Genom att avstå från att söka sanningen räddar vi inte kärleken, inte heller kärleken till våra föräldrar. Förlåtandet hjälper inte så länge det täcker över det som skett. Kärlek och självbedrägeri utesluter varandra. Ur osanning, ur förnekandet av lidandet i det egna förflutna föds det hat som projiceras på den oskyldige. Det är en bindning till självbedrägeri och en återvändsgränd. Äkta kärlek uthärdar sanningen.
Alice Miller
I det här kapitlet försöker jag samla några av de personer som har kunskap och erfarenhet omkring barn och unga i sekter och sektproblematik, både internationellt och i Sverige. Urvalet av personer har varit subjektivt och geografiskt snävt, begränsat av tid och andra bristande resurser.
Men det är åtminstone en början och något som har efterfrågats av samtliga jag pratat med. Förhoppningsvis kan detta kapitel ge en uppfattning om vilken kunskap, och vilka möjligheter till hjälp det trots allt finns i Sverige idag.
Här ges också många insiktsfulla exempel på vilken hjälp som borde finnas och hur den skulle kunna utformas. Att hjälpen inte räcker till för de människor som farit illa i en församling är åtminstone klart. Det är till exempel en av slutsatserna i det rättspsykiatriska utlåtandet om Sara Svensson i Knutbysekten, för att ta ett känt exempel. Denna slutsats måste även gälla barn och ungdomar som farit illa i en rörelse.
Man har funnit att psykiatrins resurser att ge adekvat vård och stöd varit otillräckliga och man har rekommenderat särskilda kriscentra, bland annat inom S:t Lukas försorg. Problembilden är komplex och ställer stora krav på tvärvetenskaplig kompetens i behandlingssituationen och rehabiliteringsprocessen.
Rättsmedicinalverket, Rättspsykiatriskt utlåtande, 4 april 2004, s. 30.
Advokatfirman Ericksson & Häggquist ligger precis vid Uppsalas långa gågata, i ett vackert gammalt tegelhus. Jag hoppas få svar på en fråga som många ställer sig – vad kan rättsväsendet göra för de barn och unga som far illa i sekter? Om någon har erfarenhet av detta område, så är det advokat Leif Ericksson. När jag kommer till hans kontor för vårt möte i slutet av maj 2005 upplyser sekreteraren mig om att advokat Ericksson är ute och handlar en försenad lunch. Jag sjunker ner i soffgruppens mjuka läderfåtölj men blir tvungen att resa mig direkt, då Leif Ericksson kommer injäktande med en yoghurt och en kartong jordgubbar i handen. Han ber mig följa med till köket, så vi kan börja prata samtidigt som han äter sin lunch.
Det är visserligen första gången vi träffas, men det är inte första gången vi talas vid. Redan för tio år sedan när jag skrev ett antal reportage om sekter i Dagens Nyheter tog jag flera gånger kontakt med Leif Ericksson, då han mig veterligen var den enda i Sverige som hade någon erfarenhet från sektrelaterade mål.
”Finlands förebedjare var mitt första sektmål, sedan kom World Light Center. Det handlade om vårdnadsfrågor och tvångsomhändertaganden.” Han har också haft några scientologi-mål, som handlat om personer som velat få tillbaka sina pengar. Scientologikyrkan stämdes då flera gånger vid Stockholms tingsrätt, men det ledde alltid till förlikning med 75 procent av summan.
”Det blev nästan som en ritual. Scientologi-kyrkan ville absolut inte ha en dom som blev något prejudikat. Ifall Högsta domstolen skulle ge en dom om att betala tillbaka pengarna, skulle det bli besvärligt för dem.” Scientologi-kyrkan, berättar han, låter medvetet kurserna tillhandahållas av Scientologi-kyrkan i USA och då ska man egentligen processa där. Han själv lyckades komma runt det genom att i rätten säga att detta bara var en konstruktion. Vi förflyttar oss efter ett tag från det soliga köket till hans arbetsrum, med fönster som vetter ut mot gågatan.
Sedan talar vi om Fadime Sahindal. Hon sköts till döds i Uppsala av sin far, bara 26 år gammal, i ett så kallat hedersmord, något som upprörde hela Sverige och satte fokus på hedersstrukturproblematiken. Under fyra år före mordet hade fadern hotat henne till livet eftersom hon levde i ett förhållande med en svensk man.
Vid ett besök i Uppsala 1998 hotades både Fadime och hennes pojkvän flera gånger till livet av Fadimes far och bror. Leif Ericksson var då Fadimes advokat och både pappan och brodern dömdes för olaga hot. Han pekar ut mot gågatan och säger att misshandeln inträffade nästan precis utanför hans fönster – Fadimes bror hoppade på henne och slog våldsamt, men människor runtomkring reagerade snabbt och lyckades handgripligen skydda henne från brodern.
Efter mordet på Fadime ville hennes syster att Leif skulle företräda henne också. ”Fadimes död tog mig hårt”, säger han och ser ut genom fönstret. ”Vi brukade prata mycket och hon var en mycket speciell tjej. Jag går till hennes grav då och då.”
Han berättar att de två ibland diskuterade att den så kallade hederskulturen kunde ha sådana likheter med sektkulturen.
”Jag minns att Fadime talade om precis det, eftersom jag pratade om mina erfarenheter från en del sektmål.”
Det är många före detta sektmedlemmar som har sökt upp Leif Ericksson genom åren och velat att han ska bli deras advokat, för att stämma den sekt de varit med i och för de övergrepp de anser sig varit utsatta för. ”Många har väldigt svårt att acceptera att lagstiftningen inte är anpassad till något som heter psykisk tortyr eller psykisk misshandel”, säger Leif.
Det går inte heller att få ut någon från en sekt mot dennes vilja, menar han, och syftar på de föräldrar som vill ha ut sina vuxna barn från en sekt. Den lagstiftningen finns inte. ”Det enda som man kan använda mot sekter är om en person misshandlar någon annan, vilket ska anmälas till polisen. Det är ju inte annorlunda för att det handlar om en sekt.”
Han menar att det är oerhört svårt att passa in sektföreteelsen i vår nuvarande lagstiftning och därför är det många som inte kan få hjälp av samhället. Han väntar på det perfekta typfallet, där man kan ställa en sekt till svars. ”Först och främst krävs det att sekten är en juridisk person. Ofta anses ju sektledaren vara juridiskt ansvarig för händelserna, men det är ju sällan sektledaren som ensam utfört övergreppen. Mestadels handlar det om en massa människor och ibland har sektledaren inte ens pratat med personen i fråga.”
För att kunna stämma sektledaren måste man kunna visa att han eller hon till exempel har slagit eller förnedrat någon personligen, menar Leif. ”Vad krävs då när det gäller barn som far illa i sekter?” frågar jag. ”Hur får man ut ett minderårigt barn som far illa?”
”Då krävs det att en förälder måste lämna gruppen. Går en förälder ur sekten, då kan man alltid få ut barnen. Om inte någon av föräldrarna gått ur sekten blir det nästan omöjligt.”
Som ett exempel nämner han barnen i Finlands förebedjare, där det kanske var så många som hundra barn som for illa. Men vad skulle socialförvaltningen göra med hundra barn? Han håller med om att socialförvaltningen har en skyldighet att göra en § 5-utredning ifall de misstänker att något barn far illa, i eller utom en sekt, men menar också att svårigheterna socialtjänsten ställs inför är enorma. ”Hur ska man göra för att omhänderta alla barnen med tvång och hur ska man kunna placera barnen efteråt? Det går knappast.”
Leif vet att det också finns flera speciella svårigheter med sektbarn, till exempel när barnen i Finlands förebedjare blev tillsagda att alltid visa upp ett glättigt yttre och dessutom blev väldigt duktiga på detta, hur illa det än var. ”De blev duktiga på att vara flera olika personlighetstyper, som växlar om på ett sätt utåt samhället och ett annat sätt inåt sekten.”
Jag frågar om den nygamla lagen § 4, grov fridskränkning, som användes mot en äldre kvinna som var före detta frälsningssoldat och som både psykiskt och fysiskt grovt misshandlat två pojkar i Uppsalatrakten under lång tid. Leif Ericksson menar att just det fallet är ett bra mål, ur samhällets synpunkt. Det var en person utanför en organisation, som antagligen inte är helt frisk. Då är det mycket lättare för samhället att reagera.
Menar han att ju fler människor tillsammans, desto svårare är det att skipa rättvisa och hjälpa barn?
”Ja, rent praktiskt. Om vi skulle tvångsomhänderta hundra barn i Uppsala skulle det bli väldigt stora svårigheter. Ingen vill ta ansvar för det, absolut ingen.” Han menar att bara kostnaderna för detta gör det omöjligt och tar Håby kommun som ett exempel. Den kommunen har råd med ett eller två tvångsomhändertaganden om året, allt över det tar bort alla deras resurser.
Ett självupplevt exempel är sekten World Light Center, där barnen till sist blev omhändertagna av de sociala myndigheterna och återfördes till modern. ”Mamman som hade flytt därifrån utan sina två äldsta barn försökte väcka myndigheternas uppmärksamhet på att hennes barn for illa. Men samhällets automatiska reaktioner var ’vi har religionsfrihet – vi bryr oss inte om vad folk tror på’.” I fallet med sekten World Light Center – denna sanna skräckhistoria beskrivs i boken Sekten av författaren Peter Pohl – tror Leif att han lyckades vända myndigheternas syn på saken efter händelserna i Waco. ”Jag hade pratat med socialtjänsten och länsrätten, men ingen av dem begrep någonting. Det var som att trampa i gyttja. Sedan brann det i Waco och det satte faktiskt fart på dem och de vaknade upp. De skickade fem polisbilar till sektens hus i Konga och hoppade in genom dörrar och fönster samtidigt.”
Men vad kan egentligen personer som vuxit upp i en sekt göra för att få upprättelse eller skadestånd ifall de har blivit fysiskt och psykiskt misshandlade och kränkta under sin uppväxt?, frågar jag.
”För att vinna ett sådant mål måste det finnas en medicinskt påvisbar skada”, berättar han. ”Det ska vara en läkare som kan säga att skadan, sjukdomen eller tillståndet har ett direkt, absolut samband med sekten. Sedan måste man se att det finns en vållande, alltså någon som är ansvarig för skadan och har gjort det med avsikt.” Det ska vara, som Leif Ericksson säger, ett ”rent” fall, för om han skulle förlora, kan det förstöra för nästa person, därför vill han i förväg vara säker på att vinna.
Jag tar upp mitt exemplar av Maranatakyrkans skrift Kärleksfull aga och räcker över den. Får man verkligen ge ut sådana skrifter i Sverige, som uppmuntrar till att slå barn i uppfostringssyfte?
