Ett barn som får mycket kritik lär sig att fördöma.
Ett barn som får möta fientlighet lär sig att slåss.
Ett barn som görs till åtlöje utvecklar osäkerhet.
Ett barn som ständigt får uppleva skam utvecklar skuldkänslor.
Ett barn som behandlas med tolerans lär sig generositet.
Ett barn som får uppmuntran utvecklar sin självkänsla.
Ett barn som bemöts med vänskap lär sig känna förtroende.
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som accepteras och respekteras känner trygghet.
Dorothy Law Nolte
Den grundläggande synen i västvärlden och Sverige är att varje barn och ungdom är en individ, precis som alla vuxna, och kan kräva att bli sedda av omvärlden som sådan. Självklart måste detta även gälla barn som växer upp i religiösa samfund och sekter. Ingen förälder eller extrem religiös grupp kan rimligtvis anse sig äga ett barn.
En fråga som alltför sällan ställs av omgivningen är hur man i de extrema grupperna behandlar sina barn. Idag vet man att ju högre ideal och krav som ställs inom en rörelse, ju mer auktoritär ledaren är och ju slutnare gruppen, desto större risk för att individer mår dåligt eller får problem. Ifall denna risk är uttalad för vuxna personer i en sekt, hur är det då för barnen? Det är antagligen ett ganska säkert antagande att barnen mår ännu sämre och att de kan få ännu större problem än de vuxna medlemmarna.
Det är svårt att bortse ifrån att många av dessa extrema gruppers trossatser och läror är barnfientliga och inte ser till barnets bästa. Vissa av dessa grupper bryter till exempel mot cirka hälften av FN:s artiklar i barnkonventionen.
I alla tider och runtom i världen finns många exempel på barn som utsatts för övergrepp i olika religiösa sekter och extrema rörelser. Dessa rörelser och händelser har avhandlats i många sammanhang, men det är sällan som barnens situation har uppmärksammats. Följande översikt är inte tänkt att vara heltäckande – och urvalet är i viss mån godtyckligt, men jag vill visa hur pass ofta barn ”glöms bort” i rapporteringen, trots att de ofta har en framträdande roll, i de flesta fall som oskyldiga offer.
På Sri Lanka har till exempel tusentals barn förts bort under den tjugoåriga konflikten, för att strida mot regeringstrupperna, för den terroriststämplade tamilska gerillan, Liberation Tigers of Tamil Eelam, LTTE. Enligt UNICEF har 5 368 barn mellan elva och arton år mer eller mindre kidnappats. Gerillan besöker också rutinmässigt tamilska familjer och kräver att de måste tillhandahålla ett barn till ”rörelsen”. De familjer som vägrar blir hotade och trakasserade och barnen blir bortförda från sina hem nattetid eller när de går till skolan. Medelåldern vid rekryteringen är fjorton år och över 40 procent är flickor. Barnen blir beordrade att begå självmord genom att använda cyanidkapsel eller en granat ifall de blir tillfångatagna och de blir ofta utnyttjade som självmordsbombare.
Ett annat uppmärksammat exempel är Lords Resistance Army (LRA) i Uganda, där uppemot 20 000 barn blivit bortrövade för att strida mot regeringstrupper. I Uganda skedde också massmord på medlemmarna i Movement for the Restoration of the Ten Commandments den 17 mars år 2000. Då hittades 330 kroppar, varav 78 barn, i sektens till grunden nerbrunna kyrka. Mattorna i kyrkan hade blivit genomdränkta med bensin och kyrkans fönster och dörrar var igenspikade. Den fortsatta polisutredningen upptäckte sedan fem olika massgravar vid sektledningens olika bostäder, till exempel 81 kroppar under ett nyligen lagt cementgolv i en av sektledarnas – Kataribabos – eget hus. I tiorumsvillans trädgård, dolt av en stor hög av sockerrör, hittade polisen kvarlevorna från ytterligare 74 personer. Förutom de medlemmar som innebrändes i sektens kyrka upptäcktes ytterligare 448 kroppar i olika massgravar. Dödsorsaken konstaterades vara knivhugg, gift eller genom strypning. De flesta av offren var barn och kvinnor. Polisens utredningar har hittills visat att cirka 800 personer mördades, varav åtminstone 140 var barn.
I Chile fanns under nästan femtio år Colonia Dignidad – Kolonin Värdighet – som grundades 1961 av den gamle nazisten och väckelsepredikanten Paul Schäfer. Här levde medlemmarna helt isolerade under Schäfers religiösa tukt och förmaning. Han sågs som en överjordisk varelse och 45 barn föddes i kolonin. Dessutom drev man ett barnhem. Den idag 85-årige sektledaren greps 2005, efter sju år på flykt från åtal för bland annat sexuellt övergrepp på 27 barn.
Gurun Sai Baba i Indien har av många avslöjats som bland annat pedofil och allmän bluffmakare, vilket till exempel beskrivs av den svenske före detta sektmedlemmen Conny Larsson i boken Bakom clownens mask – sanningar, sekter och sex samt på otaliga Internetsidor, exempelvis www.stelling.nl.
Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints, sedan 100 år tillbaka en utbrytargrupp från mormonkyrkan, har också förekommit i medierna de senaste åren. Sektens huvudkvarter finns på en enorm ranch i Texas, USA. Ledaren Warren Jeffs har funnits med på FBI:s lista över mest eftersökta. Han har 50 fruar och är åtalad för två fall av grov våldtäkt, sexuellt utnyttjande av barn och tvångsgifte av minderåriga. Warren Jeffs greps av en polispatrull i augusti 2006. Rättegången är nu avslutad och i november 2007 dömdes Warren Jeffs till tio års fängelse för medhjälp till våldtäkt. Flera fall av åtal väntar med största sannolikhet i Arizona, där han anklagas för fyra fall av medhjälp till våldtäkt och incest, då unga flickor tvingats gifta sig med släktingar.
