Det är vår uppgift att identifiera de djupt rotade attityder och beteenden som förorsakar så mycket våld och lidande i världen. Oavsett om vi själva är religiösa eller inte, är det absolut nödvändigt att vi alla försöker förstå och lösa upp de religiösa beteendemönster som innebär ett hot mot allas vår framtid.
Charles Kimball
Det har skrivits en hel del om unga människor i sekter och inom mängder av områden, till exempel manipulation, värvningsmetoder, hjärntvätt, mind control, isolering och ekonomiskt utnyttjande. Genom böcker och media har en dyster och svart bild målats upp, ofta genom avhoppares berättelser. Rörelser som förknippas med mord och massjälvmord, som Branch Davidians och Aum Shinrikyo, har inte fått människors medlemskap i en sekt att framstå som mindre negativ.
Dessa tragiska händelser ledde också till en omfattande europeisk utrednings- och forskningsaktivitet när det gällde sekter och dess medlemmar. Dock finns det fortfarande stora kunskapsbrister om barns uppväxt i sekter, både internationellt och nationellt.
Varför är då inte forskare intresserade av detta område? En bidragande orsak kan vara att frågor om barn generellt sett inte prioriteras i forskarvärlden, att det inte har någon större statusställning och att det är svårare att få forskningsanslag. De praktiska svårigheterna är kanske också avskräckande, till exempel kan det säkerligen vara svårt för forskare att få tillgång till intervjupersoner, både inom och utom sekten.
I mitt sökande efter litteratur på området hittade jag tidigt boken Children in New Religions, av Susan J. Palmer och Charlotte E. Hardman, utgiven 1999. Av titeln att döma skulle den glädjande nog behandla precis det jag sökte efter – fakta och kunskap om barn i sekter. Nu gjorde den inte det, men jag vill ändå göra en kort redogörelse för dess innehåll, eftersom det är den enda bok jag hittat i ämnet eftersom den antagligen ger en rättvis bild av hur forskarvärlden ser på barn i sekter. Boken handlar inte, som man skulle kunna tro, om hur det är att växa upp i dessa grupper och på vilket sätt grupperna har påverkat och behandlat barn. Istället behandlar den främst det omvända perspektivet – hur barnens födelse och uppväxt i de nya religiösa rörelserna har påverkat gruppens sätt att leva och vara. Det är alltså ett helt annat perspektiv och definitivt inte ur barnens synvinkel. Här förklaras istället det religionsvetenskapliga ställningstagandet angående barn i sekter.
Boken Children in New Religions slår från början fast att det inte finns några bevis för att barn som växer upp i sekter skulle vara mer utsatta för övergrepp än andra barn. Amerikanen James T. Richardson, professor i sociologi vid University of Nevada, är en av delförfattarna. Han anser till exempel att den dramatiskt ökande mängden av anklagelser om barnmisshandel och sexuella övergrepp i sekter under senare tid främst beror på västerlandets nyväckta och djupa intresse för barns välfärd. Alla dessa nya barnrättsorganisationer, anti-kultrörelser och myndigheter, vilka arbetar för barnets välfärd och dessutom är uppbackade av polis och media, aktiverar sig omgående för barnet vid minsta misstanke om övergrepp. Denna aktivitet sker främst av en anledning, menar han:
/…/ eftersom den obligatoriska byråkratin för dessa nya, oprövade instanser kräver att de rättfärdigar sin egen existens, utvidgar sin roll och klargör målsättningen med de – ofta vaga – lagar som man måste upprätthålla, samtidigt som de strävar efter att stoppa barnmisshandel.
James T. Richardson, Children in New Religions, s. 175, (min översättning).
Sammanfattningsvis - misstankar och anmälningar om övergrepp mot barn från dessa organisationer och myndigheter skulle alltså bero på att de måste rättfärdiga sin egen existens, enligt Richardson. Att det faktiskt kan finnas en grund för misstankar om övergrepp mot barn har han alltså inte ens med som en faktor.
En annan professor, E. Burke Rochford Jr, publicerade 1998, ett år innan Children in New Religions gavs ut, sin rapport Child Abuse in the Hare Krishna Movement: 1971–1986, vilken jag tar upp i kapitlet om Hare Krishna. Rochford skriver också ett eget kapitel i Children in New Religions, men här handlar det istället om Hare Krishna-ungdomarnas utbildning. Han nämner inte med en rad sin då nyligen publicerade, och mycket omskakande, rapport om uppväxtvillkoren vid Hare Krishnas guru-kula-skolor.
Även Sverige finns med på ett hörn i boken Children in New Religions, med en direktrapport från Livets Ord i Uppsala från åren 1986 till 1994, vilken beskriver de aktiviteter församlingen har haft för barn, till exempel körer, egen skola och speciella predikningar riktade till tonåringar, samt vilken påverkan det har haft. Både Osho, före detta Bhagawan-sekten, och deras skola Osho Ko Hsuan School och Sahaja Yoga-sektens skola i Indien, beskrivs i enbart positiva ordalag.
The Family/Familjen framställs - igen - som en alltigenom missförstådd grupp, som på grund av tidigare misstag och sexuell lössläppthet under sin hippieperiod, helt utan anledning blivit anklagad för sexuella övergrepp på barn och blivit svårt förföljd på grund av sin religiösa tro. Alla anklagelser mot Familjen, i samtliga länder, avvisas i boken.
Bokens positiva budskap understryks också extra tydligt med fjorton fotografier på leende, glada och lekande barn från olika grupper. Av dessa fotografier är fyra från Familjen. Några barn är utklädda och uppträder med julteater; det är demonstrerande mammor med tomma barnvagnar utanför Argentinas ambassad med skyltar med texten ”Give us our babies back!”; tre små barn som missionerar om jordens undergång för en tiggande hemlös man samt bilder på medlemmar – unga och gamla – i religiös procession klädda i säckvävskläder. Det är inte konstigt att Familjen har boken Children in New Religions till försäljning på sin internationella hemsida.
Redan 1994 skrev Barbro Westerholm, professor i medicin och riksdagsledamot för folkpartiet, motionen ”Andlig kränkning” om destruktiva sekter och dess negativa hälsomässiga följder, motion 1994/95: So406. I motionen beskriver hon hur man inom hälso- och sjukvården fått ta emot främst ungdomar som sökt hjälp efter ett medlemskap i en destruktiv sekt, men att man också mött samma problem inom socialtjänst, domstolsväsende och skola. Gemensamt för personalen, skriver hon, är bristen på kunskap om sekter och deras ideologi och arbetssätt. Därför står de handfallna när de ska lösa sina patienters och klienters problem. I sin motion beskriver Barbro Westerholm bland annat behovet av en utredning om hur andlig kränkning och auktoritärt/destruktivt ledarskap med dess hälsomässiga följder ska kunna förebyggas och åtgärdas.
Dessutom beskrivs hur människor som utsatts för sådan kränkning ska kunna få professionell hjälp. Hennes motion bifölls senare avregeringen, vilket ledde till att utredningen I God Tro 1998:113, sattes igång.
Margó Ingvardsson, före detta riksdagsledamot och generaldirektör för RFSU, fick regeringens uppdrag att leda utredningen och att undersöka hur samhället kunde stödja människor som fått psykiska problem efter kontakt med så kallade nyandliga rörelser.
