Helena Löfgren, beteendevetare och expert på manipulation och social påverkan, har till skillnad från många andra experter en personlig erfarenhet av att bli manipulerad och vilseledd av en sekt. Hon känner också till vilka problem och svårigheter en avhoppare från en sekt möter och kan berätta hur hjälp och stöd borde se ut.
Vi träffades första gången 1995, då jag skrev ett reportage om personer som hade lämnat en sekt för Dagens Nyheter. Helena var då kassör för avhopparföreningen SESAM och ställde upp för en intervju. Vid den tidpunkten läste hon företagsekonomi och psykologi på Stockholms universitet, men ville ändå varna och hjälpa andra genom att berätta om sina egna erfarenheter för mig och tidningens läsare.
Hennes starka berättelse, publicerad på Insidan i Dagens Nyheter den 10 oktober 1995, väckte stor uppmärksamhet, även i många andra medier. Helena blev intervjuad i tidningar, TV och radio och hennes berättelse blev kanske starten för en ökad och förnyad förståelse för hela sekt- och avhopparproblematiken. Tre år tidigare hade hon lämnat Familjefederationen, eller Moonsekten, efter att hennes familj företagit en dramatisk räddningsaktion i USA, strax innan hon skulle delta i massbröllopet i Söul, Sydkorea. Under två år var hon en lojal himmelsk soldat, samlade in pengar och värvade nya medlemmar på New Yorks gator och såg pastor Sun Myung Moon som den nye Messias.
Idag driver Helena Löfgren företaget Löfgrens analys AB, hon är ofta anlitad i media och som föredragshållare och skriver egna debattartiklar omkring manipulation och social påverkan. På min fråga om hur många som kontaktat henne för information eller stöd har hon svårt att svara med exakt antal, då kontakterna handlar om så mycket olika saker. Hon får till exempel samtal från journalister som letar information om en viss grupp, från oroliga anhöriga och avhoppare. Många skriver och ställer en fråga på hemsidan, speciellt var det många som hörde av sig i samband med Knutby.
”De flesta som kontaktar mig är ändå anhöriga som är oroliga för sin son eller dotter”, säger hon. ”Även deras vänner kan ringa mig.”
För tillfället är Helena Löfgren snart klar med steg ett till psykoterapeut och hoppas i framtiden kunna varva föreläsningar med patienter. När det gäller ämnet för den här boken, barn i sekter, har Helena Löfgren försökt påverka opinionsbildningen och öka kunskapen. Som författare till skriften Skolhälsovård – Barn i manipulativa grupper, nr 4/2003–2004, skriver hon bland annat om manipulationsteknik, friskolor och om skolhälsans betydelse för att kunna hjälpa sektbarn.
Hon har även varit mycket engagerad i Knutbytragedin, bland annat genom flera egna artiklar, besök och kontakter med avhoppare, anhöriga och pastorer. Jag berättar om mina egna efterforskningar omkring barn i sekter och svårigheterna att hitta information och forskning.
”Som jag ser det har detta ämne blivit bortglömt”, säger Helena. ”Barn har ingen egen röst. Barn i alla sammanhang glöms bort, de är en svag grupp i samhället, precis som psykiskt sjuka personer.”
Att överhuvudtaget få upp barnens agenda är svårt nog, menar hon. Sektbarnens problematik har däremot blivit tydligare i samhället de senaste femton åren eftersom de som anslöt sig till olika sekter under sjuttio-och åttiotalen har barn som börjar vilja frigöra sig. En del av problematiken omkring sektbarnens situation har hon beskrivit i en intervju i tidningen Socionomen, nr 8/2006, med rubriken ”Det handlar om manipulation, inte religion!”. Där menar hon att socialtjänsten ofta möter en falsk bild av gruppen vid sociala utredningar, vilket beror på manipulation, något som socialtjänstpersonalen måste vara mycket mer uppmärksam på. Det räcker inte med att ställa de vanliga frågorna, det behövs olika följdfrågor och en medveten vilja att tränga bakom fasaden.
Vid en utredning måste socialtjänstpersonalen också hämta information från flera olika källor, tycker hon, exempelvis från gruppens avhoppare, anhöriga till medlemmar i gruppen, ideella föreningar som FRI och ROS samt ta del av internationell sakkunskap som finns hos Wellspring i USA. Idag är socialtjänstpersonalen tvingad att söka information på egen hand, men det skulle behövas en officiell instans som ger denna information.