”Nej, man får absolut inte ge ut en tidning eller bok som uppmuntrar till misshandel eller aga. Det är olagligt. Ifall en förälder blir åtalad för att ha slagit sitt barn och föräldern hänvisar till att han eller hon har läst om aga i den här skriften, då kan utgivaren bli dömd för anstiftan.
Ulf Ekman, pastor på Livets Ord här i Uppsala, blev ju åtalad och dömd den 1 mars 1989 som skyldig till anstiftan till misshandel, men brottet var preskriberat. Både en fördel och nackdel med vår lagstiftning”, förklarar han för mig, ”är att i Sverige går vi på handlingen. Görs något mot barn som är olagligt, låt säga något sexuellt, så spelar det ingen roll ifall det sker inom en sekt eller någon annanstans. Det är precis samma påföljd.
Problemet är att inom en sekt kan man göra barn illa på ett sätt som inte är straffbart i lagens mening idag. Vi har ingen lagstiftning som säger att man inte får säga till barn att de kommer till helvetet ifall de inte lyder, eller att de själva eller omvärlden är fulla med demoner. Det går inte att åtala föräldrar eller sektledare för att de skadat barnet genom en trosuppfattning.”
Jag frågar om föräldrabalkens 6 kapitel, 1 §. Är inte den viktig i sammanhanget?
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
”Föräldrabalken är en portalparagraf – ett önsketänkande att så här ska vi ha det. Den är inte en strafflag”, förklarar Leif. ”Det står ingenstans i föräldrabalken att den som gör det eller det, döms för det och det. Alla portalparagrafer säger ju alltid att man ska se till barnets bästa, men titta bara på en vanlig vårdnadsprocess. Där säger mamman att det bästa för barnet är att vara hos henne, och pappan säger likadant.”
Och Leif Ericksson menar att det är likadant med sekter. Sekten säger att barnets bästa innebär att det ska tro på det som sekten och föräldrarna tror på. ”Många sekter menar till exempel att det istället är barn utanför sekten som far illa.” Men det måste väl åtminstone vara olagligt med extrema uppfostringsmetoder för barn, som att bestraffa genom att inte tala med barnet under en eller flera månader?
”Allt du kan hitta i lagboken – allt våld – är olagligt. Det är förbjudet att slå någon. Men det är inte olagligt att inte prata med ett barn på flera månader – det är fruktansvärt fel, men inte olagligt.”
Jag gör ett sista försök och frågar ifall inte psykisk kränkning åtminstone är något som en förälder kan dömas för – alltså när ett barn systematiskt utsätts för nedvärderande omdömen, nedbrytande behandling eller avsiktligt känslomässigt lidande. Eller förlöjligande, hån, utfrysning, orimliga krav, påtvingad isolering från sociala kontakter eller vägran att lyssna på barnets synpunkter. Men Leif Ericksson är obeveklig igen.
”Psykisk kränkning, var står det i lagboken?” frågar han retoriskt. ”Det står ingenstans i lagtexten och det måste finnas en lagtext.” Han menar att det enda samhället kan göra när ett barn mår dåligt under dessa omständigheter är att gå in och omhänderta barnet, om det finns tillräckliga skäl. Men föräldrarna kan inte bli straffade för detta eller skyldiga till skadestånd. De kan bara bli dömda på sina faktiska gärningar mot barnet, inte för vilken barnuppfostran de tror på.
Man kan ju fråga sig hur stor ett barns rättssäkerhet egentligen är, säger jag, speciellt med tanke på att barn inte själva kan samla bevis eller söka hjälp. Leif Ericksson håller delvis med mig.
”Å andra sidan klipper de till ordentligt när det finns riktiga bevis. Blir man utsatt för övergrepp som barn så är preskriptionstiden tio år efter att man har fyllt 15 år, oavsett när händelsen inträffade. Med hjälp av polis och åklagare som följer brottsmålsprocessen kan sedan de ansvariga bli åtalade för misshandel eller sexuella övergrepp.”
Frågan om sektbarn är svår. Det enda Leif Ericksson är helt säker på är att föräldrar inte ska få bestämma allt över barnet och där måste samhället vara mycket tuffare.
”Jag tycker till exempel inte att vi ska tillåta friskolor och det beror ju på min erfarenhet med sekter. En friskola bara uppmuntrar till sådant här. Konfessionella – religiösa – friskolor ska bort, även om det säkert finns väldigt bra sådana också, men de måste tyvärr offras.”
Jan-Otto Ottosson är professor emeritus i psykiatri och har genom åren varit en av de få inom vården som engagerat sig i sektfrågan. Självklart är han en viktig person för mig att samtala med, bland annat när det gäller bristen på hjälp och stöd till avhoppare.
Jan-Otto Ottossons långa yrkesmässiga gärning är i mångt och mycket parallell med psykiatrins femtioåriga utveckling som vetenskap. Mellan åren 1963 och 1970 var han professor i psykiatri vid Umeå universitet och senare vid Göteborgs universitet under åren 1970 till 1991. Han var också ordförande för Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik åren 1988 till 1993 och sakkunnig i Statens medicinsketiska råd.
Han har starkt medverkat till att öka intresset för etiska frågor inom sjukvård och medicinsk forskning.
Jan-Otto Ottosson är också ett välkänt namn för alla dem som studerat medicin de senaste 20 åren. Hans lärobok Psykiatri både är och har varit en av grundböckerna i psykiatri – den sjätte upplagan utkom 2004.
Han har dessutom författat flera andra läroböcker i psykiatri. Psykiatrisk etik (2005) Psykiatrin i Sverige: vägval och vägvisare (2003), Värden i vården: Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik 1988-1993 (1996), Vad gör jag med min ångest? (1993, andra upplagan 1995), Akut psykiatri (3:e upplagan, 2004).
I Läkartidningen den 4 november 2004 kunde man läsa Jan-Otto Ottossons debattartikel Sektrelaterade psykiska störningar bör identifieras i vården, om vilket destruktivt inflytande sekter kan ha på sina medlemmar, bland annat med anknytning till händelserna i Knutby. Han tar i artikeln återigen upp frågan om adekvat hjälp till avhoppare från sekter och hänvisar till utredningen I God Tro. Och senare samma år kom han att medverka i symposiet ”Sekter och psykisk sjukdom/psykisk kris – vad har psykiatri och psykoterapi med sekter att göra?” på Svenska Läkaresällskapets riksstämma i Stockholm 2005.
Våren 2005 reser jag ner till Göteborg för att bland annat träffa Jan-Otto Ottosson och få tillfälle att ställa frågor omkring hans sektengagemang och stora kunskaper på området. Vi träffas över en kopp te och kex i arbetsrummet, i villan inte långt från Sahlgrenska sjukhuset, precis bredvid den grönskande Botaniska trädgården.
På min första fråga, vad det egentligen var som från första början fick honom intresserad av sekter, reser sig Jan-Otto upp från fåtöljen och letar fram en ganska sliten bok från bokhyllan bakom mig.
”När jag har funderat på hur det började, så var det den här boken som gjorde ett så starkt intryck på mig”, säger han och räcker över boken till mig. Kampen om själarna, läser jag på omslaget. Boken är utgiven 1958 och författaren är William Sargant. ”Sargant var psykiatriker i London. Den har några år på nacken, men när jag läste den fick jag ett väldigt starkt intryck av vilka krafter som finns i den psykiska påverkan. I boken beskrivs hur psykologiska metoder används i illasinnade syften, istället för – som i psykoterapin – att hjälpa människor.” Jan-Otto höll sedan ett föredrag omkring boken på FRI:s, Föreningen Rädda Individens, möte och menar att han sedan kommit att bli en ofrivillig expert på sektproblem, då FRI hänvisade personer till honom.
”Jag var ju ingen expert då, men jag blev det i viss mån så småningom”, säger han. ”Det var samma historier jag fick höra, om och om igen och det som beskrevs för mig var ett indoktrineringssyndrom, vilket finns beskrivet i litteraturen.”
Det var framförallt anhöriga som sökte upp honom, via brev och telefon. Oftast var det sektmedlemmars bekymrade föräldrar eller deras syskon han hade kontakt med. Sedan Jan-Otto Ottosson blivit emeritus, det vill säga pensionerad professor, har han också haft tid att handleda kollegor i högre grad. I samband med detta kom han nyligen i kontakt med en man, vars son hade hamnat i en sekt som heter Guds eld, numera Korskyrkan, och en avläggare till Livets Ord.
”Sekten sade till mannens son att han var besatt av demoner och sonen kämpade för att bli fri från sina demoner, men han tyckte inte att han lyckades”, säger Jan-Otto. ”Sonen fick heller inget stöd från sekten, de sade bara till honom att han var besatt.”
Det slutade med att sonen gick och ställde sig på spåret framför ett X2000 tåg. Ett av Jan-Ottos råd till den förtvivlade pappan var att berätta om det som hade hänt och få ut budskapet om hur sekten betett sig mot sonen för att varna andra människor, eftersom det rent juridiskt är svårt att ställa sekten till svars.
”Hur ser egentligen psykiatrin på detta med sektproblematik och avhoppare?” frågar jag.
”Jag tycker att psykiatrin har varit dålig på att ta hand om dessa behövande personer. Visserligen tas de in när de är psykotiska, då de får medicinering, men sedan görs ingenting åt själva orsaken.”
En stor anledning till det bristande omhändertagandet tror han kan vara att läkare överhuvudtaget har svårt att tackla en religiös problematik och är allmänt vilsna i frågan. Det hör inte till fältet, så att säga. Självklart måste läkaren först behandla starka symptom, innan de kan tala med patienten. ”Men många psykiatriker samarbetar inte med till exempel en sjukhuspräst, vilket borde vara en naturlig sak.” Huruvida sjukhusprästerna är intresserade av frågan vågar han däremot inte säga, men de har ju kunskap och ska inte vara påverkade av sekternas fundamentalism.
Vad betyder egentligen benämningen sektsjuka? Det är ju något som Jan-Otto både skrivit och föreläst om, ofta under benämningen indoktrineringssyndrom.
”Det är en psykisk störning som har uppkommit i anslutning till ett engagemang i en sekt”, säger han. ”Den bild jag har fått av symptomen är att man förändrar sin personlighet under en längre tid, man blir enspårig i sina resonemang och delar upp människor i ’vi’ och ’dem’.”
Det är en intressant beskrivning som Jan-Otto återkommer till flera gånger, är att personen förlorar sin humor. ”Humor innebär ju ofta att kunna se sig själv med distans, men det kan personen inte längre. Sedan handlar det om blind lydnad till ledaren och avståndstagande till det gamla – familj, föräldrar, vänner och intressen.”
