En sen kväll i augusti 1995 cyklar bröderna Joakim, tretton år, och Markus, femton år, fram till en liten å strax utanför Kalmar. Ur en plastpåse tar de upp några tunga, tjocka böcker som de lägger i en hög på marken, alldeles vid strandkanten. Utan att tveka tänder de på lite papper under bokhögen och efter ett tag brinner det ordentligt.
Bröderna sitter på huk runt elden och betraktar tyst hur böckerna sakta förvrids och förvandlas till glödande flagor och aska, blad efter blad. De sista, halvbrända och rykande sidorna river de sedan sönder i mindre bitar och slänger med all kraft långt ut i vattnet. Pappersbitarna singlar ner över vattenytan och försvinner halvdränkta bort med strömmens virvlar. Pojkarna står en stund vid strandkanten och försäkrar sig om att pappersbitarna verkligen försvinner i vattnet, sedan cyklar de snabbt tillbaka.
Bara någon dag tidigare hade dessa böcker varit oerhört viktiga. Där stod allt de hade trott på och som i detalj styrt hela deras liv, så länge de kunde minnas. Genom att bränna dessa böcker avslutades på ett symboliskt sätt deras eget, deras syskons och deras mamma Lenas livslånga medlemskap i sekten Familjen.
Fram till den där kvällen vid ån hade barnens framtid sett helt annorlunda ut. Dagarna innan var syskonen Markus, Joakim och lillasyster Matilda, tolv år, på väg genom Sverige i en folkabuss tillsammans med sin mamma Lena och fem yngre syskon, för att flytta till England. Lägenheten var uppsagd, möblerna utlånade och barnen hade avslutat sina skolor.
Efter att ha levt utanför Familjen och ensam med sina barn i åtta år, hade deras mamma nu beslutat att återvända till ett Familjen-kollektiv. Tanken var att de skulle leva och bo tillsammans med ett par som hade sju barn, där mamman var sängliggande och höggravid med det åttonde barnet. Syskonen förstod vad som väntade dem och ville inte flytta. De visste att de skulle få arbeta ännu hårdare med barnpassning, städning och diskning. Istället för vanlig skolgång var det hemundervisning som gällde. De skulle aldrig få gå på gymnasiet eller skaffa sig någon utbildning. Mannen i den familj de flyttade ihop med skulle ha det högsta ansvaret och bestämma över dem. Han hade dessutom rätt att straffa både syskonen och deras mamma.
Nu har det gått ett år och Markus, Joakim och Matilda är helt säkra på en sak – om de hade rest till England förra sommaren skulle de aldrig ha kommit ur Familjens grepp. ”Det hade blivit som för min bästa vän Tom, som idag är arton år och som redan har två barn med sin sextonåriga fru. Han vill inte vara kvar inom Familjen, men har inget val”, säger Markus.
Redan som femtonåring hade syskonens mamma Lena, tillsammans med sin dåvarande pojkvän och sju andra kamrater, gått med i Familjen. Pojkvännen blev senare pappa till de två äldsta barnen, Markus och Joakim. Pojkarna fick aldrig lära känna sin pappa eftersom han tidigt lämnade Familjen. Pappan ifrågasatte dessutom sektens principer och därför tilläts inte mamman och barnen ha någon kontakt med honom. Idag är det för sent, eftersom pappan avled för några år sedan. De två yngsta barnen har också gemensam pappa, men han lever numera med en annan kvinna. De övriga fyra barnen har alla olika fäder, både inom och utom Familjen. De har inte heller någon kontakt med sina pappor.
Barnen skulle istället betrakta Familjens andliga ledare och grundare David Berg som sin pappa. Deras mamma brukade säga att de inte behövde någon far, eftersom de hade David Berg och Jesus. David Berg kallade sig dessutom för Dad eller Grandpa i sina skrifter. Istället för vanliga sagor fick barnen under sin uppväxt höra små berättelser om hur snäll, god och from David Berg var, och de menar att de tyckte väldigt mycket om honom.
Barnen och deras mamma har för det mesta levt ensligt eller helt isolerade på olika orter i Sverige, utan vänner, information eller andra impulser utifrån. Sina släktingar har de bara haft en mycket sporadisk kontakt med. Framförallt har barnen haft en kringflackande tillvaro och inom loppet av åtta år flyttade de fjorton gånger tillsammans med sin mamma. Dessutom har de flyttat ett tiotal gånger mellan sektens olika kollektiv i Asien. Markus, Joakim och Matilda tilläts därför aldrig att bli närmare vänner med någon utanför Familjen. Sektens medlemmar flyttar ständigt. Så fort de varit bosatta så länge på en plats att det blir svårt att undvika allmänheten, är det dags att packa och dra vidare. Enligt David Berg är det enda sättet att förbli fri. Nu bor barnen och deras mamma i ett stort fint hus utanför en mindre stad i Mellansverige. Barnen börjar känna tryggheten i att de ska bo kvar där mer än ett eller två år. ”Jag hatade att flytta”, säger Matilda. ”Det var så jobbigt, för när jag precis hade fått ordning på mina saker skulle vi packa ner allting igen. Vi skulle undvika att lära känna vanliga människor. Vi trodde att alla andra var djävulsbesatta. Efter något år på ett ställe blev det svårt att undvika ’systemiterna’, alltså flyttade vi.”
”Jag tyckte verkligen att systemiterna inte begrep ett dugg, därför var de inte ens värda att lyssna på eller umgås med”, säger Markus. ”Familjen sade att domedagen snart skulle vara här och att Jesus skulle hämta oss till paradiset.”
Från början fick syskonen gå i vanliga skolor samt några kristna friskolor, vilket är ovanligt inom Familjen. Anledningen var att deras ensamstående mamma inte hade tid att sköta hemundervisningen. ”Mitt liv skulle ju förstöras och då tyckte jag att det var onödigt att lära mig så mycket i skolan”, säger Markus. ”Den kunskapen hade jag ingen användning för i Space City eller Heavenly City, som paradiset kallades.”
Barnen umgicks sällan med klasskamraterna och absolut inte efter skolan. De fick aldrig följa med på klassresor eller gå på skolfester. Det var förbjudet att berätta om att de var med i Familjen eller något om sekten överhuvudtaget. Det skulle bara leda till förföljelse och att socialen kom, sades det.
