifer.
Min fråga ifall hon själv blivit utsatt för sexuella övergrepp under sin barndom undviker hon att svara på. Istället berättar hon att en av hennes bästa vänner fick utmärkelsen "shiner" år 1988. Hon var då i tolvårsåldern. Man var verkligen på topp ifall man blev en 'shiner', säger Jennifer. Att vara en shiner innebar helt enkelt att hennes väninna hade varit väldigt framgångsrik med att ”vinna” människor genom prostitution. Jennifer menar också att alla barn inom Familjen – ungefär 9 000 stycken – har blivit fysiskt misshandlade och slagna, men tycker samtidigt att den psykiska misshandeln nästan är värst. Trots detta har hon aldrig överhuvudtaget funderat på att polisanmäla övergreppen.
Vid de få internationella fällande domar och åtal som finns mot Familjen om sexuella övergrepp och barnmisshandel, har anmälan alltid gjorts av någon utanför gruppen. Familjens barn var också tränade hur de skulle bete sig och vad de skulle säga ifall exempelvis en socialarbetare började ställa obekväma frågor.
Ett hinder för att göra en polisanmälan kan dessutom vara att medlemmarna sällan använder sina riktiga namn. De har alltid två namn – ett bibliskt och ett världsligt. ”Jag har heller aldrig tänkt på deras uppfostringsmetoder som övergrepp eller misshandel”, säger Jennifer. ”Aga såg man varje dag, ibland flera gånger per dag. Jag har blivit slagen hela mitt liv i uppfostringssyfte och det var olika redskap som användes, till exempel skaftet på flugsmällaren. Ibland fick man välja själv vilket som skulle användas. De flesta barnen hade blåmärken och små sår, men jag såg det aldrig som misshandel. Det var som en nödvändig del i vår uppfostran.”
Jennifer berättar också om andra former av övergrepp, till exempel när tusentals medlemmar samlades till stormöte i Sydamerika och alla småflickor, inklusive hon själv, var tvungna att klä ut sig till, eller snarare klä av sig till, Holy Spirit of Love – Kärlekens heliga ande, med bara ett rött hjärta fastsatt med gummiband runt bröstet.
”Vi var bara småflickor mellan ett och tolv år och ett 30-tal fick utföra en sorts stripteasedans. Helsjukt och totalt demoraliserande.”
När Jennifer bara var elva år skildes hon ifrån sin mamma, styvpappa och halvsyskon och har sedan dess levt i olika Familjekollektiv över hela världen, där varje storhushåll styrdes av en ledare eller ett ledarpar. För det mesta bodde hon tillsammans med upp till femtio personer, de flesta var barn och ungdomar i samma situation som hon själv, helt isolerade och vid sidan om det övriga samhället. Ledarna bestämde vilka barn som skulle bo var. Hennes två sista hem låg i Lovene utanför Lidköping och i Kolding i Danmark. Tiden i de svenska och danska hemmen var den värsta tiden i hennes liv, ifall hon bortser från veckorna i ett av Familjens uppfostringsläger – Victor Camp – i Spanien när hon var tretton år.
Victor Program kallades själva uppfostringsprogrammet som bedrevs på dessa sektläger. Det fanns olika Victor Camps över hela världen. Dit skickades alla upproriska tonåringar som på något sätt verkade vilja frigöra sig eller bara ställde obekväma frågor till sina ledare eller föräldrar. Ibland skickades de utan någon anledning alls. Det handlade om en sorts koncentrationsläger för de ungdomar som börjat ifrågasätta Familjens lära. Därför namnet victor, engelska för seger. Tonåringarna ska ”segra” – ”get the victory” – över allt djävulskt inflytande och bli lydiga och undergivna.”
Där hade man offentlig prygel med baseballträ”, berättar Jennifer. ”Jag kommer ihåg en pojke som var helt täckt med blåa och svarta blåmärken, från topp till tå. Vi hölls inlåsta och fick arbeta mycket hårt, ibland under absolut tystnad, Silence Restricted, under flera veckor. Maten var näringsfattig och vi skulle läsa David Bergs skrifter hela dagarna, samtidigt som våra reaktioner studerades noga av ledarna.
Varje dag skulle en Open Heart Report fyllas i, där vi tvingades skriva ner eventuella frågor, funderingar eller erkänna något. Straffet för att prata med de andra tonåringarna eller göra något annat som var förbjudet innebar prygel inför alla andra. Minsta lilla fel bestraffades ofta med att man blev slagen av ledarna, som för det mesta bara var några år äldre.”
En ung man, bara 26–27 år gammal, var ledare över Jennifer och sju andra ungdomar på Victor Program i Spanien. Han bestämde allt och utförde alla bestraffningar själv. Jennifer säger att han slog mycket hårt och verkade njuta av det. Han sade alltid att det gjorde mer ont i honom än på den han slog. Några år senare träffade Jennifer honom i Sverige och hon började prata med honom. ”Då trodde jag ju fortfarande att Familjen var det enda rätta och därför tackade jag så mycket för hans Victor Program i Spanien. Jag sade till och med att jag hade lärt mig och mognat så mycket. Programmet hade gjort mig till den jag var idag, sade jag, och vore det inte för att jag hade gått hans Victor Program så hade jag antagligen inte varit kvar i Familjen.” Men hans svar gjorde Jennifer mycket förvånad och förvirrad. Han förklarade att programmet hade varit lite för tufft och att han var ledsen för det. Han sade också att det hade gått över gränsen och idag trodde Familjen på lite mer kärleksfull styrning. Jennifer blev arg och chockad av hans ursäkt. Så allt hon hade gått igenom på Victor Program var bara ett enda stort misstag?
Jennifer tyckte och tycker fortfarande att Familjen inte bara kan säga att de har ändrat sig, blivit vuxna och mognat och att man ska glömma det förflutna och se in i framtiden. ”Jag är ju deras förflutna”, säger hon upprört. ”Jag tvingades lida mig igenom allt detta och det går inte att bara radera ut händelserna och komma undan genom att säga att Familjen nu ändrat sin policy. Så enkelt går det inte.”