Helena menar att det också skulle behövas ett slags konsumentupplysning och nätverk mellan socialtjänster i olika kommuner, för att utbyta erfarenheter.
Socialtjänsten måste även göra oanmälda besök och som Bris, Barnens rätt i samhället, nu har uppmärksammat: ge möjlighet till sekretesskydd, så att barnen vågar berätta vad föräldrarna gör utan risk för repressalier.
Vilket var hennes egna största problem efter att hon hade lämnat Moonsekten?
”Jag upplevde mycket skam, eftersom det här med sekter är så tabubelagt. Jag hade också en mängd psykiska problem.” Ibland kunde hon tänka: ”Tänk ifall djävulen lurat mig bort från Gud!”, vilket gjorde henne rädd, men genom att gå igenom alla skäl till varför hon beslutat att inte återvända till gruppen, blev hon lugnare.
Tack vare en bra rehabilitering genom Wellspring fick Helena verktyg att använda i vardagen samt kunskap om vilka symptom som är vanliga. Det var lugnande att veta att många av hennes upplevda psykiska problem – dåligt självförtroende, koncentrationsproblem och tröstätande – var vanliga efter att ha blivit manipulerad. Människor runtomkring henne verkade ändå tycka att det måste vara märkliga människor som hamnar i en sekt. Deras frågor var inte elaka, men ändå väldigt jobbiga att svara på.
”Nu förstår jag hur våldtagna kvinnor känner sig i rättssalen, när de får frågor som insinuerar att de är lössläppta, korkade och i princip får skylla sig själva”, säger Helena.
Hon kände sig idiotförklarad, vilket inte på något sätt underlättade rehabiliteringen. Denna skam bidrog till att Helena inte sökte någon hjälp från samhället. Hon kommer till exempel ihåg när hon satt på arbetsförmedlingen med en nummerlapp och väntade på sin tur, men till sist gick hon bara därifrån.
”Vad skulle jag säga till dem? ’Hej, jag har varit med i en sekt, har du något jobb åt mig?’ Som tur var hade jag mina besparingar att leva på, eftersom jag varken sökte eller var berättigad till socialbidrag.”
Att Helena inte ens sökte socialbidrag berodde på att hon inte orkade utsätta sig för risken att bli bemött på ett kränkande sätt. Det första halvåret efter avhoppet gjorde Helena ingenting och efter ett halvår frågade hennes familj försiktigt om hon inte skulle börja söka jobb eller plugga. Hon sökte och kom in på universitetet, och började med en kurs i idéhistoria.
Det var då hon upptäckte och förstod vilka koncentrationsproblem hon hade fått. Trots att hon alltid haft lätt för sig i skolan och pluggat allt hon skulle, klarade hon knappt tentorna. Den första terminen på universitetet gick åt till att arbeta upp hjärnan.
Under den här första perioden drabbades Helena också av så kallat floating, vilket innebär att hon på allvar funderade ifall det hade varit rätt av henne att lämna sekten. Som tur var hade hon fått lära sig väldigt bra tekniker under den så kallade avprogrammeringen, som hon använde när dessa tankar dök upp.
Även om hon menar att hon har haft en fantastisk tur med de flesta människor runtomkring sig och drabbats av förhållandevis lite oförståelse, händer det fortfarande att människor som hon har en ganska nära relation med inte kan frigöra sig från sina fördomar. Det har förstås sårat henne.
”Senast jag drabbades av det var i en TV-soffa, då jag satt tillsammans med en professor i psykologi och pratade sekter”, berättar Helena. ”Jag sitter där bredvid honom; jag har varit med i en sekt, och han säger med stor säkerhet och vetenskaplig auktoritet, men utan vetenskapligt stöd, att det bara är svaga personer som går med i en sekt!”
Sådana uttalanden sårar kanske inte lika mycket som förut, men hon tycker det är synd att människor inte kan vara lite mer ödmjuka inför sektfenomenet.
”Vad har varit det bästa stödet för dig efter avhoppet?” frågar jag. Utan att tveka en sekund säger hon att det bästa stödet för henne har varit tvillingsystern Ylva.
