Blind tro och blind lydnad är de två poler, som det mänskliga vanvettet och eländets kretslopp välver.
Thomas Thorild
Det finns många likheter mellan religiösa extremisters och sekters barnuppfostran. Ett av problemen är ofta den mycket medvetna bristen på socialisering och integrering i samhället, både för barnet självt och för familjen som helhet. Den svart-vita och ibland förvridna världsbild som både religiösa extremistgrupper och sekter förmedlar till sina medlemmar blir förstås helt naturlig för ett litet barn som växer upp i denna miljö. Att barn och ungdomar enligt läran eller gruppens riktlinjer inte ska integreras och assimileras i ”det onda”, omgivande samhället, orsakar ett utanförskap som självklart kan skapa många problem, både idag och i framtiden.
Att växa upp i en sekt eller i ett samhälle med en ensidig demonisering av omvärlden skapar ångest eller rädsla hos barnet. Barnet ges få möjligheter till ett objektivt synsätt på grund av selektiv information, vilket ibland kompletteras med en religiös skola som förmedlar samma budskap. Risken finns att det växande barnet okritiskt anammar en ond och fientlig bild av sin omvärld. Att senare i livet lyckas omvärdera denna världsbild kan vara mycket mödosamt, liksom framförallt att börja använda det egna, kritiska tänkandet. Just avsaknaden av eget kritiskt tänkande är ett problem som intygas av många jag intervjuat och som vuxit upp i olika sekter.
En annan likhet mellan religiösa extremistgrupper, extrema fundamentalister och sekter, är till exempel det starka engagemanget i att starta och driva egna skolor. Kanske måste likheterna mellan dessa grupper uppmärksammas mer och inte bara ses som ett ytterst marginaliserat specialområde, vilket ofta är fallet idag. Dessa rörelsers fientliga omvärldsbild är många barns verklighet idag, och dessa barn blir snart morgondagens vuxna.
De flesta myndigheter och forskare har genom åren främst sett sekter som ett hot mot dess egna medlemmar, där Jim Jones sekt Peoples Temple står som det mest skräckinjagande exemplet. Men idag anser många terroristforskare att grupper liknande Aum Shinrikyo, gassekten i Japan, kan vara ett lika stort, potentiellt hot mot samhället som religiösa terrorister.
De religiösa terroristerna har, precis som de flesta sekter, sitt ursprung i de stora världsreligionerna. Dessa organisationer är, med de olika tolkningarna och ifrågasättanden inom och utom gruppen, mer flexibla än sekter. Men i den mentalt slutna sektgruppen finns, till skillnad mot den mer "öppna" terroristgruppen, inga yttre, motverkande åsikter som går emot den karismatiska sektledarens tolkningar av Guds ord. Det ges aldrig något utrymme för diskussioner eller ifrågasättande, eftersom sektledaren anses ha direktkontakt med Gud. Sektens medlemmar dyrkar och lyder sin ledare eller ledargrupp och det finns ingen anledning att ifrågasätta ledarens motiv, moral eller mentala hälsa. Eftersom en sekt oftast är baserad på en stark och tvingande lydnadskultur, psykologisk kontroll och ibland fysisk misshandel, kan medlemmarna också snabbt acceptera nya, destruktiva metoder. Många sekter har dessutom en apokalyptisk världsbild, där världens undergång kommer att ske inom en snar framtid och ett nytt paradis väntar för sektens medlemmar.
”En pacifistisk premillennaristisk rörelse kan när som helst förvandlas till en dödsföraktande terrorgrupp om den karismatiska ledaren finner att tiden är mogen.” Detta skriver den amerikanska historiken R Scott Appleby i sin bok om religiös fundamentalism och sekter, Strong Religion. The Rise of Fundamentalisms Around the World.
Han förklarar här att en millennaristisk rörelse utmärks av en tro på att jorden snart kommer att gå under. En pre-millennaristisk rörelse är fredlig och drar sig undan världen och väntar på undergången. En postmillennaristisk rörelse väntar också på jorden undergång, men vill istället aktivt påskynda utvecklingen. Hit hör al-Qaida och sekter som Aum Shinrikyo och Peoples Temple, enligt R. Scott Appleby.
Många sekter talar ständigt om den kommande domedagen och för vissa är det ett centralt budskap i läran.
Den religiösa ledarens personliga egenskaper avgör en fundamentalistisk rörelses utveckling. Nyckelfaktor är ledarens karisma, den speciella gudagivna gåvan som avgör om han (det handlar mestadels om män) kan verka som herde för sin hjord. Eftersom de heliga texterna betraktas som Guds rena ord, som följaktligen inte kan ifrågasättas av människor, är det enbart den gudomligt inspirerade ledaren som kan genomföra de om- och nytolkningar som krävs utan att splittra gruppen.
R. Scott Appleby, Strong Religion. The Rise of Fundamentalisms Around the World, University Of Chicago Press, 2003, (min översättning).
I mina efterforskningar efter kunskap omkring likheter mellan vissa sekter och terroristorganisationer och deras metoder kom jag främst att tänka på den svenske forskaren Magnus Ranstorp, en av världens ledande experter inom terroristforskning.
Efter CNN:s och BBC:s sändningar efter katastrofen den 11 september 2001 i New York och London-bomberna sommaren 2005, samt otaliga nationella och internationella tidningsartiklar, visste jag att Magnus Ranstorp sedan femton år varit verksam vid anrika skotska S:t Andrewsuniversitetet. Senast som chef vid Centrum för studier av terrorism och politiskt våld.
På nätet kunde jag också läsa att han varit inbjuden att vittna inför 11 september-kommissionen 2003 och varit CNN:s huvudexpert på terrorism både före och efter 11 september 2001, vilket ger en fingervisning om hans internationella verksamhetsområde. Magnus Ranstorp är också författare och medförfattare till ett antal böcker, bland annat Hizballah in Lebanon och mängder av artiklar om terrorism och han har dessutom hållit föredrag om terrorism på de flesta stora universiteten runtom i världen.
Hösten 2005 fick jag reda på att han sedan någon månad befann sig i Sverige för ett treårigt forskningsprojekt och att han numera är forskningschef för Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, CATS, på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag skickade ett mejl där jag beskrev min bok och mitt intresse för att träffa honom och han svarade vänligt och positivt tillbaka, även om han varnade för att schemat var ganska fulltecknat. En möjlighet för mig att göra en intervju lite framåt i tiden skulle det i alla fall finnas.
Men innan vårt möte skulle Magnus Ranstorp medverka i en scenintervju med journalisten och författaren Susanna Popova på agenturen Reality Club i Stockholm i november 2005. För mig blev detta en möjlighet att försiktigt stämma av några av mina egna frågeställningar; var de överhuvudtaget relevanta?
Det var lunchtid i en fullsatt föreläsningssal av mestadels kostymklädda, medelålders affärsmän, men formen var en avslappnad fåtöljintervju. Magnus Ranstorp beskrev först sitt uppdrag vid CATS, vilket främst handlar om strategiska terrorhot i Europa. Han försöker tillsammans med sin grupp klarlägga radikaliserings- och rekryteringsprocesserna och trender samt vad detta har för relation till Sverige. I arbetet ingår också att knyta till sig de mest begåvade och kunniga personerna inom detta område i Europa. Han vill också undersöka frågeställningen massförstörelsevapen och terrorism. När kommer dessa sfärer att korsas? Magnus Ranstorp menar att just radikaliserings- och rekryteringsfrågorna är de stora strategiska terrorfrågorna idag – hur ska man förhindra att en ny generation kommer att ansluta sig till en terrororganisation? En aktuell fråga handlar om personerna bakom bomberna i juli 2005 i London – det anmärkningsvärda var ju att terroristerna var så väletablerade i samhället och hade varit så uppskattade i sin omgivning. Så ”normala”. Hur förklarade han detta?