Jag har valt att titta något närmare på sektbarnens roll i två sektrelaterade tragedier, nämligen dem som utspelades i Guyana 1978 och Waco 1993, i sekterna Peoples Temple respektive Branch Davidians. De tillhör de mer spektakulära och mest välkända händelserna, men utmärkande för dem är också att ett hundratal barn fick betala ett högt pris för föräldrarnas medlemskap – sina egna liv. Det finns redan många böcker och artiklar om dessa grupper och mina redogörelser är inte på något sätt heltäckande, men jag menar att man i alltför liten grad har uppmärksammat barnens situation i dessa rörelser. Inte ens i de nyligen gjorda och utmärkta dokumentärfilmerna om Peoples Temple, Jonestown: Paradise Lost och den prisbelönta The Life and Death of Peoples Temple från 2007 tar upp problemet ordentligt, till exempel angående fysiska och psykiska bestraffningar. Sektbarnens liv exemplifieras främst genom porträtt- eller filmsekvenser med glada och lekande – numera döda – barn, vilket troligtvis anses tala för sig själv, på ett tragiskt sätt. En del av det skriftliga material jag trots allt har hittat om barnen har vid det här laget många år på nacken och har med tiden fallit i glömska.
Peoples Temple började som en frikyrka i det tidiga 1960-talet. Namnet var ursprungligen Peoples Temple Christian Church och dess ledare pastor Jim Jones, född 1931, var starkt engagerad i rörelsen för svartas jämlikhet. Detta medförde till exempel att Jones under 1961 blev ordförande i Kommissionen för mänskliga rättigheter i Indianapolis.
Jim Jones politiska och sociala engagemang bidrog till Peoples Temples expansion i San Francisco, där man 1972 öppnade en kyrka i hjärtat av det fattiga, svarta ghettot. Det lockade tusentals svarta amerikaner, liksom stadens myndigheter och politiska företrädare. Peoples Temple erbjöd svarta och yrkesarbetande föräldrar gratis barnomsorg och hjälp med att söka socialbidrag.
1975 blev Jim Jones en av dem som utsågs till en av ”The 100 Outstanding Clergymen in America” av Foundation for Religion in American Life, och 1976 fick Jones en ännu större utmärkelse av tidningen Los Angeles Herald-Examiner - Humanist of the Year (Årets humanist). Jones var de facto en mycket uppskattad samhällsmedborgare i alla läger, och han både fick och gav ekonomiska bidrag. Han fick också starkt politiskt stöd i staden San Francisco, till exempel från borgmästaren George Mascone. Till Jim Jones supportrar hörde Rosalyn Carter, eftersom hon i valkampanjen för sin man och sedermera president Jimmy Carter, fick stöd av Jones och medlemmarna i Peoples Temple. Jones var också engagerad i kampanjer för bland andra Kalifornien-politikerna Jerry Brown och Tom Hayden, dåvarande make till filmstjärnan Jane Fonda.
Två år senare hade saker och ting förändrats radikalt. Då började omkring tusen medlemmar under ledning av Jim Jones utvandra till Jonestown, det egenhändigt uppbyggda lägret djupt inne Guyanas djungel, ett område som ligger delvis i Venezuela i Sydamerika. Flytten var mer eller mindre en flykt undan de envisa anklagelserna om barn- och vuxenmisshandel, sexuella övergrepp, drogmissbruk och ekonomiska oegentligheter.
Myndigheterna i San Francisco hade börjat undersöka Peoples Temple, efter en lång tids starka påtryckningar från bland annat avhoppare och anhöriga. Den direkt utlösande orsaken till Jones egen, abrupta, flykt var ett avslöjande reportage om bland annat barnmisshandel i tidningen New West, ”Inside Peoples Temple”, vilket Jones hade blivit tipsad om i förväg. Två veckor före publiceringen i augusti 1977, reste Jones till Guyana tillsammans med de barn och äldre medlemmar som var kvar.
Många av barnen i Peoples Temple hade blivit fosterhemsplacerade hos sektens medlemmar av olika domstolar i Kalifornien. Detta genererade stora intäkter till Peoples Temples ledning, uppskattningsvis 40 000 dollar per månad.
Ungefär hälften av sektens barn, omkring 150 stycken, var alltså fosterbarn till Jones själv eller de övriga medlemmarna. Trots att myndigheterna förbjudit barnen att lämna San Francisco och flytta med till Jonestown, och trots att Jones redan i San Francisco utreddes för ekonomisk brottslighet, barnmisshandel, utpressning och dödshot, gjorde myndigheterna aldrig någon kontroll av barnens levnadsförhållanden. Mediernas och Jim Jones egen beskrivning av sektens fosterbarn var att han och Peoples Temple ”räddade” dem från gatan.
Ett okänt antal anmälningar om övergrepp gjordes redan när sekten hade sitt huvudsäte i San Francisco. Ingen av dessa anmälningar utreddes av myndigheterna.
Enligt Kenneth Wooden och hans bok The Children of Jonestown, var fysisk misshandel av barn en del av rutinerna i Peoples Temple. Barnen kunde bli till exempel bli slagna för att de inte kallade Jones för father eller på något annat sätt ansågs sakna respekt. De kunde också bli slagna ifall de pratade med jämnåriga som inte var med i Peoples Temple. Man använde till att börja med läderbälten, vilket sedan ersattes med almspö och sist utbyttes till långa, hårda träkäppar.
En medlem beskriver de olika formerna av disciplinering, som att unga flickor tvingades klä av sig nästan nakna inför alla medlemmar, för att sedan duscha iskallt eller hoppa i den nerkylda swimmingpoolen vid kyrkan. Jones separerade också medvetet familjemedlemmar och barnen blev tillsagda att kalla sina föräldrar enbart vid förnamn. Istället var det Jones och hans hustru som skulle kallas father och mother. Jim Jones sågs som barnens verkliga far och hade den slutgiltiga auktoriteten i alla situationer. Barn och föräldrar blev också officiellt belönade ifall de spionerade på varandra. Pojkar tvingades delta i boxningsmatcher och både pojkar och flickor blev slagna med käppar, fick elektriska stötar och blev inlåsta i mörka rum.
Tragedin inträffade i Jonestown, Guyana, den 18 november 1978.
En speciellt tillsatt utredare, kongressledamot Leo Ryan, flög till Jonestown tillsammans med fem andra myndighetspersoner, reportrar och en grupp anhöriga för att utreda de anklagelser som fanns mot Jones. De flesta blev senare nedskjutna och dödade på flygplatsen – däribland Leo Ryan – när de skulle stiga på planet för hemfärd till USA. Även många medlemmar som ville lämna Jonestown tillsammans med Ryan dödades.