”Hon var en eldsjäl, som ägnade så mycket tid åt att hjälpa mig ur Moonsekten.” Helenas syster gjorde massor av efterforskningar om gruppen och planeringen och genomförandet av fritagningen från sekten i USA, trots att hon riskerade att hamna i fängelse. Hela familjen hade också många möten och åkte tillsammans till USA för att hjälpa henne. Systern fanns där för Helena, även efter hemkomsten, och ordnade och följde med på rehabiliteringsläger. Hon gick med i föreningen FRI och SESAM, informerade alla Helenas gamla vänner om situationen och såg dessutom till att Helena kom ut och träffade nya vänner. Systern ordnade det mesta som inte Helena orkade eller vågade i början.
”På hennes bröllop höll jag ett tal till henne och sade att hon var min hjälte. Det är så stort, att verkligen få ha någon som stod vid min sida. Den kärleken är så fantastisk i jämförelse med den villkorade kärleken jag mötte i Moon. När jag lämnade sekten var jag död i deras ögon, jag fick inte ens tillbaka mina få tillhörigheter.”
Vad tycker hon att samhället kan göra för att hjälpa och ge stöd till avhoppare från sekter? frågar jag.
Helena nämner först allt förebyggande arbete som behövs. Till exempel skulle hon vilja öka kunskapen om sektproblematiken redan i skolan. Där behövs kuratorer och skolsköterskor som känner till vad det handlar om och att det överhuvudtaget kan existera ett problem. De måste också veta var de kan skicka barnen, så att de får professionell hjälp. Sedan handlar det om att ha med sektinformation inom olika yrkesutbildningar. ”Vad lär sig till exempel advokater om sekter?” säger Helena Löfgren. ”Läkare? Socionomer? Lärare? Psykologer? Poliser? Personalare? Den här kunskapen finns inte med inom någon av dessa utbildningar. Jag menar inte att alla ska vara experter på sekter, men det ska åtminstone finnas någon person som kan problemet och vet var man kan få hjälp.”
Helena tycker att särskilt Knutbytragedin gjorde bristen på kunskap inom samtliga samhällsinstanser väldigt tydlig. För de sektavhoppare som inte behöver sjukhusvård på en psykiatrisk klinik, vilket troligen gäller de flesta, finns det ideella föreningar som kan stödja och ge information till en viss grad.
Men dessa föreningar skulle också behöva ekonomiska bidrag till att driva sin verksamhet och utbilda sina medarbetare i hur man tar hand om människor på ett mer professionellt sätt, menar hon.
Det behövs även många fler sektkunniga psykologer och psykoterapeuter, förstås. I det sammanhanget kan Helena rekommendera Wellspring i USA, men det är privat och dyrt. Det är svårt att få försäkringskassan att betala vården, trots att motsvarande vård saknas i Sverige. Samhället borde markera att det inte är acceptabelt att manipulera andra, genom en lag mot otillbörlig påverkan. Exempelvis borde Helge Fossmo även ha blivit dömd för vad han utsatte barnflickan Sara Svensson för, menar hon. Det kan också behövas en mängd andra former av hjälp till en sektavhoppare. Det kan gälla juridiska eller sociala frågor, eller studie- och yrkesvägledning.
”Ett samordnande av alla dessa delar behövs, speciellt när det gäller barn”, säger Helena Löfgren. ”Det behövs också ur ett familjeperspektiv, eftersom målet inte är att ta bort barnen från föräldrarna, utan målet är att föräldrarna ska bli fungerande föräldrar. Man kan ha hela familjer i terapi, men det ska finnas separat hjälp till barnen.”
Men för dem som verkligen har drabbats av ett psykiskt trauma i en sekt och behöver psykiatrisk vård, hur ska hjälpen se ut då?
”Jag tror att det skulle behövas en psykiatrisk klinik”, menar Helena. ”Det måste finnas någonstans att vända sig och dit andra läkare kan remittera patienter. Idag är det ett moment 22, eftersom det inte finns någonstans att vända sig med sin sektproblematik syns inte denna patientgrupp i samhällsstatistiken.” Något som Helena idag tycker var ett bra stöd för henne själv var en middag som hennes syster arrangerade. Det var med andra avhoppare från Moonrörelsen och Helena kunde då fråga avhopparna allt det hon undrade. Tänkte de på sin tid i sekten varje dag? De svarade henne då att: nej, de hade ett nytt liv. Sektlivet var något som hade varit för några år sedan, men som inte på något sätt dominerade livet längre.