Magnus Ranstorp menade att globaliseringsprocessen i samhället samt Irak-konflikten varit ett stort skäl. Efter detta har det bara behövts en manipulerande person som utlösande katalysator för att sätta igång en identitetskris hos de andra individerna, vilka varit lite rotlösa som andra eller tredje generationens invandrare i dessa invandrartäta områden. Att dessa individer oftast har det svårt på arbetsmarknaden och dessutom har svårigheter att återvända till sina ursprungsländer, är en bidragande orsak.
Det handlar inte så mycket om ideologi som om bra ledarskap, menade han. Ledarna har ofta inte speciellt stor kunskap om religion eller djupare kunskap om religionens innehåll. ”Istället handlar det om utmärkta ledare som har förmågan att vara karismatiska, att dölja sina syften och manipulera de här individerna. Att mobilisera deras känslor och att göra allt detta i rätt miljö.”
Den riktigt seriösa rekryteringen till radikala, extremistiska grupper sker inte i moskéerna, trodde han, eftersom dessa vet att de har ett vakande öga över sig. Istället sker rekryteringen till exempel i slutna studiegrupper eller underjordiska ”moskéer” där det finns ”talangjägare” som speciellt letar efter vilsna individer. Han ansåg inte heller att de farligaste segmenten av potentiella rekryter finns i invandrargrupper som kommer till Sverige och känner sig rotlösa, istället är de farligaste individerna konvertiter, personer som konverterat till islam. Det handlar om unga personer som är födda och uppvuxna i Sverige, men som är vilsna och i behov av en övertygelse.
”De är mycket mer lättpåverkade och de flesta av dessa unga extremister har väldigt ytliga kunskaper om islam. De upprepar bara vissa Koranverser som de har blivit matade med. Egentligen handlar det om en ’cut and paste’-version av selektiva Koranverser som förespråkar kamp och våld.”
Magnus Ranstorp underströk att rekryteringen och radikaliseringen till stor del handlar om psykologi och manipulationsprocesser. När rekryteraren har hittat några lämpliga individer blir de exempelvis bjudna på middag, när en imam – en islamisk andlig ledare – av en händelse kommer på besök. Imamen erbjuder dem att ansluta sig till rörelsen och sedan visas videofilmer om brutala övergrepp från till exempel Bosnien, Algeriet och Irak. Imamen ger förstås ett religiöst ramverk för rekryternas nitiskhet.
”Rekryten mobiliseras emotionellt, framförallt genom att konstant se dessa övergrepp som skett i historien på video, som i Tjetjenien och Kashmir – våld, mord och våldtäkter”, sade Magnus Ranstorp. ”Det förpackas på ett lämpligt sätt och ger rekryten en speciell mission. De blir utvalda till den absoluta eliten och ser inte sig själva som terrorister.”
Det är främst två saker som är gemensamma för alla dessa rekryter, menade han: dels har dessa individer en ”kognitiv öppning”, att söka svar på livsavgörande frågeställningar som har skapats på något sätt, tillexempel genom svåra livsförhållanden, dels har de haft en exceptionell kris i vardagen, vilket gör att de blir öppna för manipulation.
Karismatiskt ledarskap, manipulationsprocesser, en utvald elit – de frågeställningar jag har omkring terroristorganisationer och sekter är relevanta, trots allt.
*
Till sist träffar jag Magnus Ranstorp i slutet av maj 2006, en sen fredagseftermiddag. Han stannar till mellan jobbet på Försvarshögskolan och flygbussen, innan han åker till familjen hemma i Danmark över helgen. Han är lite jäktad då det varit fullt upp, bland annat på grund av världskrisen med Muhammed-bilderna i början av februari. Då rasade den islamistiska vreden och protesterna över tolv Muhammed-karikatyrer i Jyllands-Posten, vilket var den direkta orsaken till att Sveriges och Danmarks ambassader i Beirut och Damaskus blev nedbrända. Magnus berättar att han redan innan Muhammed-karikatyrernas storm, hade varit på statsministerns kontor i Danmark och diskuterat hur man motverkar radikaliseringen. Jag har lånat ett sammanträdesrum för vår intervju, med ett, för vårt samtal, överdrivet stort och långsträckt konferensbord. När Magnus slår sig ner säger han roat att bordet påminner honom om när han som 22-åring under ett officiellt arrangerat besök i Boston i USA, per telefon fick uppdraget att hålla ett föredrag på det anrika universitetet Harvard. Inom en timme, löd ordern, vilket han inte visste i förväg eftersom han inte hade fått sitt körschema i tid.
”Jag hade ingenting förberett, men jag fick tag på min kostym och åkte dit”, säger han. ”Det enda jag kommer ihåg är att jag möttes av mellan 30 och 50 bistra militärer, där många hade egen erfarenhet av terroristbekämpningsaktiviteter. De satt omkring ett enormt paradbord, tredubbelt så stort som det här. Jag ursäktade bara att jag var lite sen, sade att jag bara skulle dricka lite kaffe och höll sedan ett föredrag i en och en halv timme om internationell terrorism.”
Magnus skrattar åt minnet och menar att det bara är som 22-åring man kan göra så, inte det minsta rädd eller osäker. Redan som tolvåring hade han åkt till England för att gå i engelsk skola på sommarlovet, och varje sommar skickades han till olika släktingar över hela USA. ”Hemma var det alltid viktigt att möta andra kulturer och att vara öppen, även för det som initialt verkade främmande”, säger han.
Magnus intresse för terrorism började med den amerikanska gisslan i Iran 1980 och de fortsatta olika konflikterna i Mellanöstern. ”När jag var 25 år, 1990, började jag doktorera i statsvetenskap och historia i Skottland, vilket egentligen blev startskottet för mitt nuvarande arbete”. När han senare besökte Lockerbie, den lilla skotska by över vilken terrorister 1988 sprängde ett fullsatt flygplan, fick hans arbete ett verklighetsförankrat perspektiv, inte bara ett teoretiskt och akademiskt. Redan vid denna tidpunkt insåg han att stater, rent strategiskt sett, inte kan hantera sådana händelser eller icke-statliga aktörer. Ändå var forskningen främst fokuserad på staters beteenden och konflikter. När Magnus sedan började doktorera – han specialiserade sig på att förstå dimensionerna mellan Hizbollah, Iran och Syrien – blev det viktigt för honom att resa och träffa de här aktörerna och individerna på plats i Mellanöstern.
Lika långt som sin forskarkollega som infiltrerade terrorsekten Christian Identity i USA, har Magnus däremot inte gått.
Forskarkollegan kunde rädda sig själv från ett avslöjande eftersom han var så påläst och duktig på att predika, så att de misstänksamma pastorerna blev avväpnade.