Utredningens uppdrag, som de uttrycks i direktiven, var att undersöka i vad mån människor hamnar i psykiska kristillstånd i samband med utträde ur nyandliga rörelser samt vilken hjälp de i så fall behöver. Vidare skulle särskild uppmärksamhet ägnas barnens situation i rörelserna, forskningsläget skulle inventeras liksom internationella erfarenheter i ett antal givna länder. Slutligen skulle frågor om prevention beaktas.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 17.
Den svenska sektutredningen gjorde ett mycket grundligt arbete under drygt ett år, från juli 1997 till september 1998. I utredningen hittar man mycket som är intressant även idag, bland annat i kapitlet ”Barn som växer upp i nyandliga rörelser”. Det mesta i det är, enligt min mening, fortfarande högst aktuellt, speciellt med tanke på att ett stort antal barn idag har hunnit växa upp i dessa rörelser. Det finns därför verkligen anledning att lyfta fram denna snart tio år gamla kunskapskälla, som idag ligger och samlar damm i arkiven.
Enligt den handläggare på Socialdepartementet jag pratade med under sommaren 2005 var den totala kostnaden för I God Tro 1,7 miljoner kronor. Denna kostnad kan till exempel jämföras med hela Barnpsykiatriutredningen, vilken pågick under tre år och totalt kostade 4,3 miljoner kronor. Socialdepartementets handläggare ansåg att I God Tro var en förhållandevis dyr utredning, troligtvis beroende på många konsult-och resekostnader. I utredningens inledning står också att man hade kontaktat många informationskällor – forskare, före detta medlemmar, anhöriga till medlemmar, företrädare för olika religiösa rörelser, nuvarande medlemmar, organisationer som företräder före detta medlemmar, myndighetsföreträdare, vårdpersonal som har erfarenhet av sektområdet samt genom resor insamlad information från olika länder. Utredningen genomförde också tre frågestunder och deltog i konferenser, både i Sverige och utomlands.
Däremot pratade man aldrig med några barn eller ungdomar, vare sig i eller utanför sekterna. Utredningen betonar ändå barnens situation och belyser deras liv och villkor. Faktum är att en tredjedel av I God Tro handlar just om barnen i dessa rörelser och om konfessionella friskolor. Men utredningen konstaterade också att det inte fanns någon samlad kunskap om nya religiösa rörelser, medlemmarnas livsbetingelser och eventuella konsekvenser för samhället. Man föreslog en speciell forskningssatsning på barnens situation inom dessa rörelser, något som inte har infriats.
Personal inom skola, barnomsorg, socialtjänst och sjukvård som möter dessa barn saknar ofta både kunskap och erfarenhet inom området, därför föreslog utredningen att råd och anvisningar skulle utarbetas. Även kursplanerna på lärar- förskollärar- och socionomutbildningar föreslogs ta upp dessa frågor. Inga av dessa förslag har genomförts. Utredningen menade också att socialtjänsten borde ta ett större ansvar:
/…/det bör ligga inom socialtjänstens ansvar och intresse att skaffa kunskaper om de rörelser som till exempel förespråkar barnaga och andra aktiviteter som strider mot de lagar och regler som finns inom socialtjänstens intresseområde.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 24.
Detta har inte heller genomförts, vilket bevisas av den generella okunnigheten om barn i sekter jag och många med mig har mött i kontakten med socialtjänsten på olika håll i landet. Man förslår också en översyn av friskolorna när det gäller förvaltning, tillsyn, följande av normer och lämpligheten av huvudman samt skolhälsovård.
Kommunerna föreslås också öka kunskapen om reglerna för hemundervisning samt tillsätta en kontaktperson för barnet och den som bedriver hemskoleundervisningen. Endast tillsynen av friskolan har sedan dess skärpts, till en del säkert beroende på några mycket uppmärksammade TV-program av journalisten Evin Rubar om de muslimska friskolorna. Ingenting av det andra som utredningen föreslog har påbörjats och knappt diskuterats.
Det är onekligen intressant att I God Tro skriver, svart på vitt, att man i sitt arbete har fått kännedom om att vissa sekter tillämpar systematisk misshandel av barn. Vilka dessa grupper är får läsaren inte veta.
Utredningen har både genom egna undersökningar och genom litteratur fått kunskap om förekomsten av såväl psykiska som fysiska övergrepp mot barn i ett antal fall.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 24.
De flesta jag diskuterat saken med anser att mycket i utredningen och speciellt kapitlen omkring barn är mycket bra. Det faktum att den fortfarande håller efter tio år är ju verkligen ett bevis för det. Jag håller också med om att utredningen är bra, men vissa slutsatser och resonemang kan ibland, med dagens kritiska ögon, tyckas alltför politiskt korrekta och anpassade. Framförallt anser jag att utredningen inte är tillräckligt tydlig i sitt avståndstagande mot övergrepp och kränkningar mot barn, trots att sådana beskrivs mycket utförligt och konkret. I svaret på den övergripande frågeställningen, huruvida barn ibland kan fara illa i sekter, verkar utredningen ta det säkra för det osäkra och säger ”nja”.
Frågan är om några av utredningens slutsatser omkring barn – jag beskriver några av dem här nedan – kanske till och med tog udden av en annars så utmärkt utredning? Det skulle i så fall vara ett skäl till att myndighets- och forskningsansvariga i vårt land inte har tagit frågan på större allvar. Som ett exempel: i delkapitlet ”Ett kulturmötesperspektiv” förklaras syftet att man bland annat vill ”avdemonisera de nyandliga rörelserna och visa att deras barnuppfostran inte är helt irrationell, utan faktiskt helt begriplig”. I nästa mening konstateras ändå:
… delar av sekternas barnuppfostringsmetoder är klart dysfunktionella.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 231.
Idag kallas detta förhållningssätt kulturrelativism, ett inte helt obekant synsätt inom till exempel hederskulturproblematiken, vilket också kritiserats starkt. Ett annat perspektivbyte hos utredaren handlar om de redan konstaterade odemokratiska uppfostringsmetoderna, vilka inte tillåter barns kritiska tänkande och ifrågasättande.
Dessa uppfostringsmetoder skulle bland annat bero på att sektens hierarkiska struktur annars skulle raseras och sektens fortlevnad äventyras, enligt utredningen, ett antagande som säkert är helt riktigt. Men slutsatsen blir ett försvar för de odemokratiska uppfostringsmetoderna. För rörelsen finns det faktiskt en godtagbar anledning och därmed finns det också skäl till beteendet gentemot barn:
… finns ingen anledning att ha vare sig moraliserande eller psykologiserande synpunkter på föräldrarna. Ett auktoritärt uppfostringssystem beror inte primärt på föräldrarnas okunnighet, okänslighet eller kallsinnighet när det gäller barns behov och välbefinnande.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 235.
Deras uppfostringsmetoder är istället funktionella för sektens mål, menar man, därför ska ingen skugga falla på föräldrarna eller sekten. En berättigad fråga måste bli ifall man anser att det är viktigare att sekten och dess auktoritära uppfostringssystem överlever, än att sektens barn kanske inte gör det? Sedan byts perspektiv igen och utredaren frågar sig:
Om man däremot flyttar perspektivet från vad som är funktionellt för samhället eller minoritetsgruppen, till vad som bäst gagnar det enskilda barnet, blir det naturligt att ställa frågan om den auktoritära socialisationen i sig är psykiskt skadlig i något eller några avseenden. Något entydigt svar på detta går dock knappast att ge.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 235.