Efter morden på flygplatsen, som var beordrade av Jones, drack de flesta av de cirka 900 medlemmarna, frivilligt och ofrivilligt, giftet cyanid uppblandat med saft som serverades ur stora plåttunnor. Detta var också beordrat av Jones. De som vägrade – vuxna som barn – tvångsinjicerades med giftet av Jim Jones närmaste förtrogna, eller blev skjutna av vakterna som var posterade runt lägret.
Först blev alla mödrar instruerade att komma fram med sina barn, som fick giftet insprutat i munnen med en effektiv injektionskanyl. Därefter var det kvinnornas egen tur, till sist männens.
Det sista kassettbandet från lägret, ett av omkring ett tusen inspelade kassettband från Peoples Temple, vittnar om fruktansvärda scener i lägret, med gråtande kvinnor och skrikande barn. Sektens barn användes i en effektiv känslomässig utpressning mot medlemmarna, där Jones målade upp en stark hotbild utifrån. Fruktansvärda saker skulle drabba dem alla, framförallt barnen, om de inte dog innan fiendens trupper nådde lägret.
/…/ Men när det börjar komma fallskärmsjägare från himlen, kommer de att skjuta några av våra oskyldiga småbarn. Jag ljuger inte. Men de måste skjuta mig också för att komma åt några av dessa människor. Jag låter dem inte ta ditt barn. Kan du låta dem ta ditt barn? /…/
Och jag tycker inte att vi ska sitta här och låta tiden gå och utsätta våra barn för fara. Ifall de kommer efter våra barn och vi ger dem våra barn, kommer våra barn lida för alltid. /…/
Var inte rädda för att dö. De kommer att tortera några av barnen här. De kommer att tortera vårt folk. De kommer att tortera våra gamla. /…/
Ta ditt liv med värdighet. Ta det inte med tårar och dödsångest. Det är ingenting med döden. Var inte på det här sättet. Sluta med hysterin. /…/
Titta barn, det är bara något som får er att sova. Moder, moder, moder, moder, moder, snälla, snälla, snälla. Gör inte så, gör inte så. Ta ditt liv med ditt barn. Men gör inte så. /…/
Håll igen era känslor, håll igen era känslor. Barn, det gör inte ont. Om ni kan vara tysta. Om ni kan vara tysta. /…/
Låt oss vara värdiga. Om ni slutar, säg till dem att de håller på att dö. Om ni vuxna kan sluta med detta nonsens. Jag befaller er att sluta oro era barn, när allt de ska göra är att vila i lugn och ro. Jag befaller er att sluta med detta nu, om ni har någon respekt överhuvudtaget. /…/
Sluta, sluta, sluta. Sluta med detta gråtande, allihopa. /…/
Allt de gör är att dricka. Det tar dem till sömnen. Det är vad döden är, sömn. /…/
Tveka inte att följa mitt råd. Du kommer att ångra dig, du kommer att ångra dig. Om vi gör det, så gör de också det. Ha förtröstan. Du måste gå över. /…/
Kan inte några personer övertyga dessa barn om hur avslappnande det är att gå över till nästa plan? De blir ett exempel för andra. /…/
Vi begår inte självmord, vi begår ett revolutionärt självmord och protesterar mot förhållandena i en inhuman värld.
Jim Jones; The Jonestown Death Tape (FBI No. Q 042) 18 november, 1978, www-rohan.sdsu.edu (Transkriberat och översatt av mig.).
Jones hittades själv skjuten i huvudet och det är oklart ifall han begick självmord eller inte. Av de dödade i Jonestown var 70 barn fem år eller yngre, 82 barn var mellan sex och elva år och 188 var ungdomar mellan 12 och 19 år. Sammanlagt dog 340 barn och ungdomar.
Fakta: Peoples Temple Archive, ”Personal Records – Members” MS38000 Collection, California Historical Society, San Francisco.
Bara en handfull personer, varav två barn, lyckades överleva genom att fly in i djungeln. Guyanas militär, som var de första att komma fram till lägret söndag morgon den 19 november, hittade bara två överlevande där; en 76-årig kvinna och en hund. Kvinnan klarade sig tack vare att hon gömde sig under sängen, enligt dramadokumentärfilmen Jonestown:Paradise Lost.
Chef för Guyanas rättsmedicin, doktor C. Leslie Mootoo, uppger sedan i sin rapport, enligt Kenneth Wooden i The Children of Jonestown, att både barns och vuxnas utdragna dödskamp – cirka fyra minuter lång – skulle ha blivit mindre plågsam ifall de fått äta en måltid innan de fick giftet. Han fann också enorma mängder psykofarmaka; exempelvis 11 000 doser av läkemedlet thorazine, stora mängder quaalude, demerol, valium och morfin. Rättsläkare Mootoo kunde dessutom konstatera att åtminstone 83 personer, inklusive barn, hade blivit injicerade med cyanid. Innan sektmedlemmarna fick giftblandningen i handen hade alla medlemmar, inklusive barnen, tvingats öva sitt självmord totalt 42 gånger, enligt Wooden. De visste heller aldrig i förväg om det var på riktigt eller inte.
Bara några få personer från Jonestown lyckades överleva. Sektens manliga basketlag hörde till dem, då de hade vägrat återvända till lägret från sin basketturnering i Georgetown, trots Jones direkta order.
En av ungdomarna i laget, Jim Jones Jr., då 18 år, var ett av tre barn som sektledaren och hans fru Marceline hade adopterat. I dokumentärfilmen The Life and Death of Peoples Temple, intervjuas bland många andra Jim Jones Jr. Han överlevde, men förlorade sin unga fru och deras ofödda barn, samt flera andra familjemedlemmar. Idag är Jim Jones barnbarn, Rob Jones, förstaårselev vid University of San Diego och framgångsrik basketspelare.
Även en av Jim Jones tre biologiska söner, Stephan Gandhi Jones, då 19 år, spelade i basketlaget och överlevde. Enligt honom själv var hans mamma Marceline mån om att han och basketlaget skulle åka iväg till turneringen, trots att Jim Jones var mycket tveksam, men till sist gav han upp inför PR-möjligheten.