Jan-Otto menar att det så här långt inte handlar om att personen är psykotisk – de har kontakt med och lever i världen och kan fungera. De behöver inte psykisk vård, men det kan gå längre, som det gjorde med Sara Svensson i Knutby. Han menar också att gränsen mellan att vara indoktrinerad eller inte i en sekt ibland kan vara så tunn att omgivningen inte märker något.
”Tänk på den stackars killen som ställde sig framför X2000-tåget. Det var säkert inte någon som anade något.”
Den här personlighetsförändringen som sker när en person går med i en sekt, försvinner den när personen lämnar sekten? frågar jag.
”Ja, så är det för flertalet”, svarar Jan-Otto. ”Det är en minoritet som far illa.”
Men för att återknyta vårt samtal till bokens ämne, barn i sekter, vad gäller där? Denna personlighetsförändring, i sektlitteraturen ibland kallad ”pseudo-personlighet” försvinner när vuxna sedan lämnar sekten och de går då tillbaka till sin grundpersonlighet.
Barn som växer upp i sekter har ju ingenting att gå tillbaka till när de hoppar av. Är det svårare för dem som vuxit upp i en sekt att lämna och ta sig loss?
”Ja, så kan det nog vara. Det kan låta subtilt, men det är beroende på vad man har för genetiska förutsättningar och hur barnet utvecklas under de tidigaste åren som formar barnets personlighet. Men det vet en barnpsykiatriker bättre.”
Jag tar sedan upp en fråga som fortfarande diskuteras, problemet med så kallad mind control, ofta översatt till ”hjärntvätt”. Vissa forskare hävdar att mind control överhuvudtaget inte existerar i sekter. Vad tror Jan-Otto?
”Ja, det är väl det man ser exempel på och som deras anhöriga ringer mig om. Kliniska erfarenheter säger alltså att det finns.” Han själv sätter likhetstecken mellan indoktrinering och mind control och hjärntvätt. Det är synonymer, menar han, och det är samma sak när det gäller politisk omvändelse.
”Sargant, författaren till Kampen om själarna, skriver att när man ska omvända en människa till kommunism, kristendom eller nazism, går det till på samma sätt: man piskar upp känslor och sedan kommer man med ett budskap när personen är tillräckligt ’mör’, så att säga. I religiösa sammanhang är det ’synden’ och man får höra hur obotligt usel man är. Sedan kommer de med frälsningen, först lag och sedan evangelium. Det gäller att dosera rätt för att ge rätt effekt.” Jan-Otto skriver i sin lärobok Psykiatri, s. 400:
Dissociationstillstånd (förändrat eller upphävt självmedvetande) och andra psykiska störningar kan uppkomma som en följd av systematisk indoktrinering (mind control) i politiska eller religiösa sammanhang./../ Vid indoktrinering i nyreligiösa och pseudoreligiösa sekter förekommer psykisk, kroppslig och ekonomisk utsugning i förening med krav på slavisk lydnad, förbud mot kritik och svart-vit framställning av omvärldens villfarelser kontra sektens dogmer. Under hägn av religionsfrihet sätts den fria åsiktsbildningen ur spel på ett sätt som påminner om totalitära regimer. /…/ Dissociationssyndrom till följd av sektengagemang har vanligen inget samband med personlighetsstörning eller annan psykisk störning.
Vad skulle då lösningen kunna vara för att från grunden komma tillrätta med alla sorters destruktiv indoktrinering?
”Jag skulle vilja införa undervisning i etik tidigt i skolan, som en sorts vaccinering mot sådana här budskap”, säger han. ”Etiken är gemensam, oberoende av religion, de värden vi ska hålla högt i livet. Till exempel hur man ska bete sig mot sina medmänniskor och hur man kan avslöja falska profeter.”
När det gäller att ge hjälp till sektdrabbade personer, tror Jan-Otto mycket på ett samarbete mellan psykoterapeuter – oberoende av grundutbildning – och avhoppade sektmedlemmar.
”Psykoterapeuterna har ju metodiken för samtal och behandling, men ingen kunskap om sektproblemet. Därför tror jag att ett sådant samarbete är nödvändigt. Inom psykiatrin behandlar man psykoser och det ska man givetvis göra, men grundproblemet blir inte åtgärdat före utskrivningen.”Jan-Otto Ottosson tycker också att utredningen I God Tros förslag, med ett center som omfattar ett nätverk av psykologer, psykoterapeuter, psykiatriker och sociologer, var bra. ”Då kan dessa personer också undervisa och föreläsa om problemen”, säger han. Att däremot försöka skapa en dialog med sekterna tror han inte alls på. ”Sekterna vill inte ha en dialog. De är fundamentalistiska och för dem finns bara en åsikt som är den rätta. Sekten tillåts att växa i ett demokratiskt samhälle, men är odemokratiska själva.”Som någon har sagt; vi riskerar att offra friheten på religionsfrihetens altare.
Namnet på gatorna låter väldigt bekanta när jag letar parkeringsplats i Uppsala – Övre Slottsgatan, Åsgränd, Slottsbacken. Sedan kommer jag ihåg när jag går Åsgränd fram – i dessa kvarter levde ju den oändligt snälle katten Pelle Svanslös i Gösta Knutssons barnböcker. Och i samma kvarter bor också Gudrun Swartling, av många jag pratat med ansedd som minst lika hjälpsam som Pelle Svanslös. Men jag har hört ryktas att hon också har blivit betraktad som en häxa, främst inom Livets Ord. Jag vet redan innan vårt möte att Gudrun Swartling har arbetat som arbetsterapeut på Akademiska sjukhusets psykiatriska klinik i Uppsala.
Jag vet också att hon under mer än tjugo års tid har ägnat en betydande del av både arbetstid och fritid åt att helt ideellt hjälpa och stödja sektavhoppare. Sedan pensioneringen för tio år sedan har den tiden snarare ökat. Redan då hade vi lite kontakt per telefon, när jag skrev sektartiklarna i Dagens Nyheter och hon hjälpte mina intervjupersoner med psykologkontakter.
En av dem som fått hjälp och stöd av Gudrun Swartling genom åren berättade för mig att hon antagligen, och mer än en gång, betytt skillnaden mellan liv och död. Det kan låta dramatiskt, men det var helt sant.
Jag vet också att Gudrun Swartling och hennes make Per Swartling, läkare och före detta medicinalråd vid Socialstyrelsen, under dessa år har öppnat sitt hem för många avhoppare. Dessutom är deras studie från 1991, publicerad i Läkartidningen, fortfarande den enda i sitt slag i Sverige. Vid den statliga utredningen I God Tro deltog de också på en frågestund med ett antal psykologer och representanter från FRI.
När vi slår oss ner i det ljusa och trivsamma köket som domineras av köksbordet med plats för många gäster, viftar Gudrun Swartling generat bort alla uppskattande lovord jag återberättar för henne.
En sektavhoppare hon har hjälpt på senare tid tipsade mig om att fråga om ett Nobelpris i humanitet, för det hade hon skymtat på väggen inne i arbetsrummet. Jag är självklart nyfiken och frågar om det. Gudrun skrattar generat åt min fråga och säger att det förstås inte är ett riktigt Nobelpris, även om det ser helt verklighetstroget ut. Det var en fin sjuttioårspresent hon fick av några avhoppare från Livets Ord, som ett bevis på deras uppskattning. Jag ber att få titta på det, om det går bra, men det får vänta. Istället får jag kaffe upphällt och blir bjuden på en skinksmörgås.
Men för att ta det från början – varför hennes starka engagemang för avhoppare från sekter?
Gudrun förklarar att hennes och makens engagemang från början berodde på en av deras söner. Även om han hade blivit mer och mer avskärmad och betedde sig egendomligt, trodde de under lång tid att deras då drygt tjugoåriga son var med i en vanlig frikyrka i Uppsala. Vid denna tidpunkt, i slutet av 1980-talet, arbetade Gudrun Swartling vid Ulleråker, därefter övergick hennes verksamhet till Akademiska sjukhuset. Samtidigt gick hon dessutom en treårig grupppsykoterapiutbildning och en treårig familjeterapiutbildning, även om hon aldrig brydde sig om att ta examen och alltså inte är legitimerad psykoterapeut.
”Eftersom jag hade arbetat inom psykiatrin i hela mitt yrkesverksamma liv funderade jag på ifall min son höll på att utveckla en ungdomsschizofreni. Det gick inte att prata med honom, det var som en glasvägg emellan oss.”
Hela familjen led av hans personlighetsförändring, men mest reagerade hans syster som återvände efter att ha studerat hemifrån en termin. ”Hon fick stora chocken, grät och mådde illa. Hennes starka reaktion gjorde att hela familjen satte sig ner vid köksbordet en dag och pratade om hur vi upplevde allting.”
Men detta familjeråd löste inte problemet på något sätt – om det var så att hela familjen tyckte att han var konstig och förändrad, sade sonen, så berodde det på att de inte hade samma tro. Därför tyckte han att det var bäst att han flyttade till en studentlägenhet. ”Det var faktiskt en enorm lättnad för oss allihop, eftersom det hade varit en sådan tryckt stämning här hemma hela tiden. Efter ett tag flyttade han till Umeå och han blev onåbar, både fysiskt och psykiskt.”
Före sonens medlemskap i Livets Ord hade inte Gudrun Swartling eller hennes man haft några som helst sekterfarenheter. De letade efter någon att prata med och fick till en början ett perfekt bollplank i en läkare som var före detta medlem i Livets Ord. I sitt sökande efter mer kunskap reste Gudrun till USA 1990, innan studien i Läkartidningen publicerades. I San Francisco träffade hon bland andra psykologen och sektexperten Margaret Singer, som reste in från Berkeley University och bjöd på lunch.
”Hon var en härlig och mycket kunnig person som gärna ville komma till Sverige, men tyvärr blev det aldrig av innan hon avled.”
Medan deras son fortfarande var medlem i Livets Ord och bodde i Umeå började paret Swartling få kontakt med avhoppare och de försökte hjälpa dem istället, så gott det gick. Gudrun kommer speciellt ihåg en ung flicka som hade psykiska problem och som hon kom i kontakt med i början av 1990-talet. Flickan var medlem i Livets Ord och hennes vänner i rörelsen sade till henne att gå till ”befrielsetjänsten”, som det hette, vilket var ett annat ord för demonutdrivning.