”Det var rent livsfarligt, eftersom han bodde och levde med sekten ett tag i forskningssyfte, för att skaffa sig bättre kunskap i hur de konstruerade sina argument.” En arbetsmetod som är utesluten för hans egen del, liksom att i dagsläget åka till Irak. Magnus har rest mycket i arabvärlden, även om han inte är arabist, som han själv uttrycker det – Libanon, Syrien, Egypten, Gaza, Västbanken, Tunisien och Libyen. Fram till idag har han träffat och intervjuat ett hundratal terrorister, anhängare och ledare från främst Hamas och Hizbollah. I Latinamerika har han föreläst för myndigheter i Colombia och Argentina. Han har anlitats som föreläsare av FBI, Pentagon, CIA samt bland annat föreläst tillsammans med Tony Blairs underrättelse- och säkerhetsrådgivare sir David Omand och framträtt med vittnesmål i brittiska parlamentets utrikesutskott. Vid Haag-domstolen höll han föredrag för åklagarna om de utländska jihadisterna i Bosnien före 11 september. Han har också löpande föreläst för regeringarna i USA, Kanada, Storbritannien, Norge, Danmark, Frankrike, Spanien, Egypten, Israel, Argentina och Colombia. I Sverige har intresset än så länge varit ljummare; en föredragning i oktober 2005 inför riksdagens utrikesutskott i ämnet internationell terrorism samt för Försvarsdepartementet.
Så småningom försöker jag återgå till det han pratade om under sitt samtal på Reality Club – manipulationsprocesser och karismatiska ledarskap i terrorgrupper. Där finns mycket som är gemensamt med de flesta sekter och extrema religiösa rörelser, säger jag.
”Javisst, det handlar om manipulation, vare sig det är sektmedlemmar eller terrorister”, håller Magnus med.
Däremot tittar man inte generellt på sekter inom terroristforskningen, förutom den japanska sekten Aum Shinrikyo: ”De var en mycket, mycket skrämmande organisation, som ju fortfarande finns kvar idag under namnet Aleph”, säger han.
Vissa sekter har visserligen varit ett potentiellt säkerhetshot, framförallt i USA, med Waco och ”Oklahomabombaren” Timothy McVeigh. Men Magnus tror inte att sekter är ett enormt internationellt säkerhetshot idag. Han tror inte heller att sekter ingår i arbetsuppgifterna för Europol, samarbetsorganet för europeiska polismyndigheter, men tycker att det skulle vara intressant att kolla upp. Han menar däremot att sekter definitivt kan bli ett säkerhetshot på en samhällelig och lokal nivå.
”De här grupperingarna kan bli enormt farliga när de isolerar sig och lever ut sina fantasier och de kan bli ett säkerhetshot om de till exempel får tag på kemiska eller biologiska stridsmedel. Men det finns en annan medvetenhet idag, åtminstone i de länder som varit drabbade förut, som USA, Japan och Schweiz. Det gör det lättare för säkerhetstjänster att upptäcka sådana här rörelser i tid.”
Jag undrar lite över den tvärvetenskapliga forskningen, mellan terrorist-, religions- och sociologiforskare. Finns det överhuvudtaget?
”Det behövs mycket mer tvärvetenskaplig forskning på det här området, även om vi idag har kontakt med internationella religionsvetare när det gäller de religiösa ideologierna. Det är väldigt få personer som sysslar med sekter och deras forskning begränsas och blir snävare. Vi hittar en pusselbit här och där, men inte hela bilden.”
”Vilka likheter och olikheter ser du mellan sekter och terroristorganisationer?” frågar jag.
Han svarar att en operationell terroristgrupp ofta har tidsbegränsade ramar, kanske ett halvår eller ett år. Den karismatiske ledaren måste hålla ihop och övertyga gruppen och arbeta mot ett specifikt mål. Han måste göra gruppen operativ, men terroristerna ska också fungera ute i samhället och vara en del av det.
Terrorism är en mansdominerad verksamhet, där det inte finns samma sexuella manipulation som i sekter.
Sekter har till viss del samma ingredienser; gruppdynamik, slutna, konspiratoriska individer som ser hot överallt och ett karismatiskt ledarskap. Men de isolerar sig i samhället och vill inte ha någon interaktion. En annan skillnad är att sekter manipulerar sina medlemmars finansiella situation, vilket inte terroristorganisationer gör – istället samlar de in pengar på andra, illegala sätt och kan till och med ge en belöning till självmordsbombarens efterlevande.
Slutligen, tycker han att Sverige verkligen tar terrorism och terrorismrekrytering på allvar? Magnus svarar diplomatiskt varken ja eller nej på den frågan.
”Myndigheter och politiker blundar för att terroristrekryteringen går in i sfärerna som i botten handlar om social integrering. Det är politisk pest, som ingen vill röra vid”, säger han. ”Det är tabu.” Anledningen, tror han, är att folk är rädda för att bli anklagade för rasism och religiös förföljelse. Det går inte ens att diskutera dessa frågor på grund av den genomsyrande politiska korrektheten. Genom artiklar och föredrag försöker han lyfta fram ämnet, men han tycker inte att det får någon större uppmärksamhet.
”Jag har ju varit borta från Sverige så länge att jag är förvånad att man inte kan debattera ämnet på ett ärligt och rakt sätt, och kunna se negativa och positiva effekter. Framförallt att inte kunna ha en rak debatt, utan bara undfallande politisk korrekthet. Ifall man går in på det här området, anklagas man ofta för att vara religionsfientlig, precis som det säkerligen är inom sektområdet. Säpo och andra myndigheter som arbetar operativt med dessa frågor, vill att politikerna ska ta tag i detta”, säger han avslutningsvis.
När denna bok går till tryck har ett år förflutit sedan vårt senaste samtal och mycket har förstås hänt i världspolitiken och inom Magnus Ranstorps verksamhetsområde.
Att han har rätt angående terroristorganisationers rekryterings- och manipulationsmetoder, och att detta även sker i Norden, berättar en kort notis från TT den 5 februari 2008, i Svenska Dagbladet. I artikeln säger den norska säkerhetstjänstens chef Jörn Holme att terrornätverk, genom att manipulera och motivera, aktivt försöker värva norska ungdomar till terrorangrepp i utlandet.
Några dagar senare, den 9 februari 2008, intervjuas Magnus Ranstorp i Dagens Nyheter. Det är med anledning av att Beatrice Ask och Carl Bildt har överlämnat en skrivelse till riksdagen om regeringens nya nationella strategi mot terrorism.
”Det är viktigt och bra att vi fått en sammanhållen strategi som ska gälla hela samhället. Det har jag efterlyst länge”, säger han till Dagens Nyheter. Han menar att det inte enbart krävs polisiära insatser för att möta terrorhotet, utan att det också är viktigt att medvetet arbeta mot diskriminering och utanförskap, för att motverka en våldsinriktad radikalisering.
Ett aktuellt internationellt exempel där barnen kan få en mycket ensidig och fundamentalistisk världsbild är vissa koranskolor, madrasas, som bland annat finns i Pakistan. Dessa skolor är belysande exempel på den fientliga omvärldsbild och brist på eget kritiskt tänkande, som kännetecknar tillvaron för många barn i sekter. Här har steget tagits ytterligare till att omfatta även terrorhandlingar.
Parallellt med det moderna skolsystemet finns sedan 1980-talet de traditionella madrasas, som har haft ett kraftigt uppsving de senaste åren. Det finns omkring 45 000 madrasas i Pakistan, där man uppskattar att mellan åttahundratusen och en miljon pojkar och unga män studerar. Amnesty International skriver i sin rapport från 2005, Children in South Asia: Securing Their Rights, att många fattiga föräldrar i Pakistan som inte har råd med avgiften till de allmänna skolorna skickar sina barn till madrasas där barnen erbjuds både gratis mat, husrum och undervisning.