Idag är Stephan 48 år och affärsman och pappa till tre barn. I den nyligen producerade kanadensiska dramadokumentärfilmen Jonestown: Paradise Lost, menar Stephan Jones att om medlemmarna i Peoples Temple själva hade kunnat välja, skulle antagligen bara ett tjugotal personer valt att ta sina liv. Stephen Jones säger också att han mycket tidigt förstod att hans far var psykiskt sjuk och missbrukare, och han har aldrig sörjt honom. Däremot har han sörjt sin mamma Marceline Jones. En förklaring till att medlemmarna följde Jones, menar Stephen, var att Jones visste vad folk ville ha och kunde läsa deras tankar. ”Han sade vad människor ville höra, sedan var de fast.” (Intervju i filmen Jonestown: Paradise Lost, History Channel/Discovery Channel, 15 januari 2007.)
Även om man väljer att se det som att de vuxna medlemmarna i Peoples Temple frivilligt svalde den dödliga drycken med cyanid, var det definitivt mord på 340 barn och ungdomar, enligt min uppfattning. Denna sekthändelse beskrivs av de flesta forskare som ett massjälvmord där de flesta medlemmarna – om än under hot och under mental och fysisk påverkan – tog sina egna liv. Ser man händelsen ur ett barnperspektiv går det inte med den bästa vilja i världen att påstå att 340 barn, från spädbarn upp till nitton år, själva ville ta cyanidgiftet och dö.
Det var definitivt inte bara självmord, som det av någon märklig anledning har beskrivits i de flesta böcker i ämnet. Peoples Temple kan inte kallas för en tragisk självmordssekt, eftersom 340 barn och ungdomar i Peoples Temple blev mördade.
På Evergreen Cemetery, Oakland, Kalifornien markerar idag en enkel, grå sten var 406 av Jonestowns offer, 260 av dem barn, är begravda. Varje år den 18 november hålls en ceremoni till deras minne. Offren som är begravda i denna massgrav har inte kunnat identifieras och har inte blivit efterfrågade av släktingar. År 2007 påbörjades byggnationen av ett stenmonument i närheten av graven, till minne av alla barn som dog i Jonestown. ”Fyrtiotre kistor med spädbarn är begravda på Evergreen Cemetery”, säger Dr. Jynona Norwood, ansvarig för minnesmonumentet, till Bay City News den 18 november 2007. ”Genom dessa barns själar vill vi säga ’glöm aldrig’ och ’aldrig mer’.”
Tragedin i Waco den 19 april 1993 är troligtvis en av de mest kända sektrelaterade tragedierna. Sekten Branch Davidians, under ledning av David Koresh, brann inne efter att under två månader förskansat sig och vägrat lämna Ranch Apocalypse, samtidigt som de var omringade av FBI. I början av 1990-talet hade sektledningen börjat besöka vapenmässor, samt köpt och lagrat vapen, men det var framförallt rapporter om en granatleverans till Ranch Apocalypse som var bakgrund till FBI:s tillslag den 28 februari 1993. Man hade också en arresteringsorder på David Koresh, för brott mot vapenlagarna.
Koresh ansåg sig vara den nya inkarnationen av Jesus, Lammet i Uppenbarelseboken, kapitel 5, som Gud talade igenom, den sjunde och sista ängeln. Koresh såg sig själv som den perfekte mannen för sektens kvinnor och därför upphävdes alla äktenskap och familjer splittrades. Genom Koresh skulle istället en ny barnstam av Guds egen säd skapas och dessa barn skulle sedan skapa the House of David, vilka i slutändan skulle styra över hela världen.
Predikningarna handlade alltmer om jordens undergång, att apokalypsen var nära och att det stora slaget skulle ske på Ranch Apocalypse. Alla medlemmar – män, kvinnor och barn – fick lära sig vapenhantering och man hade regelbundna skjutövningar. På gården visades nästan bara krigsfilmer som underhållning, även för barnen, för att medlemmarna skulle träna sig för kriget.
På sin gård skulle medlemmarna invänta anfall från den amerikanska armén – babylonierna – vilket också skulle vara början till jordens undergång. Medlemmarna skulle sedan bli upplockade till himlen, där de skulle förvandlas och sedan strida i kriget och döda alla fiender. Omedvetet och tragiskt nog uppfyllde sedan myndigheterna David Koreshs egen profetia och medlemmarnas förväntningar. David Koreshs lära och hela hans trovärdighet som sann profet blev oantastlig för medlemmarna i sekten, när myndigheterna ingrep mot dem.
FBI förhandlade sedan med Koresh under två månader om att ge upp eller åtminstone släppa barnen. De första fem dagarna släpptes 21 av 42 barn – och det var Koresh själv som valde vilka barn som skulle släppas. Inte några av de frisläppta barnen var David Koreshs egna barn. Barnen blev sedan omhändertagna av Methodist Children’s Home i Waco. Ett av barnen, Joan Vaega, hade en dold lapp fastnålad på kläderna, vilket upptäcktes först när hon anlänt till Methodist Children’s Home den 5 mars. Lappen var skriven av Joans mamma och var adresserad till Joans syster Ursula på Hawaii. Texten förklarade att när Ursula läste lappen, skulle mamman vara död. Så fort barnen var ute ur huset, skulle de vuxna dö, hade hon skrivit.
Huset stod i lågor fyra timmar efter att FBI sprutat in tårgas i huset med hjälp av tanks och brann hastigt ner. De 80 kvarvarande medlemmarna i Branch Davidians, varav 21 barn, dog. Enligt vittnesmål fanns det visserligen tid för medlemmarna att lämna byggnaden – vilket faktiskt några av de vuxna medlemmarna gjorde – men de flesta verkade ändå fast beslutna att dö i lågorna. När till exempel sektmedlemmen Ruth Riddle sprang tillbaka in i den brinnande byggnaden, efter att ha hoppat från taket, sprang FBI-agenten McGee efter och fick tag på henne inne i eldinfernot. Ruth Riddle försökte då slå sig fri och springa längre in i huset och blev därför bortförd från lågorna med våld. När FBI-agenten upprepade gånger ställde frågan var alla barnen befann sig i huset, vägrade Ruth Riddle att svara. (John C. Danforth, Interim Report to the DeputyAttorney General Concerning the 1993 Confrontation at the Mt. Carmel Complex, Waco, Texas, July 21, 2000, s. 125.)