Flickan gick till en lokal och där utanför såg det ut som i doktorns väntrum, berättade hon efteråt. När det var hennes tur gick hon in och berättade hur dåligt hon mådde för personerna i rummet. Då fick hon en hink i handen och blev tillsagd att blunda och försöka kräkas, vilket hon efter viss möda lyckades göra. Då hörde hon hur de skrek runtomkring henne: ”Där kom det!” Hon själv fick inte titta på vad som kom i hinken, men när hon frågade berättade de att det hade kommit upp en grön orm. Det fanns flera gröna ormar kvar i henne, sade de, därför skulle hon komma tillbaka efter sin evangelisationsresa utomlands.
På resan i Europa bröt hennes psykiska ohälsa ut på allvar, bland annat såg hon ormar på golvet och blev därför hemskickad till Sverige. Först när hon under en tid burit sig konstigt åt, som att stå i timtal utanför ett dagis och bara stirra, ringde dagispersonalen till socialjouren som kom och hämtade henne till psykakuten.
”På psykakuten fick hon neuroleptika, vilket ofta inte hjälper vid dessa problem, samt ett ångestdämpande preparat och tre veckors sjukskrivning. Det handlade ofta om denna typ av problematik, där unga människor hamnade på psykakuten. I vissa fall fick några en tveksam schizofreni-diagnos”, säger Gudrun. Allt detta blev sedan grundorsaken till paret Swartlings studie om Livets Ords avhoppare.
Just demonutdrivning var mycket vanligt i Livets Ord vid denna tidpunkt, i början och mitten av 1990-talet. Det orsakade mycket psykisk ohälsa bland medlemmarna, menar Gudrun. Idag tror hon inte att Livets Ord är lika fixerade vid demonutdrivning som då, även om hon vet att det fortfarande förekommer. Idag har de tonat ner sin demonhysteri.
Efter tre års medlemskap i Livets Ord hoppade deras son till sist av. Jag frågar hur avhoppet gick till.
”Vi övertalade honom helt enkelt att lyssna på andras åsikter, sedan fick han bestämma själv vad han ville”, säger Gudrun. ”Men hela familjen verkligen bad honom om detta – att helt enkelt bara lyssna.” Och han lyssnade på avhoppare från både Familjefederationen och Livets Ord, vilka kom hem till dem och berättade om sina erfarenheter. De tittade även på några videos, vilket gjorde att han så småningom tyckte att något inte stämde och blev mycket grubblande under en tid.
Han läste, slog upp, kollade sina texter, men till sist skrev han ett brev till hela sin Livets Ord-grupp som han hade varit teamledare för. I brevet förklarade han vad han hade kommit fram till, men han fick sedan veta att de var tillsagda att inte vare sig lyssna på honom eller läsa brevet. Historien skulle ju ha kunnat sluta där, säger jag.
Efter att deras son hoppat av borde ju allt vara frid och fröjd i familjen och de hade kunnat ägna sig åt något annat än hjälp till sektavhoppare. Hur kom det sig att det blev en fortsättning?
”Javisst, men det fortsatte komma patienter till min verksamhet inom psykiatrin. Inom den verksamhet som jag var ansvarig för, fick jag använda tjugofem procent av min arbetstid till sektrelaterade klienter.”
Hjälpsökande personer fortsatte periodvis att komma. Gudrun fick patienter hänvisade till sig från hela Vårdsverige. Ibland visste hon inte hur de hade fått hennes namn. ”En del hänvisade till studien i Läkartidningen när de ringde, andra hade fått mitt namn av någon kollega. Det var väldigt svårt för mig att säga nej och svårt att låta bli att hjälpa, genom att lyssna, prata och fråga. Däremot var det ingen psykoterapi jag ägnade mig åt, det är viktigt att understryka.”
Även efter att hon sagt upp sig från sitt arbete 1995 fortsatte hon med hjälpverksamheten på egen hand och under åren har hon kontaktats av psykologer, psykiatrin, socialtjänsten, präster, pastorer och olika typer av vårdhem. Vid ett femtontal gånger har hon också haft föredrag runtom i Sverige, till exempel vid psykiatriska kliniker, i princip på ideell basis. Tillsammans med avhoppare har Gudrun också besökt gymnasieskolor och universitet samt tillsammans med sin make Per deltagit vid några internationella konferenser, bland annat i Tyskland, Frankrike och Ryssland.”Vid två av dessa föredragstillfällen fick jag ersättning – dels rese-ersättning, dels enligt den psykiatriska klinikens ordinarie arvodestaxa”, säger hon. ”Ingen kan säga att mitt arbete varit lukrativ på något sätt, tvärtom.”
Genom åren har hon haft kontakt med avhoppare från en mängd olika grupper och totalt handlar det om mellan 250 och 300 personer.
De har kommit från grupper som scientologerna, Hare Krishna, Bhagwan eller Osho som det heter idag, Linbu-rörelsen, Tvind-rörelsen eller UFF som de heter i Sverige, Ambres eller mediet Sture Johansson, Hans Scheikes sexsekt, Familjefederationen, Familjen, World Light Center, Livets Ord och hela trosrörelsen, Kristi Församling, Finlands förebedjare, Satanister, Jehovas vittnen, en UFO-grupp och en idrottsledarmanipulation.
Många av dem hade förgäves sökt hjälp inom den traditionella vården innan de sökte upp Gudrun. Redan från början upptäckte hon att det fanns en röd tråd i deras berättelser. Det mest påtagliga handlade om att må dåligt på grund av tvivel samt skuldkänslor – de tror att allt är deras fel, de har ångest, speciellt panikångest och självmordstankar. Det kunde också handla om minnesluckor och känslor av att de höll på att bli galna.
”Väldigt många har också psykosomatiska problem – till exempel våldsamt ont i magen. En del hade varit intagna på sjukhus för observation för tarmvred eller blindtarmen. Andra har haft kraftig huvudvärk och trott sig ha problem med hjärtat.”
Även allergier är något som Gudrun har börjat förstå kan vara kopplat till sektproblematiken, då symptomen har försvunnit när avhopparen har börjat få distans till sina upplevelser.
”Många har också stela ansiktsdrag och är svåra att få ögonkontakt med i början”, säger hon. ”De ler ofta med munnen, men leendet når inte upp till ögonen, om du förstår vad jag menar. Det är oftast de mest hängivna medlemmarna som har dessa symptom, ’fuskarna’ klarar sig bättre.”
Dessa symptom har även beskrivits i litteraturen, men Gudrun har ingen medicinsk förklaring till dem.
”Hur går det rent konkret till när du ger hjälp och stöd till en sektavhoppare? Vilken metod använder du oftast?” frågar jag.
Ibland har en kurator eller psykolog ringt i förväg och berättat vad det handlar om och frågat ifall det är OK att de ringer, berättar hon. ”Under det första telefonsamtalet försöker jag först och främst ta reda på ifall det verkligen handlar om sektproblematik, därför pratar vi igenom allting ordentligt ganska länge.”
Bor personen långt bort försöker Gudrun hitta någon annan han eller hon kan träffa och prata med. Bor personen nära brukar hon fråga ifall de vill träffa en annan avhoppare. En del hjälpsökande vill träffa så många avhoppare som möjligt, andra tycker det räcker med en eller två personer. ”Först efter grundliga samtal med den hjälpsökande ställer jag frågan ifall de vill träffa någon annan avhoppare. Det är viktigt att hitta rätt typ av ex-medlem, som passar bra och där kemin fungerar.
Det är till exempel ingen vits med att en helt anti-religiös person ska träffa en djupt troende som vill diskutera läror.”
Men att träffa andra avhoppare är definitivt den bästa formen, tycker hon, även om hon också ofta träffar avhoppare ensam. Det behöver inte heller vara från samma grupp, eftersom de flesta sekter är ganska lika. Det viktigaste är att den person som avhopparen får träffa har stått på egna ben ett längre tag och i sig själv bevisar att det finns ett liv efter avhoppet från en sekt. ”Det är ingen större idé att låta två personer som mår lika dåligt träffa varandra.”
Under åren har många avhopparmöten skett vid samma köksbord där vi sitter idag, säger hon. ”Främst försöker jag få igång samtalet och se till att de verkligen pratar om sektproblematik, inte om väder och vind.”
Men först bjuds det alltid på kaffe och ibland något ätbart, sedan ber hon den ”äldre” avhopparen att berätta om sina erfarenheter, som en form av dörröppnare. Det känns alltid bättre för den nyligen avhoppade att få höra andras berättelser och de brukar dessutom känna igen sig.
Efter ett tag, när samtalet är igång, brukar Gudrun backa ur samtalet och hålla sig lite i bakgrunden i köket. Ibland räcker det med bara en träff, ibland behövs det fler tillfällen och andra personer. Någon vecka efter träffen brukar hon alltid ringa upp, beroende på hur krisartad situationen har varit, sedan håller de ofta kontakten telefonledes. Det är oftast avhopparen som ringer till henne.
”Jag säger aldrig att de ska ringa mig och jag kallar inte det jag håller på med för terapi”, understryker hon.
Men visst måste det finnas något terapeutiskt i arbetet även om hon inte vill kalla det terapi? En läkande kraft, eftersom det under tjugo års tid varit en stadig ström avhoppare till först hennes arbetsplats och sedan till hemmet?
Gudrun håller med om att mötena har en terapeutisk verkan, kanske mycket beroende på att avhopparen märker att hon känner igen, kan bekräfta och ställa de rätta frågorna – hon har genom åren lärt sig en hel del om sekter. ”Kanske har min grupp-psykoterapiutbildning också varit till nytta, då jag ser till att samtalet kommer igång”, menar hon.
Men hur är det med barnen som växer upp i sekter – hur ser Gudrun Swartling på dem? Jag vet att hon har träffat och samtalat med en del personer som har vuxit upp i Finlands förebedjare och i Familjen, till exempel.
”Min uppfattning är att deras uppväxt har lärt dem att leva ett dubbelliv och några av dem har farit väldigt illa. Självklart är en uppväxt i en miljö där vuxna kan fara illa också skadlig för barn”, menar hon.
Ibland har även socialtjänsten ringt om barn i sekter och då har det oftast handlat om barn och unga som har gjort kraftig revolt och blivit utagerande. Gudrun kan då ”tolka” deras beteende.
De flesta avhoppare hon har träffat genom åren har varit unga människor mellan 18 och 25 år, som gått med i en rörelse under ungdomsåren. De var så pass unga att de inte hunnit få barn ännu och heller inte varit intresserade av att diskutera frågan, även om någon ibland hade åsikter om hur barnen behandlades i gruppen.
I samband med möten med avhoppade föräldrar träffade Gudrun ibland deras barn som hade följt med, men frågan om barnuppfostran kom sällan upp. ”Jag frågade kanske inte heller tillräckligt mycket om hur deras barn hade det”, säger hon. ”Det är ju ett känsligt ämne.”