Dessa madrasas drivs ofta av religiösa organisationer, partier eller sekter och här förmedlas extrema tolkningar av islam. Ibland ges också både intensiv träning i politik och vapenföring. Många av madrasastudenterna anses ha anslutit sig till talibanrörelsen i Afghanistan eller militanta religiösa grupper i Pakistan, ofta utan sina föräldrars medgivande. I samma rapport skriver Amnesty International också om en undersökning som gjordes 1994 av den pakistanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Undersökningen visar att man vid vissa skolor låser ihop fyra eller fem barn med stålkedjor, förankrade vid ett stort träblock, allt för att förhindra att de flyr. Kommissionen upptäckte också ett flertal barn som varit fastkedjade dygnet runt, i vissa fall i upp emot ett år, och att kedjorna dessutom inte togs bort på nätterna.
Vid en polisinsats i mars 1996 frigavs till exempel 64 studenter från en madrasa nära Multan. Barnen var mellan åtta och fjorton år gamla, bundna och fastkedjade. Rektorn för skolan sade senare att ”föräldrarna lämnar sina barn hos oss och ber oss att kedja fast dem, därför de har fått den dåliga vanan att titta på satellit-TV”.
Rapporten berättar också den tragiska historien om den fjortonårige pojken Muhammad Azam Dogar som dödades i september 1997 när han försökte befria sig från sina fotbojor av stål. Han hade studerat under några år vid en religiös skola i Shujabad, i Punjab-regionen. Efter en familjehögtid hade hans fader återlämnat honom till skolan, där han sattes i fotbojor för att han inte skulle rymma därifrån. Han lyckades ändå fly, men kunde inte komma loss från fotbojorna. Därför beslöt han till sist, antagligen i ett desperat försök att bli fri, att lägga kedjan på järnvägsrälsen, men istället blev han krossad till döds av ett passerande tåg.
Trots att myndigheterna är medvetna om att barnen vid vissa madrasas blir utsatta för övergrepp konstaterar Amnesty International att det egentligen inte görs några ansträngningar för att väcka åtal när man misshandlar, kedjar fast eller rövar bort barn vid dessa skolor. Ledarna för de religiösa partierna motsatte sig också nyligen officiell insyn i madrasa-skolorna och hotade med hämndaktioner ifall skolorna blev närmare granskade. Enligt vissa bedömare och forskare, till exempel Craig Davis vid Indiana University i USA, är det ett misstag att underskatta den politiska styrkan i madrasa-systemet, trots att talibanstyret har krossats i Afghanistan. Att hans analys i World Policy Journal/Spring 2002 stämde, visar till exempel bomberna i Londons tunnelbana sommaren 2005. Efter terrordåden i London konstaterades att åtminstone en av terroristerna hade studerat islam vid en koranskola i Pakistan och vid samma tidpunkt var cirka 1 400 av eleverna vid Pakistans koranskolor från utlandet. Craig uppskattar att mellan 10 och 15 procent av alla madrasas i Pakistan främjar våldshandlingar och menar att ifall detta stämmer, så kommer nästa generations studenter vid dessa skolor vara en farlig politisk kraft att räkna med.
Ett mycket bra exempel på detta var den våldsamma konflikten omkring Röda moskén under våren och sommaren 2007. Den stora moskébyggnaden ligger i centrala Islamabad, Pakistans huvudstad, bara några kilometer från presidentpalatset och utländska ambassader. Moskén hade kapacitet att ta emot 9 000 elever från lägre tonåren till tjugoårsåldern. I januari 2007 startade moskén en kampanj för att införa islamiska sharialagar i Islamabad.
I april gav Röda moskén och dess ledare, bröderna Abdul Aaziz Ghazi och Abdul Rashid Ghazi, ett ultimatum till Pakistans regering: ifall inte regeringen såg till att bordeller, spelhålor och spritbutiker stängdes inom en månad, skulle elever vid koranskolor kopplade till Röda moskén ”ta lagen i egna händer”. Röda moskéns ledare deklarerade dessutom att man inrättat en sträng islamisk domstol i talibanstil, för tillämpning av den stränga sharia-lagen. Ifall Pakistans regering skulle försöka ingripa med att stänga domstolen, hotades med tiotusentals självmordsattentat. Beväpnade studenter vid Röda moskéns koranskolor startade samtidigt moralpatruller som, beväpnade med batonger, patrullerar gatorna i Islamabad. De hotade musikaffärer som sålde ”oislamisk” musik och film och kidnappade personer som ansågs omoraliska. Bland annat frihetsberövade man sju kinesiska gästarbetare som studenterna ansåg vara prostituerade.
Röda moskéns domstol drog sig inte heller för att utfärda en fatwa mot landets kvinnliga turistminister, Nilofar Bakhtiar. I fatwan uppmanades regeringen att straffa och avskeda turistministern. Hon anklagades för obscent uppträdande, då hon iklädd en specialdress blev fotograferad när hon glidflög tillsammans med en fransk pilot, och efteråt gav honom en kram. Turistministern deltog i glidflygningen för att samla in pengar till barn som drabbades av jordbävningen 2005.
Konflikterna omkring Röda moskén kulminerade till sist när studenter från moskén ockuperade en regeringsbyggnad i början av juli 2007. Röda moskén omringades då av regeringssoldater och mer än hundra människor dödades när moskén stormades. Efteråt kunde informationsministern konstatera att Röda moskén i hemlighet hade förvandlats till ett riktigt fort, med bunkrar, skyttegravar samt en arsenal av raketgevär och kulsprutor.
Det faktum att de afghanska och pakistanska myndigheterna hittills har varit oförmögna att införa allmänna, kostnadsfria skolor, är antagligen den största orsaken till madrasa-skolornas fortsatta politiska betydelse, menar Craig Davis i World Policy Journal/Spring 2002. Många föräldrar, speciellt bland de fattiga, är därmed tvungna att vända sig till islamistiska madrasas för undervisning och omhändertagande av sina barn. Även i väst har madrasa-systemet etablerat sig, om än med ett fåtal extrema varianter.
För att ändå bryta tabut omkring barnmisshandel inom de muslimska samfunden publicerade The Muslim Parliament of Great Britain i mars 2006 rapporten Child Protection in Faith-Based Environments – a Guideline Report. Här beskrivs bland annat hur de muslimska samfunden är i en fas där man förnekar det faktum att barnmisshandel och övergrepp sker på platser för tillbedjan, inkluderat moskéer, madrasas och inom familjerna. Ämnet är tabu, menar man i rapporten.
Det finns omkring 700 madrasas i Storbritannien, där basen för islam lärs ut till 100 000 elever i skolåldern och där barnen går till madrasas efter den vanliga skolan. Rapporten skriver också att madrasas inte generellt är en farlig miljö för barnen, men att det krävs en större uppmärksamhet omkring övergrepp som sker inom troende miljöer, för att man gemensamt ska kunna utrota dessa beteenden från det muslimska samfundet.
Fastställs inte en strategi för barnskydd kommer de muslimska samfunden möta liknande lavinartade skandaler omkring till exempel sexuella övergrepp som den katolska kyrkan har upplevt sedan början av 1990-talet, menar man. Rapporten konstaterar också, efter samtal med före detta madrasa-lärare, att fysisk misshandel är vanligt förekommande, då 40 procent av lärarna slog och skällde ut sina elever. Det hade också uppdagats 15–20 fall av sexuella övergrepp, vilket av en del intervjuade lärare ansågs vara en alltför låg siffra. Hela rapporten finns att läsa på Internet, www.muslimparliament.org.uk.
Att det ofta är en extrem fundamentalistisk tolkning av religionen som skadar barn visar en intervju med 30-åriga Asef Phillip, en ultra-ortodox jude som lämnat sin församling. Intervjun visades på Channel 2 den 24 januari 2006, en av Israels populäraste TV-kanaler.