Något svar på vilken uppfostringsmodell som är bäst för barn finns alltså inte, menar utredaren, eftersom det under seklernas gång och i den auktoritära socialisationen vuxit upp ”många starka, självständiga, självsäkra, revolterande, nytänkande och nyskapande individer”. Det finns visserligen motsatta öden, det medges också.
Men givetvis också många som varit kuvade, knäckta, hämmade, självutplånade, osjälvständiga, räddhågade etc. Detta antyder att det inte finns några enkla samband mellan socialisationsmodell och personlighetsutveckling.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 235.
För mig är detta ett barnfientligt men också cyniskt synsätt. Utifrån den moderna kunskap om utvecklingspsykologi och barn som finns tillgänglig: vilka är oddsen för en positiv utveckling i en så negativ uppfostringsmiljö? Man vet så mycket som att utgångsläget är sämre för det barnet. Självklart finns alltid en möjlighet till ett barns positiva utveckling, trots ogynnsamma villkor, som många exempel omkring oss hela tiden visar. Men till vilket pris för det uppväxande barnet? Varför måste detta synsätt – en konstaterad negativ uppfostringsmiljö – överhuvudtaget försvaras i en statlig utredning? Vems intressen främjas? Inte är det barnens, i alla fall.
En av många slutsatser i kapitlet om barn blir att uppfostringsmodellen i sekter är dysfunktionell för barnen och egentligen bara funktionell för sekten, men utredaren utgår också ifrån att de flesta av barnen kommer att lämna gruppen, antingen med sina föräldrar eller så småningom själva. Förhoppningen verkar vara att "tiden ska läka alla sår". Utredaren konstaterar också att barnet riskerar att komma ut i samhället sämre rustad.
/…/ med mer eller mindre betydande sociala handikapp, åtminstone initialt.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 237.
Barnets sociala kompetens fungerar bara delvis ute i samhället, eftersom den sociala kompetensen är formad efter sektens normer. Störst problem får de barn som gått i sektens egna förskolor och skolor:
De barn som gått i rörelsernas egna förskolor och skolor kan t ex förväntas få svårigheter att i majoritetsamhällets skolor tolka de sociala koder som gäller i ett demokratiskt skolsystem.
SOU 1998:113, I God Tro, s. 237.
Avslutningsvis citeras också professor Margaret Thaler Singer, den numera avlidna psykologen och professorn vid University of California, Berkeley, för att stärka den egna ståndpunkten.
Rent allmänt verka det inte rimligt att anta att barns uppväxt i en nyandlig rörelse enbart skulle ha en negativ eller rentav destruktiv karaktär. Det som bl a föranleder sådana reflexioner är att en del av de författare, som beskriver livet för barn inom nyandliga rörelser i mörka färger, samtidigt framhåller att barnen/ungdomarna efter utträdet och efter en del initiala övergångssvårigheter, faktiskt hämtar upp sig anmärkningsvärt väl.
'Men de allra flesta överlever, blir friska och lyckliga, lever produktiva liv och bevisar ännu en gång barns motståndskraft.'( Singer, MT & Lalich, J, 1995, Cults in Our Midst.)
SOU 1998:113, I God Tro, s. 241.
En berättigad följdfråga kan då bli: och de barn som inte har denna motståndskraft och anmärkningsvärda återhämtningskraft? Vad händer med dem? Den svenska utredningen I God Tro och dess sammanfattande slutord i kapitlet om barn, ”dödar” till sist det mesta av kritiken av sekters barnuppfostringsmetoder, som beskrivits på de föregående sidorna i utredningen. Vi är tillbaka på ruta ett och där har hela frågan, enligt min mening, fastnat i tio år.
Barns motståndskraft är sannolikt en viktig faktor i detta. Men är det enda förklaringen? Eller är det tänkbart att livet för barn som växer upp i nyandliga rörelser inte bara är entydigt negativt?
SOU 1998:113, I God Tro, s. 241.
Självklart är det inte bara negativt att växa upp i en sekt, men I God Tro har själv pekat på tillräckligt många negativa aspekter för att kräva vårt samhälles uppmärksamhet och aktiva engagemang. Det avslutande citatet om sektbarnens anmärkningsvärda återhämtning har dessutom ryckts ur sitt sammanhang från kapitlet ”Rescuing the Children” i Cults in Our Midst, och jag anser att innebörden feltolkas.
Margaret Singers egen sammanfattning är bättre än den i kapitlet om barn i den svenska utredningen.
/…/ Många barn som uppfostrats i sekter är i sanning offer, speciellt ensamma och utan försvarare. De kan vara bosatta i USA, där daglig trygghet, utbildning och medicinsk vård är bland de bästa i världen, men inom en sekt får de sällan tillgång till dessa förmåner.
De som är misshandlade eller försummade är ännu mer undanhållna ifrån hjälp av myndigheterna, än misshandlade och försummade barn i vanliga fall, på grund av hemlighetsfullheten och den täta sammanhållningen som många sekter dikterar för sina medlemmar.
Tillsammans med denna isolering är sektbarn vanligtvis inte skyddade av sina egna föräldrar, eftersom sektledaren dominerar och föräldrarna är hjälplösa. Ödet för både föräldrar och barn är bestämt utifrån deras ledares nyckfullhet och filosofi.
Jag har ännu inte hört talas om någon sektledare som gett omtanke, värme och omsorg för barnen i gruppen.
Margaret Singer, Cults in Our Midst, s. 265, (min översättning).
Ett misstag, enligt min mening, när det gäller I God Tros kapitel om barn, är antagandet att barnet som ung vuxen kommer att lämna sekten, ensamt eller med sina föräldrar. Detta verkar vara ett orubbligt antagande, trots att forskning på området helt saknas. Tyvärr resulterar detta i ett marginaliserande av de barn som växer upp i sekter, eftersom man utgår från att de ändå kan lämna gruppen när de själva vill, efter arton års ålder. Men det är mycket starka processer som inverkar på barns uppväxtmiljöer. Det krävs en oerhörd viljestyrka, på många olika områden, för att lyckas bryta sig loss. Därför är det inte alla givet att ha kraften att kunna hoppa av, även om de själva vill. Ifall de ändå lyckas får de i slutändan oftast betala ett väldigt högt pris under flera år efteråt, kanske för hela livet.
Ett annat misstag är att utredaren i I God Tro jämställer de som går med i en sekt som unga vuxna med dem som vuxit upp i en sekt. För mig är det helt klart att dessa två kategorier har vissa likheter, men att de skiljer sig åt på flera viktiga punkter, bland annat när det gäller svårigheterna att efter avhoppet anpassa sig till samhället och lära sig nya sociala koder.
Ifall en ung människa går med i en sekt finns alltid den ursprungliga identiteten kvar under ytan, trots sektanpassningen och skapandet av en pseudoidentitet eller sektidentitet under några år. Vid sitt eventuella senare avhopp från sekten kan den ursprungliga identiteten vara som stöd och hjälp i avhopparens anpassning till samhället.
Denna hjälpfunktion finns inte för den som är uppvuxen i en sekt – den personen har ingen "ursprunglig" identitet som stöd utanför sekten och de har aldrig lärt sig de sociala koderna. Den som vuxit upp i en sekt har till exempel ingenting att "gå tillbaka till", vare sig socialt eller mentalt, vilket Margaret Singer också beskriver i sin bok Cults in Our Midst.