På middagen fick Helena alltså träffa människor som hade liknande erfarenheter från sekter, men som befann sig i en senare fas i livet, vilket gav ett stöd. Helst ska det vara personer som har kommit olika långt i sin bearbetning, menar hon, både de med färska upplevelser och de som har händelserna några åt bakom sig. De som varit ur sekten ett tag blir för den färske avhopparen som ett mål att sträva mot; en konkret bild av att det går.
”För mig var det livsviktigt att träffa dessa människor, som hade lämnat sekten bakom sig”, säger Helena. ”Då blev det plötsligt möjligt att överleva. Jag tror att det är väldigt viktigt att få höra från en annan människa att det finns hopp – det kommer att bli bra, det går att få ett nytt liv.”
Anne Edelstam är egentligen den enda person jag kan prata med när det gäller internationell kunskap i sektfrågan, kontakter inom Europa och arbetet inom FECRIS – European Federation of Centres of Research and Information on Sectarianism. Hon är sedan tio år FRI:s representant i FECRIS, åker bland annat på deras konferenser och översätter artiklar. Det är ett helt ideellt arbete. Anne Edelstams speciella bevakningsområde för FECRIS handlar om barn i sekter.
Vi träffas en eftermiddag när hon är i Sverige på några dagars visit. ”Det är väldigt svårt för barn och ungdomar som vuxit upp i dessa grupper”, säger hon. ”Det finns också mycket lite förståelse för dessa frågor och ingen vill ta tag i ämnet.” Hennes erfarenhet är att barnen har en väldigt udda familjestruktur, där föräldrarna infantiliseras – blir som barn – och där ledaren eller gurun blir en självutsedd ”förälder”. De vanliga familjebanden upplöses till förmån för sektens grupptryck. När barnet sedan börjar skolan, om det inte är en friskola, får de en annan syn på tillvaron.
Men de är samtidigt rädda att de hamnat i ”djävulens gap”, samhället i övrigt. Barnen får två olika språk: det interna sektspråket där vardagliga ord och uttryck har en annan mening än det som står i ordboken och det språk som används i skolan. Barnen lever i samhället, men ändå utanför samhället. De lever ett dubbelliv. En del vågar så småningom revoltera mot sina föräldrar och lyckas lämna gruppen, men priset blir då att de förlorar sina föräldrar och vänner i sekten. Ofta är dessa de enda sociala kontakter de har i livet.
Ifall Anne fick som hon ville skulle det startas ett center i Sverige där drabbade sektavhoppare och anhöriga kunde få hjälp av insatta psykiatriker och psykologer.
Anne Edelstam har en intressant och internationell bakgrund, minst sagt. Hon har ”växt upp lite överallt” som hon säger, som ambassadörsdotter till Axel Edelstam, bror till Chileambassadören Harald Edelstam. Hon både pratar och skriver flytande franska och har en sociologiutbildning från det amerikanska universitetet i Kairo.
”Jag växte upp i Kairo, vilket var roligt på den tiden. Det var i början av Sadats tid, när det var mer emanciperat för kvinnor. Idag har det gått åt fel håll, det är mycket mer fundamentalistiskt.”
När hon för en tid sedan besökte universitetet i Kairo var det inte alls som förr och många kvinnor bar slöja. Sin familjs uppväxt och tiden i Egypten har hon beskrivit i boken Tre damer i Kairo – en personlig skildring av Egypten, utgiven 2005 på Carlssons förlag. Där beskriver hon också hur det är att vara medlem i en fundamentalistisk, islamisk sekt.
1984, efter studierna, flyttade Anne till Paris, arbetade först på UNESCO och bildade sedan familj där. Efter flera år i Stockholm är hon och hennes familj tillbaka i Paris igen, där de trivs bäst. Sommarställe, goda vänner, nära släktingar och jobb gör att Anne ofta reser till Stockholm och vid ett sådant tillfälle passade vi på att träffas för att prata om det hon känner starkast för – barn i sekter. Precis som jag själv redan har konstaterat, säger Anne först att det här är ett område som få kan någonting om och att det knappt finns någon forskning alls.
Själv försökte hon för några år sedan öka kunskapen genom att ansöka om att skriva en doktorsavhandling om barn i sekter vid Stockholms universitet, men fick ett nej. Ingen var intresserad och det fanns inte någon handläggare, blev svaret då. Hennes uppfattning är att det är få akademiker som är intresserade av frågan eller av att lära sig något om sektmekanismer, som till exempel manipulering.