Idag är Markus, Joakim och Matilda alla tvungna att gå om en klass och få stödundervisning. Engelska är det enda ämne de är riktigt duktiga i, eftersom all litteratur inom Familjen är på engelska. ”Det är först nu jag tar skolan på allvar, nu när jag förstår att livet inte kommer att förstöras. Jesus kommer inte och hämtar mig. Istället kan jag bli arbetslös, och därför tar jag extralektioner i skolan”, säger Markus.
Att lyda David Bergs skrifter, sina föräldrar eller andra vuxna i sekten är mycket väsentligt inom Familjen. Och viktigast av allt i deras barnuppfostran är disciplin. Basic Training Handbook från 1987 är en 500 sidor tjock instruktionsbok för barn och ungdomar. Där finns bland annat detaljerade regler som styr hela deras liv. Barnen får till exempel bara lyssna på utvald musik och titta på speciella videokassettband, producerade inom Familjen.
De vuxna får enbart välja spelfilmer till sig själva och barnen från en betygsatt filmlista, vald av David Berg själv. Barnen ska endast läsa och studera litteratur som Familjen producerat, helst två timmar varje dag. Att läsa en vanlig dagstidning anses onödigt och slöseri med tid, istället får medlemmarna en gång i månaden läsa sektens utvalda ”världsnyheter” i ett enkelt A5-häfte, The World News Digest – Signs of the Times.
En gång i månaden kommer de viktiga Mo-breven, själva basen för Familjens tro. Genom dem har David Berg förmedlat sin lära under 25 år. ”Mo” står för Moses, ett av David Bergs många självvalda namn.
När brevet kommer samlas hela familjen i en ring på golvet för uppläsning och helig andakt. Mo-breven, The Mo-Letters, trycks sedan i bokform. Böckerna distribueras enbart till medlemmarna och betraktas som minst lika heliga som Bibeln. Barnen i Familjen får inte se på TV. Nyheterna är ibland ett undantag för de vuxna, men då i syfte att upptäcka tidiga tecken på att domedagen är här, precis som inom många andra sekter.
Data- och TV-spel är givetvis också förbjudna, liksom övriga fritidsaktiviteter utanför Familjen. ”Hemma diskuterade vi aldrig det som händer ute i världen”, säger Markus. ”Miljöförstöring och radioaktivitet var ointressant, eftersom domedagen ändå skulle förstöra allt.”
”Det värsta med Familjen är att de tycker att man måste slå barn”, säger Matilda. ”Förut var jag alltid rädd för mamma och för att få stryk. När vi kom hem från skolan kollade vi alltid först om mamma var arg innan vi gick in. Var hon det, stannade vi utomhus och väntade någon timme. Vi fick för det mesta smisk på stjärten eller låren. Vi fick lägga oss på sängen och eller gå in på toaletten. Oftast användes en galge, handtaget på en flugsmällare eller toalettborsten, ibland bara handen. För det mesta bestod bestraffningen av fem eller sex slag. Det gjorde förstås ont just då, men mest ont gjorde det i själen. Det blödde aldrig, men ibland var jag så gul, blå och lila att jag inte kunde sitta på en hel dag. Efteråt skulle vi be mamma om förlåtelse, kramas och be tillsammans. Om någon upptäckte blåmärkena och frågade mig vad som hade hänt, hittade jag på något.”
Markus, Joakim och Matilda kunde bli slagna för lite syskontjafs eller för att de var för högljudda; för att de utan lov tagit mat eller godis i skafferiet eller för att de inte tyckte om maten eller för att de kladdat med tandkrämstuben vid tandborstningen. De kunde få stryk för att de svarade på fel sätt eller helt enkelt ansågs uppnosiga.
Barnaga uppmuntras av Familjen – i deras böcker står att man ska slå barn om de inte visat tillräcklig respekt. Redan från det att barn är några månader gamla tillämpas smisk, eller disciplinerande, som det kallas. Helst ska aga ske lugnt och kontrollerat. Före bestraffningen ska den vuxne säga att hon eller han älskar barnet, att det är för barnets bästa och att det görs för att Jesus vill det.
Vilken vuxen medlem som helst i Familjens kollektiv har rätt att ge barnen stryk, det är den vuxnes rättighet och skyldighet. Barn ska bestraffas med aga för minsta olydnad eller uppstudsighet och det ska helst utföras med olika tillhyggen.
Familjens barn är dessutom tillsagda att alltid le. De måste visa ett lyckligt ansikte, de får aldrig gråta eller vara ledsna utåt. De tvingas att tidigt lära sig undertrycka alla negativa känslor. ”Jag låg ofta och tänkte på hur hemskt allting var och undrade varför de slog mig när jag bara var ett barn. Vi uppfattades säkert av andra som helt friska och normala barn, men innerst inne var vi inte det. De sista åren har jag mått väldigt dåligt och tyckt att ingen älskar mig. Förut var allt så jobbigt och jag ville bara dö”, säger Matilda.
”Jag kommer ihåg när vi bodde hos en familj i Stockholm”, berättar Markus. ”Där fanns ett speciellt skåp där de hängde en stor stav för stora barn, en liten stav för små barn och en flugsmällare för att ge smäll på handen. Det var som en verktygslåda på väggen, men för att användas till att ge barn stryk.”
Syskonens mamma var noga med att undvika barnavårdcentralen, BVC. Familjen varnade för att BVC skulle lägga sig i deras barnuppfostran och ta barnen ifrån dem. Detta har inneburit att syskonen aldrig har varit på några kontroller eller läkarbesök. I Familjen tror man inte på modern läkarvetenskap. När ett barn är sjukt ska föräldrarna enbart lägga barnets liv i händerna på Guds helande kraft. Orsaken till att ett barn blir sjukt är föräldrarnas synder eller dåliga beteende, enligt David Berg. ”Tillsammans med mamma träffade jag en socialsekreterare en gång”, säger Markus. ”Grannarna hade hört hur vi skrek, antagligen när vi blev slagna.
Socialsekreteraren frågade vad som hände hemma och om vi blev slagna. Jag blånekade förstås. När socialen sedan gjorde hembesök, hotade mamma oss i förväg och sade att vi skulle uppföra oss och inte säga något dumt, annars så … Vi syskon stod fint uppradade i hallen när hon kom och alla hälsade tillgjort. Vi log mycket, som vanligt, och var överdrivet trevliga. Efter en stund lät vi den yngsta, mest gulliga flickan, bära fram en liten bricka och bjuda socialsekreteraren på kaka och saft. Sådana där utstuderade saker gjorde vi ofta. Och var några mindre barn lite stökiga, ledsna eller sura när vi skulle träffa en "systemit", hölls de alltid i bakgrunden eller blev inlåsta.”