I Sverige bodde hon i sex månader 1992, i det lilla samhället Lovene. Hon kommer speciellt ihåg Lovene, trots att namnen på många av de ställen hon bott på fallit i glömska. Själva namnet Lovene liknar ju engelskans love, vilket hon ironiskt konstaterade när hon läste på vägskylten. Jennifer lämnade i princip bara det stora huset två gånger under ett halvår och bägge gångerna var det för att försöka fly därifrån. Det bodde omkring 50–60 personer i kollektivet då och hennes vistelse där var från första början väldigt problematisk. ”Jag var femton, sexton år och ställde en massa dumma frågor och ifrågasatte saker och ting, egentligen bara helt normalt för en tonåring. Jag fick nästan aldrig gå utomhus – jag hann inte heller – och jag blev aldrig utskickad i något ärende.” Jennifer fick istället ensam laga alla måltider i hushållet samt städa, vilket gjorde henne mycket arg. Det fanns knappt några andra tonåringar i huset, utan mest en massa små barn. Huset låg avsides ute på ett fält och på andra sidan fältet fanns det en fotbollsplan.
En mörk kväll började Jennifer gå mot fotbollsplanen, men halvvägs fick hon någon sorts panikattack och började skaka och hjärtat slog vilt. Hon trodde det fanns monster runtomkring som ville henne illa. Det var ju det de hade lärt sig – i Familjen är man inom Guds cirkel, och kommer man utanför den blir man tagen av djävulen. ”Jag kunde ha fortsatt framåt, men jag förmådde bara inte och jag kände mig tvungen att vända tillbaka till huset. Sedan skakade jag i timmar, men jag berättade det inte för någon”, säger Jennifer. Några dagar senare gjorde hon ett bättre planerat flyktförsök och stal tillbaka sitt pass från kontoret, tog en gitarr, en ryggsäck och packade ner några andra saker och lämnade huset igen.
Det var sent på natten och alla andra sov. Iförd hörlurar med musik på hög ljudnivå hoppade hon över staketet och gick snabbt nerför gatan. Hon skakade hela tiden och vid ett buskage vid vägen blev hon tvungen att stanna och kröp istället in under buskarna. Där satt hon gömd i en halvtimme. Men av någon anledning hade någon hört att Jennifer hade lämnat huset och hon såg plötsligt strålkastarna från husets herrgårdsvagn köra ut på vägen. Det kom också ut människor som började leta efter henne. ”Så jag smög mig tillbaka, gömde mina saker på gården och knackade på ett fönster.
Min mamma var på besök och släppte in mig, men tillsammans med ledaren gav hon mig en ordentlig utskällning för att jag hade brutit mot Familjens säkerhetsregler. Säkerhetsreglerna säger bland annat att det är förbjudet att knacka på dörren på kvällar och nätter, för att man ska kunna urskilja fiender. Detta var allt som de brydde sig om och båda två var helt tokiga för att jag hade brutit mot just denna regel. Det blev "intensive care" och jag blev inlåst på rummet.”
En ledare från det danska kollektivet reste sedan upp och pratade med Jennifer om omskolning och att hon borde flytta till Danmark och kollektivet i Kolding, för där hade ju hon bott tidigare. Hon gick med på att flytta tillbaka dit, mycket för att det fanns en bra tonårsledare där som skulle lyckas föra Jennifer tillbaka till den smala vägen, det vill säga Familjens väg. Väl i Danmark erkände Jennifer villigt sina synder och insåg också att det var djävulen som hade fått henne att göra ett flyktförsök. Ledaren sade att hon inte hade klarat av att rymma eftersom Gud inte tillät henne. Och javisst, det hade verkligen varit som en mur, där hon satt under buskarna. Visserligen kunde hon bara gå därifrån, men på samma gång kunde hon inte göra det. Ledarna sade att det var Gud som hindrat henne och Jennifer trodde också att det verkligen hade varit Gud som varit där. Hon kände sig som pånyttfödd.
”Jag tänkte: Gud vill att jag stannar, eftersom han hindrade mig rent fysiskt från att rymma. Jag stannade därför i det danska kollektivet och började arbeta efter bara någon dags intensive care, antagligen tack vare mitt erkännande och min återfödelse. Därför slapp jag fysisk bestraffning. Dessutom höll Danmarks television på med en dokumentär om Familjen och kollektivet i Kolding, vilket oroade kollektivets ledning. De ville inte att TV skulle börja rota mer än de gjorde. Straffet för mitt flyktförsök blev därför bara hårt arbete.”
Även i det danska kollektivet tvingades Jennifer laga tre mål mat om dagen till närmare 100 personer och fick sköta all tvätt, ibland för hand när tvättmaskinen var sönder.
Den danska televisionens dokumentärfilm ställde också till med problem för Familjen, då de ville filma inomhus i kollektivet. Ledningen blev därför tvungen att tömma hela huset på 80–100 personer. I hemlighet evakuerades nästan alla barn till en närbelägen campingplats, där man hyrde enkla små campingstugor.
Endast de barn som hade sina föräldrar boende i huset fick stanna var, resten av barnen packades in i de små stugorna, där de fick sova i fyrdubbla rader. Här stuvade man också in så kallat Selah-material, vilket betyder säkerhetsmaterial, och som bestod av filmer, böcker, broschyrer och Mo-brev. Mo-breven var mycket heliga, eftersom de var författade av Familjens grundare och ledare David Berg, också kallad Moses David.
Jennifer hade inte någon förälder närvarande, så hon fick också flytta ut i de iskalla campinghusen och bo där med de andra barnen utan närvarande föräldrar under de veckor filmteamet var i huset. Jennifer skulle långt senare titta på den danska TV-dokumentären och kunde då se sig själv sitta tyst i ett hörn. ”När jag tittade på filmen kom jag verkligen ihåg hur jag mådde då, men samtidigt var det inte jag, det var någon annan”, säger hon. Idag är det danska Kolding-hemmet stängt och evakuerat sedan länge.
”För att människor runtomkring i samhället inte ska bli misstänksamma och anmäla Familjen till polisen flyttar man runt hela tiden. Under mitt Victor Program i Spanien evakuerades till exempel hela hemmet på 150 personer över en natt och de lyckades få hemmet att se ut som att det bara bodde en familj där. De kan göra fantastiska saker när det gäller sådant. Jag var själv fascinerad, faktiskt.”
På försommaren 1994 hade Jennifer precis fyllt sjutton år och hade egentligen inte på allvar tänkt lämna Familjen och kollektivet i Kolding. Hon ville mest ha uppmärksamhet och känna att någon brydde sig om henne. Hon ville se de andra ungdomarnas reaktioner och förhoppningsvis på detta bakvända sätt höra några uppskattande ord om sig själv. Och när hon sade att hon ville hoppa av skedde just det.