Barnen, de flesta under sex år, var trots allt helt i händerna på sina föräldrar och vuxna medlemmar. Och föräldrarna gjorde det som Koresh sade åt dem att göra – de stannade kvar i bunkern, vilken också tjänstgjorde som vapenförråd. Barnen stannade förstås därför att de alltid lydde de vuxna.
Alla 21 barn, från spädbarn upp till 18 år gamla, hittades döda efter branden tillsammans med elva vuxna i den underjordiska bunkern mitt i huset. Många av barnen kvävdes till döds, andra dog av rökförgiftning. Åtminstone fem barn blev skjutna till döds och en två-åring dog av knivhugg i bröstet. Av dessa var 14 av barnen David Koreshs egna.
Koresh hittades själv död med ett skott i pannan och hans ställföreträdare Steve Schneider hade blivit skjuten i munnen. Rättsmedicinska undersökningar avslöjar också att minst 20 av de medlemmarna som dog den 19 april blev skjutna av sina egna eller sköt sig själva. Två av offren var höggravida kvinnor.
Till skillnad från Peoples Temple finns det idag många fler överlevande bland barnen som själva kan berätta hur det var att växa upp i Branch Davidians. Av sektens cirka 50 barn överlevde ungefär hälften. Barnen släpptes cirka två månader före branden och var mellan fem månader och tolv år.
I samband med tioårsminnet 2003 av Ranch Apocalypses brand, gjordes många intervjuer i både TV och tidningar i USA med de idag vuxna barnen. De berättade bland annat om Branch Davidians tätt sammanhållna kollektiv, där de inte tilläts ha kontakt med någon person utanför sekten. De fick inte gå i skolan och hade inte heller någon undervisning i hemmet, förutom Bibelundervisning. Som barn fick de lära sig att det bara fanns två typer av människor: de bra människorna inom sekten och de dåliga människorna utanför. Alla människor utanför sekten var onda och världen utanför Ranch Apocalypse beskrevs som det bibliska Sodom och Gomorra.
Under David Koreshs timslånga bibelstudier predikade han mycket om våldsamma sammanstötningar med myndigheterna. Han predikade för barnen, speciellt sina egna, att de en dag skulle styra världen. Hans mission var att leda dem genom det slutgiltiga slaget som skulle bli jordens undergång och ta dem till evigheten. Alla medlemmar, även barnen, förstod att det innebar att de skulle dö. Barnen fick till och med lära sig en ramsa att sjunga:
Vi är soldater i armén. Vi måste strida. En dag måste vi dö. Vi måste hålla den blodfläckade fanan högt. Vi måste hålla den högt tills vi dör.
De vuxna uppmuntrade pojkarna att slåss, antagligen som ett led i deras paramilitära träning, och de pojkar som inte ville delta i slagsmålen blev själva slagna. David Koresh ansåg att barn behövde disciplineras från åtta månaders ålder och om barnet fortsatte att gråta efter bestraffningen skulle det bestraffas igen.
Ett skriftligt vittnesmål från den före detta medlemmen Michelle Tom berättar om att hennes åtta månaders dotter blev slagen under fyrtio minuter, tills det blödde, för att hon inte ville sitta i David Koreshs knä. Detta skedde i ett rum fullt av andra människor. Barn disciplinerades ofta med en avkortad åra eller en påk, the helper, och barnen blev svårt slagna för mindre överträdelser, som att spilla ut mjölk eller inte äta upp maten. Barnen förväntade sig stryk för varje mindre förseelse eller överträdelse.
Att inte få mat användes också som en bestraffning. Koresh kontrollerade allas liv, ända ner till vad de fick äta och när de fick sova. Män och kvinnor separerades, även de gifta, och de fick bo på olika våningsplan. Barnen fick bo på kvinnoavdelningen på övervåningen, där även Koresh hade sitt sovrum. Det fanns varken rinnande vatten, toalett eller dusch på Ranch Apocalypse och de sanitära förhållandena var mycket dåliga långt före belägringen. Bland annat använde medlemmarna en hink på rummet som toalett, vilken tömdes i en grop en bit från huset.
Envisa rykten om David Koreshs övergrepp på unga flickor hade funnits i flera år före branden, då före detta medlemmar berättat om hans sexuella relationer med flickor ner till tio års ålder. Koresh gifte sig först med den fjortonåriga Rachel Jones och fick två barn med henne, men 1993 hade Koresh till sist totalt 20 hustrur. Enligt en före detta medlem var Michelle Jones en favorit. Hon var då tolv år och syster till Koreshs unga fru Rachel. En annan flicka, Kiri Jewell, var den yngsta flickan Koresh utsatte för sexuella övergrepp, då hon bara var tio år. I ett senare vittnesförhör inför kongressen 1995, förklarade Kiri Jewell att hon inte ens var upprörd över detta just då, eftersom hon tidigt hade blivit upplärd att detta var något bra. Hon kände sig mest privilegierad. Åtminstone ett dussin andra flickor och unga kvinnor fick också bära en fastnålad Davidsstjärna i plast, tilldelad av Koresh, som ett tecken på att de hade ”ljuset” och kunde bli valda som hans fru.
Från barnhemmet Methodist Children’s Home i Waco, dit de frisläppta barnen togs direkt i februari 1993, har personalen rapporterat om hur de upplevde barnen från Branch Davidians. Deras observationer från de första veckorna visade att barnen kom ifrån en miljö där det användes hårda fysiska straff i uppfostringssyfte. Framförallt flickorna verkade ha blivit förberedda från tidig ålder för sexuella aktiviteter, långt innan de själva hade den emotionella och kognitiva kapaciteten att förstå innebörden av sitt beteende och sexuella uppförande.
Barnen hade också ofta mardrömmar om offentliga förödmjukelser, övervakning, speciella och ombytliga belönings- och straffscheman och isolering. En flicka grät ofta väldigt mycket efter att hon hade bäddat sängen, eftersom hon inte lyckades lika bra som de andra flickorna. Hon var därför rädd att djävulen skulle ta henne. Många barn var sängvätare och i sin rädsla för att bli bestraffade – trots att personalen redan från första stund tydligt sagt att ingen skulle bli slagen där – så gömde barnen de blöta lakanen. Många av barnen berättade att de brukade bli slagna när de inte hade anpassat sig eller uppfyllt lägrets regler.