Han fortsätter: ”Jag såg en TV-reklam som BRIS hade gjort och jag skrev ner telefonnumret på en lapp; lappen låg i fickan länge, länge”, ”Men jag vågade aldrig ringa. Jag vågade inte heller prata med någon skolsyster eller skolkuratorn. Hade mamma fått reda på att jag tagit kontakt med någon hade jag ju bara fått ännu mer stryk.
Flera gånger planerade jag och Joakim att rymma hemifrån. Vi skrev avskedsbrev och lade det på köksbordet, när mamma var ute. Men vi ångrade oss alltid i sista sekunden. Vi hade ju ingenstans att ta vägen. Jag tänkte också mycket på att kontakta socialen för att få komma till ett fosterhem och bli omhändertagen. Men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag kände inte till hur samhället fungerade.”
”Jag ville också rymma hemifrån flera gånger”, säger Matilda. ”Jag ville bara försvinna, gå ut i skogen och ruttna någonstans. Många gånger hade jag allvarliga självmordstankar.”
Familjen är beryktad för sin sexfixering. I de heliga texterna förespråkas sexuella övergrepp mot barn och sex mellan barn uppmuntras. Men till skillnad från 1970- och 80-talen, är Familjen idag betydligt försiktigare och säger sig följa de lagar som finns. Officiellt har man alltså tagit avstånd från David Bergs tidigare uppmaningar till incest och sexuella övergrepp på barn. Familjens talesmän medger ändå att de tidigare anklagelserna varit riktiga, fast i liten omfattning, och att detta inte alls förekommer idag.
Många befarar dock att de sexuella övergreppen fortfarande sker i det fördolda, mycket med tanke på att pedofili anses som mycket svårbehandlat inom rättspsykiatrin.
Det finns starka skäl att anta att många av de tonåringar som idag lever med och har vuxit upp inom Familjen, har blivit utsatta under sin barndom.
Markus var bara fem år 1986 när en vuxen kvinna sade till honom att komma upp i hennes säng. ”Jag trodde att barn skulle ha så mycket sex som möjligt, för så var läran. "Sex" betyder samma sak som kärlek inom Familjen och kärlek är ju något fint och riktigt. Från det att jag var cirka tio år skedde övergreppen allt oftare och det var samma sak för Joakim”, säger han. ”De vuxna uppmuntrade också oss jämnåriga barn att ha sex med varandra. Ibland instruerade de oss hur vi skulle göra. Det var ingenting vi själva ville, men vi vågade inte säga emot. Jag tror inte att det här kommer att hindra mig att bli kär i någon tjej. I mina ögon är jag fortfarande oskuld, för det som hände skedde under tvång. Hade jag vägrat och skrikit, skulle de vuxna ha blivit arga på mig och slagit mig.”
”Jag har haft tur i oturen”, säger Matilda. ”Jag blev inte utnyttjad sexuellt av någon vuxen när jag var liten. Däremot var jag ganska ung när mina äldre bröder höll på med mig, vilket var hemskt. Men jag vet barn inom Familjen som varit med om mycket värre saker.”
Början till ett nytt liv för syskonen och mamman inleddes sommaren 1995. Familjen hade kallat sina medlemmar till ett flera dagar långt stormöte och alla medlemmar i Sverige slöt upp. Syskonen och deras mamma var på stormötet i tre dagar, på väg till England och Familjenkollektivet.
En släkting till mamman förstod att de skulle försvinna utomlands igen och hade därför föreslagit att de skulle träffas och att de kunde bo hos en väninna till släktingen. Väninnan var i själva verket en före detta medlem i Familjen, som släktingen hade kontaktat för att få hjälp att rädda mamman och barnen. Hemma hos ”väninnan” visades en engelsk dokumentär om en kvinna och hennes sju barn, alla före detta medlemmar i Familjen. Filmen beskrev deras 22 mycket omskakande år, bland annat visades sekvenser ur sektens egenproducerade videofilmer, där nakna tre- och fyraåriga flickor dansar och strippar inför publik.
Släktingen var mycket nervös inför deras reaktion men syskonen och mamman visade enbart viss nyfikenhet och lite intresse, ingenting mer. Filmen visade antagligen ingenting nytt eller chockerande för mamman och barnen.
Men av en tillfällighet fanns ytterligare en avhoppare hos ”väninnan”, sjuttonåriga Peter. Syskonen beskriver mötet med Peter som väldigt omtumlande för dem alla, och att de verkligen lyssnade på vad han hade att berätta. Ungdomarna åkte tillsammans till badstranden dagen efter och det var då de började prata om Familjen och sina liv.
Peter berättade till exempel att han hade blivit skickad till sektens tonårsläger Victor Program. I tre eller fyra dagar och under långa, sena sommarkvällar fortsatte sedan ungdomarna att berätta och jämföra sina upplevelser tillsammans med de vuxna. Sakta men säkert växte deras insikt. Det kom som en chock för Lena och barnen att plötsligt förstå att allt de levt efter så länge och trott på var så fel.
”Det var faktiskt först när Peter berättade om hur hemskt han hade haft det, som jag började förstå att allting i Familjen bygger på lögner”, säger Markus. ”Först kunde och ville jag inte fatta att det var sant. Jag grät och blev jättearg, kände mig helt förstörd och lurad. Men jag blev glad när mamma sade att hon förstått att det var fel att slå barn och att hon nu skulle sluta ge oss stryk.” ”Jag blev också väldigt chockad och ledsen i början”, fortsätter Matilda. ”Men det var skönt att veta att vi skulle börja leva ett riktigt liv, ett normalt liv och att det skulle vara slut på alla hemskheter.” Joakim var den som från första stund tog avhoppet bäst. Han blev överlycklig när hans mamma berättade att de skulle lämna Familjen och bo kvar i Sverige. Han är den bland syskonen som trodde minst på David Bergs lära.
”Jag tycker det är viktigt att människor får veta hur det egentligen är inom Familjen, så att inga fler blir medlemmar. Helst av allt skulle jag vilja stämma Familjen och skicka kravbrev på flera miljoner kronor”, säger Markus.
Under samtalen med Peter började även mamman Lena förstå vad hon har utsatt sina barn för. ”Nu vågar de berätta mer för mig hur de egentligen haft det och hur de upplevt allting. Det gör mig fysiskt illamående.” säger hon. ”Det viktigaste nu är att barnen får psykologisk hjälp”.