De tog in henne i ett rum, satte sig runtomkring henne och en efter en började de berätta hur ledsna de var för allt de hade gjort mot henne och att de verkligen ville att hon skulle ändra på sitt beslut och stanna. Hon skulle ju inte få vara tillsammans med dem efter döden och livet skulle bli fruktansvärt ute i samhället, i systemet.
Några berättade också hemska, självupplevda historier om livet utanför, men Jennifer stängde av och ville inte lyssna på dem. ”Senare skrev jag i min dagbok att allt jag ville var att någon enda person uppriktigt sade till mig: ’jag vill att just du stannar, för jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.’ Jag hoppades verkligen att någon skulle säga det, så att jag inte skulle behöva lämna Familjen. Det hade faktiskt räckt om bara en enda person hade brytt sig om mig.”
Men ingen visade eller sade något liknande. Jennifer blev först helt förskräckt när hon förstod att hon nu var tvungen att genomföra sitt beslut. Hon ville egentligen inte åka, men hon var också envis och ville inte ändra sig. Det stora problemet var att hon inte hade någon som helst kontakt med människor eller världen utanför. Med sina jämnåriga hade hon alltid pratat om att gifta sig och få barn inom Familjen. Något annat var helt otänkbart.
Att lämna Familjen beskrevs som att bli placerad på en planet full av apor, där man själv var den enda mänskliga varelsen. De andra som bodde i det danska kollektivet – vid denna tidpunkt bara en vuxen och ett tjugotal andra tonåringar runt arton år – insåg att övertalningsförsöken hade misslyckats och började då agera åt andra hållet istället.
Jennifer kände det som om hon stod högst uppe på en byggnad och tänkte hoppa och att resten av kollektivet stod nedanför och hejade på. Nu ville de istället att hon skulle ta steget. ”Jag tror att de helt enkelt var nyfikna på vad som skulle hända mig ute i systemet och hur jag skulle bli dömd av Gud. Alla ville se spänning och lite blod.”
Sommaren 1994 lämnade Jennifer till sist Familjen. Att det denna gång gick så lätt för henne tror hon berodde på att det var så få vuxna som just då bodde i kollektivet och kunde hindra henne. Familjen-kollektivet betalade till och med hennes biljett från Köpenhamn till Oslo. Nu var hon först och främst tvungen att leta reda på sin mamma, bland annat för att förnya sitt pass.
Jennifers mamma är ursprungligen från Norge, men var bosatt i Sverige när hon som ung blev medlem i Familjen och gifte sig med Jennifers svenska pappa. När Jennifer var ett år skilde sig föräldrarna i samband med att pappan lämnade gruppen. Jennifer och hennes mamma bodde då i Indien och mamman gifte sedan om sig med en annan medlem, en amerikan, och födde därefter två barn till. Sin riktiga pappa hade hon aldrig haft någon kontakt med. Jennifer hade inte ens tänkt på ifall han levde eller inte
”Min pappa hade ingen aning om vad som pågick inom Familjen efter att han lämnat oss, så ingenting är hans fel och jag skyller inte alls på honom”, säger Jennifer. ”De flesta barnen inom Familjen känner och lever inte tillsammans med sina föräldrar och blir tillsagda att inte tänka mer på den saken.” Jesus och Familjens andlige och numera avlidne ledare Grandpa – Moses David – var barnens verkliga förälder, fick barnen höra istället. ”Familjen arbetade med att dela alla familjer systematiskt och jag visste inte mycket om min mamma heller, då jag inte hade levt med henne ordentligt sedan jag var elva år. Egentligen kände jag inte henne heller – jag hade visserligen besökt henne några gånger, men vi hade inte umgåtts på fem eller sex år.”
Det blev inte något kärt återseende. När Jennifer anlände till Oslo efter att hon lämnat Familjen var hon tvungen att bo på ett vandrarhem. Hon fick inte bo hemma hos sin mamma, sin styvfar och de nästan jämnåriga halvsyskonen. Hon fick inte ens komma hem till dem och se hur de bodde. Hennes mamma och styvfar tillät inte heller att hon överhuvudtaget träffade sina halvsyskon. ”De kom visserligen och hälsade på mig på vandrarhemmet, för de var ju tvungna att hjälpa mig med passansökan.
Men det fanns inga känslor, som det bör mellan en mor och dotter. De var kalla och de brydde sig inte alls om mig.” Jennifer behandlades som vilken annan så kallad systemit som helst. Inom Familjen kallas samhället för systemet och alla vanliga människor för systemiter. Barnen får lära sig att systemet enbart är ondskefullt och att systemiterna står under djävulens kontroll. De får också lära sig att förakta och se ner på alla andra utanför sekten. Medlemmarna i Familjen är däremot en unik elit, som blivit upplysta och som står för sanningen.
Det var Jennifers amerikanska styvfarföräldrar som hjälpte till med pengarna till en flygbiljett, eftersom de ogillade sin sons engagemang i gruppen och gärna ville göra något. Idag tycker Jennifer att deras hjälp kanske blev tudelad – visserligen var hon lyckligt lottad som fick ekonomisk hjälp att köpa biljetten till USA, men på ett sätt var det kanske inte någon bra idé. Kanske hade hon klarat sig bättre i Europa, tror hon ibland. ”Jag var ju bara sjutton år gammal, kände egentligen inte någon enda person och ägde ingenting överhuvudtaget. Nu måste jag klara mig själv, men jag visste absolut ingenting och klarade inte av någonting. Jag var som en zombie.”
Till en början var det många helt normala saker som hon hade svårt att göra, till exempel att gå in i en affär och handla. Många av dessa problem berodde antagligen på att Jennifer under hela sin uppväxt blivit varnad för samhället och människorna utanför – de sägs ju vara djävulsbesatta och onda.
Jennifer kommer speciellt ihåg ett tillfälle när hon gick in en affär för att köpa tuggummi. Plötsligt klarade hon inte av att handla, hela kroppen började darra och skaka och till sist misstänkte personalen att hon hade stulit något, vilket hon tvingades att motbevisa. Även idag har hon en mental blockering när det gäller att köpa saker till sig själv. Inom Familjen var egna inköp ovanliga och gjorde att man ansågs vara självisk.