Några studier, ofta citerade av religionsvetare, visar att personer som gått med i en sekt som unga vuxna ofta lämnar sekten efter två eller tre år. När det gäller barn som har växt upp i en sekt går det av naturliga skäl inte att dra samma slutsatser, eftersom det inte finns någon forskning.
För barn och unga i sekter kan forskning, utredning, stöd och hjälp samordnas enligt flera utmärkta modeller. Ett exempel är Stödcentrum för barn och unga i kris i Stockholm, där ungdomar som blivit utsatta för brott får hjälp och stöd att bearbeta sitt trauma av personer som förstår problematiken. Ett annat exempel för yngre barn är Barnahus, som är ett samarbete mellan åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket. Där kan barn som misstänks vara utsatta för allvarliga brott bli utredda på en och samma plats. Barnet slipper till exempel träffa polis, åklagare, socialtjänst och barnpsykiatri på olika platser och utsättas för upprepade förhör och intervjuer med olika personer i olika miljöer, vilket verkar vara en utmärkt idé ur både barn- och utredningsperspektiv.
I God Tro ger en omfattande beskrivning på relativt typiska och gemensamma drag för barn i sekter, även om man också skriver att rörelserna inte är identiska i fråga om synen, förhållningssättet eller praktiken när det gäller barnuppfostran.
Generellt sett tyder mycket på det motsatta. Jag anser att det är väldigt många fler saker som förenar än skiljer sekternas barnuppfostran, men i dagsläget är detta bara min åsikt. Någon forskning omkring detta har mig veterligen inte gjorts.
*
I kapitlen 5.1.2.”Vad är det i barnens situation som främst oroar omvärlden?” s. 220, och kapitel 5.5 ”Några övergripande uppväxtbetingelser för barn inom de nyandliga rörelserna”, s. 231, beskrivs konkret varför utredaren anser att barns uppväxtvillkor i sekter ibland kan vara oroväckande, problematiska och ofta helt oacceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Nedan följer ett godtyckligt urval från dessa två kapitel.
• Barnen styrs och kontrolleras delvis genom rädsla för upptäckt och straff. Utifrån rörelsens centrala mål är det både funktionellt och viktigt att forma barnen till auktoritetstro, underordning och lydnad. Kritiskt tänkande och ifrågasättande uppmuntras inte.
• Man ifrågasätter inte fysisk bestraffning av barn och ibland ifrågsätts agaförbudet och man ställer sig ibland positiv till aga. Man ser vad man kallar ”kärleksfull aga” som i vissa fall nödvändig i föräldrarnas fostrande uppgift. Att framkalla skuldkänslor är en annan effektiv metod att disciplinera barn, vilket kan göra att barnet avstår från sund självhävdelse och den fundamentala rättigheten att i vissa lägen ”vara besvärlig”. Istället blir barnet överdrivet hänsyns- och ansvarstagande, vilket hindrar den egna utvecklingen. Det finns en risk att barnet utvecklar ett så kallat falskt själv, där barnet inte vet vad som egentligen är dess egna behov och önskningar, dess egen vilja och personlighet. Barnet förmår inte vara lyhört mot sig själv, på grund av omgivningens krav och förväntningar.
• I 6 kap. 1§ i Föräldrabalken sägs att ”barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. Förödmjukande tillrättavisningar av barn är inte tillåtna enligt lag. Om en vuxen använder sitt överläge till att kränka, trycka ner och förminska ett barn, då kan detta skapa en stark känsla av otrygghet, utsatthet och maktlöshet hos barnet. Barnet kan då tvivla på sitt eget inneboende värde och istället känna skam och i värsta fall självförakt. Om det är någon inom rörelsens ledning som utdelar kränkande tillrättavisningar av barnet och föräldrarna är närvarande utan att ingripa till barnets skydd, kan det bli ännu mer destruktivt. När ett barn upplever en situation som svår och hotfull måste barnet få uppleva att föräldrarna villkorslöst står på deras sida och är redo att ingripa till dess beskydd. Hur ska barnet annars kunna tro på sitt värde för föräldrarna? Barn behöver visserligen hjälp med gränssättning av föräldrar och andra vuxna personer, men det är ett barns grundläggande rättighet att få testa gränser och få göra misstag.
• Om föräldrarna kränks av till exempel rörelsens ledning utan att kunna försvara sig, riskerar barnets bild av föräldrarna som beskyddare och förebild raseras. Om föräldrarna behandlas respektlöst, hur hanterar då barnet sitt behov att kunna vara stolt över sina föräldrar? Risken finns att även detta påverkar barnets självbild negativt.
• Att försöka ha något slags kontroll över barnets tankar kan låta sig göras på mer eller mindre subtila sätt. Man kan till exempel systematiskt använda något tekniskt hjälpmedel med ungefär samma syfte som en så kallad lögndetektor. Att försöka kontrollera barnets tankar är djup respektlöst gentemot barnets behov av och rätt till integritet. Föräldrar har ingen rätt att försöka forcera och överskrida barnets gränser till sin inre värld. Att inte respektera barns behov av tankefrihet i denna bemärkelse är att våldföra sig på barnet och att utsätta barnet för svåra psykiska påfrestningar och därmed risk för att fara illa.
• Föreställningen att sjukdom, svaghet och olyckor åtminstone i viss mån kan ses som en följd av bristande tro eller orätta tankar, riskerar att hålla kvar och förstärka småbarnens magiska tänkande långt upp i åldrarna. Genom att hålla kvar barnet i ett magiskt tänkande stärks de vuxnas kontroll- och styrmöjligheter, framförallt via skuldbeläggning.
Man låter barnen känna skuld när de faktiskt inte har någon sådan utan tvärtom aktivt borde avlastas från detta. Att bli drabbad av till exempel sjukdom blir också ett avslöjande av ens fel och brister. Barnet får betala ett dubbelt pris och är utan möjligheter att själv kunna ta kontroll över situationen. Att detta är både grymt och skadligt kan det knappast råda något tvivel om.
• När det gäller skolor som grundar sig på en religiös uppfattning, de konfessionella friskolorna, konstaterar utredningen att det finns många brister i systemet, till exempel vid skolors förvaltning, rektors kompetens, kommunernas och Skolverkets tillsyn av de fristående skolorna.
Man anser även att skolhälsovården måste ses över. Kommunerna kritiseras för brister i handläggning och tillsyn av skolpliktens fullgörande, den så kallade hemundervisningen, och utredningen skriver att tillämpningen av skollagen för medgivande av hemundervisning varierar mycket mellan olika kommuner. Därför föreslås att kommunerna ges tillräcklig kunskap om vilka regler och villkor som gäller för hemundervisning, samt att socialnämnden ska lämna ett yttrande när det gäller ett barns hemundervisning. Ett annat förslag från utredningen är att kommunen ska utse en kontaktperson till barnet och den eller dem som håller i hemundervisningen.
De föreslagna åtgärderna i den statliga utredningen I God Tro fastslår alltså att det definitivt fanns åtskilligt att kritisera när det gäller barns uppväxt i olika sekter år 1998.