Avsaknaden av samhällets förståelse, stöd och hjälp till avhoppare från sekter har ju hela tiden varit grundorsaken till Gudruns eget arbete och engagemang – många som söker sig till henne har först försökt få hjälp hos psykologer, psykiatriker, kuratorer eller inom socialtjänsten. Hur skulle den idealiska hjälpen och samhällsverksamheten se ut, tror hon? Det märks att det är något hon tänkt mycket på, för svaret kommer omedelbart.
”Först skulle jag ta hit psykolog Paul Martin från Wellspring Rehab Center och som redan varit i Sverige några gånger på privat initiativ och arbetat med avhoppare. Han skulle få handleda och utbilda olika yrkeskategorier i sektkunskap.” Fick Gudrun Swartling som hon ville, skulle Paul Martin hjälpa till att bygga upp en effektiv normalrehabilitering, eftersom han har lång erfarenhet på området och är ansvarig för och driver ett av de få sektrehabiliteringsprogram som finns i världen.
Gudrun menar att det finns två typer av behov hos sektavhoppare: vissa kräver sjukhusvård, andra inte. Det skulle också vara idealiskt ifall det fanns en vanlig psykiatrisk avdelning någonstans i Sverige, menar hon, där man både har vanlig psykiatri och dels denna specialkunskap om sektavhoppare. Där skulle det vara möjligt att ta in lämpliga ”tolkar”, andra avhoppare, vid behov. Till sist vill Gudrun ha ett kunskapscenter där organisationer som FRI och ROS och deras information finns tillgänglig, men också tvärvetenskaplig information. Men det allra största ansvaret tycker hon trots allt präster och pastorer har, eftersom det är deras bord. De ska kunna det här, menar hon, inte vifta bort det eller bli nervösa för att en tro blir kritiserad. Därför borde man inom kyrkan ha någon form av utbildning, där även avhopparnas berättelser ska finnas med.
”Sedan handlar det förstås mycket om utbildning på alla nivåer i samhället, till exempel på gymnasienivå och inom alla yrken som har med människor att göra: socialsekreterare, kuratorer, sjukvårdspersonal, polis, domstolar, advokater.”
Hon tror på dialog så långt det är möjligt, men tyvärr är det oftast sekten som stänger dörren efter ett tag.
Hur orkar en person med allt detta hjälparbete på sin fritid, utöver sin familj på fem personer, och dessutom helt frivilligt och obetalt? Det är en fråga som finns i bakhuvudet på mig under hela vårt samtal. Vad är det som egentligen är den drivande kraften?
”När någon frågar mig om hjälp, är det faktiskt svårt att låta bli. Sedan är jag intresserad av området, kan en hel del och lyckas ofta hjälpa avhopparna med ganska små medel, vilket är givande för mig personligen också.”
Hade det inte varit detta område hon engagerat sig i, så skulle det säkert ha varit Amnesty eller en liknande organisation, tror hon. Kanske är det också en påverkan och ett socialt arv från hennes mamma, som under kriget tog hand om flera så kallade krigsbarn från Finland och andra krigsskadade personer.
Men visst, ibland har arbetet med att hjälpa avhoppare varit lite påfrestande för resten av familjen, speciellt den yngste sonen som bodde hemma under de mest intensiva åren. Maken Per, som är pensionerad men arbetar några dagar i veckan som distriktsläkare i allmänmedicin vid en vårdcentral, kanske inte hela tiden är lika engagerad i ämnet som sin fru, även om han är lika initierad.
”Det är bara bra tycker jag, för det måste finnas en balans och man måste leva ett vanligt liv också, det är mycket viktigt för att orka hjälpa andra.”
Och hur var det nu med Nobelpriset? Gudrun hämtar lite motvilligt det inramade diplomet inne på sitt kontor innan jag ska gå och räcker över det till mig. Det är lätt att hålla med i juryns motivering, tycker jag.
Där står:
Härmed tilldelas Gudrun Swartling alternativt Nobelpris i humanitet. Juryns motivering lyder: med idoghet har hon värnat om många vilsna själars väl.
Hennes arbete har präglats av omtanke och empati, när hon med gränslös gästfrihet har upplåtit både sitt hem och sitt hjärta till glädje och tröst för mången dissident.
Därför finns hon för oss alla som en varm förebild på sann och riktig medmänsklighet i en allt kallare värld.
Uppsala 2003.
Leena Maria Johansson har sin privatpraktik i Sabbatsbergs brunnsparks gamla expeditionshus från 1827, högst upp på den gamla vinden. Hon delar huset med flera andra läkare och terapeuter och tar där emot klienter två dagar i veckan, förutom sitt arbete tre dagar i veckan vid en vårdcentral. Dessutom forskar hon vid Karolinska Institutet, Centrum för allmänmedicin. Hennes disputation 1997 handlade om transkulturell psykiatri, psykisk hälsa och självmord, Migration, Mental Health and Suicide: An Epidemiological, Psychiatric and Cross-Cultural Study.
Det är väldigt lågt i tak i hennes arbetsrum, husets gamla vind, men också modernt, lugnt och trivsamt ombonat. Vi slår oss ner i de fårskinnsklädda fåtöljerna framför gavelfönstret som har utsikt mot den gamla brunnsparken. Jag hoppas att bland annat få prata om hennes tjugoåriga erfarenhet av olika typer av sektproblematik.
Leena Maria berättar först att hennes egen religiösa bakgrund inskränker sig till att mamman var med i pingstkyrkan under några år. Hon kommer fortfarande ihåg ett tillfälle i kyrkan när hon var sju år gammal.
”Under ett möte så bad de alla som ville komma till himlen att räcka upp en hand. Alla andra räckte upp handen, utom jag. När de sedan frågade ifall inte jag också ville komma till himlen, så svarade jag: om jag vill komma dit, beror det inte på handen!”
Leena Maria menar att detta visade att hon var ganska annorlunda, mycket därför att hon kom från en familj där man fick tycka annorlunda. Intresset för religion fanns tidigt, som när hon till exempel bestämde sig för att bli buddhist som fjortonåring och senare lärde sig att meditera i en grupp.
”Men jag gillade inte att man var tvungen att byta namn för att få fortsätta vidare”, säger hon. ”Det var för "gruppigt" eller sekteristiskt, tyckte jag. Det är något som jag är allergisk emot än idag.”
Parallellt med sina läkarstudier började hon så småningom läsa religionshistoria, religionspsykologi och religionskunskap vid universitetet, och till slut blev det cirka 80 poäng. ”Religionsstudierna blev verkligen en aha-upplevelse för mig. Den djupa grunden i de stora religionerna, kristendom, judendom, buddhism, islam och hinduism, är ju samma sak. Sedan har människorna byggt religioner och sekter runtomkring, bara för att människan vill kunna säga att ’det här är rätt!’. Jag är nog en person som inte följer sådant.”
En bok som hon tycker är mycket intressant i detta sammanhang och som hon kan rekommendera, är prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrands bok Från naivitet till naivitet, som handlar om Foyles teori om trons utveckling.
Under många år var Leena Maria Johansson helt landstingsanställd som överläkare inom psykiatrin. Hon trivdes bra med patienterna, men är mycket kritisk till hur den psykiatriska vården planerades arbetsmässigt. ”Det är väldigt oekonomiskt. Tittar man på en vanlig psykmottagning handlar det dels om för mycket administration, dels om ett väldigt diskuterande mellan yrkesgrupperna. Tiden bara går.”
Leena Maria beskriver problemet i ett snabbt scenario: en patient ringer, någon ur personalen tar emot samtalet, och tar sedan upp det som kommit fram på teammötet, där alla pratar och framför sina åsikter, vilket förstås är tidsödande. Eller så kommer det en remiss från en distriktsläkare, vilket en grupp på upp till sju personer ska sitta och diskutera. Även om flera av teammedlemmarna inte kommer att träffa den sjuke så har de ändå tankar om patienten, åsikter som dessutom inte skrivs ner någonstans.
”När jag var på en psykmottagning försökte jag förbättra effektiviteten. Genom att titta på remisserna i förväg kunde jag sortera patienterna efter vilka som skulle direkt till läkare och de som skulle få en psykoterapibedömning och till sist de patienter som skulle tas upp i remissgruppen.” Där drog hon också ner på antalet personer i gruppen, från sju personer till två – en kurator och en läkare – och detta fungerade bra så länge hon själv arbetade kvar. De stora högarna och de långa väntetiderna försvann, men ett halvår efter att Leena Maria slutat återgick man till sina gamla rutiner. ”Detta trots att vi hade hållit på med min modell i ett och ett halvt år och alla var nöjda. Men att modellen fungerade ville inte människor inom psykiatrin inse, istället ville man ha mer resurser.”
Det var när Leena Maria arbetade på Södersjukhuset som hon först kom i kontakt med sektproblematiken. ”Jag kan inte säga exakt hur många sektavhoppare det handlade om, men det var många. Då hade jag också kontakt med FRI, som skickade några som behövde hjälp. Jag har också pratat med många anhöriga, speciellt med förtvivlade mammor, och försökt slussa dem rätt. Det är också några som ringer och där jag kan ge lite råd.”
Sedan sju år arbetar Leena Maria Johansson vid en vårdcentral och där är det nästan ingen som söker för sektproblematik. Däremot tillhör flera av patienterna Livets Ord eller Jehovas vittnen, och många är invandrare.
”På vårdcentralen är mer än hälften av mina patienter invandrare och bland dem har hälften flyktingbakgrund. Många är irakier med fruktansvärda levnadsöden. Flera har blivit utsatta för våld och har reagerat med PTSD – posttraumatiskt stress-syndrom.”
De patienter som är med i Livets Ord eller Jehovas vittnen och vänder sig till Leena Maria för hjälp gör det inte för att de ifrågasätter sitt medlemskap. De söker för att de kan ha ångest, oro och depression. ”Jag kan självklart inte ifrågasätta deras engagemang, möjligtvis fråga om hur kvinnans ställning är i församlingen, men de svarar oftast att det är så väldigt bra. Patienterna sätter aldrig sina problem i samband med sitt engagemang i sekten.”
Men vad gäller de avhoppare som söker sig till henne med självupplevda sektrelaterade problem? Finns det en gemensam nämnare?
”Ja, när det gäller unga vuxna som har gått med i en sekt, så har de oftast gjort det för att de har befunnit sig i en kris och varit ensamma. De kan till exempel ha flyttat från landsorten in till stan.” Efter avhoppet kan en del av problemet vara att de har en tendens att se allt i svart/vita helhetslösningar och tro på en enda sanning.
”Sedan kommer de till insikt att det inte finns färdiga lösningar och att man ska tillåta tvivel och ambivalens. Men det är svårt för dem eftersom de har haft en längtan och en tro på att det ska finnas en helhetslösning.”