”Att lägga ner pengar på saker som jag verkligen vill ha känns fortfarande väldigt fel för mig. Jag hör hela tiden inom mig att ’jag förtjänar inte detta’.”
En annan gång blev Jennifer bjuden på restaurang av sina styvfarföräldrar, tillsammans med några av deras vänner. Det var Thanksgiving, men det slutade med att hon grät för att hon inte förmådde beställa mat till sig själv. ”Det kändes som om jag inte hade rätt att vara där – jag förtjänade det inte. Mina styvfarföräldrar skulle inte behöva betala min mat, det var inte rätt, tyckte jag. Därför började jag gråta och sjönk ner på golvet och gömde mig under bordet istället. Jag var sjutton år och kunde inte ens hantera pressen av att beställa mat på en restaurang”, säger Jennifer.
Till en början var hennes styvfarföräldrar förstående och toleranta, men efter att ha levt med dem några månader tyckte de att hon skulle bidra med hyran.
Hyresräkningarna lades obevekligen på hög, trots att Jennifer fortfarande saknade fast arbete och stadig inkomst.
Till sist blev hon panikslagen på grund av hyresskulden och flydde hals över huvud från sina styvfarföräldrar. Hon liftade från New York till San Francisco och tog in på ett ungdomsvandrarhem.
Jennifer sögs snabbt ner i en djup depression och de psykiska problemen blev snabbt allvarligare. ”Jag kunde inte prata med någon eller göra någonting. Till sist gick jag högst upp på vandrarhemmets tiovåningsbyggnad på natten och tänkte hoppa från taket. Jag såg ingen annan utväg och det fanns ingenting annat att göra, när jag tänkte på min situation och hur det kändes inne i mitt huvud. Jag klarade inte av det längre, helt enkelt.”
Men när Jennifer stod där uppe på taket och tittade ner insåg hon att detta var precis vad Familjen ville att hon skulle göra. Hon hade själv upplevt det så många gånger, när ledarna samlade alla och triumfartat förkunnade: ”Se vad som hände henne efter att hon lämnade oss!”
Familjen ber tillsammans för att personen som lämnat dem ska vara lyckligare som död, än att vara ute i samhället. De vill inte att den som lämnat Familjen ska överleva.
Sedan tänkte hon på sin halvsyster som fortfarande är kvar i sekten. ”Jag vet att hon aldrig kommer att ha en chans att lämna dem ifall något händer mig. Den tanken fick mig att inte hoppa och vilja fortsätta. Ibland är detta en drivkraft för mig även idag – jag måste hålla mig vid liv för hennes skull. Men jag kan inte låtsas leva i evighet, utan att ha något eget att leva för, så ibland känns det tufft”, säger hon. Ingen såg Jennifer där uppe på taket, det hade hon varit noga med.
Även idag har hon en mycket medveten strategi vid ett eventuellt självmord – det ska ske där hon inte kan bli hittad, kroppen ska bara försvinna och ingen ska få veta vart hon tagit vägen. Allt för att Familjen inte ska kunna använda hennes död i propagandasyfte.
”Efter mitt självmordsförsök tänkte jag att självmord skulle uppfylla deras vilja, det skulle vara som att ge upp”, säger hon. ”Det skulle visserligen vara en utväg och flykt för mig, men samtidigt precis vad Familjen ville att jag skulle göra. Så jag bestämde mig istället för att göra det näst dummaste efter självmord: att lifta över hela USA och inte tänka på morgondagen.”
Under året som Jennifer var i USA hade hon en mängd olika kortare jobb, vilket mest berodde på att hon blev avskedad efter någon vecka. Så fort det uppstod någon form av stress fick hon panikattacker eller så klarade hon inte av att bli tillsagd vad hon skulle göra. Hon tror att många av hennes svårigheter antagligen beror på uppväxten inom Familjen.
Alla barn och vuxna fick till exempel lära sig att ingen skulle överleva år 1993, för då skulle världen gå under och Jesus komma tillbaka. Fick hon någon gång som barn frågan vad hon ville göra när hon blev äldre kunde hon inte förstå den, eftersom det var så självklart att hon aldrig skulle bli stor. ”Även idag, trots mitt rationella tänkande som vet att detta inte var sant, finns det en undermedveten förundran över att jag finns kvar här på jorden och att jag ska göra något här”, säger Jennifer. ”När jag försöker se mig själv som 35 eller 60 år så går det helt enkelt inte. Jag kan bara inte se mig själv i den åldern.”
Det här sättet att tänka tror Jennifer fanns bakom händelserna i Waco och för Soltempelorden, där medlemmarnas död delvis berodde på att de inte såg sig själva i framtiden. De blev, liksom alla inom Familjen, ända från början upplärda att de skulle dö för en massa saker – för sin tro, för ledaren, för Jesus, för vad som helst. Det här är ett väldigt farligt problem för hela samhället, tycker hon.
Ett annat stort problem hon har är tillåta sig att gå till en läkare när hon känner sig sjuk. Inom Familjen ansågs läkarvård vara en fördömd väg – man skulle istället be Gud om att bli befriad från djävulen.
Jennifer känner till flera människor inom Familjen som har dött helt i onödan på grund av detta, bland annat en liten pojke i Sydamerika som hade lunginflammation och bara hade behövt penicillin. Även en pojke med diabetes dog och Jennifers egen mamma höll nästan på att dö på grund av ett utomkvedshavandeskap. En väninnas inflammerade blindtarm hann spricka innan de i sista sekund tog henne till sjukhus. ”En liten pojke i Kolding blev så svårt agad att de bröt hans ben. Eftersom han skrek så mycket låste de in honom i ett rum, där han fortsatte gråta i två dagar. När de äntligen tog honom till sjukhuset hade benet svullnat upp till dubbel storlek, men på något sätt lyckades de bortförklara hans brutna ben för sjukvårdspersonalen. Just olika bortförklaringar är de mycket duktiga på inom Familjen.”
På sin resa genom USA hamnade hon också i en annan manipulativ grupps nät, ett företag som sålde tidningar och hette Better Business. Jennifer berättar att hon jobbade där i två månader och om hur försäljarna skulle leva och arbeta tätt tillsammans under säljresan genom landet. Ledarna tog deras intjänade pengar för att betala för hotellen och en ledare hade dem under fullständig kontroll, dygnet runt, och på morgonmötet varje dag talade han om för var och en vad som skulle göras. Arbetsdagen var alltid minst 12 timmar och dagen avslutades med ett möte. Jennifer lämnade gruppen när hon kände igen samma typ av manipulation och maktutövning som i Familjen, trots att det inte alls handlade om religion.