De första barnen som kom till barnhemmet frågade om det var där prygelrummet fanns, när de såg trappan ner till källaren. På Ranch Apocalypse hade nämligen de vuxna tagit ner barnen i källaren när de skulle bli slagna, för att de andra medlemmarna inte skulle höra dem skrika. När barnen efter ett tag förstod att det inte fanns något yttre hot om våld från barnhemmets personal började de få svårt att uppföra sig väl och följa tillsägelser. Det blev uppenbart att barnen inte var så väluppfostrade som det först hade verkat. Deras välartade uppförande hade inte varit ett utslag av inneboende idéer, utan ett förvärvat beteende, främst motiverat av rädsla, menar barnpsykiatrikern Bruce Perry, som redan från att barnen omhändertogs träffade dem.
Tillsammans med barnhemmets personal, ägnade Bruce Perry och hans grupp två månader åt att ta hand om och försöka hjälpa barnen efter att de frisläppts från Ranch Apocalypse. Hans bedömning var bland annat att barnen vuxit upp i en instabil, auktoritär miljö, förutom traumat av att uppleva beskjutningar med sårade och döda människor. De första två veckorna såg man att flera av flickorna hade cirkelrunda, läkta sår i slutet av ryggraden och början på stjärten, vilket barnen till en början sade berodde på att de ramlat och slagit sig. Efter ett tag bekräftade barnen att såren var från the helper, ett redskap att bestraffa med, liknande ett brännbollsträ.
Det tog också tre veckor innan barnens hjärtrytm hade kommit ner till den normala – i början låg barnens puls mellan 108 och 148. När barnen kom till barnhemmet visade också deras fysiska kondition att de blivit både medicinskt och fysiskt försummade. Ett barn hade svårartade andningsproblem och ett annat svårt handikappat barn uppvisade fysiska skador som tydde på dålig eller ingen medicinering. Som när det gällde näring och de flesta andra områden, var de medicinska frågorna oftast underkastade David Koresh. Hans medicinska ”insikter” verkade ha utgjort ett hinder för en aktiv vård av det kroniska medicinska tillståndet hos ett av barnen som släpptes från lägret.
Barnen pratade som om föräldrarna redan var döda och Perry intervjuade till exempel fyraåriga Landon, som förklarade hur hans föräldrar kommer att dö i det första slaget, men att de sedan ska komma tillbaka som änglar och besegra fienden: ”De dumma vinner. Sedan vinner de snälla efter dem, eftersom de går upp till änglarna och bränner de dumma.”
Till en början hade barnen svårt att anförtro sig åt främlingarna. Koresh hade, enligt Perry, hotat barnen med att leta upp dem och döda dem ifall de hjälpte "babylonierna", det vill säga myndigheterna. Men efter ett tag började barnen lita på dem och berättade då att sekten planerade att dö i sitt läger. Perry trodde inte barnen till en början, tills en av flickorna gjorde en teckning som förtydligade det hela – bilden visade lägret Ranch Apocalypse uppslukat av lågor, med en stege som ledde upp till himlen. Efteråt har det framgått att dessa vittnesmål från barnen under belägringen, både om sektens planerade död och övergreppen mot sektens barn, var en viktig faktor i myndigheternas beslut att till slut attackera Ranch Apocalypse med stridsvagn och tårgas.
En av de mest oroande upptäckterna hos barnen, skriver Perry, var deras svaga anknytning till vuxna, vilket ibland inkluderade barnens egna föräldrar. Hos barnen fanns annars både kapacitet och vilja att ha relationer, anknytning, vänskap och till kärlek. Ett av de mest genomgående dragen i barnens vardagsliv i sekten var att David Koresh oavbrutet försvagade relationerna mellan barn och föräldrar, mellan barn och andra barn och mellan man och hustru. Denna nedbrytande taktik – att dela upp i grupper med grupphemligheter, och kontrollera alla delar av den sociala tillhörigheten och tillgivenheten, försvaga relationer genom att förbjuda övriga kontakter, upphöja speciella individer, offentliga bestraffningar och förödmjukelser av både barn och vuxna – allt detta förgör traditionella familjer och tillgivenhet för gruppen.
Den avskilda och förvridna tillgivenheten var lätt att observera hos barnen, skriver Perry. Efter att ha studerat en videofilm inifrån lägret under förhandlings- och belägringstiden, menar han också att filmen förstärkte intrycket av att barnen var mycket rädda för David Koresh. I Koreshs intervjuer med de små barnen fanns till exempel inget spontant prat. Barnen repeterade bara hans meningar, samtidigt som de uppmärksamt studerade hans icke-verbala antydningar för att leta efter de ”rätta” svaren. Barnen var helt klart mycket skrämda av Koresh. De var också långsamma och medvetna i de motoriska aktiviteterna – allt tydde på ett försiktigt och varsamt tillvägagångssätt i David Koreshs närvaro.
I rapportens sammanfattning skriver Perry att den grupp barn som släpptes från Ranch Apocalypse med största sannolikhet har blivit utsatta för fysiska bestraffningar från väldigt låg ålder och att flickorna troligtvis blivit utsatta för opassande idéer om sexualitet; föräldrabanden var försvagade av David Koresh och en mängd olika varianter av destruktiva, känslomässiga tekniker hade använts. Dessa tekniker inkluderade skam, tvång, rädsla, förödmjukelser, skuld, offentliga aggressioner och maktdemonstrationer.
Denna kombination av negativa erfarenheter kommer att komplicera läkningen under en icke överskådlig tid för barnen, menar Perry i rapporten. Det är dessutom svårt för de familjer, handläggare, terapeuter, lärare och andra vuxna som kommer att arbeta med dessa barn, att i grunden förstå deras upplevelser.
Barnen blev efter branden placerade hos släktingar i Australien, Nya Zeeland, England, Hawaii och runtom i USA.
Barnens föräldrar och familjer verkade inte ha varit medvetet elaka mot sina barn, skriver Perry avslutningsvis i rapporten, men de hade helt stängt av omdömesförmågan som föräldrar och överlåtit viktiga delar av föräldraskapet till David Koresh, vilket visade sig vara ett stort misstag. I några fall bröt sig föräldrarna loss och tog sina barn med sig, men de flesta föräldrar gjorde tyvärr inte det, avslutar Perry.