Och de som har vuxit upp i en sekt?
Leena Maria har också mött många som har vuxit upp i sekter och anser att speciellt barnen kan ha det väldigt svårt. De tror att deras sätt att vara och tro är det enda möjliga eftersom det är så ingrott. Hon anser visserligen att det inte behöver bli en svårare problematik för personer som växer upp i en sekt, men håller med om att sekttänkandet och bristen på ifrågasättande kan skapa många problem för dem ute i samhället.
Att till exempel som ett före detta Jehovas vittne bli helt avskuren och förlora hela sin familj inklusive föräldrar, är självklart svårt. Det finns hela tiden en längtan efter gemenskap, trots att de tar starkt avstånd från sekten och föräldrarna, vilket gör dem förvirrade. Det blir en dragning tillbaka och en dragning ut till samhället, en sorts existentiellt problem, menar hon. Problemet med aga och barnmisshandel är också något som avhoppare som vuxit upp i sekter berättar om.
”Det är tyvärr väldigt vanligt”, säger Leena Maria.
Vad ska då en sektavhoppare göra? Vilka vägar ska han eller hon gå?
”Jag tycker att informationen de kan få hos FRI är bra, till exempel deras häfte om mind control. Det har dessa personer, uppvuxna i sekter, varit påverkade av under hela sin barndom.” Eftersom de som barn har varit så styrda och isolerade finns det ingen möjlighet att ha något annat ”mind” än det som sekten och föräldrarna ger dem.
”Det är så att säga inbyggd mind control”, säger hon. ”Det kan vara bra att som avhoppare läsa om hur mind control fungerar, även i andra sekter och grupper.” Det är också bra att tala med någon professionell person, en person som inte bara har ett eget intresse, understryker hon också. ”Inom psykoterapi finns det en del business, därför måste man välja terapeut noga.”
Hon menar också att många idag tror att det bara är kognitiv beteendeterapi – KBT – som hjälper, mycket beroende på att psykodynamisk terapi tar längre tid och helt enkelt inte är lika populär för tillfället. Men det finns forskning som visar att vilken fokuserad terapi som helst är bra. Själv arbetar Leena Maria Johansson med integrerad KBT tillsammans med sektavhoppare och de gör en stor del av jobbet hemma, själva.
”Jag ber alltid mina patienter att först skriva en livsberättelse hemma, inte bara om sjukdom, utan om allt”, säger hon. ”Detta gäller också andra patienter, inte bara sektavhoppare. Om det är saker som de inte vill skriva om, går det bra att bara markera det, men berättelsen ska vara kronologisk.” På detta sätt kan hon sedan läsa och jämföra med deras muntliga berättelse, se vad de uteslutit och var det finns luckor, till exempel om föräldrars beteende. Vad patienten måste prata mer om, helt enkelt.
”Det går att arbeta med korttidsterapier, både KBT, kognitiv terapi och psykodynamisk terapi, för att lyfta upp problemen på en viss nivå och komma en bit på väg”, menar Leena Maria. En annan viktig sak är att hjälpa dessa personer att hantera ångest, slippa att få panikattacker och bli mindre deprimerade och suicidala. ”Ifall patienten sedan vill och har möjlighet kan de gå i en annan typ av terapi under längre tid, där man går in mer i detaljer.”
Det är inte heller alltid som Leena Maria Johansson lyckas hjälpa en sektavhoppare, då hon några gånger också varit med om att hennes patient har gått tillbaka till sekten.
”Ofta blir de kontaktade av någon från sekten som försöker påverka dem att komma tillbaka – de kan hotas att som avhoppare bli drabbade av demoner, tvivelsandar eller Isebels ande, släkt med upprorets ande.”
Hur är den generella synen på sektrelaterade psykiska problem inom psykiatrin och bland psykoterapeuter? Många sektavhoppare har ju väldigt dåliga erfarenheter på detta område.
”Det är nog väldigt olika hur man ser på sektproblematiken”, säger Leena Maria. ”Gäller det svårt psykotiska patienter inom slutenvården kan det vara väldigt tydligt att tillhörighet kan vara en utlösande faktor. Annars missas ofta vad det handlar om, eftersom man inte frågar. Man frågar inte om religion i anamnes-upptagandet, sjukdomskartläggningen, helt enkelt.” Enligt henne beror detta på en tradition från psykoanalysen och psykodynamisk terapi, där man sedan länge inte tillmäter religionen någon betydelse. ”Vad jag kommer ihåg från mina egna utbildningar, till exempel psykoterapiutbildningen steg ett, så var man väldigt mycket emot religion. Det var något som man absolut inte skulle prata om.”
Religion förklarades bara som en brist på en fadersfigur och när Leena Maria försökte diskutera olika gudsbegrepp fick hon överhuvudtaget inte prata om trons olika stadier eller olika slags tro. Det fanns inget intresse för det då, menar hon. Vare sig psykodynamiker eller psykoanalytiker hade något intresse och var väldigt mycket emot religion i allmänhet. Inom psykiatrin brukar man inte fråga sina patienter om religionsutövning eller om andlighet.
”Vare sig psykiatriker eller psykologer har tillräcklig utbildning omkring religion, men nu börjar detta bli ifrågasatt. Några har börjat fråga patienter ifall de har någon religion eller något religiöst synsätt, är med i någon församling eller andligt sammanhang.”
På sikt skulle Leena Maria vilja ha en kurs för läkare, psykologer och annan personal inom psykiatrin om religionens betydelse, där sekter och sektberoende skulle ingå. ”En del säger sektsjuka, men jag tycker att sektberoende också passar, då det i sig kan ge abstinens, biverkningar och toleransökning, precis som alkoholberoende.” Hon skulle vilja att denna kunskap fanns på alla psykiatriska mottagningar och på varje större sjukhus. Att det skulle finnas några personer som var intresserade och tyckte att området är viktigt. Själv är hon inte främmande för att bygga upp någon form av terapimodell, till exempel fokuserad korttidsterapi. ”Det skulle vara intressant och även kunna anpassas för anhöriga.”
Överhuvudtaget skulle hon vilja se utbildningar i sektproblematik på alla nivåer av vårdutbildningarna – sjuksköterskor, läkare, psykologer, socionomer.
”Det skulle handla om religion överhuvudtaget, inte bara sekter och om gruppåverkan.”
Slutligen och framförallt, vill Leena Maria se ett ökat samarbete mellan dem som är kunniga på sektområdet. ”Det ska inte vara så att en liten grupp äger den här frågan, den här nischen”, menar hon.
”Det finns inga absoluta experter, utan vi behöver resonera med andra inom ett öppet forum.”
Föreläsningssalen till symposiet på Älvsjömässan i Stockholm 2005 är full av åhörare till detta för Läkarstämman ovanliga ämne, ”Sekter och psykisk sjukdom eller kris – vad har psykiatri och psykoterapi med sekter att göra?”.
Symposiets förste talare är Henry Jablonski, läkare och psykoterapeut, och han menar att vi måste lära oss mer om destruktiva grupprocesser och destruktiva ledare. Detta för att människor inom vården, rättsväsendet, socialtjänsten och skolan ska kunna se och handla i tid.
Man kan inte blunda för psykiska sjukdomar och kriser bara för att de uppstår i en religiös miljö. Men framförallt kan man inte längre blunda för att psykiatriska problem alstras av manipulativa rörelser.
Ett bekymmer är att sekter hindrar samhällets legitima insyn genom att hänvisa till religionsfrihet och åsiktsfrihet, säger han. Företrädare för de här rörelserna anklagar också gärna kritikerna för trångsynthet och illvilja och för att vara emot religionsfriheten.
Henry Jablonski ställer också några frågor som är speciellt viktiga för den här boken: vilket ansvar har det demokratiska samhället för att på ett rimligt sätt skydda utsatta medborgare för manipulativa rörelser och för destruktiva, fundamentalistiska sekter? Vad betyder det att barn växer upp och får sin skolning i miljöer som är helt avskilda från samhället i övrigt? Vad betyder det för risken att de utsätts för otillbörlig påverkan från väldigt låg ålder och för att de uppfostras med en världssyn som demoniserar eller ringaktar det omgivande samhället?
Näste talare på podiet är professor Jan-Otto Ottosson, som bland annat återkommer till mycket av det vi pratade om vid vårt möte på våren 2005. Han beskriver också olika exempel på människors påverkan på andra människor, i både positiv och negativ riktning, till exempel gasljussyndromet, där någon avsiktligen behandlar någon annan på ett sätt som gör att den ska tro sig vara galen.
Han nämner också massuggestion, ett fenomen som ofta utnyttjas i politiska sammanhang, till exempel i Hitlers Nazityskland och till sist dagens tema indoktrinering – den avsiktliga manipulationen av människor för att få dem att acceptera en övertygelse.
Att indoktrinera någon är motsatsen till psykoterapi. Psykoterapi och därmed liknande psykologiska metoder används till något positivt, i ett uppbyggande och hälsobringade syfte. Han menar också att det finns ett stort mörkertal bland dem som behöver psykiatrisk eller psykoterapeutisk hjälp, eftersom de inte vänder sig till sjukvården.
”Psykiatrin har ingen samlad erfarenhet av sådana här problem och det finns en avsaknad av rutiner.”
När det gäller att förebygga på något sätt återkommer Jan-Otto Ottosson till det han sade till mig: tidig undervisning i skolan, i etik och livsåskådning, som visar att det inte finns någon som har monopol på sanningen. Man ska också lära ut en skepsis mot ledare, särskilt karismatiska ledare med gudomliga anspråk.
”Vi måste skydda barnen, då många manipulativa sekter har det som mål att tidigt, helst i förskolan, lära ut sektens budskap.”
Göran Roth, överläkare i psykiatri på Huddinge sjukhus, lyfter sedan fram några av de svårigheter som psykiatrin brukar ställas inför när de möter människor med psykisk ohälsa, där problemen är relaterade till destruktiva sekter eller manipulativa rörelser. Men han vill också understryka att man måste hålla isär religion och en destruktiv sekt.
”Religiositet kan uttryckas på många olika sätt och det är dessbättre sällan som det uttrycks i en manipulativ sekt”, säger han. ”För övrigt finns det även politiska, ekonomiska och religiösa manipulativa rörelser och deras frågeställningar ligger utanför mitt kompetensområde.”
Enligt hans uppfattning finns det däremot många gemensamma, igenkännliga mönster i destruktiva sekter – hos dess ledare och medlemmar, deras relationer och konsekvenserna av det. ”När jag kommit i kontakt med destruktiva sekter har det för övrigt varit slående att deras relationer varit präglade av förtryck, hot, manipulation och isolering.”