Efter ett års liftande och arbetande i USA hade Jennifer efter några veckors arbete vid en getostfabrik till sist lyckats spara ihop tillräckligt med pengar. Nu kunde hon köpa en biljett till Portugal och försöka leta reda på sin mamma och sina halvsyskon. Hon hade nämligen hört ryktas att de numera var bosatta där. Jennifer lämnade därför USA för att försöka hitta och träffa dem igen.
Tyvärr blev mottagandet likadant som i Oslo ett år tidigare – hennes familj ville inte ha med henne att göra eller ens träffa henne. Jennifer lyckades heller inte övertala sina syskon att lämna Familjen trots att hon verkligen försökte övertyga dem, speciellt sin halvsyster. Jennifer bodde trots motgångarna kvar i Lagos vid Algarve i ett halvår och hoppades på en förändring. Men ingenting hände.
Via Spanien reste Jennifer till sist vidare till England, till London och Newcastle. Här blev hon hemlös. Det var också i England hon började ta droger, mest för att slippa tänka och döva sig själv. ”Jag blev tvungen att ta ett beslut: antingen avtrubba mitt sinne eller ta livet av mig. Jag tänkte så här: om jag tar droger och dövar mig själv, så kan jag alltid sluta med det, när saker och ting så småningom blivit bättre.”
Under tre månaders tid krossade hon regelbundet valiumtabletter och blandande det med heroin. Hon brydde sig inte ifall hon levde eller dog.
Jennifer menar att hennes uppväxt i Familjen har skadat henne mycket psykiskt, och tror sig bland annat lida av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Hon beskriver hur hon helt plötsligt kan förändras och bli djupt deprimerad eller få en väldigt konstig sorts humor. ”Mina psykiska problem var och är fortfarande något som hela tiden finns där och antingen är av eller på. Ena minuten mår jag bra, som här och nu, i nästa minut kan jag liksom fastna i tystnad eller få gråtattacker. Jag är inte normal, även om man kan missta mig för en normal person. Jag har även ångest och abstinensbesvär efter drogerna.”
I början när hon hade lämnat Familjen och inte hade kontakt med någon, trodde hon på allvar att hon höll på att bli sinnessjuk. I attacker kändes det som om hon hade ett ägg inom sig som höll på att krossas. Jennifer trodde att det antingen var Guds straff eller att hon höll på att bli galen. Hennes vana att ständigt göra självanalyser skyller hon också på sin uppväxt, då hon hela tiden blev uppmanad att tänka och fundera på hur hon tänkte, agerade eller tyckte. Varför var hon glad eller olycklig? Varför gjorde hon si eller så? Idag tror hon inte att det alltid är så nyttigt att analysera precis allting man gör och tänker.
Jennifer berättar sedan att hon ska träffa en psykiatriker dagen därpå, men ser samtidigt tveksam ut när hon säger det. Hon verkar inte ha så stort hopp om riktig hjälp
”Det som verkligen bekymrar mig är att jag inte kan skapa goda relationer och få vänner. Jag antar att jag har någon sorts personlighetsklyvning, eftersom jag är på olika sätt mot olika personer. Jag känner mig ibland som Robocop – när jobbet är gjort, stänger man av sig själv. När jag är bland människor kan jag bara knäppa på och vara en likadan person som de runtomkring. ”
En annan sak Jennifer hela tiden tänker på är alla dessa barn, enligt Familjens egen uppgift cirka 9 000 under arton år, spridda över hela världen. Vad ska hända med dem i framtiden? Jennifer hoppas att de så småningom kommer att lämna Familjen och därmed skulle sektens totala kollaps i brist på medlemmar följa. Alla dessa barn kommer då att börja försöka leva ute i samhället, precis som hon själv, och då skulle hon vilja finnas där för att hjälpa dem både praktiskt och psykologiskt. Det finns många problem, till exempel deras brist på adekvat utbildning och alla psykologiska problem efter olika typer av övergrepp.
”Människor som lämnar en sekt har ingenstans att ta vägen och därför vill jag starta en hjälporganisation som kan ta hand om dem”, säger hon. I början av vårt samtal sade Jennifer att hon egentligen lämnade sekten av fel skäl, då beslutet att lämna inte var en fråga om tro, utan en fråga om att få uppmärksamhet och tillgivenhet.
Men när var det hon själv verkligen började förstå att allting var fel? ”Jag insåg att allting var en lögn nästan i samma stund som jag gick utanför dörren. Och inte en enda gång funderade jag på att gå tillbaka, trots att jag till en början kände mig skyldig. Inom Familjen trodde vi att vi visste hur allting var ute i världen och det mesta var sämre än att leva med Familjen. Men i det ögonblick jag gick utanför dörren och råkade avlyssna min första intelligenta konversation, om film och olika typer av musik, insåg jag direkt att detta inte var av djävulen. Och jag klarade inte längre av att bli tillsagd vad jag skulle göra, inte tillåtas tänka själv, hela tiden bikta mig och tvingas erkänna oftast påhittade synder i brist på riktiga.”
Men Jennifer var under lång tid – och under vissa omständigheter även idag – påverkad av Familjens lära. Till exempel var hon länge rädd för att bli träffad och dödad av blixten, vilket skulle ske inom åtta minuter efter att man lämnat sekten.
”Jag brukar tänka som tröst: även om jag blir träffad av blixten inom de närmaste åtta minuterna, har jag i alla fall varit fri under de åtta minuterna.”
*
På parkeringen nedanför Kaknästornet sade Jennifer sedan att det kändes bra att få berätta om hela sitt liv för mig. Jag förstod att det viktigaste för henne var att världen nu skulle upptäcka Familjens rätta ansikte. Jag tackade för att hon hade orkat berätta sin historia och sade att jag tyckte att hon var en oerhört stark tjej, då ingenting hade lyckats bryta ner hennes överlevnadsvilja. Nästan omärkligt log Jennifer tillbaka, bakom allt smink. Vi bestämde sedan att jag själv, en Expressen-journalist och en fotograf skulle flyga ner med henne och dokumentera när hon för andra gången träffade sin svenska pappa, som bodde i södra Sverige.