*
Utredningens övergripande slutsats omkring barns situation i sekter var mycket klar. Den pekade bland annat tydligt på behovet av att sätta barnet i fokus. Men många med mig har säkert undrat vad som egentligen hände sedan. För att ta reda på det måste den politiska beslutsprocessen granskas, bland annat remissvaren, det vill säga de skriftliga kommentarer olika instanser gav om utredningen. Inte världens roligaste arbete, men mycket intressant för att kunna förstå politiska beslutsunderlag. I God Tro remissbehandlades av hundratal instanser, vilka alla finns arkiverade och går att beställa fram på riksdagens arkiv. Där har jag också varit och gått igenom och kopierat de flesta svaren. I arkivboxen fanns också en lättöverskådlig sammanställning av alla remissyttrandena.
Den statliga utredningen I God Tro har fyra föreslagna områden för huvudåtgärder:
• forskningsinsatser om barns situation i slutna samfund.
• utarbetande av råd och anvisningar till olika personalkategorier.
• fristående skolor.
• hemundervisning.
Utredningen föreslår att man bör satsa på såväl kort- som långsiktiga forskningsinsatser om barns situation i slutna samfund. Detta anser också en majoritet som yttrat sig om förslaget, till exempel Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psykologförbund, Landstingsförbundet, Folkhälsoinstitutet, Barnombudsmannen (BO), Svenska skolläkarföreningen, Svenska psykoanalytiska föreningen, BRIS och Svenska kyrkans centralstyrelse.
Svenska kommunförbundet avvisar däremot förslaget och anser att det möjligen strider mot religionsfriheten.
Utredningen föreslår vidare att man bör utarbeta råd och anvisningar till olika personalkategorier inom skola, barnomsorg, socialtjänst och sjukvård. Detta tycker också en majoritet av dem som yttrat sig om förslaget, till exempel Svenska Skolläkarföreningen, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psykologförbund, Stockholms Läns Landsting, Folkhälsoinstitutet, Barnombudsmannen och BRIS.
Svenska kommunförbundet avvisar återigen förslaget och anser att det finns andra mer verkningsfulla insatser. Vilka dessa insatser är nämns inte i svaret.
Utredningen rekommenderar sedan att man till exempel ser över reglerna för fristående skolors förvaltning och regelverk, kommuners insyn och Skolverkets tillsyn samt ökad kunskap om regler och villkor för så kallad hemundervisning, att socialnämnden ska yttra sig i varje enskilt fall och att en kontaktperson utses till barnet och de som bedriver undervisningen. Detta tycker också en majoritet av de instanser som yttrat sig, till exempel Skolverket, Folkhälsoinstitutet, Sveriges Psykologförbund, Barnombudsmannen och BRIS. Socialstyrelsen och Skolverket avstyrker förslaget med särskild kontaktperson.
Sveriges kommunförbund avstyrker också förslaget om särskild kontaktperson och att socialnämnden ska yttra sig i varje enskilt fall.
Slutsatsen av denna genomgång av remissvaren blir ganska nedslående, tycker jag. Förutom att själva utredningen I God Tro har många kvaliteter och drar många vettiga slutsatser, har även ett antal tunga instanser konkreta och användbara åsikter när det gäller barns välfärd. Helt klart är att en majoritet av de svenska sakkunniga på barnområdet sluter upp omkring utredningens föreslagna åtgärder. Denna samlade, respekterade kompetens med sin samsyn, tillsammans med de höga kostnaderna för I God Tro, gör att det borde vara angeläget att ta tillvara utredningens och remissinstansernas slutsatser.
Men det gick alldeles utmärkt för den dåvarande regeringen att strunta i förslag och slutsatser. Förutom att man bortsåg från hjälpbehovet hos många behövande, inte minst barn, kan uttrycket pengar i sjön vara passande. Det mest förvånande tycker jag dock är att Svenska kommunförbundet tillmättes en sådan tung barnkompetens.
Hur ställde sig remissinstanserna när det gällde de övriga förslagen från I God Tro? Huvudförslaget var att öka kunskapen för dem som möter människor i kris i samband med medlemskap i en nyandlig rörelse, genom att inrätta ett Kunskapscentrum för livsåskådnings- och trosfrågor, KULT. För detta fanns ett stöd hos en knapp majoritet av remissinstanserna.
När det gällde förslaget om kompetenshöjning, som bred tvärvetenskaplig forskning för att ge adekvat hjälp till vårdsökande, fick detta förslag stöd hos samtliga instanser som uttalade sig i frågan.
Men när det gäller lagstiftningsfrågan om otillbörlig påverkan eller manipulation, så avstyrker det övervägande flertalet förslaget, bland annat de tunga rättsinstanserna justitiekanslern, Göta hovrätt, Riksåklagaren och Kammarkollegiet. Socialdepartementet, däremot, avstyrker ett kunskapscentra, råd och anvisningar till olika personalkategorier och förslaget att stifta en ny lag som straffbelägger otillbörlig påverkan.
Frågan om forskningsinsatser omkring barns situation i slutna samfund överlämnas till Utbildningsdepartementet, liksom frågan om friskolor och hemundervisning.
Sammanfattningen blir alltså att en majoritet av remissinstanserna är positiva till tre av fyra huvudförslag i utredningen I God Tro. Det enda förslaget som möter ett enat motstånd är ett tillägg om otillåten påverkan i 4 kap. 4 § brottsbalken.
Frågan är då varför dåvarande socialminister Berit Andnor på frågan från sin partikamrat Carina Hägg – fråga 2003/04:720 om åtgärder mot sekter – svarar följande:
Regeringen och riksdagen beslutade i budgetpropositionen för 2001 att, bland annat mot bakgrund av remissinstansernas yttranden, inte gå vidare med de förslag som lades fram i utredningen.
Jag känner mig tvungen att ringa Margó Ingvardsson och fråga om de politiska turerna, eftersom politik inte är mitt bevakningsområde i vanliga fall. Margó Ingvardsson är inte aktiv i politiken idag, utan arbetar idag på Forum 50+, en ideell förening som arbetar för att motverka åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Jag vet att hon trots detta inte har övergett frågan och vid vårt samtal får jag tillfälle att sent gratulera till hennes debattartikel i Dagens Nyheter 4 februari 2004. ”Flata politiker sviker utsatta sektbarn” var rubriken och den anknyter delvis till barnen och församlingen i Knutby. I artikeln frågar sig Margó Ingvardsson bland annat hur samhället, skolan, barnomsorgen och sociala myndigheter har kunnat blunda för att de i sin närhet har barn som kanske utsätts för systematisk fysisk och psykisk misshandel. Vi är överens om att det är tråkigt att konstatera, tre år senare, att läget i församlingen i Knutby nästan är oförändrat.
Min första fråga till henne gäller efterverkningarna av I God Tro – hur är det möjligt att dåvarande regering kunde välja att inte göra någonting, trots att de tunga remissinstansernas slutsatser.
Hon förklarar att det inte på något sätt är omöjligt för regeringen att strunta i remissvaren. ”Nej, alla remissinstanser kan vara odelat positiva, men regeringen behöver inte göra någonting ifall inte riksdagen beslutar”, säger hon. ”I och för sig kan riksdagen ta ett beslut och säga att ett visst förslag ska genomföras och då får regeringen göra det. Men när det är en utredning som är begärd på detta sätt, då beslutar regeringen helt själva.”
Det är nästan tio år sedan utredningen blev klar, men Margó Ingvardsson glömmer inte det remissvar som Svenska kommunstyrelsen gav. ”Jag tror att det var det sämsta jag läst någon gång. De hade inte ens brytt sig om att läsa utredningen ordentligt.”