Att en sekt inte behöver ha med religion att göra, som de flesta felaktigt tror, visar Anne Edelstams egna upplevelser. Själv har hon och hennes familj en fem år lång ofrivillig sekterfarenhet som medlemmar i en fransk psykoterapigrupp, styrd med järnhand av en äldre fransk kvinna. Det är också ett bra exempel på hur barnen i en familj kan bli indragna i en sekt genom föräldrarna. Den erfarenheten, samt hennes egen utbildning till sociolog, är de främsta anledningarna till hennes eget engagemang i sektfrågorna.
”Det hela började med att jag hade familjeproblem med min döve bror och sökte upp en dam, Maud Pison, psykoanalytiker, och frågade henne hur jag kunde hjälpa honom.”
Att damen med knut i nacken och en labrador skulle vara en sektledare fanns inte i Annes tankevärld – en sekt för henne var då till exempel Hare Krishna, som man såg utklädda på gatan i konstiga kläder. Maud hade faktiskt jobbat på sjukhus och hade alla de rätta diplomen på väggen.
”Det var just detta som gjorde henne så farlig.”
Terapisamtalen skedde i Mauds eget hus som låg lite lantligt, och till en början var det bara de två. Efter ett år fick Anne träffa andra personer som Maud hade bundit till sig. Hon började också prata om att de skulle köpa hennes böcker och gå hennes kurser, för att "lära sig de rätta tankarna och idéerna". Maud påstod också att hon var healer och det fanns till och med läkare som skickade cancerpatienter till henne. Efteråt har Anne tagit reda på att de flesta patienter dog, eftersom de inte fick sina mediciner. Vid hennes egen stämningsansökan efter avhoppet kom det dessutom fram att Maud Pison hade blivit stämd ett flertal gånger för kvacksalveri. Träffarna blev mer och mer religiöst färgade och det talades om reinkarnation och pendlar. Maud lyckades också övertyga familjen att flytta ner till södra Frankrike där de flesta i gruppen bodde, mycket tack vare ljuset och värmen då Annes make dessutom var reumatiker.
I och med detta drogs Anne och hennes familj in ännu mer i sekten. Både maken och Anne gick nu till Maud, dessutom fanns det en grupp människor runtomkring som de hela tiden pratade med. Så småningom började Maud behandla hela familjer, vilket är något man aldrig gör inom psykoterapin. Detta förstod hon långt senare. ”Metoden innebar att hon först träffade mannen och/eller hustrun i familjen och till sist barnen. Sedan manipulerade hon alla mot varandra, berättade om otrohet och så vidare. Mycket var rena påhitten, men det blev ändå mycket bråk och många skilsmässor. I några fall tvingade hon par att göra abort.”
”På vilket sätt påverkades barnen mest?”
”Jag fick till exempel inte prata svenska med mina egna barn”, svarar Anne. ”De flesta barn i gruppen var små, men de fick inte gå i skolan som de andra franska barnen, vilka börjar på lekskolan vid tre års ålder, där de övar sig att läsa och skriva.”
Hennes yngste son förstod nog inte så mycket menar hon, men den äldste kunde varken skriva eller läsa när han sedan började skolan i Frankrike, vilket de flesta andra barn kunde. Första året i skolan var en katastrof, eftersom han var rädd för grupper och för andra barn. Lärarna på skolan undrade ifall han överhuvudtaget kunde prata. Barnen blev även på andra sätt påverkade av alla märkliga idéer från Maud. Hon hade exempelvis bestämt att vissa färger inte fick användas.
”Svart fick man inte ha, det var satanistiskt. Inte vitt heller, för det hade bara Gud och hon själv. Kvinnor och flickor skulle ha rosa, män och pojkar bara ha blått och brunt. Gult var helt förbjudet.”
Även siffror och tal hade en magisk innebörd, vilket påverkade vardagslivet.
”Man kunde aldrig köpa sex apelsiner, eftersom talet sex stod för djävulen. Talet fem var däremot heligt, sju likaså.”
Att ifrågasätta Mauds idéer var oklokt, till exempel hennes åsikt att alla stjärnor var ufon, eller att hon själv omväxlande var Maria Magdalena och jungfru Maria reinkarnerad. Då var den personen ”Satan själv”. Olika typer av sport fick inte utövas, vare sig av barn eller vuxna. Då ansågs man vara omedvetet eller medvetet homosexuell. Mauds lära bestod mest av en blandning av en massa new age och psykoterapi.