Asef Phillip föddes in i en ultra-ortodox judisk församling i Jerusalem, men lämnade denna vid 25 års ålder. Efter avhoppet blev han helt ensam, eftersom både hans familj och vänner fullständigt tog avstånd ifrån honom – Asef blev en "avfälling". Genom frivilligorganisationen Hillel Association, en avhopparförening, fick han så småningom hjälp att klara övergången till den sekulära världen, en värld som fram till dess hade varit okänd för honom. Idag arbetar han med att hjälpa andra avhoppare att slussas vidare ut i det israeliska samhället.
Programmet, som är textat på engelska, gav mig en ännu större medvetenhet om att det i grunden inte handlar om enskilda religioner och vad de tror på. Likheten finns istället mellan den extrema fundamentalistiska – i det här fallet islamistiska och ultra-ortodoxa – barnuppfostran och synen på barn. De likheterna är mycket större än mellan en sekulär muslim eller en jihadist. Det är den extrema fundamentalismen i sig som förenar, vilket också Asef säger i intervjun men med andra ord. I slutet av avsnittet finns länken till videofilmen med Asef Phillip, för den som själv vill se reportaget.
Islam, kristendom, hinduism, buddhism, judendom eller mindre sekter – det handlar i grunden om dessa religioners extrema fundamentalistiska tolkningar, som i mångt och mycket är lika olika som dess ursprung, men där det också finns områden med stora likheter. En stor likhet är synen på barnuppfostran, vilket vi redan har kunnat se när det gäller olika sekter. När det handlar om extrem fundamentalism, verkar det som om synen på barn och barnuppfostran inte överensstämmer med forskning och vårt moderna samhälles grundläggande normer och värderingar.
Men först en mycket kort beskrivning av det judiska Israels religiösa karta, för att bättre kunna förstå Asef Phillip och hans uppväxt. I dagens Israel finns en växande minoritet judiska fundamentalister. Israel är fullt av religiösa, inre, motsättningar. De judar som ansluter sig till reformjudendomen har anpassat sig till den västerländska kulturen, förespråkar västerländsk demokrati och ett jämlikhetstänkande mellan män och kvinnor. De ortodoxa judarna däremot, är bokstavstrogna, vill följa Torah exakt och har en negativ och misstänksam inställning till den västerländska kulturen.
De ultra-ortodoxa judarna, följer Torah ännu noggrannare. Torahs 613 bud och dess detaljerade anvisningar för livets alla situationer, följs till punkt och pricka. De vill införa teokrati, alltså en stat där den judiska religionen är lag. De manliga ultra-ortodoxa judarna, som till exempel chassiderna, har en ålderdomlig, svart kostym eller rock, långt skägg och långa, hängande korkskruvslockar vid öronen. De strävar efter ett avskilt liv, långt ifrån majoritetssamhället och dess moderna värderingar. De lever som deras förfäder gjorde för 250 år sedan i Östeuropa och håller sig medvetet isolerade från andra människor. De ser varken på TV, lyssnar på radio eller läser tidningar. Bio är också förbjudet. Män och kvinnor är strikt separerade i alla sammanhang och en man och en kvinna får till exempel aldrig ta varandra i hand offentligt. Preventivmedel är förbjudna.
22 procent av de israeliska judarna anser sig vara religiösa, varav sju procent tillhör någon av de otaliga ultra-ortodoxa riktningarna. I Jerusalem tillhör så många som 30 procent de ultra-ortodoxa judarna och de är främst bosatta i egna stadsdelar. De bor också i staden Bnei Brak utanför Tel Aviv. Där kan de leva ostörda med sitt religiösa levnadssätt. Israel är en parlamentarisk demokrati – det enda landet i Mellanöstern som är det – där man i sin självständighetsförklaring har fastställt respekt för de universella mänskliga rättigheterna utan hänsyn till etniskt ursprung, religion, politisk tillhörighet, kön eller individuella åsikter. I stort sett respekteras detta för israeliska medborgare, medan situationen är annorlunda på de av Israel ockuperade områdena. Under landets snart 50-åriga historia har det hela tiden rått undantagstillstånd, bland annat på grund av Palestinakonflikten, enligt Utrikesdepartementets Rapport om de mänskliga rättigheterna 2006. Man har religionsfrihet och någon statsreligion finns inte. Den judiska, ortodoxa lagen halakha har ändå ett mycket stort inflytande i israelisk lagstiftning och i det offentliga livet. De ortodoxa samfunden styr enväldigt över familjelagstiftningen och är på många sätt diskriminerande för kvinnor, till exempel när det gäller skilsmässa – en judisk kvinna kan inte få ut skilsmässa utan sin makes godkännande.
Enligt Utrikesdepartementets rapport har Israel de senaste åren ökat insikten om att även barn har rättigheter och förekomsten av barnmisshandel har uppmärksammats i högre grad. För drygt tio år sedan, 1995, beslutade till exempel Knesset, Israels lagstiftande församling, att även föräldrar, lärare och ungdomsledare kan dömas för barnmisshandel. Enligt lag är aga förbjudet både i hemmet och i skolan. Redan som 15-åring planerade Asef Phillip sin egen kidnappning. Han hade hört om en kibbutz som kidnappade ortodoxa judiska barn för att kunna omvända dem från sin tro, och tog därför reda på kibbutzens telefonnummer. Men han ringde aldrig och han blev inte heller kidnappad. Istället hoppade Asef av församlingen först när han var 25 år gammal och idag har även fem av hans elva bröder lämnat den ultraortodoxa religionen. Numera har Asef ingen kontakt med resten av sin familj, förutom en bror som bor i USA.
När han lämnade sin församling var varje ny sak skrämmande, det var som att komma till en plats han inte visste någonting om, berättar han. Där fanns rädslan för det okända, och rädslan som inträdde varje gång han ”syndat”. Asef var övertygad om att ett berg skulle falla ner över honom eller något liknande.
Han växte upp i ett ultra-ortodoxt område i Petah Tikva och vid tre års ålder började han på kindergarten, vid fyra började han på en skolförberedande klass, mechine. Efter nio års studier, vid 15 års ålder, började Asef sedan på yeshiva, en internatskola för unga pojkar. Där började bönen klockan sju på morgonen och vid halv elva på kvällen slutade den sista lektionen för dagen.
Asef kom från en familj som var omtyckt, välkänd och högt ansedd, men inom hemmets fyra väggar var familjelivet tufft, väldigt tufft. Det var strikta rutiner och hård disciplin.
Alla skulle gå i en riktning och det var förbjudet att avvika. Gjorde man saker som inte överensstämde med Torah blev man bestraffad. Det kunde handla om att inte sjunga vid sabbatsbordet, inte följa budorden på det påbjudna sättet eller att inte respektera sina föräldrar. Det handlade om verbala och fysiska bestraffningar. Men det värsta våldet började redan i skolan, där rabbins bestraffningar var mycket tuffa. Om ett barn inte hade gjort sina hemläxor, gjorde dåligt ifrån sig på proven eller deltog för lite på lektionen, blev barnet slaget av rabbin.
”Barn får ordentligt med stryk och det är fullt accepterat inom de slutna ultra-ortodoxa miljöerna. Föräldrarna känner till det och det är OK för dem. Eftersom det är rabbin som slår barnet, måste han ju veta vad han gör, anser de.”
Det stora problemet tycker han är att barn inte vågar berätta hemma att rabbin gett dem stryk, eftersom rabbin anses ha rätt att slå dem. Om föräldrarna skulle få reda på att deras barn blev slaget på grund av dåligt uppförande i skolan, skulle föräldrarna bara ge ytterligare bestraffningar.