Ingvardsson är fortfarande besviken för att inte Svenska kommunförbundet ville ha en seriös diskussion när det gäller skolan och om barnen som har hemundervisning, speciellt eftersom utredningen kunde påvisa att kommunerna inte hade en aning om hur många barn de faktiskt hade i hemundervisning. Hon tror också att Berit Andnors svar, att hänvisa till remissinstanserna på ett felaktigt sett, bara visade att hon inte var tillräckligt insatt i frågan och att det var ett bekvämt sätt att komma ifrån problemet.
Margót Ingvardsson blir i alla fall glad när hon får höra att norska Redd Barna och Turid Berger uppskattade I God Tro och hade barnavsnittet som grund i sin egen utredning. Däremot vet hon inte varför svenska Rädda barnen inte fanns med bland remissinstanserna, trots att de fanns uppsatta på förslagslistan, men förklarar att det är regeringen som tar beslut om remissinstanser.
I Sveriges Riksdag har fram till idag, 2012, behandlat sammanfattningsvis 25 motioner – de flesta från (F), men också (S) och (Mp) - som lämnats om sektproblematiken sedan 1991.
Av dem är det åtta motioner som enbart handlar om hjälp till barn och unga som lever i sekter eller psykologiskt stöd efter deras avhopp.
Riksdagsledamoten och leg. läkaren Barbro Westerholm (F) har varit den som främst och oförtröttligt drivit frågan, allt sedan hon initierade den statliga utredningen I god tro. Hon blev återigen invald till riksdagen vid valen 2006 och 2010. Hennes förslag är idag ett rikscentrum med uppgift att samla och bygga upp kompetens för behandling och rehabilitering. Den framgångsrika omvandlingen av Rikskvinnocentrum till ett Nationellt kunskapscentrum föreslås vara ett exempel på modell för att lösa behovet av psykiskt stöd och vård när det gäller människor som lämnat manipulativa rörelser.
De senaste motionerna är 2009/10:So373 `Utredning om barn i sekter` samt 2010/11:Ub429 ´Barn i sekter´. Båda motionerna ville tillsätta en ny utredning för att komma med förslag till hur barn som utsatts för manipulativt ledarskap i sekter bäst kan hjälpas. Båda motionerna har avstyrkts.
I motion 2006/07: So325, ett förslag till riksdagsbeslut, daterat den 30 oktober 2006, ges en utförlig beskrivning av det bakomliggande behovet av psykiskt stöd och vård till människor som lämnat manipulativa rörelser eller manipulativt ledarskap.
I motion 2006/07:Ju272 ges samtidigt återigen förslag till att utreda en ändring i brottsbalken så att otillåten påverkan av människors fria vilja kan straffbeläggas, bland annat med motiveringen att man inte ska kunna bryta mot lagen med hänvisning till vad en religion eller manipulativ ledare påbjuder. Barbro Westerholm anordnade dessutom den 12 april 2007, tillsammans med partikollegorna Lars Tysklind och Liselott Hagberg, ett seminarium i riksdagen, Manipulativa rörelser – en väg till lycka eller fördärv?, där frågor som hur man bäst ska stötta personer som lämnat manipulativa rörelser togs upp. Även frågor om forskning, ett speciellt vårdcenter, otillbörlig påverkan och kvacksalverilagen diskuterades.
I Barbro Westerholms motion 2007/08:So486, från 4 oktober 2007, Åtgärder för skydd och hjälp till barn och vuxna som utsatts för manipulativt ledarskap, ges olika förslag till riksdagsbeslut som också berör barnens situation.
En punkt i motionen är att det är hög tid att ta tillvara de förslag som utredningen I God Tro kom fram till, ”så att vi får kunskap om hur barn i slutna samfund har det och hur man kan förebygga att de på något sätt far illa”. En annan punkt i motionen är att ge stöd till dem som lämnat manipulativa rörelser.
/…/ Många människor som lämnar en manipulativ rörelse klarar att lämna rörelsen utan att få svåra psykiska besvär, medan andra behöver hjälp. Bland dem har det visat sig att sedvanlig psykiatrisk behandling med samtal och medicinering inte är tillräcklig, utan de behöver kvalificerad psykiatrisk behandling. Bakom vårdbehovet ligger symtom som panikångest, mardrömmar, självmordstankar och psykosomatiska problem. Vi anser därför att ett kunskapscentrum kring dessa frågor bör inrättas.
En psykiatrisk klinik i Sverige bör få i uppdrag att bygga upp sådan kompetens så att patienter från hela landet, som har psykiska besvär efter avhopp från manipulativa rörelser, dels kan få akut psykiatrisk vård som tillgodoser deras speciella behov, dels kan få fortsatt rehabilitering enligt de erfarenheter som finns t ex i USA.
En viktig sådan uppgift för ett sådant vårdcentrum ska vara att bedriva forskning och utbildning med avsikt att förstärka kunskaperna hos vårdpersonalen. Centret ska vara akademiskt förankrat och tvärvetenskapligt och fungera som ett nationellt stöd och resurs till landstingen och samtidigt utveckla vårdprogram för drabbade individer.”
Motion till riksdagen, 2007/08:So486, av Barbro Westerholm m.fl.(fp).
Åren 1993, 1994, 1995 blev ordet ”sekt” ordentligt och skrämmande inpräntat i folks medvetande. Det var främst tre händelser som beskrevs utförligt i medierna – först Branch Davidians 1993, sedan 1994 då flera mord och självmord inträffade inom den så kallade Soltempelorden. Det utspelade sig i tre byar i Schweiz och i Kanada, och totalt 80 människor avled. Bland de mördade fanns sex barn som hittades sönderbrända och en baby på tre månader som hade flera knivhugg i bröstkorgen. Till sist inträffade Aum Shinrikyos giftgasattack på Tokyos tunnelbana 1995. Efter dessa fruktansvärda händelser tillsatte några av de europeiska länderna – bland andra Frankrike, Belgien och Tyskland – statliga utredningar omkring sekter och började uppmärksamma sektfrågan. Från att ha sett sekter som en social företeelse, började man istället betrakta vissa grupper som möjliga säkerhetsproblem.
Frankrike
Redan 1995 utsågs en parlamentarisk kommission för att studera sektfenomenet, vilket resulterade i en slutrapport som listade 173 organisationer som potentiellt farliga. MILS definierade en sekt i sin rapport från 1999:
En sekt är en sammanslutning som är totalitär i sin struktur, som har eller inte har ett religiöst syfte och vars beteende förbryter sig mot mänskliga rättigheter och socialt samförstånd.
Mission interministérielle de lutte contre les sectes rapport – Rapport MILS 1999, s. 44, (min översättning).
Samtidigt delades sekter in i tre grupper:
1) Absoluta sekter, som avvisar de fundamentala principer för demokrati och individens rättigheter som omfattas av alla internationella deklarationer och konventioner.
2) Rörelser med en obestridlig filosofisk eller religiös grund, men där vissa beteenden kränker frihet, mänskliga rättigheter, konstitutionella principer eller lagar.
3) Misstänkta rörelser, vars negativa inverkan man håller fast vid, trots ej övertygande resultat från utredningar.
Mission interministérielle de lutte contre les sectes rapport – Rapport MILS 1999, s. 41–43., (min översättning.)