Men han anser också att det först är på senare år som man inom psykiatrin vill ha med sektproblematiken att göra och att psykiatrin kan bidra till att hjälpa.
”En del av laddningen med hur psykiatrin ska förhålla sig till sektproblematiken kommer just från en rädsla att vi och andra myndighetspersoner med vårt agerande ska göra fel i fråga om religionsfriheten”, menar han. ”En annan anledning till att ämnet är laddat är troligen att man kommer i kontakt med fenomen som man saknar erfarenhet och referenser till.”
Enligt Göran Roth är det lika allvarligt att bli fysiskt eller psykiskt misshandlad i en destruktiv sekt som i en parrelation.
”I båda fallen kan vi inom psykiatrin ha en roll, genom att lära och förstå de psykologiska mekanismerna och avhjälpa det psykologiska lidandet.”
Avslutningsvis konstaterar han att det inte finns några rehabiliteringscenter för avhoppade sektmedlemmar, som exempelvis Wellspring Rehab Center i USA, dit ett tjugotal svenskar har skickats genom åren. Han frågar sig också vad det finns för alternativ i Sverige. De flesta med sektrelaterad psykisk störning och ohälsa behöver inte vårdas inneliggande eller med tvångsvård. De flesta kan och bör troligen behandlas i öppenvård, menar han.
”Men vi behöver en kompetens och inte minst en struktur för att möta behovet i öppenvården”, säger han. ”Jag har stött på fenomenet att sektmedlemmar dragit sig för att söka sig till psykiatrin, eftersom han eller hon inte tror att det finns någon förståelse för deras speciella problematik där. Deras erfarenhet är att de inte blir tagna på allvar inom den psykiatriska vården.”
Han tror att man än så länge bara har sett toppen av ett isberg och att psykiatrin noga bör tänka igenom beredskapen för att möta denna problematik.
”Det kan röra sig om vårdbehövande och helt isolerade individer som har lämnat en sekt”, menar han. ”De behöver hjälp med att bygga upp sitt liv i grunden, vilket tar tid och kräver mycket samarbete mellan vårdare och andra samhällsinstanser eller frivilligorganisationer.”
Göran Roth anser att det inte bara är inom psykiatrin som man är oförberedd och handfallen inför den här problematiken, det gäller i lika hög grad övriga samhällsinstanser. Inklusive lagstiftare och de sociala myndigheterna. ”Vi behöver en dialog med dem som har erfarenhet av destruktiva sekter och behöver erfarenheter av hur man hanterar den här problematiken i övriga delar av världen, där problemet har varit mer omfattande.”
Samhället och den offentliga vården har en skyldighet att både försöka förebygga, ta hand om och avhjälpa det oerhörda lidande som de destrutiva sekterna orsakar hos både enskilda och familjer, blir slutorden.
Jag låser fast cykeln i järnstaketet framför ett vackert gammalt hus från 1875 på Söder i Stockholm. Här ligger idag Psykoterapiinstitutet och jag ska träffa Gunnel Jacobsson, psykolog och psykoanalytiker.
Mot gatan finns en liten trädgård med blommor och två ståtliga akaciaträd planterade, och över ingången står det ”Konung Oscar I:s minne” ingraverat med snirkliga guldbokstäver. Husets historia har faktiskt en del med religion att göra. Byggnaden uppfördes nämligen av änkedrottningen Josefina och var avsedd för änkor och ensamstående kvinnor ”av ståndet, oberoende av trosbekännelse”. Här rådde religionsfrihet och det fanns både en katolsk och protestantisk bönesal, vilket var mycket sällsynt på den tiden. Husets sköttes av de katolska Elisabethsystrarnas orden.
På sitt lilla arbetsrum på övervåningen – antagligen ursprungligen ett sovrum – berättar sedan Gunnel Jacobsson att hon har arbetat länge inom psykiatrin. Hon undervisar också på S:t Lukas dit många psykoterapeutstuderande med intresse för existentiella frågor söker. Till S:t Lukas mottagning för psykoterapi söker sig också många konfidenter med religionsproblematik.
De senaste åren har hon dessutom ägnat mycket tid åt sin avhandling, På tröskeln till vuxenlivet. Den handlar om unga vuxna, om hur det är att bli vuxen idag, med påfrestningar, hur dessa hanteras och ungdomars syn på framtiden. Enligt Gunnel Jacobsson skiljer sig det mycket från hur det var tidigare. Det som många unga idag upplever som svårt handlar om relationer, att göra viktiga val och en känsla av att vara ensam, även när man är med andra.
”Det är mycket mer av en identitetskris att bli vuxen idag”, anser hon. ”Man jobbar med att ändra självbilden på ett mycket mer ensamt sätt än vad man har gjort tidigare.” Kanske kan denna period vara en väldigt bra grogrund för att också fastna i en sekt, tror hon, även om det inte står ett ord om sekter i hennes avhandling. Det handlar om en tid när den unge ska ändra sin självbild, ett eget psykologiskt arbete. Då är man under ganska lång period sårbar och väldigt, väldigt känslig för andras värderingar och ”dockar” lätt in olika sätt att vara på.
Förut fanns det mycket fastare normer och yttre markörer som unga personer kunde följa, idag finns inte dessa självklara normer kvar, vilket gett upphov till en ökad problematik för unga människor. ”Jag upplever att det finns en existentiell problematik. Att bli vuxen är ett mycket mer individualistiskt projekt idag.”
Men som ung vuxen gäller det att inse att livet både har upp- och utförsbackar, menar hon. Att känna sig vilsen och deppa är naturligt och en livskris betyder ofta utveckling, om man bara orkar ta sig igenom den. När det gäller sekter, började Gunnel Jacobsson intressera sig för ämnet när Psykoanalytiska föreningen frågade henne ifall hon ville vara föreningens representant vid den statliga utredningen I God Tro 1997. Vid denna tidpunkt hade hon själv inga större erfarenheter av sektproblematik, men tyckte ändå att det var ett angeläget ämne, mycket beroende på sitt mångåriga arbete inom psykiatrin. Då blev hon väl medveten om hur lite kunskap det fanns.
I en artikel i Psykologtidningen i november 1998 skrev Gunnel Jacobsson bland annat om behovet av hjälp till sektavhoppare.
I de sällsynta fall där sektavhoppare söker hjälp är det ofta för ett avgränsat symptom, som dålig självkänsla, självmordstankar eller diffus ångest, skriver hon. ”Själva sekttiden förblir ofta en hemlighet för omgivningen, vilket sannolikt kan bero på känslan av skam över att ha varit med i en sekt. Det kan också bero på en rädsla att bli missförstådd och feldiagnostiserad.” Hon fortsätter: ”Sekter är ofta manipulativa och denna manipulation av sårbara individer och den förföljelse som ofta drabbar avhoppare är ett skrämmande fenomen i ett demokratiskt samhälle.” Idag säger Gunnel att ”det handlar egentligen om två olika grupper av hjälpsökande med sektproblematik – de som vuxit upp i en sekt och de som gått med som unga vuxna”. ”I det första fallet kan det handla om personer som i mogen ålder har börjat fundera på sin uppväxt och märker att det finns upplevelser som skaver i dem.”
Det kan gå fem, tio eller femton år efter att en person lämnat sekten innan man blir varse hur mycket av sektens normer och värderingar som fortfarande präglat en, och som kan komma till uttryck i till exempel misstänksamhet och slutenhet. Just en grundläggande misstänksamhet är något som nästan alla som vuxit upp i en sekt upplever att de fått med sig från barndomen. Gunnel tror att det kan gälla alla typer av sekter.
Hos både henne själv och kollegerna finns en generell åsikt att det behövs en större kunskap när det gäller sekter. När Gunnel arbetade på en psykiatrisk mottagning fanns hela tiden ett flöde av patienter och även personal, som kommer och går. På en psykiatrisk mottagning finns en psykiatrikersyn, menar hon, där man ”bockar av” patientens yttre iakttagbara symptom och ställer en diagnos. Personalen är kompetent men perspektivet blir smalt. Där finns inte utrymme för att göra någon mer omfattande utredning, för att se bakgrunden och helheten – varför finns de här symptomen? Att lägga ett sådant psykiatriskt perspektiv är bra för dem som är psykiskt sjuka, men kan drabba unga människor som inte är sjuka utan brottas med existentiell ångest eller dålig självkänsla. Där kan en psykiatrisk etikett snarare stjälpa än hjälpa.
”Ifall man såg till patientens bakgrund och helheten, kan man ju också på ett annat sätt se om problemen är situationsbundna, bundna till omständigheterna eller handlar om en sjukdom hos personen själv.”
Idag arbetar hon på en specialistenhet för psykoterapi och psykoanalys och där är det annorlunda. På Psykoterapiinstitutet görs alltid en inledande orientering med den nye patienten, där hela människan är i fokus. Hit kommer inga patienter akut, utan alltid på en remiss från de psykiatriska öppenvårdsmottagningarna i Stockholm.
”Hur tror du att det är för ett barn att växa upp i en fundamentalistisk, sekteristisk miljö?” frågar jag.
”Det är kanske inte så väldigt stor skillnad för barnet om deras föräldrar är manodepressiva, sjukligt misstänksamma eller med i en sekt. Barnet knyter an utifrån den personens världsbild”, svarar hon. ”Jag tänker på hur det varit för barn som har vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar. I mångt och mycket handlar det om att man som barn växer upp och präglas av familjens/förälderns världsbild – barnets psykologiska födelse sker genom interaktionen med de viktigaste personerna i dess liv.”
Ibland kan en patient som vuxit upp med det verka lite paranoid, anser Gunnel Jacobsson. Men det paranoida kommer inte inifrån en själv, som en ”riktig” paranoia. Istället har man fått någon annans världsbild som barn och är präglad av detta. Men det är positivt jämfört med vanlig paranoia, eftersom det därför blir jämförelsevis lättare att frigöra sig från den paranoida världsbilden, menar hon.
”På samma sätt tror jag det är i de här frireligiösa sammanhangen, att detta regelsystem också blir barnets eget. Alla barn är förstås präglade av sin ursprungsfamilj, men i sju- eller åttaårsåldern sker en kognitiv mognad. Då börjar barnet på ett nytt sätt upptäcka sin omvärld, till exempel sina lärare, som de också kan jämföra sina föräldrar med. ”Problemet är ifall barnet dessutom går i en skola med samma syn, och helt och hållet lever inom sektvärlden, menar hon. Då missar barnet den här jämförelsen och kan inte detronisera sina föräldrar och jämföra dem med andra. Men det går knappast helt att undvika att barnet får redskap för att jämföra, menar hon. ”Det sker ju också med dessa barn när de blir ungdomar och unga vuxna. Men även om man då väljer att bryta med de gamla normerna är man så färgad av hela det här regelverket i sekten. Det kan slå dem i huvudet långt efteråt.”