(Preliminary Statement Congressional Hearings on Waco, 1995, Bruce Duncan Perry, M.D, Ph.D.) Bruce Perrys sammanfattande rapport och vittnesmål finns för den intresserade på Internet: www.childtrauma.org.
I sin senaste bok, The Boy Who Was Raised As a Dog från 2006, återkommer Perry till Waco-barnen i kapitlet ”Stairway to Heaven: Treating Children in the Crosshairs of Trauma”. Han konstaterar dessutom, att trots alla förhör, kongress-hearings, böcker, utställningar och dokumentärer som följde åren efter branden, så försvann intresset för dessa överlevande barn efter några månader.
I kapitlet sammanfattar han detaljrikt hjälparbetet med dessa traumatiserade barn. Perry ger utifrån sina egna erfarenheter råd till psykiatrin och olika myndigheter – polis och omsorg – hur man bäst bemöter barn som vuxit upp under liknande omständigheter och som dessutom drabbats av chockartade händelser. Han ger till exempel rådet att först skapa en stabil, förutsägbar och tålmodigt kärleksfull omgivning och där ge barnen en möjlighet att uttrycka sig, exempelvis genom att måla och teckna. Detta ska ske i deras egen takt, där personalen får möjlighet att bygga upp relationer med barnen. Inofficiella uppföljningar av Waco-barnen visar också att de som blev placerade i kärleksfulla miljöer har farit bäst, skriver Perry. Vare sig det var en familj som fortfarande trodde på Branch Davidians lära eller en familj som fullständigt förkastade Koresh.
Alla överlevande barn har blivit beständigt och djupt drabbade av händelserna. Ungefär häften av barnen blev placerade hos släktingar som fortfarande trodde på Koreshs lära och några av dem följer fortfarande den lära de växte upp med. Några fortsatte till skolor och olika yrken och har egna familjer idag. Andra har fått svåra och kaotiska liv.
Perry menar också att forskningen omkring vad som är den mest effektiva behandlingsformen när det gäller barn som är offer för trauma, kan sammanfattas som följer: det som fungerar bäst är allting som ökar kvalitén och antalet relationer i barnets liv. Perry avslutar artikeln med att skriva att kärleksfulla och stödjande personer, inte olika program, förändrar och hjälper barn. Han skriver att relationer faktiskt spelar roll – den giltiga valutan för en förändring av hela systemet är tillit och att tillit växer fram genom sunda relationer.
”Den samverkan, respekt och samarbete vi upplevde gav oss ett hopp om att kunna göra skillnad, trots att polisens insats slutade i en sådan katastrof”, skriver Perry. ”Fröet till ett nytt sätt att arbeta med traumatiserade barn såddes i askan från Waco.”
*
Jonestown och Waco är självfallet extrema varianter av hur ett barn i en sekt kan ha det, och är lyckligtvis ovanligt. Men det finns också paralleller med ett "vanligt" sektbarns uppväxt.
De flesta föräldrar – allmänt sett – gör så gott de kan, utifrån sina egna erfarenheter och den egna, ibland bristfälliga, uppväxten. Som förälder varken behöver eller kan man vara perfekt och enligt de flesta forskare inom barnområdet räcker det med att vara en "tillräckligt bra förälder".
Sedan finns det också en del föräldrar som visserligen gör så gott de kan, men utifrån en snedvriden uppfattning av barns behov och syn på världen runtomkring, som Bruce Perry skriver om föräldrarna i Branch Davidians. För barnet är det naturligt och normalt, eftersom barnet inte känner till något annat eller sällan får tillfälle att jämföra med någon annan familj. Barnet känner heller inte till sina rättigheter och far kanske illa på en mängd områden. Barnet kan skadas både fysiskt och psykiskt, men varken vågar eller vill avslöja sina förövare.
Barn är alltid oerhört lojala mot och vill skydda sina närmaste, trots att de själva mår dåligt och känner att något är fel. De vet bara inte riktigt vad som är fel. Många gånger förhindrar också föräldrarna medvetet barnets alla möjligheter att se andra förhållningssätt eller förhindrar konkret personer utifrån att se, förstå och hjälpa. Sektbarn blir dessutom ofta tvungna att förhålla sig till två olika verkligheter – sektvärlden och den andra världen utanför. De får också lära sig att deras egen värld är god och den andra, yttre världen är ond.
Ett sektbarns dåliga uppväxtförhållande i en extrem grupp behöver inte skilja sig så mycket från ett barn i en "vanlig" dysfunktionell familj, med undantag för två övergripande och viktiga faktorer – allting sker i ett mycket större sammanhang, med många fler närstående personers godkännande och en gemensam värdekultur i gruppen. Dessutom är övergreppen ofta systematiserade och ligger inbäddade i gruppens religiösa doktriner, en faktor som förstås förvärrar hela bilden.
Men här är det också viktigt att påpeka att det inte går att bortse från att en del föräldrar i dessa extrema grupper lyckligtvis inte följer vad gruppens lära om barnuppfostran säger, vad än sektledningen hävdar. De här föräldrarna följer istället sin egen, inre övertygelse om hur barn ska behandlas. Ibland är kanske ena föräldern mindre fanatisk än den andra och kan i hemlighet, både för gruppen och för maken/makan, försöka dämpa eller förhindra oacceptabla metoder mot barnet. I bästa fall tar föräldern med sig barnet och lämnar den barnfientliga sekten, som några föräldrar faktiskt gjorde i Branch Davidians, enligt Bruce Perry.
Jag vill ge några konkreta exempel på att barnfientlighet inom religiösa rörelser också kan förespråkas öppet i vårt land, däremot är det självklart inte en heltäckande redogörelse för barnfientliga rörelser i Sverige.
Ett tydligt exempel på hur barnfientlig en tro kan vara, ger Maranatakyrkan och dess numera avlidne grundare Arne Imsen. Hans undervisning från Maranatas bibelskola 1998 finns fortfarande att läsa på nätet och publicerades i tidningen Maranata, nr 3, 2000. Han skriver i en artikel med rubriken ”Ett hoppets budskap”:
Det finns inget barn på denna jord som inte behöver korrigeras. /…/
Om man inte klipper bort vildskotten på ett träd, så blir det vildfrukt. Det heter i Guds Ord att Herren agar var son som han har kär. Här nämns agan tillsammans med kärleken. Det är kärlekslöst att inte fostra och korrigera sina barn.