Asef Phillip anser att det ultra-ortodoxa samhället är som ett Iran inom Israel, även om man inte mördar människor. Det är ett stängt samhälle. Det enda viktiga är att tjäna Gud och den som avviker blir bestraffad.
Vid 15 års ålder började också Asef, liksom de flesta andra tonåringar, att ställa frågor om Guds existens. På en lektion pratade man om att tro på Gud och att se Gud överallt. Asef ifrågasatte detta och svaret från rabbin blev kort: "gå ut härifrån!" Rabbin ville också slänga ut Asef från yeshiva, han kunde inte ha en icke troende person i skolan.
När Asef var 20 år blev han sedan bortgift och fick så småningom en son. Han visste ingenting om kvinnor, om att leva tillsammans eller om sex. Vid 15 års ålder hörde han talas om sex och blev chockad när han förstod att även hans andliga ledare och föräldrar gjorde "det". Några sexuella fantasier var det inte tal om, egentligen, eftersom det inte fanns några inspirationer till detta, varken bilder eller något att smygtitta på. På gatan försökte de ultra-ortodoxa pojkarna undvika att titta på flickorna runtomkring dem. Trots att Asef knappt ser handen framför sig utan sina glasögon, försökte han gå utan dem, bara för att slippa titta på flickorna han mötte.
Det var ingen gradvis process för Asef att lämna sin församling. Han lämnade allt på en gång, eftersom han ansåg sig bara ha två val: att stanna kvar i det ortodoxa samhället, där han inte hörde hemma, men som hade alla fördelarna och ett utmärkt arbete. Men då hade han bara varit skenbart lycklig och upphört att vara människa, anser han. Eller, lämna allting och börja om från grunden. Han valde att lämna församlingen.
I början av sitt avhopp sov Asef på stranden, eftersom han knappt hade några pengar. Efter några dagar ringde han och frågade sina föräldrar om han kunde få ett lån tills han hade kommit på fötter, men det ville de inte ge honom. När han insåg att det inte fanns några andra alternativ, ringde han sin mamma igen och sade: ”Du har elva barn, vill du bara ha tio, så kan du strunta i att ge mig det där lånet.” Samma dag hade han 8 000 ILS på kontot. Men han menade inte att hota med att begå självmord, bara att han aldrig skulle prata med sina föräldrar så länge han levde.
”Jag ville ju inte dö – jag lämnade religionen för att kunna leva, inte för att dö.” Asef anser sig ändå vara lyckligt lottad eftersom han fick hjälp med att börja om från början genom att gå med i armén. Han tyckte att han måste ta värvning, eftersom han är medborgare i Israel som alla andra och när andra bidrog till staten, skulle han också göra det. Under två och ett halvt år tjänstgjorde sedan Asef i armén, något som annars är förbjudet för ortodoxa judar. Men han var fruktansvärt ensam, och hade dessutom stora ekonomiska problem. Men det svåraste var ensamheten. Alla Asefs vänner var rädda för att prata med honom, då det ultra-ortodoxa samhället betraktade honom som en avfälling och en motståndare.
Ännu mer förvisad blev Asef när han anslöt sig till Hillel Association, som han hade hört sin bror berätta om. Första kvällen han var på Hillel var bara en månad efter sitt avhopp och den påverkade Asef oerhört mycket, eftersom det var så många unga människor där. Alla andra hade också nyligen lämnat sin församling. Det starkaste intrycket gav en kvinnlig psykolog, Ora, som höll i självhjälpsgruppen för avhoppare. Asef presenterade sig sedan för självhjälpsgruppen, som bestod av tolv eller tretton personer, men han var mycket förvirrad och rädd. Han började gråta häftigt och var mycket upprörd, mer än så kommer han inte ihåg från detta första möte. ”Jag var ett känslomässigt vrak vid den tidpunkten. Allting hade varit så roligt, nytt och bra, sedan helt plötsligt: krasch! Jag föll ihop. Allt som varit rosa omvandlades till svart.”
När Asef tog sitt beslut att lämna religionen, visste han att priset skulle bli högt. Sonen är det viktigaste i hans liv och han funderade mycket på hur det skulle bli att lämna församlingen och sitt barn. Han trodde ändå inte att det skulle bli som det är idag, då Asef nästan har blivit helt avskild från sin son. Enligt de religiösa reglerna får han bara umgås med sonen utomhus, eftersom en inomhusmiljö kan skada barnets själ, enligt den rabbinske domaren.
En av Asefs bröder, Mani, har fem barn, men brodern får inte heller träffa sina barn ordentligt eftersom han hoppat av församlingen. Skälet är exakt detsamma som för Asef och hans son – barnen får inte följa med till pappans hem, eftersom detta kan skada deras själar. Fyra av Asefs bröder har lämnat församlingen och är lika avskurna från föräldrarna och de sex kvarvarande bröderna. Asef håller bara kontakten med en bror som lever i USA och han håller i sin tur kontakt med de övriga bröderna. De av bröderna som stannat kvar i familjen kan brodern ha mindre kontakt med, detta som ett straff för att han fortfarande har kontakt med Asef och de andra avhoppade bröderna.
Föräldrarna vill inte höra någonting från vare sig Asef eller de andra sönerna. Men Asef försöker att inte alltid vara arg och känna ilska över föräldrarnas avståndstagande.
”Det finns föräldrar som inte vet hur man ska vara föräldrar.” Själv älskar han sin egen son precis som han är, därför att sonen är hans barn, en del av honom själv. Asef menar att hans föräldrar antagligen inte har lärt sig att vara föräldrar, helt enkelt. Deras beslut att skära av all kontakt med Asef skedde när han sökte hjälp på Hillel och när Asef blev aktiv i föreningen. Han antas hjälpa människor att vända ryggen mot religionen, men Asef menar att Hillel inte är missionärer. Det spelar ingen roll för föräldrarna, de aktiva i föreningen ses ändå som den värsta sortens människor.
Trots det höga pris Asef fått betala för att vara engagerad i Hillel, fortsätter han att hjälpa unga människor. De flesta som ringer är fortfarande ultra-ortodoxa, och då säger Asef att de inte ska lämna församlingen. Då är det för svårt och jobbigt. Det är bara när någon verkligen måste lämna sin församling som han vill hjälpa till.
Idag arbetar Asef på en coffee shop, men han tror att han kommer att vara engagerad i Hillel många år framåt.
Intervjun på Channel 2, Israel, finns här:
Aum Shinrikyo är ett mycket bra exempel på en fridsam grupp som förvandlades efter sin karismatiske ledares destruktiva vilja. Man hade också, precis som i de flesta sekter, en medveten strategi för medlemmarnas barn.
Tillsammans med sin fru sålde Shoko Asahara örtmedicin och hälsomat i slutet av 1970-talet. I mitten av 1980-talet började han undervisa i yoga, och Asahara fick då några hängivna beundrare. 1986 åkte han till Himalaya, och när han kom tillbaka hävdade han att han blivit andligen upplyst och ändrade sitt namn från Chizuo Matsumoto till den helige Shoko Asahara. Han fortsatte med sina andliga aktiviteter i yogagruppen, vilken han nu kallade Aum Shinrikyo och där målet nu blev att undervisa i sanningen om tillblivelsen och undergången av universum.
Asahara menade att det krävdes politisk handling för att rädda världen och därför bildades Shinrito år 1989 – Högsta sanningens parti. Partiets syfte var bland annat att offentliggöra Asaharas läror och erbjuda frälsning till en större publik, men Shinritos tjugotal partikandidater förlorade valet stort. Valförlusten orsakade stora förändringar i Aums ideologi – från att försöka förhindra jordens undergång skulle nu sekten istället försöka begränsa antalet döda genom sina religiösa aktiviteter och olika förberedelser. De kunde visserligen inte längre rädda världen, men däremot skulle de skydda sig själva.