Sedan 1998 har man i Frankrike en statlig myndighet med uppgift att observera och analysera deras aktiviteter, först under namnet Interministerial Mission interministérielle de lutte contre les sectes (MILS), sedan 2002 ändrat till Interministerial Mission interministérielle de vigilance et de lutte contre les dérives sectaires (MIVILUDES).
En uppgift är bland annat att centralisera information och vidarebefordra till allmänheten och till olika myndigheter. En annan uppgift är att initiera och samordna myndigheternas preventiva och straffande aktioner mot dessa aktiviteter. Man ska också informera partirepresentanter, lärare, kommunala myndigheter och hälso- och sjukvården. MIVILUDES ska också försvara Frankrikes åsikter om sekter gentemot den internationella opinionen.
Frankrikes strävan att bekämpa destruktiva sekter ses av vissa, speciellt USA, som ett övergrepp på medborgerliga friheter. Strävan att bekämpa sekter involverar många andra aktörer, till exempel parlamentsledamöter, representanter från ledande religioner i Frankrike, och många medborgarorganisationer.
Diskussioner dem emellan ledde till att man i Frankrike år 2001 antog en lag mot sekter, kallad "About-Picard-Act". Lagen stramade upp prevention och straff för de sekter som kränker mänskliga rättigheter och fundamentala friheter. Bland annat får en domare rätten att upplösa varje sekt vars medlemmar blir dömda för kriminell verksamhet. Lagen förbjuder också sekter att annonsera, missionera och värva nya medlemmar vid skolor, sjukhus eller ålderdomshem. About-Picards främsta vapen är den nya brottsrubriceringen "mental manipulation", definierat som:
/…/ praktiserat inom en grupp, vars aktivitet är att skapa eller utnyttja psykologiskt beroende, stark och upprepad press på en person eller använda tekniker som troligtvis försvagar bedömningsförmågan, för att förmå honom att motverka sina egna intressen.
Loi no 2001-504 du 12 juin 2001, s. 9337, www.legifrance.gouv.fr, (min översättning).
Enligt en talesman från Justitiedepartementet har den juridiska definitionen behandlats noggrant då man ville försäkra sig om att den nya brottsrubriceringen inte kunde tillämpas på legitima kyrkor. Straffet för det nya brottet "mental manipulation" blir maximalt cirka 72 000 euro och fem års fängelse.
Tidningen Le Monde rapporterade den 24 november 2006 att ett flertal medlemmar från den parlamentariska kommissionen MIVILUDES vid ett oanmält besök hos en bibelbaserad grupp – Tabitha’s – hade upptäckt arton barn och ungdomar som var fullständigt avskurna från världen.
Sekten höll till nära Pau och orsaken till besöket var att man ville förhöra ledarna om medlemmarnas fjorton barn som inte gick i skolan. De upptäckta barnen fick inte heller leka, hade inte TV, radio eller dator och fick inte lämna gruppen. De kände inte till Frankrikes mest kände fotbollsspelare Zidane, någon populär musikgrupp eller sångare. Barnen kunde inte läsa eller skriva och var inte vaccinerade. De kände inte till Internet eller bio. De fick bara tillfälligtvis följa med sina föräldrar till marknaden för att sälja trädgårdens produkter.
MIVILUDES medlemmar fick tillfälle att prata ostört med en artonåring som beskrev förhållandena i gruppen. Barnen kände överhuvudtaget inte till världen utanför och var mycket rädda för att möta den. Ingen av de vuxna medlemmarna arbetade utanför kollektivet.
I rapporten l´Enfance volée: les mineurs victimes des sectes, Assemblée national, n° 3507, (på svenska: Stulen barndom: unga offer för sekterna), vilken publicerades den 19 december 2006 av MIVILUDES konstateras att minst 60 000 barn växer upp under inflytande av en sekt i Frankrike, men att det kan röra sig om över 100 000. Rapporten menar att tiotusentals franska barn riskerar att fara illa i de sekter de växer upp i, samtidigt som ungdomar blivit ett allt lättare offer för sekterna. Barn och ungdomar är en särskilt utsatt målgrupp, konstaterar rapporten. Ett stort problem menar man är barnens sociala isolering och de svårigheter som uppstår när de vill bryta med sekten. Andra områden gäller hälsoproblem, både fysiska och psykiska.
Rapporten föreslår därför striktare regler för hemundervisning; föräldrar får inte undervisa sina barn hemma förutom vid påtagliga skäl, som sjukdom och handikapp. Man föreslår också en obligatorisk, årlig läkarundersökning av barn över sex år som undervisas i hemmet eller går i friskolor. En lagändring bör också införas för att underlätta för läkare att genomföra blodtransfusion på barn i Jehovas vittnen.
Rapporten vill också förbättra mor- och farföräldrars möjlighet att vända sig till en myndighetsperson, en speciell domare, när de är oroliga för sina barnbarns hälsa och säkerhet. Ett annat förslag är ökad information till högstadie- och gymnasieelever om faran med sekter.
Tyskland
Den tyska utredningen från 1998 har ett långt namn; Endbericht der Enquete-Kommission ”Sogennannte Sekten und Psycho-gruppen Drucsache 13/10950 (09.06.98) Deutscher Bundestag (New Religious and Ideological Communities and Psychogroups in the Federal Republic of Germany i engelsk översättning, vilken är den jag har använt)
I Tyskland beräknar man att mellan 100 000 och 200 000 barn och ungdomar under arton år växer upp i olika typer av sekter och rörelser. Utredningen inleder med att slå fast att det är svårt att ingripa när det gäller barnens situation, då Tysklands rättssystem ger ett starkt föräldraskydd.
En kort sammanfattning av den tyska utredningens förslag om barn och ungdomar: objektiv information och mer utbildning, ökade kunskaper genom empiriska, vetenskapliga fallstudier samt ett tillägg i barn- och familjerättslagstiftningen, som förbjuder förnedrande behandling av barn även i religiösa sammanhang. Detta ska också innefatta olika typer av tekniker eller annan behandling med betydande inverkan på barnets psykiska och fysiska hälsa.
Hypnos, sensorisk deprivation (hålla barnet utestängt från ljud och ljus en längre tid) eller transtillstånd på barn måste förbjudas, menar utredningen. Till skillnad från den svenska utredningen, ges i den tyska motsvarigheten många konkreta exempel på barns och ungas uppväxtvillkor i namngivna sekter.
I utredningen beskrivs till exempel några problematiska attityder gentemot barn inom Unification Church eller som de numera kallar sig, The Family Federation for World Peace and Unification (FFWPU). I Sverige heter de Familjefederationen men är vanligtvis kända som Moon-rörelsen. Enligt rapporten ses dess koreanske ledare, 85-årige Sun Myung Moon *) och hans hustru som de ”sanna föräldrarna” och de regerar som Guds ställföreträdare på jorden. Uppgiften är att skapa ”den perfekta familjen”. Familjen och föräldraskapet är speciellt högt prisade, men är underställda de "sanna föräldrarna" genom regler och anvisningar som starkt berör privatlivet. Detta tenderar att minska värdet på föräldrarna som självständiga individer, vilka barnet ska kunna identifiera sig med. *) Död i september 2012
Barnet, liksom föräldrarna, uppmuntras att acceptera Moons ovillkorliga, "heliga" makt. Detta accepterande av en obestridlig auktoritet, tillsammans med tendensen att ogiltigförklara föräldrarna som pålitliga personer som barnet kan identifiera sig med, gör det svårare för tonåringen i familjen att bli självständig, menar rapporten.