På rörelsens hemsida kunde jag år 2005 skicka efter det 72-sidiga häftet Kärleksfull aga eller kränkande misshandel?, även den skriven av pastor Imsen och tryckt i sin andra upplaga år 1998.
Hans text är ett enda ilsket debattinlägg om hur viktigt det är att aga sina barn och att de flesta fel som finns i vårt samhälle beror på att föräldrar inte uppfyller denna Guds lag.
Kom ihåg, att den som inte blir agad, är oäkta och blir oduglig för livet. Den som agas blir ödmjuk och brukbar i Guds tjänst. Det är hårt tal och omodernt. Men framförallt är det en frigörande sanning utan försköningar eller svartmålningar. /…/
Kärleksfull aga kan aldrig bli kränkande, på samma sätt som inte heller uppmuntran, tröst, förmaning eller lek kan bli det. /…/
Att genom fysisk aga få ett märke på kroppen, är inte tillnärmelsevis så farligt, som att få djupa sår i själen på grund av underlåtenhet. Det är misshandel, som kan få oöverskådliga verkningar.
Arne Imsen, Kärleksfull aga eller kränkande misshandel?, 1998, s. 32–34.
Är detta synen på barnuppfostran i Maranatakyrkan i Sverige år 2008? Det handlar inte om en enstaka predikan, som i fallet med pastor Åke Greens uttalande om homosexuella, utan det är istället en publicerad uppmaning till övergrepp och misshandel på barn. Ändå skapar det inte några upprörda artiklar på tidningarnas ledarsidor eller i TV:s debattprogram.
Sverige är tillsammans med många andra länder ofta väldigt försiktiga – eller fega – när det kommer till religiös extremism i alla dess former, kanske i rädsla för att till synes motverka medborgarnas religionsfrihet och/eller att peka ut en speciell grupp.
Först när det sker något fullständigt oacceptabelt engagerar sig myndigheterna i saken, trots att många människor under lång tid kanske har försökt uppmärksamma situationen.
Extremism och fundamentalism finns inom alla religioner och i alla världsdelar. Det är viktigt att bevaka och i vissa fall motverka dessa grupper överallt, eftersom de snabbt kan förändras till att bli ett hot mot sina medlemmar – speciellt mot barnen – eller mot samhället. Det är något som terroristforskningen har visat, om inte annat.
Nyrekryteringen till sekter i Sverige verkar generellt ha stannat av, enligt forskarna. Istället finns det en stark tillväxt i öststaterna och tredje världen. Men en rörelse som globalt sett ändå verkar expandera är Scientologi-kyrkan.
Orsaken till Scientologi-kyrkans expansion kan vara att den har en stark ekonomisk bas och en väl fungerande organisation, tillsammans med ett ideologiskt stöd i missionstanken och synen på tillväxt som en andlig kvalitet.
Liselotte Frisk, Nya religiösa rörelser – vart tog de vägen?, 2007, s. 274.
Enligt Sydsvenska Dagbladet den 30 december 2004 har Scientologikyrkan bedrivit aktiva rekryteringskampanjer på Malmös gator och drar sig inte för att ta kontakt med barn i mellanstadieåldern.
Tidningen beskriver hur en tolvårig pojke på väg hem blev stoppad av en äldre man. Pojken blev tillfrågad ifall han ville göra ett stresstest, men pojken sade att han inte hade tid. Mannen hade då sagt att det skulle gå fort och att pojken bara skulle följa med till deras lokal. Pojken hade vägrat och hänvisat att han inte fick för sin mamma och sprungit därifrån.
Mamman berättar för tidningen att hennes son varit orolig vid hemkomsten och inte kunde prata om vad som hade hänt, eftersom han trodde att det var en pedofil som försökt få med honom. Efter samtal med vänner förstod mamman att det var en man från Scientologikyrkan.
När Sydsvenskan sedan besökte scientologernas lokal på Porslinsgatan i Malmö sade Stig Andersson, som arbetar på Scientologi-kyrkan, att han inte ser några problem med att kontakta barn för att göra stresstest.
Stig Andersson sade att han själv gjort stresstestet på sin egen dotter, men att Scientologi-kyrkan aldrig skulle rekrytera barn till rörelsen utan föräldrarnas godkännande. Han menade också att stresstestet inte används för att rekrytera nya medlemmar till Scientologi-kyrkan, utan endast för att ge vuxna och barn en möjlighet att se ifall scientologin är det som kan ge dem något som saknas i deras liv.
/…/ Målet är inte att manipulera barn, berättar Stig Andersson, utan att stärka individens sanna identitet, thetan. Det sker genom att individen genom eget sökande och ställningstagande upptäcker sanningen i scientologin. Trots att han poängterar vikten av personlig integritet slutar argumentationen oftast i en hänvisning till Hubbards texter.
Sydsvenska Dagbladet, 30 december 2004.
I detta sammanhang kan nämnas att i Sverige driver scientologerna tre förskolor i södra Stockholm, förskolorna Måsen, Albatrossen och Tärnan. De uppger sig arbeta enligt pedagogiken Applied Scholastics, uppfunnet av Scientologi-kyrkans grundare L. Ron Hubbard. Applied Scholastics varumärke ägs av Association for Better Living and Education, ABLE, vilket är en underorganisation till Scientologikyrkan. Verksamheten drivs med tillstånd och ekonomiskt stöd på sex miljoner kronor från Stockholms stad, enligt artiklar i Dagens Nyheter 12 april 2005 och Stockholms City 7 december 2006. Utbildningsförvaltningen bekräftar att verksamheterna uppfyller de krav som regelverket ställer, det vill säga de gällande nationella styrdokumenten och förskoleplanen i Stockholms stad.
Sedan 1991 har också friskolan Studemaskolan drivits i Bandhagen, Stockholm, utifrån L. Ron Hubbards pedagogik. Idag går cirka 100 elever i skolan i årskurserna 1–9, enligt en artikel i Dagens Nyheter den 11 juni 2006. Skolan har inspekterats av Skolverket fyra gånger sedan starten och godkänts varje gång. Studemaskolan har dessutom nominerats till Stockholms stads kvalitetspris i avdelningen ”skola”, senast år 2006.