Dagen efter, runt middagstid, ringde Jennifer på porttelefonen hemma hos mig och min familj och frågade ifall hon kunde få sova över hos oss. Hennes gamla kontakt, en jämnårig flicka från Familjen, hade plötsligt inte plats för henne.
Då hon inte kände någon annan i Stockholm och inte hade några pengar, var hon tvungen att fråga mig. Det gick bra tyckte vi, och jag bäddade soffan i vardagsrummet. Vi åt köttfärssås och spaghetti tillsammans med barnen, men jag tyckte att Jennifer var förändrad och inåtvänd, och hon svarade knappt på tilltal. Barnen lekte och stojade som vanligt, men Jennifer förblev sluten och tyst.
Efter middagen frågade jag henne om besöket hos psykiatrikern, men hon svarade bara korthugget att psykiatrikern inte hade förstått henne. Han kunde inte hjälpa henne, vilket hon inte heller hade trott. Min man började se lite fundersam ut och jag tänkte på allt Jennifer hade berättat om sina ångestattacker, droger och depressioner. Det var ju faktiskt bara två veckor sedan hon levde bland knarkare på Londons gator.
På natten när alla hade gått och lagt sig smög jag upp och samlade ihop alla knivar och saxar i köket, slog in dem i en kökshandduk och gömde knytet i vår sovrumsgarderob innan jag gick och lade mig. Jag skämdes visserligen lite över detta misstroende, men jag varken kunde eller ville ta några risker, vare sig för Jennifer eller för min familjs skull.
På morgonen vid frukostbordet såg Jennifer till allas förvåning precis likadan ut som när hon gick och lade sig, till och med kepsen fanns där. Möjligtvis hade det vita sminket bleknat och försvunnit lite grann. Hennes stora, svarta axelväska rymde tydligen alla hennes tillhörigheter och de enda kläder hon ägde satt på kroppen. Jag undrade för mig själv ifall hon överhuvudtaget legat ner och sovit eller ifall hon varit uppe hela natten. Någon dusch ville hon inte ta och räckte tillbaka den oanvända badhandduken. Hon åt en snabb frukost med oss andra och gav sig sedan iväg, efter att vi bestämt att höras av några dagar senare. Jag gav henne en hundralapp i handen, men hon ville varken berätta varför hon skulle gå eller vart. Hon sade bara tyst ”hej då” och försvann nedför trappan.
När vi sågs igen på flygplatsen några dagar senare, på väg till mötet med hennes pappa, var Jennifer helt förändrad. Nu var hon återigen glad och pratsam. Efter flygresan mötte pappan oss och vi åt på en pizzeria före fotografering och intervju. Ingen kunde undgå att se hur mycket pappan betydde för Jennifer – hon släppte honom knappt med blicken under hela lunchen.
Sedan gick vi tillsammans ner till stranden för att fotografen skulle ta sina återföreningsbilder. Jennifer och pappan gick långsamt fram och tillbaka utmed strandkanten och agerade efter fotografens anvisningar: ”Håll om varandra! Se lite glada ut! Håll varandra i händerna och titta in i ögonen! Gå närmare varandra!” Både pappan och Jennifer verkade ta hela situationen helt naturligt, trots att den arrangerade närheten självklart var onaturlig, då de precis hade träffats.
När fotografen var klar och Jennifer och hennes pappa fortsatte att prata och vandra tillsammans utmed stranden, tänkte jag: kanske skulle Jennifer nu äntligen kunna få ett bättre liv och börja leva på insidan igen. Nu skulle kanske människor runtomkring henne börja förstå och hon kunna bygga upp en framtid. Jag tror att alla vi som stod och tittade på Jennifer när hon gick armkrok med sin pappa hoppades att detta kanske var början till ett lyckligt slut. Eller snarare en lycklig början. Den förlorade dotterns återkomst, ungefär. Men så blev det inte.
Någon vecka senare var jag tvungen att ringa Jennifer och berätta att Expressen inte ville publicera hennes livsberättelse. Självklart skulle jag gå till en annan tidning, förklarade jag, så det var absolut inte kört. Men jag märkte direkt att Jennifer hade tappat förtroendet för svenska tidningar och förtroendet för mig.
Lugnt sa hon att hon förstod att det skulle bli såhär. Jennifer lät nästan glad – hon fick ju rätt igen. ”Jag är inte speciellt förvånad. Det är ingen som tror på mig, det var ju det här jag sade till dig redan från början!” Jag försökte förklara att det antagligen mest handlade om en rädsla för en kostsam juridisk process med sekten, inte att chefredaktören ifrågasatte hennes berättelse. Men det hjälpte inte och hon blev inte ens upprörd eller arg. Sedan började det mesta trassla till sig för henne under de månader som följde. Efter att ha försökt bo hos sin pappa och hans familj flyttade hon därifrån, då situationen till sist hade blivit ohållbar.
De upptäckte bland annat att Jennifer antagligen led av ätstörningen bulimi, då hon varje natt gick upp och tömde kyl och frys. Men Jennifer förnekade sina problem och vägrade att söka hjälp. Sedan en tid fick hon också pengar från socialtjänsten och med hjälp av dessa pengar misstänkte hennes pappa att hon köpte narkotika. Hon började även ta hem och umgås med hemortens alla problemungdomar. Men Jennifer ville inte lyssna, vare sig på pappan eller på någon annan. Hennes lösning på problemen var att ännu en gång fly.
I Stockholm bodde hon sedan ett tag i en norrförort och jag hörde på omvägar att hon besökte olika ljusskygga klubbar på nätterna, till exempel en klubb för vampyrdyrkare.
Jennifers pappa hade sedan dess, hösten 1996, inte fått ett enda livstecken från henne och i det svenska personregistret var hon förklarad som utflyttad. Jag önskade verkligen att Jennifer skulle få reda på att hennes livs berättelse äntligen skulle finnas i tryck, om än mer än tio år senare. Familjens rätta ansikte är avslöjat, det som hon då sade till mig var det allra viktigaste för henne.
Detta är bland det sista jag skriver i denna bok och det görs med blandade känslor. Jag är visserligen glad, för jag har fått kontakt med Jennifer, men också ledsen för att min förhoppning de senaste åren, att hennes liv skulle ordna upp sig på det sättet hon ville, inte har infriats.