Både barnen och Lena upplever att mattan har ryckts bort under deras fötter. Alla deras värderingar, allt och alla som de trott på och lärt sig visar sig plötsligt vara fel och falskt. Det var som att befinna sig i ett stort svart hål. ”Det är oerhört jobbigt att frigöra sig från Familjens beteende och tänkande, men det ska gå”, säger Lena. ”Jag känner mig ibland väldigt kluven och har svårt att hitta mig själv bakom alla deras läror. Men det går framåt, jämfört med hur det var när vi lämnade Familjen.” Relationen mellan Lena och hennes egen mamma börjar också bli bättre, vilket känns bra både för henne själv och för barnen.
Inom Familjen uppmuntrades inte ha nära kontakt med vare sig föräldrar, syskon eller gamla vänner. Eftersom Lena bara var sexton år när hon gick med i Familjen, präglades hon starkt av gruppens värderingar när det gäller barn och barnuppfostran.
”Man kan säga att jag själv växte upp och blev fostrad i Familjen. David Bergs ord var lag för mig och jag slutade tänka själv. Jag blev en robot. Mina egna tankar och tvivel förträngdes snabbt av rädsla – hade jag några egna idéer om barnuppfostran, blev jag tillrättavisad av ledaren.
Varenda detalj i barnens liv fanns det regler för och i Familjens kollektiv fanns ett oerhört grupptryck.” Lena säger att hon för första gången på länge vågar tänka framåt och prata om en mer positiv framtid. Hon längtar efter ett eget hem där hon och barnen kan rota sig, efter att ha levt i kappsäck under många år.
På telefon får jag sedan tag på Öjvind Kippersund, som har varit medlem i Familjen i mer än 20 år. Tidigare var han rörelsens ansikte utåt, men understryker att gruppen nu saknar formell ledare i Sverige. Kippersund har svårt att uttala sig om hur Markus, Joakim och Matilda växte upp, eftersom de delvis levt utanför Familjens kollektiv. ”Barnens uppväxt har först och främst präglats av mamman. Inte av Familjen”, menar han.
De böcker som mamman och barnen levt efter är gamla och används inte längre inom rörelsen. Men även om man läser Familjens böcker rymmer de olika tolkningar. Föräldrarna är ansvariga för hur de vill fostra sina barn. Familjens böcker är inte lag för medlemmarna”. Enligt honom används inte längre boken Basic Training Handbook. Den är och har aldrig varit någon grundläggande bok för oss, framhåller han. ”Den som läser en bok är alltid själv ansvarig för sin tolkning och för sina handlingar.
Barnen inom Familjen är heller inte isolerade från resten av samhället. Mina barn får leka med grannbarnen och vill de jobba som barnvakt hos andra, är det OK. Många av Familjens barn går i vanlig skola, vilket också mina barn har gjort.” Kippersund säger att han aldrig varit vittne till sexuella övergrepp och han har inte sett eller hört något inom Familjen som tyder på att det förekommer. ”Det skulle vara emot vad vi tror på. Om något sådant har hänt, måste förövarna bli uteslutna från Familjen. Det är vår praxis. Blir någon utsatt för sexuella övergrepp, är det vidrigt och de som gör sådant ska straffas.” Han anser vidare att Familjen varken praktiserar eller propagerar för att aga barn.
”Jag har inte skrivit Familjens böcker. Även som medlem tar man avstånd från mycket som är publicerat. Det står ju också i Bibeln att man ska aga barn och stena homosexuella, men jag vill inte tolka det bokstavligt. Familjens huvudsakliga verksamhet är missions- och hjälpverksamhet i utlandet”, avslutar Kippersund. ”Vi har tagit emot Jesus och detta berättar vi för andra. Om folk blir medlemmar i Familjen eller inte är upp till dem. Vi är inte ute och värvar medlemmar i första hand.”
”Jag tror inte att någon har märkt någonting överhuvudtaget. Det här är något av det svåraste jag varit med om”, säger Kerstin, socialsekreterare med femton års erfarenhet. Kerstin – som egentligen heter något annat - har känt Markus, Joakims och Matildas mamma sedan länge. Då träffades de regelbundet med tanke på mammans behov som ensamstående åttabarnsförälder, och de hade, som hon upplevde det då, en nära och mycket bra kontakt.
”Det jag ofta har frågat mig är om jag redan då borde ha sett och förstått hur fel barnen levde. Jag kan inte säga att jag märkte något. Jag kommer ihåg barnen som duktiga, framåt och lätta att få kontakt med. Jag tror inte att någon enda person kunde ha märkt någonting, vilket verkligen fått mig att fundera på om jag själv har haft ögonen stängda.”
Efter avhoppet kontaktade mamman socialtjänsten och Kerstin Lund. ”Mamman har ett stort intresse för att söka hjälp för barnen och har tagit kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, BUP”, berättar Kerstin. Även mamman är i stort behov av psykologiskt stöd efter avhoppet. Men den vanliga psykiatrivården har dålig beredskap för den här typen av problem. Därför beslöt socialnämnden att bevilja mamman två veckors rehabilitering i USA, där världens enda rehabiliteringscenter för sektavhoppare, Wellspring Center i Ohio, finns. Rehabiliteringen påminner lite om Minnesotamodellen för alkoholister, då de delvis får hjälp av andra i samma situation. ”Jag kontrollerade givetvis om det fanns hjälp att få på närmare håll, men kunskapen är dålig om hur man ska hjälpa en sådan här familj”, säger Kerstin. ”Idag mår mamman lite bättre och jag ser det som viktigt att fortsätta att hjälpa henne, inte minst med tanke på barnen. Men vi får ta en sak i taget. Att reparera 21 förstörda år tar lång tid.”
(Namnen på mamman, barnen och socialsekreteraren är ändrade. En starkt förkortad version av texten publicerades i Dagens Nyheter den 29 och 30 april 1997.)
I Sverige bor ett dussintal medlemmar i Familjen, men enligt avhoppare bor ett hundratal svenskar utomlands i sektens olika kollektiv. Uppgifter om antalet medlemmar i Sverige är mycket svårbedömda, då personerna dels ofta flyttar mellan kollektiven i andra länder, dels gör allt för att inte hamna i myndigheternas blickfång.