”Det positiva var umgänget med de andra medlemmarna. När vi inte var bannlysta eller misshandlade umgicks vi, hade trevligt och åt middagar tillsammans.” Det var värre för barnen, menar Anne. De växte upp i sekten och hade inga som helst referenser till ett normalt liv, eftersom de inte fick umgås med andra barn.
Till sist lämnade Anne och hennes familj gruppen och påbörjade en stämning, men Maud hann avlida innan rättegången. Familjen flyttade hem till Sverige 1995, där Anne under en period var ordförande i avhopparföreningen SESAM. Hon ordnade träffar för avhoppare, startade tidningen Sesambullen och var engagerad i FRI:s verksamhet. Ett bra sätt för henne att bearbeta alla händelser i Frankrike var också att skriva boken Mon voyage avec la Vierge de l´Apocalypse, vilken gavs ut i Frankrike. En nyutgåva kom 2006.
”Vad tror du man som anhörig eller vän kan göra för att hjälpa barn i en sektliknande grupp?” undrar jag.
”Det enda man som anhörig kan göra för barnet är att ge barnet allt det som de inte får i sekten, till exempel läsa sagor, leka med leksaker - som ofta är bannlysta, gå till nöjesparker, vandra i skogen och plocka svamp. Man ska ge barnet en helt annan sida av livet, men akta sig för att kritisera föräldrarna eller sekten. Ju mer man kritiserar, desto mer stängs barnet inne mentalt och försvarar sina föräldrar.”
Detta förutsätter förstås att barnet inte blir utsatt för övergrepp av något slag; fysiska, psykiska, sexuella, emotionella. Då måste man som anhörig eller vän självklart ingripa på en gång. Barn som far illa måste få hjälp. Skillnaden mellan Sveriges och övriga Europas intresse för sektfrågan är tydlig, menar Anne.
”Det verkar till stor del bero på ifall någon politiker är personligt intresserad. De flesta politiker i Sverige har inte heller riktig koll på vad som händer i Europa, kanske är det en språkfråga. I Frankrike och Belgien finns det ett speciellt departement under inrikesministeriet som enbart ägnar sig åt sektproblematiken.”
Inte heller Knutbyhändelserna verkar få människor att öppna ögonen och förändringar i Sveriges syn på sektfrågan måste kanske gå via Europa. Därför är arbetet inom FECRIS så viktigt för Sveriges del.
”Knutbysekten väckte mer intresse ute i Europa än det gjorde i Sverige”, säger Anne. ”Här i Sverige skrevs det visserligen mycket i kvällspressen, men sedan verkar det som om de flesta bara tycker att ’jaha, det var ju en konstig liten grupp’. Man tänker inte vidare i frågan. Det är viktigt att komma ihåg vad människor i sekter går igenom och att de hela tiden är hotade.”
Självmord och psykoser är vanliga i manipulativa grupper. Medlemmarna har en svartvit bild av livet: det är ”de andra” och ”vi i gruppen”. Ledaren har alltid rätt och kan inte ifrågasättas. Hans eller hennes ord är lag.
”Det är på det viset som psykopater och massmördare som Hitler och Stalin har kunnat härja fritt.”
Starten för föreningen Hjälpkällan var utan tvivel Uppdrag gransknings TV-program om Jehovas vittnen i SVT. Programmet sändes den 8 april 2003 och handlade om hur Jehovas vittnens organisation och ledning ser på sexuella övergrepp mot barn. Programmet väckte stor uppmärksamhet och enligt mätningar sågs det av 1, 4 miljoner tittare. Flera personer, bland andra syskonparet Anders och Johanna, berättar i programmet hur de under lång tid utsatts för övergrepp av medlemmar i Jehovas vittnen. När Anders och Johanna hade vänt sig till äldstebröderna i församlingen för att få hjälp fick de bara litteratur att läsa, blev tillsagda att läsa Bibeln samt fick en ursäkt från förövaren. Äldstebröderna polisanmälde aldrig övergreppen. Uppdrag gransknings reportrar visade bland annat upp Jehovas vittnens egen litteratur, en ”äldstehandbok”, där ett kapitel handlar om vilka tillfällen församlingen ska vända sig till myndigheterna. Där ingår inte att kontakta myndigheterna vid sexuella övergrepp mot barn.