Finns det något som kan hjälpa till att ta bort det här regelverket från uppväxten, om man nu vill det?
”Det viktigaste är nog att följa det som känns rimligt för den person det gäller. Det här är en situation där det är så viktigt att man blir lyssnad på och att man får välja sin egen väg. Man är ändå så vacklande – vem är jag, hur ska mitt liv se ut?”
Kanske känns det bäst att till exempel prata med en själasörjare i Svenska kyrkan, om man är religiös, eller så kan man söka sig till psykoterapi. Eller så vill man kanske bara prata med någon klok människa om existentiella frågor, helt enkelt. Gunnel anser att det är viktigt att inte generalisera till en lösning. Och man måste få välja vem man vill prata om dessa frågor med. Ska man säga något generellt så är det att det är viktigt att bli lyssnad på och respekterad. En förvirring och osäkerhet måste få ta tid att fundera kring. Personen måste få lära sig att lyssna på sig själv, lyfta fram omedvetna värderingar för att, kanske gång på gång under en tid, ta ställning till vad man vill lämna och vad man vill behålla. Det handlar inte om att göra rationella val, utan om hur en människas omedvetna, inre värderingar och förväntningar påverkar både hur man mår och förhåller sig till sig själv och till andra.
Gunnel håller fram att en klok medmänniska att prata med kan vara en bra hjälp. Om man behöver psykoterapi bör det vara en terapiform som lämnar utrymme för patientens innersta tankar, såsom psykoanalys, psykoanalytisk terapi eller existentiell terapi. ”Terapier som fokuserar på att ändra på beteendet skulle jag aldrig komma på tanken att rekommendera när det gäller sektproblematik, just därför att personen livslångt har blivit manipulerad – om än av förälderns välmening – och nu behöver hjälp med att finna sig själv.”
Gunnel menar att det man behöver i denna situation är att verkligen förstå och få tillfälle att vrida och vända på de svåra frågorna, till exempel vad det man lärt sig under uppväxten betyder. Att verkligen få gå in i de existentiella frågorna som rör en själv.
I korridoren som leder fram till kyrkoherdens arbetsrum i Maria Magdalenas församlingsexpedition blickar forna kyrkoherdar ner från porträtten, med sträng och allvarlig uppsyn. I rummet hos Karl-Erik Nylund är det däremot mer som i ett trivsamt bibliotek och jag slår mig ner i en av rummets besöksfåtöljer medan ett telefonsamtal avslutas. Hans arbetsrum på S:t Paulsgatan i Stockholm är fyllt av böcker vertikalt och horisontalt – överfulla bokhyllor, skrivbord och bänkar.
I en bokhylla ser jag också hans egen bok, Att leka med elden – sekternas värld som första gången utkom 1998 och med en reviderad upplaga 2004. En bok som jag själv uppskattar mycket, även om inte just barnens situation beskrivs ingående. I sin bok har han gjort en mycket omfattande sammanställning av fakta omkring dessa grupper, den första av sitt slag i Sverige. Där beskrivs många sekter – ett femtiotal – samt bland annat vilka han anser vara de farligaste sekterna, vad som kännetecknar en sekt och berättelser från dem som själva varit medlemmar. Vi börjar prata om min boks barnperspektiv och att det skulle vara mycket intressant att få höra hans erfarenheter på området.
”Det här om barnen i sekter är ett minerat men mycket viktigt område”, börjar han. ”Barnen har ingen som pratar för dem. Det som sker inom hemmets eller sektens väggar är oerhört svårt att känna till.”
Karl-Erik är ofta anlitad av massmedierna som sektexpert och har genom åren blivit uppsökt av avhoppare som har varit i behov av hjälp. Ibland har det även handlat om hembesök. De behöver hjälp på olika sätt, till exempel själavård eller praktisk hjälp, men oftast en kombination av de båda.
Han har också blivit insatt i barnens situation i sekter och har genom åren fått frågor från både Skolverket och Socialstyrelsen om olika grupper. Varje vecka kommer det någon person som är drabbad av sekter till arbetsrummet på S:t Paulsgatan och ibland får han höra historier som får håret att resa sig i nacken, säger han själv. För det mesta står myndigheterna helt handfallna och förstår inte problemet.
”Sekten säger till dem att de är värdelösa och myndigheterna säger att de får skylla sig själva, vad gör man då?”
Förutom sektavhoppare kommer även personer som inte har någon religion alls. Det är till exempel vanligt att terapeuter i så kallade psykologiska sekter kränker sina patienter. Där är det terapeuten som är sektledare. Han har mött många tragiska exempel på det.
Enligt Karl-Erik blir många sektdrabbade desperata och det förkommer många självmord, som har en direkt orsak i denna förtvivlan. Många mår så psykiskt dåligt att de hela tiden balanserar mellan att leva och att inte leva. De söker en förklaring till vad som skedde dem i sekten, vad hände, vem har ansvaret? Sektens svar blir oftast bara: du är inte en av oss längre. ”På vilket sätt kan du hjälpa de sektdrabbade?” frågar jag.
”Det första är att jag lyssnar och visar förståelse. Det mesta känner jag ju igen från andra sekter, eftersom det finns ett visst mönster som dessa grupper håller sig till.” Alltefter behov, föreslår sedan Karl-Erik olika alternativ, till exempel att de ska prata med en viss person, kontakta en advokat eller gå tillbaka till sekten. Ibland måste avhopparen få samtalsterapi eller psykiatrisk behandling.
”Själavård är själavård, psykiatri är psykiatri”, säger han. ”Det finns läkare och psykologer runtomkring mig som hjälper mig ifall det behövs.”
I början av sin hjälpverksamhet använde Karl-Erik en metod som han kallade konfrontationstekniken. Den innebar att han ringde upp sekten och frågade vad de höll på med. Men det fungerade inte så bra eftersom de flesta bara slängde på luren. Efteråt insåg han att det är bättre att vara mer finkänslig.
”Jag blev bara så väldigt arg när jag lyssnade på hur illa vissa människor hade blivit behandlade, men att ingen i sekten tog något ansvar för det”, säger han. ”De här rörelserna har ett moraliskt ansvar och de måste ha så pass mycket självkritik att de kan fråga sig ifall de gjort något fel.”
Hur ser du på barnen i dessa grupper? undrar jag.
”Det som verkligen glöms bort är barnens situation i sekterna, eftersom barnen själva inte har någon röst. De tvingas växa upp med det trauma de får i sekten och frågan är hur man ska komma åt att hjälpa dem innan det är för sent.” Ibland har man fått en inblick i barnens situation, till exempel i Knutby.
Från lärare och assistenter i skolan fick han en mycket skrämmande bild, och man borde fråga sig ifall föräldrarna i församlingen uppfostrar sina egna barn med samma järnhand. Genom de avhoppare han kommit i kontakt med genom åren har han också blivit involverad och konsulterad om deras barn, till exempel när det gäller sekten World Light Center som förut fanns i Småland.
I många av fallen har socialtjänsten kontaktats, men de säger bara att de ingenting kan göra. Karl-Erik menar att det måste finnas något sätt för socialtjänsten att utreda hur barn i sekter egentligen har det.
En sak som är gemensam för många sekter är tron på demoner. Det som för oss andra exempelvis är ett barns matvägran är i många sekter ”matvägrans demon”. Ifall ett barn får växa upp med tron att allt runtomkring är demoner är det skadligt för barnet, menar han. Avhoppare, barn som vuxna, lever ofta också under hotet om Guds förbannelse och att något ska hända deras familj eller dem själva.
”Jag blir så arg när jag tänker på att barn blir itutade att ifall de gör något fel, då drabbas deras familj. Händer det sedan något, så blir det barnets fel och detta destruktiva mönster finns i många sekter.” Det svåra är att ge dessa barn en röst. Det är till exempel svårt att prata med barnen på ett vettigt sätt, då detta samtal inte görs utan någon förälders närvaro, och då säger inte barnet sanningen, menar han. ”Barn har ju också en oerhörd förmåga att förtränga saker och ting. Händelser som sedan kommer fram långt senare i livet. De har också en förmåga att spela teater, både inför sina föräldrar och inför andra.”
Karl-Erik är alltså präst i Svenska kyrkan. Det har gjort att han från akademikerhåll ibland har anklagats för både det ena och det andra, till exempel att tala i egen sak.
”Det är en kritik som jag känner igen från sekterna, till exempel att jag skulle ha en dold agenda, som representant för Svenska kyrkan och dess tro”, säger han. ”Och visst är jag en apologet också, en person som försvarar min tro. Men detta är inte det primära.” Det visas av att han till exempel inte framhåller Svenska kyrkan i sin bok Att leka med elden – sekternas värld, menar han. Dessutom har han tydligt kritiserat rörelser inom Svenska kyrkan som liknar sekter. Men vad säger han när man från akademikerhåll hävdar att det bara är en naturlig process att må dåligt och känna sorg när man lämnar sin tro och sin sekt?
”Akademiker sitter långt ifrån den kliniska verkligheten. Det är lätt att beskriva saker och ting rent faktamässigt, men de har inte suttit där jag sitter, med förtvivlade människor framför sig.”
Karl-Erik menar att man får en helt annan insikt när man lyssnar på dessa människor och ser deras tårar. Att sitta och prata med dem gör att han inte kan vara oberörd. För honom är det människor det handlar om, inte ett fenomen. Människor som far illa.
”Min uppgift är att hjälpa, även om jag inte alltid kan förklara. Akademikerna kanske kan förklara, men de kan inte hjälpa.”
I ett större nationellt perspektiv skulle Karl-Erik vilja samla alla de personer som kan någonting i frågan, en sorts sambandscentral, dit människor skulle kunna ringa. Där skulle en person vara anställd för att ta emot samtal omkring dessa frågor. Utifrån problemets art skulle olika specialister kunna kontaktas för hjälp. Vare sig jourhavande medmänniska eller jourhavande präst har någon kunskap om sekter, därför är det sällan någon vits att ringa dit, menar han.
”Egentligen är det detta jag själv gör just nu, när jag sitter och mejlar och försöker hitta rätt person för att hjälpa dessa människor.”
Det Karl-Erik till sist framförallt skulle vilja framhålla i sektfrågan, är att det behövs en ökad kunskap i hela samhället. Att som enskild människa, en vän, är det inte alltid så lätt att hjälpa en sektdrabbad person, men mycket är vunnet genom att försöka förstå och hjälpa till rent praktiskt. Och genom att bara vara en medmänniska, så kan man tillsammans gå en bit på vägen.