1994 gjorde de sociala myndigheterna i Gävle en utredning av Familjen och deras dåvarande kollektiv i Åsbo, strax utanför Gävle. Även då anklagades Familjen för att uppmuntra till sex med och mellan barn. Man uttryckte också viss oro över att barnen hade egen skolundervisning och levde isolerade. I kollektivet bodde då 45 barn och 8 vuxna, de flesta barn var i skolåldern.
Socialförvaltningen och socialchefen i Gävle ansåg efter sin utredning att barnen gav ett mycket positivt intryck och att ingenting tydde på att barnen skulle fara illa. Tvärtom ansåg man att Familjens sätt att leva innebar många fördelar för barnen, bland annat för att det på nära håll fanns så många vuxna att vända sig till. Barnen beskrevs som hänsynsfulla, ansvarsfulla, öppna och oneurotiska. Socialtjänstens utredning frikände Familjen helt och hållet i sin sammanfattande rapport.
Inget har framkommit under utredningen som tyder på att barnen utsatts för några övergrepp från vuxna, vare sig av sexuell eller fysisk art. Ej heller har framkommit några indikationer på att sex uppmuntras, eller förekommit, mellan barn. Från skolhälsovård och barnavårdscentral har inga oroande iakttagelser vad gäller barnens välbefinnande rapporterats. (Socialtjäntsten i Valbos utredning, anmälan daterad 940128)
Liselotte Frisk, De nya religiösa rörelserna – vart tog de vägen?, s. 45.
En rektor i Gävle beskrev Familjens hemskola i en rapport till skolkontoret som mycket positiv, till exempel upplevde han klimatet vid hemundervisningen som mycket varmt och studievänligt, att barnen togs väl om hand och fick ganska god undervisning. Det enda problemet rektorn kunde peka på var att all undervisning skedde på engelska och att barnen läste svenska som främmande språk.
Författaren, journalisten och illustratören Ulf Ivar Nilsson arbetade vid denna tidpunkt på Arbetarbladet i Gävle och den 29 januari 1994 publicerade han ett uppmärksammat reportage om sekten i Åsbo. När jag ringer upp honom kommer han mycket väl ihåg händelserna runtomkring reportaget han gjorde för tolv år sedan. Det väckte mycket stor uppmärksamhet i Gävle, både hos allmänheten och från Familjens sida. ”Praktiskt taget alla som hörde av sig förfasade sig över hur barnen på Åsbogården hade det och var mycket positiva till mitt och Arbetarbladets avslöjande”, säger Ulf Ivar. ”Familjen, däremot, ordnade med ett torgmöte mot mig samma dag som reportaget publicerades, en lördag.”
Medlemmarna från Familjen stod på torget med banderoller och protesterade, men Ulf Ivar gick fram och pratade med dem. De hävdade förstås att allt han skrivit var lögn. ”Styrkan i det jag skrev var nog att det var ett hemma-hos-reportage”, menar han. ”Det kändes som ett pionjärarbete, eftersom det på den tiden inte fanns mycket skrivet om gruppen.”
Medlemmarna var så otroligt vänliga och övertygande i sin gullighet, att han nästan kände sig elak när han sedan skrev sanningen om dem. Ulf Ivar blev, precis som de flesta andra, först imponerad av Familjen när han åkte ut till idylliska Åsbogården, en samling avsides belägna röda hus mitt ute i den djupa granskogen.
Alla medlemmar var trevliga och tillmötesgående. ”Barnen uppträdde också för oss – de dansade och sjöng, och var hur gulliga som helst.” Sedan envisades medlemmarna i Familjen med att bjuda på middag. Det var i och för sig bra, eftersom han då kunde prata med medlemmarna i en avspänd miljö.
Men vad de inte visste var att han hade förberett sitt besök väl, bland annat genom att läsa Familjens egna dokument, en mängd artiklar och deras Basic Training Handbook. Den användes som lärobok vid undervisningen i Åsbo hemskola, vilket också bekräftades av två medlemmar. En av dem säger i intervjun att de har en ganska fri syn på sex, men att det inte finns något vulgärt över det. I artikeln citerar Ulf Ivar ur boken Basic Training Handbook och dess innehåll om vad barnen ska lära sig:
/…/ Innan flickorna får mens och pojkarna börjar producera säd har de sin stora chans att få all den sex de önskar, utan problem – så länge samhället inte känner till det. Det är då de kan få sina erfarenheter och det är så Gud har planerat. För att slippa få problem med samhället har vi en regel att våra flickor inte ska knulla mellan sin första menstruation och den dag de fyller femton år. Inte för att det är någon fara vad angår vår Familj, inte heller vad det gäller våra ideal eller normer och regler, utan för att inte skrämma upp samhället, som tycker det är förfärligt att tonåringar gifter sig och särskilt att unga tonåringar har sex och föder barn.
Vi måste vara mycket försiktiga i tidiga tonåren så att inte flickorna får barn när de är så unga att de chockerar läkare och myndigheter.
Men fram till den åldern kan det inte skada att de har all frihet de vill när det gäller att utforska varandra och ha den sex de kan klara av. Det är min synpunkt, helt ärligt. Jag vet inte om vi någonsin kan publicera det här, eftersom samhället redan nu är skräckslaget över sådana här saker. De kallar det ”barnsex” och allt möjligt.
Ur Basic Training Handbook, s. 456.
Vid sitt besök på Åsbogården pratade Ulf Ivar främst med tre talesmän för gruppen – Magnus Alex, Susi Alm och Öyvind Kippersund. De hade alla helt andra namn som medlemmar i Familjen: Markus, Sela och Filip. Till en början låtsades Ulf Ivar att han bara var positiv och nyfiken, berättar han, men när han efter ett tag började ställa obekväma frågor om sektens lära och dess ledare David Berg, blev de irriterade.
”De sade att de i vissa frågor helt tog avstånd från David Berg och bagatelliserade hans betydelse”, säger Ulf Ivar. ”Detta trots att vi själva kunde se att Father David och hans fru Maria var uppskrivna högst upp på bönelistan i skolsalen. Det blev också ganska motsägelsefullt när Öyvind Kippersund sade att David Berg är deras andlige ledare som är utvald av Gud att leda dem. David Berg gav också oumbärliga råd i olika angelägenheter till sina medlemmar, allt från stora andliga frågor till hur man byter däck på sin campingbuss.”