Asahara meddelade sina medlemmar att förbereda sig för ett oundvikligt Harmageddon och gav order om att börja bygga kärnvapenskyddsrum, dit de kunde fly från den världsliga undergången.
Efter valförlusten 1989 accelererade sektens kriminella aktiviteter successivt.
Magnus Ranstorp har rätt när han vid vårt samtal sade att sekten Aum Shinrikyo var en mycket skrämmande organisation. I två rapporter från amerikanska Monterey Institute’s Center for Nonproliferation Studies, CNS, ges en mycket mer ingående bild av den japanska sekten Aum Shinrikyos samhällshot, deras drivna ambitioner och kriminella verksamheter.
I den japanska polisrapporten från 1996 växer bilden fram av en betydligt mer kraftfull och välorganiserad rörelse än vad som tidigare beskrivits i medierna. Aum Shinrikyo var till exempel internationellt mycket framgångsrik och hade stora ekonomiska tillgångar. Förutom fem center i Ryssland, med totalt 30 000 medlemmar, fanns center i USA, Tyskland, Sri Lanka, Australien och Taiwan. I Ryssland fanns till exempel tillverkning av olika vapen och kemikalier, samt allmänna träningsläger. Sekten uppbringade tiotals miljoner dollar i form av medlemmarnas donationer och byggde till exempel upp ett framgångsrikt datorföretag, vilket än idag fortsätter att drivas av sektens medlemmar.
En av Aum Shinrikyos metoder för att skaffa pengar var att fängsla eller kidnappa förmögna personer och medlemmar, för att sedan på olika sätt tvinga dem att lämna över sina hem och tillgångar och sedan få dem att flytta in i något av sektens kollektiv. Tusentals medlemmar skänkte också allt de ägde till sekten. Samtidigt arbetade ledaren Asahara och hans trogna för att värva nya medlemmar och aktivt förhindra någon att lämna gruppen.
Sekten var mycket framgångsrik med att rekrytera välutbildade, intelligenta, unga personer, företrädesvis högskoleutbildade med medicinsk och teknisk examen. Förutom att LSD användes vid religiösa ceremonier och oftast utan att medlemmarna själva visste om det, upptäckte man att det kunde nyttjas som ett kemiskt vapen och man började därför tillverka drogen. Vid andra ceremonier blev medlemmarna utfrågade under påverkan av bedövningsmedel, i syfte att avslöja spioner inom rörelsen.
Asahara gav order om att uppföra en industribyggnad för massproduktion av sarin. Förutom sarin tillverkades också till exempel VX, ett nervgift som är jämförbart med sarin och som Aum Shinrikyo sedan använde vid flera mord. Man experimenterade också med nervgifter som tabun, soman och giftiga substanser som senapsgas, mjältbrandssporer och botulinumtoxin. I Australien etablerades ett företag, Mahaposya Australia, som köpte en stor lantegendom. Dit fraktades stora kvantiteter av kemikalier och man framställde olika giftiga substanser, vilka sedan prövades i experiment på får.
Asahara gav också order till en av gruppens ledare att ta helikopterlicens i USA. I december 1993 inköptes en stor rysk helikopter för giftgasspridning från luften, en stor MIL-17. Den fraktades till Japan i juni 1994.
Från Ryssland lyckade man smuggla in delar av en AK-74, ett högeffektivt gevär som används av Rysslands armé, samt ammunition, därefter kunde vapentillverkningen börja. Det första geväret hopfogades den 1 januari 1995.
Under tiden predikade Asahara för sina medlemmar om världens snara undergång och att en giftgasattack hotade från utländska styrkor. För att lyckas bekämpa fienden och störta landets regering skulle medlemmarna beväpnas genom en massiv vapen- och giftgastillverkning.
Den andra rapporten som Monterey Institute’s Center for Nonproliferation Studies har sammanställt är en kronologi över Aum Shinrikyos användning av CBRN, alltså angrepp med kemiska, biologiska, radiologiska eller nukleära medel. I Sverige har vi tidigare talat om NBC-hot, men CBRN är numera det internationellt vedertagna begreppet.
Rapporten är en schematisk uppställning på sex A4-sidor och syftet är att sätta fokus på CBRN-hotet från olika terroristgrupper, som till exempel Aum Shinrikyo. Läsningen av rapporten ger bilder av veritabla skräckscenarier, mycket värre och mer omfattande än vad som förut varit allmänt känt. Rapporten visar hur fanatiska, oerhört ihärdiga och uppfinningsrika människor som blint lyder sin ledare kan bli.
I oktober 1992 åkte till exempel Asahara och 40 av ledarna till Kongo i Afrika i det officiella syftet att ge medicinsk hjälp till ebolapatienter. Det verkliga syftet var antagligen att försöka komma över prover på ebolaviruset, vilket lyckligtvis misslyckades. Under sommaren 1993 var sekten aktiv i sina giftattentat, då man bland annat använde kyllastbilar med en sprayanordning och stor fläkt.
Vid två attentat på sommaren försökte man med mjältbrandsbakterier attackera dels Japans lagstiftande församling, dels kungliga slottet och till sist Tokyo Tower. Attentaten misslyckades eftersom spraymunstyckena blev igentäppta. Under 1994 var däremot Aum Shinrikyo mer framgångsrik i sina tio attentatsförsök; minst åtta personer mördades, varav sju dog i saringasattacken riktad mot de tre domarna som undersökte bedrägerianklagelser mot Aum Shinrikyo. Sin vana trogen sprayades även denna gång sarin ut med hjälp av en lastbil, utrustad med en fläkt. Förutom de sju personerna som dog, där två av de tre domarna avled, skadades 144 personer allvarligt och 126 fick lättare skador.
Sekten fortsatte under året att försöka ta livet av misshagliga personer. Bland annat försökte man döda tre advokater, som alla var ombud för sektens avhoppare och offer. Den första advokatens bilhandtag dränktes med VX, den andra advokatens dryck förgiftades med botulinumtoxin, den tredje advokaten fick en blandning av VX och hårolja insprutat i nyckelhålet i sitt hem. De tre advokaterna överlevde. Sekten gjorde sedan ett misslyckat försök att döda grundaren till avhoppargruppen Aums Supreme Truth Victims Group genom att spraya ner honom med VX utanför hans hem i Tokyo.
Idag vet man att sekten lyckades döda åtminstone 20 avhoppare under hösten 1994 genom att giftet VX sprutades över dem, vilket erkändes av sektmedlemmarna i den efterföljande polisundersökningen. Dessutom tror polisen att 33 medlemmar som har velat lämna gruppen också har blivit mördade mellan åren 1988 och 1995. Några kroppar har inte hittats och de saknade personerna antas idag vara döda.
Den 20 mars 1995 lyckades Aum Shinrikyo till slut med sitt stora uppdrag. Då bar fem sektmedlemmar totalt elva sarinfyllda plastpåsar ombord på fem olika tunnelbanetåg i Tokyo, på väg mot stadens centrum. Med spetsen på sina paraplyn punkterades åtta av de elva plastpåsarna framgångsrikt och ungefär fem liter sarin började sippra ut i den fullsatta vagnen. Konsekvenserna blev ödesdigra för tunnelbaneresenärerna – 12 personer dog direkt, 1 039 personer skadades, varav 688 togs till sjukhus med ambulans och ungefär 4 000 personer tog sig själva till sjukhus med olika symptom. Syftet med Aum Shinrikyos gasattack var att uppfylla profetian om Harmageddon och striden mellan USA och Japan samt att fördröja polisens utredningar om sekten. Asahara greps sedan den 15 maj 1995, gömd i ett hemligt rum i sektens lokaler tillsammans med en ansenlig mängd kontanter och guldtackor. Samtidigt upptäcktes flera nästan medvetslösa medlemmar, som var svårt nerdrogade med starka läkemedel.