Ingen visste vart Jennifer hade tagit vägen, om hon ens levde och enligt folkbokföringen var hon ju utflyttad från Sverige. Men tack vare en vän, som är Familjen-avhoppare, och med hjälp av min redaktör uppdagades det att Jennifer var tillbaka i Sverige. Frågan dök upp när vi kontrollerade var Familjen-hemmet i Danmark låg, det kollektiv som Jennifer bott i en tid och som tillhörde hennes värsta minnen i livet.
Det kändes viktigt att ta reda på var hemmet låg geografiskt, men eftersom Jennifer inte längre fanns att fråga, vände jag mig till en ung man och ex-medlem som också vuxit upp i Familjen. Vi kom i kontakt med varandra vid samma tidpunkt som jag träffade Jennifer, men han vill förbli anonym. Under bokens tillblivelse har han funnits i bakgrunden för att ge råd och hjälp i Familjenkapitlet, trots sin egen, ofta mycket svåra, uppväxt i sekten. Han hade själv träffat Jennifer vid något tillfälle vid återkomsten till Sverige, efter sin egen familjs utlandsboende i sektens kollektiv.
Till sist ringde han upp mig och berättade att Jennifer faktiskt bodde i en stad i södra Sverige. Genom att helt enkelt söka på Internet dök både hennes bostadsadress och mobiltelefonnummer upp. Jag kände mig lite dum för att det hade varit så enkelt, men blev glad, eftersom jag under tolv år innerst inne befarade att hon inte hade överlevt. Jag ringde sedan upp Jennifer och vårt första samtal var till en början glatt och fyllt av många återblickar och en del fragmentariska berättelser om vad som hänt efter vårt senaste möte för tolv år sedan.
Hon hade nu fyllt 31 år, var ogift och barnlös och bodde inhyrd i ett rum. Under det dryga året som hon hade bott i Sverige, hade hon lyckats etablera sig yrkesmässigt till viss del och var också fortfarande svensk medborgare. Jennifer gick visserligen på svenskundervisning och försökte läsa svenska tidningar varje dag, men pratade ännu inte svenska. Hon trivdes faktiskt inte i Sverige, erkände hon efter ett tag, eftersom hon menade att hon på olika sätt blivit illa behandlad av myndigheterna.
Ekonomiskt hade det också varit kärvt, trots att hon hade lyckats hanka sig fram. Hennes liv var ganska ensamt. ”Jag har varit i Sverige snart ett år och jag har fortfarande inga vänner”, säger Jennifer.”Det här är en fruktansvärd stad, helt olik den jag flyttade ifrån, där var alla vänliga.” Ganska snart förstår jag också att hon flyttat till Sverige mer eller mindre ofrivilligt, då hon de senaste åren bott och arbetat i USA, men på grund av en naturkatastrof blivit både hem- och arbetslös. Hon ber mig att inte skriva vilken naturkatastrof, för då förstår sekten var hon bott de senaste åren, vilket hon vill undvika, för sin familjs skull. USA arbetade hon på sjukhus med olika aktivitetsprogram för barn och gamla.
Jag frågar sedan vad som egentligen hade hänt sedan sist. Jennifer lämnade sin pappa och hans familj i Sverige därför att pappans, numera förra, fru inte ville att hon skulle bo där, menar hon. ”När jag till exempel fyllde år ville min pappa köpa en gitarr till mig, men hon ville inte att han skulle lägga ner så mycket pengar på mig”, säger Jennifer. ”Istället fick jag en affisch.” Jennifer menar att pappans ex-fru ville att hon skulle åka därifrån. Hon hade till och med sagt att Jennifer inte tillhörde deras familj. Men Jennifer håller också med om att hon själv var ganska konstig. När jag sedan försöker prata om vad som hänt henne de sista åren, märker jag att Jennifer blir väldigt undanglidande och det blir svårt för mig att hänga med, både tids- och händelsemässigt. Istället tar hon specifikt upp när hon kom till USA första gången, då hon bara var 17 år och just hade lämnat Familjen.”Det var hemskt. Mina styvföräldrar skulle ju ha sett till att jag började skolan istället”, säger Jennifer. ”Man kan inte släppa lös en hjärntvättad 17-årig unge helt fritt, dessutom tvingade de mig att gå i kyrkan, en pingstförsamling.”
Hon återkommer sedan flera gånger i vårt samtal till att hon inte förstår varför styvföräldrarna inte placerade henne i skolan, utan istället sade till henne att ordna ett jobb. De skolor och kurser hon har gått har hon fått betala själv, som konstkurser och ekonomikurser. ”I USA är det väldigt dyrt med skolor. Jag är glad att jag inte blev med barn, i alla fall, och kunde sköta mig själv.”
Och har du numera någon relation med din svenske, biologiska pappa? frågar jag. Jennifer svarar att hon har skickat födelsedags e-postkort, vanliga kort och ringt det senaste året, men han har slutat att svara. ”Kanske har hans e-postadress upphört”, säger Jennifer. ”Senast jag hörde av honom var förra våren.”
Jag kan då berätta för Jennifer att jag visste att han numera var skild, hade flyttat från sin gamla bostad och inte hade vare sig e-post eller mobil, vilket kanske var en förklaring. Jag lovar också att försöka leta upp honom och berätta att Jennifer är i Sverige igen, om det var OK för henne.
Men hon verkar inte vara så intresserad. ”Du behöver inte ge mig min pappas telefonnummer, för jag tänker ändå inte ringa honom”, säger Jennifer. ”Jag har haft problem med människors avvisanden i mitt liv och jag behöver inte fler. Om han ringer mig är det OK, men jag ringer inte upp honom.”
På frågan ifall hon fortfarande har någon kontakt med vänner som vuxit upp i Familjen, säger hon att det är några få flickor som ses eller hörs av ibland. ”De flesta är strippor på barer och sådant där.” Sin egen familj har hon sporadisk kontakt med, men vill sedan inte att jag skriver om dem överhuvudtaget, då det finns en risk att de blir igenkända och därmed bestraffade av ledningen för sin "hemska dotter", som hon säger.
Vilket är det största problemet för henne idag, frågar jag. Hon svarar direkt, utan någon som helst tvekan: skuld. ”Det är som en tung börda av skuld, att hela tiden veta att jag har gjort något fel och att jag är ansvarig för de värsta sakerna i världen”, förklarar Jennifer. ”Allting ligger på mina axlar. Även om jag inser att det beror på sekten, spelar det ingen roll, eftersom allt jag gör, hela tiden, är att svika min familj.” Jennifer kallar det själv för "judas-syndromet" och säger att hon vandrar omkring med ett judas-syndrom på sina axlar, vilket inte försvinner eftersom hon är hjärntvättad.