Ett annat litteraturexempel som tas upp är en artikel i Vakttornet från januari 1997: ”Hur blir det om någon begår sexuellt övervåld mot ett barn?” I svaret skriver man att personerna blir föremål för allvarlig tuktan och stränga restriktioner, men att det viktiga är att församlingen bevaras ren och fri från klander. Det finns inte en antydan i texten att händelsen ska anmälas till polisen eller sociala myndigheter.
Roger Carlsson, som idag är civilingenjör och bor med sin egen familj utanför Jehovas vittnen, lämnade formellt sekten för snart 20 år sedan. Han blev själv intervjuad i programmet Uppdrag granskning och hjälpte dessutom till med mycket av efterforskningarna. För programmets räkning kunde Roger Carlsson till exempel, tack vare sina gamla kontakter inom Jehovas vittnen, undersöka hur sexuella övergrepp hanteras inom sekten.
Efter att programmet sänts fick han på olika sätt vetskap om ett 40-tal barn som blivit sexuellt utnyttjade i Jehovas vittnen och minst femton pedofiler, varav cirka åtta personer blivit dömda. Inte ett enda fall hade polisanmälts av Jehovas vittnens församlingar. Som uppvuxen och som tjänande äldste i Jehovas vittne har Roger Carlsson stor kunskap omkring det mesta i organisationen.
”Efter programmet hörde mängder av människor av sig till mig via telefonsamtal och mejl, inte bara om sexuella övergrepp”, säger han. ”Många av samtalen och mejlen handlade om självmordstankar och djupa depressioner. Nästan alla har försökt få hjälp inom den vanliga sjukvården, men utan resultat. Många har svårt att förstå den sociala isolering som uppstår när man lämnar en sekt. En ung man berättade till exempel hur en psykolog hade sagt till honom att hon förstod precis hur han kände – själv hade hon skrivit ut sig från Svenska kyrkan.”
Roger och några vänner tyckte att de på något sätt måste göra någonting. Tillsammans med två andra avhoppade Jehovas vittnen startades därför Föreningen Hjälpkällan i Göteborg den 1 januari 2004. De har en egen hemsida med en chatfunktion och ett forum, www.hjalpkallan.org.
Hjälpkällans syfte är främst att vara ett stöd för dem som vill lämna eller har lämnat Jehovas vittnen och är idag Sveriges enda förening för sektavhoppare. Hur pass viktigt är det idag med Internet, chatfunktion och webbsida? frågar jag.
”Internet har en oerhört stor betydelse och det är nästan en nödvändighet att finnas där med en egen hemsida”, svarar Roger. ”Det första många gör idag är att gå in på nätet och läsa det de hittar, till exempel om Jehovas vittnen. Många i sekter är totalt isolerade och har trott att de var de enda människorna i världen som hade upplevt samma saker som de själva. Detta är ju också orsaken till att ledningen i Jehovas vittnen varnar sina ungdomar för att använda Internet, det anses jättefarligt.” Det är inte bara Jehovas vittnen-medlemmar som har kontaktat Hjälpkällan under dessa år. Roger berättar att de har haft kontakt med personer från olika samfund, till exempel Livets Ord och scientologerna. Hjälpkällan vänder sig främst till avhoppare från Jehovas vittnen, men det finns samma problematik i de flesta grupper, som social isolering och en skruvad världsbild. Många sekter fungerar på samma sätt – det handlar om sociala strukturer och om makt, menar han. Idag, två år senare, har Hjälpkällan cirka 2 000 besök på hemsidan och ett 20-tal e-postmeddelanden varje vecka, många är från människor i kris men det är också frågor om Jehovas vittnen från till exempel skolelever. Detta utan någon som helst reklam eller marknadsföring.
Hjälpkällan har också ett professionellt kristeam, där psykolog, kurator, terapeut och socialsekreterare ingår. Dessa medarbetare har själva varit Jehovas vittnen eller med i någon annan sekt, men har hoppat av.
”Ungefär 200 personer har kontaktat oss för att få professionell hjälp sedan starten. Det handlar till största delen om unga människor.”
Roger berättar sedan stolt att de faktiskt hunnit med ganska mycket på de här åren, till exempel hållit en mängd föredrag på gymnasieskolor, psykologmottagningar samt vid temadagar för läkare och psykologer. Hjälpkällan har medverkat i TV- och radioprogram, tidningsartiklar samt hjälpt polisen med information och stöd.