Men gripandet av ledaren fick inte sektmedlemmarna att avbryta sin dödliga mission. Än var det inte slut med sektens giftaktiviteter. Drygt två månader efter att Asahara blivit gripen upptäcktes två genomskinliga vinylväskor på en herrtoalett i tunnelbanan, där en av väskorna stod i lågor. Attentatet upptäcktes i tid, men fyra personer skadades med halsbesvär och andningsproblem. Precis samma tillvägagångssätt användes lite senare på tunnelbanans damtoalett, men då med rosa vinylväskor. Även denna gång misslyckades attentatet på grund av tekniska fel och det började aldrig brinna.
Senare konstaterades att väskorna innehöll två olika kemiska vätskor, som producerade den dödliga gasen vätecyanid när de blandades. Efter att Asahara och de högsta ledarna hade gripits, utfördes ytterligare fem attentat med CBRN-stridsmedel, vilket totalt skadade cirka 70 personer.
Idag väntar Asahara i sin dödscell på att bli hängd. Elva av hans närmaste män har också blivit dömda till döden, men ingen har ännu avrättats. Många andra sektmedlemmar dömdes till livstids fängelse.
Men idag försöker gruppen envetet återuppbygga sekten under ledarskapet av en tidigare högt rankad medlem, Fumihiro Joyu, en av de 25 partirepresentanterna för Aum Shinrikyos politiska parti. Joyu var den som fick flest röster, till och med fler än Shoko Asahara själv. I ett försök att ändra sin image har sekten bytt namn till Aleph – den första bokstaven i det hebreiska alfabetet – men den apokalyptiska ideologin kvarstår. Medlemsantalet har minskat betydligt – cirka 1 000 – men att åtminstone 7 000 mestadels unga personer deltog på ett av sektens träningsseminarier 1998, pekar på att gruppen växer i storlek igen. Tidningen Times Asia skriver 1 juli 2002 om sektens expansion, till exempel att Aleph då hade sju huvudbyggnader på olika platser i Japan och 20 mindre avdelningskontor där medlemmarna kunde meditera. Sekten organiserade yogapass, datakurser och studentträffar på universiteten. Japans säkerhetstjänst hade 2002 avsatt omkring 50 agenter för att bevaka deras aktiviteter, skriver Times Asia. Den japanska polisen har skrämmande nog bekräftat att Aum Shinrikyo faktiskt lyckades komma över känslig information om kärnvapenanläggningar, bland annat i Ryssland, Ukraina och Japan.
De flesta av sektens medlemmar var unga och barnlösa, men många gifta par med barn hade också anslutit sig till gruppen. Liksom de ogifta medlemmarna fick de gifta paren avlägga en ed om celibat och blev sedan åtskilda från varandra. Även barnen blev separerade från sina föräldrar och placerades i speciella hus, där de fick religiös undervisning.
Det reglerade och föreskrivna livet i sekten, både för vuxna och barn, fylldes mest med arbete i sektens fabriker och olika affärsverksamheter. All fritid ägnades åt meditation och att studera Asaharas texter och predikningar. Barnen fick endast äta två måltider per dag och sova fyra timmar per natt. De skulle, liksom de vuxna sektmedlemmarna, dricka Asaharas använda badvatten och ifall föräldrarna hade råd – det kostade tusentals dollar – kunde de också bli tvingade att dricka Asaharas blod eller sperma. Barnen fick inte gå i skolan och var förbjudna att ha kontakt med vänner eller anhöriga som inte var sektmedlemmar. De fick inte heller leka utomhus, eftersom Asahara sade att deras fiender skulle attackera gruppen med giftgas. Ifall barnen inte lydde reglerna blev de inlåsta och bestraffade.
Efter att Asahara gripits tillsammans med ett trettiotal av sina anhängare tog de sociala myndigheterna hand om 102 sektbarn, som därefter placerades på ett barnhem. I början när barnen såg sektledaren Asahara på TV, reagerade de alltid direkt med att buga djupt och utropa ”åh, vår heliga mästare”. Detta beteende fortsatte barnen sedan med under ett par månader. Vid ett av sektens barnhus i Shizuoka kunde bara en av tio sex- och sjuåringar skriva. De flesta barnen tyckte mycket om att titta på TV och leka utomhus, men många barn uppvisade tecken på att ha blivit svårt psykiskt skadade av sin uppväxt. Många barn ritade till exempel teckningar på människor med fruktansvärda ansiktsuttryck, teckningar som barnhemmets föreståndare aldrig förut hade sett barn rita. Japans utbildningsminister Kaoru Yosano har i intervjuer lovat att sektbarnen ska få den hjälp de behöver.
En sak är säker: hade Aum Shinrikyo lyckats med sina världsomfattande attentat och apokalyptiska föresatser, hade barnen i Aum Shinrikyo så småningom definitivt tillhört de mest effektiva och hängivna medlemmarna. De hade troligen aldrig tvekat att utföra sin sektledares order, oavsett vad det handlade om eller hur många som skulle dödas. Barnens lojalitet och lydnad hade blivit ett av Aum Shinrikyos främsta vapen riktat mot omvärlden.
Kunde någon i förväg ha sett eller förstått att Aum Shinrikyo skulle utvecklas från en fridsam yogagrupp till en dödsbringande giftgaspatrull? Eller att till exempel Branch Davidians skulle ha samma dödliga utgång? Finns det överhuvudtaget några tydliga tecken i förväg på en sådan destruktiv utveckling hos en grupp?
I sin bok När religionen blir ond (Natur & Kultur 2004, översättning Per Rundgren) skriver religionsprofessor Charles Kimball om fem varningssignaler som tydligt talar om när en religion är på väg att urarta och bli farlig. Han menar att det finns en nära koppling mellan absoluta sanningsanspråk och våldsbenägen extremism, karismatiska ledargestalter och ett rättfärdigande av handlingar som i normala fall skulle ha betraktats som oacceptabla av individen. Allt detta tycker jag stämmer väldigt bra in på historiens kända sektkatastrofer, men där har vi ju facit. Problemet är svårigheten att upptäcka varningssignalerna i förväg.
• Ledaren gör anspråk på absolut sanning. En viss tolkning är ovillkorlig och inga invändningar tolereras mot tolkningens doktriner.
• Blind lydnad av karismatiskt ledarskap. Ledaren försöker genom manipulation eller tvång att styra sina anhängare i en viss riktning.
• Etablerandet av den fulländade tiden. Gruppens maktfullkomliga ledare vill återupprätta ett svunnet lyckorike – i himlen eller på jorden – och utger sig själv vara den som vet hur detta rike ska byggas.
• Det centrala målet för den troende fanatikern, är att försvara och värna om det som de uppfattar som Guds sanna vilja, vilket ofta får rättfärdiga alla nödvändiga medel.
• Att förklara heligt krig.
Charles Kimball skriver avslutningsvis:
Människors rädsla och otrygghet och deras önskan att bevara status quo, riskerar att nära ett snävt klantänkande. I ett sådant klimat kan även i normala fall hyggliga och rättskaffens människor ryckas med och utsätta sina medmänniskor för det mest upprörande kränkningar.
Charles Kimball, När religionen blir ond, s. 232.