Vi bestämmer sedan en helg när vi kan ses i Stockholm, eftersom hon ändå skulle hälsa på en vän. Meningen var att vi skulle träffas och prata mera, men detta datum och ytterligare ett uppsatt datum avbokar hon sedan på grund av andra aktiviteter.
Hon ger mig sedan sina adresser till några olika bloggar och mötesplatser på Internet, till exempel Facebook och hemsidor där hon har skrivit och lagt ut bilder. Hon har säkert lagt ut ett hundratal bilder, från resor i hela Europa – unga, glada människor, konstverk, vacker natur, barer och fester. På de få bilderna som finns av Jennifer själv – bilder utan något namn eller förklarande text under – ser jag tydligt att det är hon, trots att jag egentligen inte såg så mycket av hennes ansikte när vi sågs för tolv år sedan. Det är fortfarande en söt, mörk tjej och jag känner speciellt igen hennes ögon och leende.
Nästa kontakt med Jennifer får jag fjorton dagar senare. Vårt samtal blir nu betydligt mörkare än förra gången. Innan hade hon fått höra min tolv år gamla intervju, direkt-översatt och uppläst av min avhoppar-vän. Jennifer litade på hans omdöme och genom att han översatte intervjun till engelska fick jag hennes godkännande för publicering i boken. För min vän blev det tung läsning, eftersom även många tråkiga minnen kom upp för hans egen del också. Jag antar att Jennifer också tyckte att det var jobbigt att lyssna till sig själv som nittonåring, även om hon inte sade detta till mig. Men hennes röst i telefon är inte glad och ibland låter det som att hon har svårt att prata när rösten stockar sig. Men hon säger tydligt och klart :
”Det är en sak som jag vill säga, när du skriver i boken hur det är med mig idag. Jag vill verkligen inte att du ska skriva att det är OK. Jag mår inte OK.”
Egentligen har ingenting förändrats för henne på fjorton år, efter att hon lämnade sekten, menar hon. Att hon fortfarande inte hade kommit på fötter, tyckte hon var mycket orättvist, eftersom saker och ting borde ha förändrats på så lång tid. ”Om jag för tio år sedan hade vetat att allting skulle vara detsamma tio år senare, då skulle jag faktiskt inte ha lämnat sekten.”
Jennifer säger sedan att det hände många dåliga saker för henne, sådant hon inte vill prata om. Vad som också under hela denna tid hade varit väldigt nedbrytande, var att hon visste att sekten ville att hon skulle brinna i helvetet, bli alkoholist eller drogmissbrukare, till exempel. ”Och jag måste säga att sekten ofta får rätt, eftersom de har programmerat oss till att misslyckas ute i samhället.”
Enligt Familjen är till exempel naturkatastrofer Guds vilja och för Jennifer blev denna uppfattning väldigt skrämmande, eftersom hon drabbades av exakt det som Familjen sade skulle hända en avhoppare – en hemsk naturkatastrof. ”Du kommer aldrig att bli en av dem ute i världen, sade de också till mig. De är dina fiender, det är en värld av apor. Och kanske har de rätt? Antingen har de rätt, eller så har de gjort ett mycket grundligt arbete med att hjärntvätta mig.”
Jennifer menar vidare att Familjen faktiskt har hjärntvättat alla sina barn till att misslyckas. Hon återkommer igen till det som är mycket viktigt för henne; jag får absolut inte skriva i boken att allting är bra för henne idag. ”Du får inte skriva att jag överlevt, och att allting är lugnt och bra”, säger hon. ”Jag har inte överlevt. Jag mår inte bra, jag måste ta anti-depressiva mediciner och lider av sömnlöshet.”
Jennifer beskriver sedan känslan av att ha en demon över sitt liv och att det inte spelar någon roll om det går tio, tjugo eller trettio år. Denna hemska känsla kommer alltid att finnas kvar i hennes hjärta, tror hon. Det spelar inte någon roll ifall hon träffar mängder av psykiatriker eller psykologer, dessa händelser finns alltid kvar, och ingen kan hjälpa henne. På min fråga vilka händelser hon menar, svarar hon bara kort. ”Jag pratar aldrig om alla de gånger jag blev våldtagen eller nästan mördad.”
Slutet av vårt samtal handlar mycket om hennes uppgörelse med Gud. Jennifer låter nu väldigt uppgiven och det är svårt att försöka möta hennes ångest omkring dessa existentiella och ångestladdade frågor. Hon är mycket ledsen och hon har inte förlåtit Gud, säger hon.
Sedan påminner hon mig om hur man brukar säga att man ska få Guds förlåtelse och Jesus förlåtelse, sedan ska man få komma till himlen. ”Men vem ska förlåta Gud, vem ska förlåta Jesus för all denna skit?”, frågar hon. ”Hur har Gud lyckats bli så fel? Jag vet inte ifall jag tror på honom eller inte, men jag kan inte be honom om förlåtelse för mina synder.”
Jennifer menar istället att Gud ska be henne om förlåtelse för hans synder. För allt han har gjort mot henne, mot hennes mamma och familj. Hon vill vara ateist, men genom att hon fortfarande inte kan förlåta Gud, gör detta faktum henne till troende, menar hon. ”Hur ska jag kunna förlåta Gud? Varför lät han sådana här saker hända små barn? Det var ju barn som var troende? Jag tänker fortfarande på alla barn som vuxit upp och fortfarande växer upp i Familjen; vad ska det bli av dem och hur kan man hjälpa dem.”
Jennifer vill sedan avsluta vårt samtal, hon orkar inte prata mer. Jag frågar om jag får sätta henne i kontakt med en mycket sektkunnig psykolog, eftersom jag upplever att hon har ett akut behov av professionell terapi. Hon blir tveksam och säger att hon inte vill ha fler dåliga erfarenheter med terapeuter, men hon lovar ändå att ta kontakt. Sedan hörs vi av några gånger till efter det, därefter blir det tyst.
När jag frågade Jennifer om framtiden, var hon mycket pessimistisk, även om hon också hade en del positiva förhoppningar, till exempel när det gällde att börja studera. Jag tror att Jennifer är en mycket stark och intelligent person, en överlevare, annars hade hon aldrig klarat sig så här långt. Jag hoppas innerligt att hon lyckas och att livet ordnar upp sig en dag.