När Ulf Ivar visade Familjens eget material för dem, med bland annat nakna barn och erotiska scener mellan barn och vuxna, blev deras kommentar att det bara var amerikanskt material och inte hade någonting med den svenska Familjen att göra. Det var rena lögnerna, sade alla tre talesmännen om materialet som låg framför dem, fader David hade aldrig uppmanat till incest. Materialet var en förfalskning och det var helt absurda anklagelser, ansåg man. Däremot erkänner en kvinnlig medlem i reportaget att hon själv arbetat med Flirty Fishing, FFing, i mitten av 1980-talet:
Jag träffade en affärsman som var olycklig och tänkte ta sitt liv, berättar hon. Jag gav honom Guds kärlek och han blev en lycklig människa.
Visserligen låg hon med mannen, säger hon, men det hade ingenting med prostitution att göra, istället såg hon samlaget som ett offer. Några pengar fick hon inte efteråt, men senare hjälpte mannen gruppen ekonomiskt. Hon hade också legat med fler män för att frälsa dem, men var inte beredd att göra det igen. Dock skämdes hon inte för att hon hade haft samlag med dem. När Ulf Ivar sedan tog upp ett annat känsligt ämne, fri sex mellan medlemmarna i gruppen, blev talesmannen Magnus Alex besvärad och sade att det var ett mycket, mycket ömtåligt ämne.
Sex är ett mänskligt behov och den som är ensam i vårt kollektiv ska inte behöva söka sig någon annanstans för att få det behovet tillgodosett. Men det måste ju alltid bygga på samtyckande från alla parter.
Ulf Ivar kommer också ihåg att han till sist reagerade mycket negativt på att det egentligen inte hände något från myndigheterna efter hans uppseendeväckande avslöjanden vid publiceringen.
”Alla barn är fångar i sin miljö och kan inte välja var de vill vara”, säger han. ”Därför måste vi vuxna ta ansvar och jag tycker att Gävle kommun var väldigt flata när det gäller barnen i Familjen på Åsbogården.”
Predikantsonen David Berg (1919–1994) bildade sekten Guds barn i Kalifornien i slutet av 1960-talet. Namnet ändrades 1979 till The Family – Familjen, eftersom Guds barn hade fått dålig publicitet i så många länder. Till Sverige kom gruppen 1971 och här har man också registrerat sig under namnet IMS, International Missionary Services. Under den 35-åriga verksamheten har rörelsen bytt namn flera gånger och har parallellt med sitt ordinarie namn verkat, och verkar ännu, under ett flertal andra namn. Exempel på andra namn är Kärlekens familj, Heavenly Magic, World Service, Action International Missionary med flera. I Japan heter de International Schools of XXI:e Century. Det officiella namnet är dock fortfarande The Family.
Efter David Bergs död 1994 var det sedan länge förberett att hans fru Karen Zelby, alias Maria, skulle överta ledningen. Liksom sin make har hon hela tiden hållit sig gömd och är efterlyst av polis. Idag är det Maria och hennes make Steven Douglas Kelly, alias Peter Amsterdam, som leder Familjen och enligt vissa källor bor ledarkollektivet idag i San Diego, Kalifornien. Medlemmarna anser att David Berg fortsätter sin predikan till dem genom Maria, och via brevutskicken varje månad fortsätter han att kommunicera med Familjen. 1997 bytte Karen Zelby officiellt namn till Katherine Rianna Smith.
Idag har Familjen mellan 9 000 och 12 000 medlemmar runt om i världen. Av dem är mellan 6 000 och 9 000 barn, enligt vissa källor ännu fler. Fördelningen av medlemmar i olika länder är svårbedömd, då de ständigt flyttar mellan kollektiven. David Bergs Mo Letters och Good News är gruppens främsta religiösa litteratur. Breven har samlats i bokform och är obligatorisk läsning.
Läran befinner sig långt från traditionell kristendom, även om Bibeln får läsas i sin 1600-talsversion. Liksom Jehovas vittnen väntar Familjen på världens snara undergång och att Jesus ska komma tillbaka.
Familjen producerar och distribuerar böcker, affischer, broschyrer, kassettband och videos med egen musik och säljer dessa, genom bland annat dörrknackning. Barn och ungdomar uppträder också genom att sjunga eller spela gatuteater och tigga pengar och gåvor. Att arbeta och få betalt genom ett vanligt lönearbete är förbjudet enligt läran.
En annan inkomstkälla är donationer från utomstående och varje medlem skänker regelbundet tio procent av sin inkomst till World Services, Familjens ideologiska högkvarter. Man lever numera i mindre kollektiv där barnen får hemundervisning.
Under alla dessa år har David Berg varit internationellt efterlyst av polisen och har hållit sig gömd sedan 1971. Han flydde från USA i början av 1980-talet för att undkomma åtal för olika brott, däribland incest, våldtäkt och skattebrott. Familjen, som då hette Guds barn, använde under 1970- och 80-talet sex för att rekrytera medlemmar och för att dra in pengar till rörelsen. Kvinnorna, som kallades God’s whores (Guds horor) eller Hookers for love (Kärlekens fnask), beordrades ut på gator, barer och dansställen som prostituerade, för att praktisera Flirty Fishing eller FFing, som missionen förkortades.
Eftersom David Berg förbjöd preventivmedel, resulterade FFing i många barn, vilka benämndes Jesus babes. Förbudet mot preventivmedel förklarar också att det idag är två tredjedelar av Familjens medlemmar som är barn eller ungdomar. Ledningen avbröt sin mission med FFing 1987, då flera medlemmar hade blivit smittade av aids. Enligt Familjens officiella uttalanden har man numera ändrat sin praxis när det gäller den liberala sexmoralen och FFing.
David Berg kallade sig profet och var skickad från Gud, vilket är medlemmarnas åsikt än idag. Han benämndes Father David, Moses David, Mo eller helt enkel Dad. Var han än bodde i världen, kommunicerade han hela tiden med sina lärjungar genom sina Mo Letters, vilka ofta var illustrerade med serieteckningar. Senare distribuerades avslöjande material som skulle brännas efter läsning, så kallade BAR-publikationer – Burn After Reading.
*
Den danske religionsvetaren Michael Rothstein beskriver i sin bok Gud är blå Familjen som en missförstådd religiös grupp. Från början växte gruppen fram ur ungdomsupproret i slutet av sextiotalet och början av 1970-talet, men idag har medlemmarna blivit vuxna, skriver Rothstein.