Relationerna mellan föräldrar och barn kan dessutom bli reserverad, ett avstånd som kan kännas från bägge håll. Grundläggandet av en ickeutbytbar, känslomässig föräldra–barnrelation kan därigenom bli skadat. Schöll har i en empirisk fallstudie om medlemmar i Familjefederationen visat att det finns en risk att deras familjeinriktning förblir ytlig och offras för en övergripande förpliktelse till Moon. I det praktiska livet kan detta mycket väl vara början till misslyckade sociala och nära relationer, skriver man i rapporten. Trots att dessa resultat inte kan ses som generella, pekar de mot ett problem i relationen mellan föräldrar och barn för medlemmar inom Familjefederationen.
Det kan slutligen vara speciellt stressfyllt för barnen att fokusera sig på kampen mot sataniska krafter och frälsning för mänskligheten, inom en allomfattande "plan för frälsning och räddning" och att känna pressen av att missionera som medlem av den första generationen, född utan synd. Då de pressats sedan unga år och mött höga krav och förväntningar, finns det en fara att de vid ”misslyckande” utvecklar starka känslor av skuld och en känsla av medskyldighet för att de sataniska krafterna inte omintetgjorts, samt att frälsningsplanen därigenom blivit förstörd.
New Religious and Ideological Communities and Psychogroups in the Federal Republic of Germany, s. 165.
En kvinna vittnade i rapporten om sitt liv i gruppen Sant Thakar Sing tillsammans med sin man och deras tvååriga barn. Gruppen kallar sig numera Sant Mat och finns också representerade i Stockholm, Göteborg och Borås. Hon levde i ett av gruppens centrum och hennes barn skulle meditera under tio eller tolv timmar per dag, med sitt högra öra förseglat och med ögonbindel, samtidigt som pappan höll tvååringen i ett fast grepp.
Under dessa sex månader hade barnet inga leksaker, badades ibland i kallt vatten och tilläts enbart att äta med ögonbindel. Efter några dagar med denna påtvingade meditation gav pojken upp allt motstånd. För de vuxna som följde Sant Thakar Sings lära var detta ett tecken på att barnet mådde bra, att hans negativa sinnelag var brutet och hans själ var ren.
Denna brist på uppmärksamhet på barnets behov, som törst och hunger, tillsammans med upplevelsen av att ha blivit totalt ignorerad, fick barnet att bli apatiskt.
Med detta sjuka, apatiska beteende ansågs pojken vara ett föredömligt barn på centret, berättar mamman. Barnets traumatiska upplevelser och dess efterverkningar har gjort det nödvändigt med långa perioder av terapi efter moderns avhopp från gruppen. Man kan inte på något sätt ta för givet att alla Hindu-orienterade grupper praktiserar denna form av påtvingad meditation för barn, påpekar utredningen. Men detta extrema exempel visar en ovanlig form av intensiv och förlängd meditation, potentiellt farlig också för vuxna, och som kan leda till påfrestningar och fara för barn.
De psykologiska metoder som används i nya religioner, ideologiska kollektiv och "psykogrupper" kan ha mer intensiva och potentiellt mer skadliga effekter på barn, vilka går igenom känsliga faser av sin utveckling och inte ännu format ett starkt ”jag”. Barn är beroende av andra och har få erfarenheter som kan hjälpa dem att sätta saker och ting i ett perspektiv. Detta var något som påpekades av de psykologiska experterna under utredningskommissionens frågestund om barn och ungdomars situation.
New Religious and Ideological Communities and Psychogroups in the Federal Republic of Germany, s. 169–170.
En relativt stor del av utredningen om barn, fyra sidor, handlar om Scientologi-kyrkan. Filialen inom deras organisation, som ägnar sig åt utbildning och undervisning, heter The Association for Better Living and Education (ABLE).
ABLE:s mission och uppbyggnad var enligt L. Ron Hubbard att rehabilitera hela undervisningsområdet genom att sprida den enda fungerande inlärningsmetoden: ”The L. Ron Hubbard Study Technology”. Boken Dianetics for Children kan ses som en redogörelse för Scientologi-rörelsens utbildningsideal till föräldrarna. Boken ger grunden för barns uppväxt i Scientologi-kyrkan.
Eftersom Scientologi-kyrkans grundare antog att barn inte var någonting annat än en thetan (odödlig själ) i en liten kropp, är hela kursprogrammet ansett som obligatoriskt även för barn. Barns fantasier definieras i boken Dianetics for Children som en sorts mental sjukdom. För L. Ron Hubbard är det därför "inte förvånande att barn uppvisar likheter med psykotiska och schizoida människor". För att behandla dessa påstådda, sjukliga beteenden, praktiseras tekniken med "auditering", ett slags samtal, vilket används på barn såväl som på vuxna. Målet är att utrota spåren av smärtsamma upplevelser, för att kunna avlägsna det så kallade reaktiva sinnet. Hubbard ansåg att barn kan auditera så snart de lärt sig att tala. "Tung behandling" rekommenderade han bara från fem års ålder. Hubbard menar att regression tillbaka till händelser före födelsen ska vänta tills tolv års ålder.
Bland Scientologi-kyrkans regler finns också en security check, säkerhetskontroll, för barn. Barnet konfronteras med ett frågeformulär bestående av över 100 frågor, som inleds med frågan: "Vad har du blivit förbjuden att berätta?" Hela proceduren har formen av ett förhör och det är avsett att locka fram någonting smärtsamt eller negativt hos barnet, som kan utgöra en startpunkt för utrotningen av engram, mentala blockeringar.
Barnen ska från tidig ålder utrota allt spänt, svagt eller emotionellt inombords, för att de ska bli starka och okänsliga för smärta eller svaghet och därigenom bli övermänniskor utan känslor. Ifall föräldrarna åtlyder de föreskrivna undervisningsidealen, växer barnet upp inom det stängda ideologiska Scientologi-systemet. För att försäkra sig om att de verkligen gör det, skickas barnen till organisationens egna förskolor och skolor. Från de tillgängliga rapporter och instruktioner som finns, kan man dra slutsatsen att barnen inom Scientologi-miljön från tidiga år krävs att utföra dagsprogram liknande de vuxnas.
Vid samtliga av föräldrarnas aktiviteter finns ett övergripande, främsta hänsynstagande, som alltid bör vara till fördel för organisationen. Karakteristiskt för detta är en intern instruktion, utgiven för Scientologikyrkans elit, Sea Org, som uppmanar föräldrar att även skänka den timmen per dag som tilläts för familjen till "produktionen".
Detta gör det minst sagt svårt att etablera nära, beroende och hållbara relationer mellan föräldrar och barn och barnet lär sig från tidiga år, genom sina föräldrar, att arbetet för Scientologi-kyrkan har högsta prioritet. Detta kan även leda till att föräldrarna försummar sitt barn, eftersom Scientologi-föräldrar generellt anser att det högsta målet är en expansion av Scientologi-organisationen och har den åsikten att de måste få sina barn att tänka på samma sätt. Det mest extrema för barn inom organisationen tillämpas på dem som växer upp inom Sea Org. Eftersom Sea Org anses vara elitavdelningen inom Scientologi-organisationen, är det en ambition hos många scientologiföräldrar att deras barn ska göra en karriär inom Scientologin.
(New Religious and Ideological Communities and Psycho-groups in the Federal Republic of Germany, s. 170–171.)