På grund av de från början unga medlemmarnas sexuella experimenterande vid denna tidpunkt, hamnar frågan om sex fortfarande i fokus när det gäller Familjen, menar Rothstein. De interna texter som uppmanar till olagliga sexuella aktiviteter och som kommit till allmän kännedom, ser han enbart som en tolkningsfråga – på samma sätt som man måste förhålla sig till alla religiösa texter.
Han menar att det inte finns några som helst bevis för att olagligheter ägt rum:
Familjen är oskyldig till anklagelserna, men har mycket svårt att skaka av sig ryktena.
Michael Rothstein, Gud är blå, (översättning Ulrika Kristiansson), 1998, s. 142–143.
Även i Sverige har Familjen beskrivits i positiva ordalag, till exempel av Liselotte Frisk i boken Nyreligiositet i Sverige, utgiven 1998. Här bekräftas att Familjen är känd för sin "fria" sexualitet, men att en grundregel inom rörelsen är att individens sexuella beteende inte får skada någon annan.
När det gäller David Bergs syn på barnsexualitet, menar hon att Bergs utgångspunkt var att barn inte ska lära sig uppfatta sexualitet som något dåligt och därmed undertrycka naturliga tendenser. Tvärtom bör den vuxne acceptera och inte försöka dämpa barnets nyfikenhet på sin egen sexualitet.
Utifrån denna lära var steget inte långt till att rörelsen skulle börja anklagas för sexuellt utnyttjande av barn. I flera länder utsattes medlemmarna för ingående undersökningar och föräldrar fråntogs sina barn medan undersökningarna pågick, ibland i flera månader. I inget fall hittades dock någon grund för anklagelserna.
Liselotte Frisk, Nyreligiositet i Sverige, 1997, s. 107.
Även i hennes senaste bok, De nya religiösa rörelserna – vart tog de vägen?, utgiven hösten 2007, finns liknande slutsatser gällande Familjen:
Företeelser inom Familjen som flirty fishing och sharing kritiserades mycket hårt och var ganska obegripliga för personer utanför rörelsen.
När hela frågan så småningom ledde till anklagelser om pedofili och barnpornografi fanns ingen annan väg för rörelsen än att radikalt ändra spår.
Tillsammans med andra yttre faktorer, som hotet från aids och andra könssjukdomar och inre faktorer som att många barn och tonåringar i rörelsen aktualiserade behovet av tydliga regler, blev resultatet att rörelsen i mycket närmade sig samhället på detta område.
Det enda som finns kvar – förutom naturligtvis en i grunden positiv och andlig syn på sexualitet – är bruket av sharing inom rörelsen.
Liselotte Frisk, De nya religiösa rörelserna – vart tog de vägen?, 2007, s. 59.
Hon fastslår också att det sexuella experimenterandet pågick ungefär 1973–1985 och idag ligger synen på sex inom Familjen nära samhället i övrigt. För mig framstår hennes slutsats som obegriplig, speciellt med tanke på att det gäller såpass allvarliga brott som sexuella övergrepp mot barn, dessutom systematiserade sådana inom en sluten grupp.
Det mest troliga är tyvärr att myndigheter vid olika insatser och utredningar om Familjens barn och ungdomar ensidigt inhämtar sitt material från religionsvetenskapligt håll. För enskilda barn i Familjen har denna bristfälliga och ensidiga tillgången på objektiva fakta i en del fall varit ödesdigert, detta vet jag utifrån mina egna källor. Förhoppningsvis kan denna bok bidra till en mer nyanserad bild framöver. Och det finns även mycket annat avslöjande material. Många Mo-brev, till exempel The Law of Love och Devil Hates Sex och andra publikationer, som The Davidito Book och The Techi Book, vittnar om Familjens och David Bergs syn på sexualitet. Många människor har också vittnat om att de som barn var utsatta för sexuella övergrepp och misshandel, i domstolar, i böcker och på Internet.
Barn fick lära sig att sex var det bästa sättet att visa att de tyckte om någon. Att vägra att ha sex när någon ville, var den största synd medlemmarna kunde begå och något som barn och vuxna kunde bli bestraffade för. I ett av sina Mo-brev beskriver Berg hur mycket han själv som ung uppskattade att bli sexuellt utnyttjad av sin barnflicka och att han önskade att han hade haft möjlighet att ha sex med sin mamma. En annan broschyr producerad av Familjen och som vänder sig till barn, beskriver med bilder och instruktioner hur man ger oralsex.
I Familjens kollektiv över hela världen används strikt disciplin för både barn och vuxna samt isolering från övriga samhället. Många ungdomar från tio år och uppåt har också lidit oerhört i Familjens tonårsläger, Teen Training Camps, TTC, och Victor Camps. Teen Training Camps var för barn i de lägre tonåren. Dessa läger fanns från mitten av 1980-talet till mitten av 1990-talet över hela världen – Brasilien, Danmark, England, Italien, Japan, Macau, Mexico, Norge, Filippinerna, Skottland, Schweiz, och Thailand. Lägren har beskrivits av professor och sociolog Stephen A.Kent, University of Alberta. Studien finns även på Internet, www.nospank.net.
Alan Ward, domare i ett engelskt fall med en treårig pojke, skriver om Familjens tonårsläger i sitt domslut:
/…/ de existerade i syfte att förändra barnen och forma deras liv för att kunna gjuta dem till Familjens avbild. Priset för barnen var att man stal deras personliga identitet. Det var ett övergrepp på den personliga friheten.
Ward, 1995:157, (min översättning).
Men Familjen har också lyckats göra god PR för sig själva i olika sammanhang, till exempel sjöng några av gruppens barn och ungdomar julsånger för Barbara Bush i Vita huset 1992. Familjen har också varit mycket framgångsrik med musikgruppen Family of Love, som ibland hörs i radio och uppträder i TV. På den officiella hemsidan beskriver man också sin humanitära, kristna hjälp- och missionsverksamhet inom olika områden. Bland avhoppare har man dock starkt ifrågasatt ifall denna missions- och hjälpverksamhet överhuvudtaget existerar.
Familjen har väckt stor uppmärksamhet i medierna de senaste tio åren, på grund av många misstankar om barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn. Barnen har omhändertagits, men brist på bevis har tvingat myndigheterna att lämna tillbaka dem.
Flera utredningar har gjorts, bland annat av Scotland Yard i England, men också i Australien, Frankrike, Argentina, Norge, Tyskland, Italien och Spanien. Myndigheterna har i vissa fall gjort uppmärksammade omhändertaganden av gruppens barn under några dagar. 1994 slog 180 poliser till mot ett av Familjens kollektiv i Buenos Aires i Argentina och de fann 268 undernärda och dåligt klädda barn, tillsammans med publikationer om sex mellan vuxna och barn samt videoband med föräldrar som har sex med sina barn, men bevisen räckte inte till fällande dom och barnen släpptes.
Över 600 barn från Familjen har i olika länder tagits om hand genom åren på grund av misstanke om sexuella övergrepp, men det har alltid varit svårt att bevisa att barnen far illa. I några fåtal fall har bevisen räckt. I Australien 1992 fick 29 föräldrar till 65 barn i Familjen ingå ett avtal med domstolen. Detta innebar bland annat att Familjens barn minst tre timmar varje vecka skulle vara tillsammans med barn och vuxna utanför gruppen. Vidare skulle barn under nio år bo tillsammans med sina föräldrar. Myndigheterna krävde också information om resor och flyttningar samt uppgifter om vilka som bor på en viss adress. Ifall Familjen bröt denna överenskommelse skulle fallet åter tas upp till prövning i rätten. Liknande uppgörelser har även gjorts i andra länder.
I England i oktober 1995 tilldömdes den då 19-åriga Kristina Jones 5000 pund från Familjen, då cirka 50 000 svenska kronor, via British Criminal Injuries Compensation Board, en brittisk motsvarighet till Brottsoffermyndigheten. Pengarna var en kompensation för att hon blivit misshandlad och sexuellt utnyttjad av Familjens medlemmar sedan hon var tre år. Kristina Jones flydde från Familjen när hon var 12 år, hon hamnade i drogmissbruk och försökte tre gånger begå självmord. Idag studerar hon juridik.
Tillsammans med sina systrar Celeste och Juliana har Kristina Jones nyligen gett ut boken Not Without My Sister (svensk titel De oskuldsfulla). Idag arbetar Kristina med Safe Passage Foundation, en ideel organisation som ger stöd till barn i sekter. Hon jobbar också med RISE International – www.riseinternationalcic.org – som verkar för att skydda barn i isolerade och extremistiska sekter från övergrepp. Celeste har examen i psykologi och pedagogik, Juliana är skribent och studerar filosofi och psykologi.
I maj 2001 kunde en fransk åklagare i Aix-en-Provence åtala en medlem från Familjen och krävde 18 månaders fängelse för medverkan till brott mot minderårig, den åtalades 8-årige son. Domstolen sänkte sedan straffet till två års villkorlig dom, med kravet att den dömde sökte behandling. Domstolen fråntog dessutom den åtalade alla rättigheter som förälder. Åtal väcktes för att han bland annat uppmuntrat sonen till sexuella aktiviteter mellan honom och några vänners barn, också de medlemmar i Familjen. Flera inspelade videoband lades fram som bevis. I sin slutplädering påminde åklagaren Annie Brunet-Fuster om att Familjen länge använde sig av FFing samt att Familjen ansåg att sexuella relationer – speciellt sådana med barn – var det bästa sättet att komma till himlen. Domen var ett resultat av en lång process som började 1991 med en polisundersökning av Familjens aktiviteter i två byar i Bouchesdu-Rhône. Två år senare blev 22 medlemmar i Familjens kollektiv åtalade för koppleri, barnmisshandel och att man fördärvade och höll barn fängslade. Åtal lades ner i januari 1999 i brist på bevis.
Den kanske mest uppmärksammade rättegången om barn i Familjen pågick under 1995 i England, vilket redan nämnts ovan. Farmodern till en treårig pojke ville att föräldrarna skulle förlora vårdnaden om sonen, då hon hävdade att han riskerade att bli utsatt för sexuella övergrepp och misshandel. Den engelska högsta domstolen dömde dock till Familjens fördel och lät pojken flytta tillbaka till sina föräldrar och deras kollektiv, men med reservationen att pojken skulle få träffa andra människor och sin farmor regelbundet. Domaren trodde på föräldrarna och Familjens representanter när de hävdade att de hade ändrat sin policy och att vissa kontroversiella läror inte längre praktiserades. Domen på 340 sidor är i sig mycket noggrann och avslöjande om Familjen och deras doktriner. Den finns även på Internet, http://media.xfamily.org.
*
I början av 2005 var Familjen åter i medias blickfång. 29-årige avhopparen Ricky Rodriguez mördade då medlemmen Angela Smith och några timmar senare tog han sitt eget liv. Egentligen ville Ricky hämnas på sin mamma, Karen Zelby, som idag är Familjens nuvarande ledare och var David Bergs sambo fram till hans död.
Ricky var son till Karen Zelby och tillbringade sin barndom och ungdom i sektledarens David Bergs olika hem, resande över hela världen. Rickys egentliga födelsenamn var David Moses Zerby och han sågs som en helig prins som skulle leda Familjen igenom den bibliska undergången. Hela Rickys uppväxt blev grundligt dokumenterad och stod som modell för alla föräldrar och barn i Familjen. Hans barndom präglades av en mycket kontrollerad miljö, med intensiv indoktrinering, strikt disciplin och sexuella övergrepp av vuxna. År 2001 lyckades Ricky bryta sig loss tillsammans med sin flickvän, men han kunde aldrig lämna historien om sin egen och andra barns uppväxt med alla övergrepp de utsatts för bakom sig.
Djupt deprimerad upplevde han det som sin uppgift att hitta sin mamma och skipa rättvisa. Men då Karen Zelby ständigt håller sig gömd fann han bara mammans nära väninna Angela Smith. Hon hittades sedan död med halsen uppskuren i Rickys lägenhet i Tucson, Arizona, den 8 januari 2005.
Senare hittades Ricky Rodriguez skjuten i sin parkerade bil i närheten. Han hade tagit sitt eget liv.
Några timmar före mordet och självmordet spelade han in en timmes lång videofilm vid köksbordet i sin lägenhet, där han berättar om de övergrepp han och andra barn i Familjen hade blivit utsatta för och om sina dödliga planer. I filmen svär han att hämnas på Familjens ledare, sin egen mamma Karen Zelby. The Story of Davidito, Rickys dokumenterade barndom, finns idag på Internet: www.xfamily.org.
Även den video Ricky Rodriguez spelade in strax före mordet och självmordet finns idag på Internet. Det är ett djupt skakande och oerhört tragiskt vittnesmål från en före detta medlem i Familjen. Den finns på adressen www.xfamily.org