Man har också startat två självhjälpsgrupper för avhoppade Jehovas vittnen, en i Göteborg och en i Stockholm. Några kontakter med Göteborgs stads sociala myndigheter har de ännu inte och därmed heller inget ekonomiskt stöd till sin hjälpverksamhet. Allting inom Hjälpkällan har hittills uträttats som ideellt arbete och med egna pengar.
”Det beror främst på att vi varit dåliga att kontakta myndigheterna. Men nu har vi skickat in en ansökan till Allmänna arvsfonden och har blivit beviljade pengar till vår verksamhet.”
De pengarna vill han främst använda till att bygga upp en telefonjour och starta en verksamhet med kontaktpersoner över hela Sverige och delvis kunna avlöna de människor som lägger ner sin fritid på att hjälpa andra.
”När ungdomar åker runt till gymnasieskolor och berättar om sin uppväxt i Jehovas vittnen, då vill jag åtminstone kunna betala dem reseersättning.”
Roger arbetar idag med försäljningsprojekt inom ett internationellt storföretag. I tjugoårsåldern började han läsa vidare till civilingenjör, men detta fick ske dolt för de andra medlemmarna i församlingen eftersom högre utbildning ansågs vara bortkastad tid.
När Roger sedan lämnade Jehovas vittnen 1989, hade han mentalt varit på väg därifrån under några år. Fram till 28 års ålder var han mycket aktiv, sedan avgick han som äldste vid 31 år och därefter dalade hans intresse gradvis längre och längre ner tills han lämnade Jehovas vittnen vid 39 års ålder. ”Fanns det något speciell händelse som gjorde att du blev mindre intresserad?” frågar jag.
”Nej, det var väldigt mycket saker som gjorde att jag ville hoppa av. Efter att ha studerat min tro grundligt, var det framförallt att Jehovas vittnen döljer mycket om sin egen historia. En del av det som stod i tidningen Vakttornet var ibland rena falsarier.”Hur Jehovas vittnen ibland behandlar både sina medlemmar och de som hoppat av, tyckte han också var fel. Eftersom Roger också var äldste i församlingen, kunde han se hur ledarskapet agerade i många frågor och där han inte höll med i deras uppfattningar. Deras egen tolkning av Bibeln ökade också tvivlen.
”Men när jag lämnade Jehovas vittnen så skrev jag ett avskedsbrev, annars hade jag blivit utesluten”, säger han.
Orsaken till att han skulle bli utesluten kan för en utomstående uppfattas som helt obegriplig – han hade läst och haft samma uppfattning som en "felaktig" bok.
Tillsammans med en ungdomsvän och tillika Jehovas vittne, hade de börjat prata om så kallade avfälliga idéer. Detta berodde på att de hade läst och diskuterat Carl-Olof Jonssons bok Slutade hedningarnas tider 1914?, en bok om Jehovas vittnens kronologi. Kamratens hustru fick reda på deras diskussioner omkring boken och gick omedelbart till en äldstebroder och angav sin egen man och Roger.
”Det blev stor kalabalik, de ringde från en specialkommitté på huvudkontoret i Arboga. Jag erkände för dem att jag hade läst boken, dessutom att jag trodde på allting som stod i den.”
Efter detta erkännande var Roger tvungen att antingen erkänna sina synder vid ett möte med en dömande kommitté eller lämna församlingen. Vid första mötet lyssnade han på sina forna äldstekolleger, men vid det andra mötet blev han på eget initiativ utskriven som Jehovas vittne. Det kändes inte svårt just då, det kom först senare.
En av anledningarna till att det gick relativt smärtfritt för Roger att lämna Jehovas vittnen, var att han under cirka två eller tre år innan avhoppet tagit kontakt med människor utanför Jehovas vittnen, till exempel på olika kvällskurser, och genom det lyckats bygga upp ett litet socialt skyddsnät. Han tog också kontakt med personer som hade hoppat av Jehovas vittnen och pratade mycket med dem.
”Jag förstod vad som skulle hända när jag hoppade av”, säger han.
När jag ber honom att förklara vad som hände, svarar han med en retorisk fråga. ”Hur skulle du själv känna ifall du kommer hem idag och din man har lämnat dig, dina barn hälsar inte på dig, dina syskon och släktingar har vänt dig ryggen? Alla dina vänner och allt du jobbade för finns inte längre kvar. Hur skulle du må, tror du?”
För den genomsnittlige avhopparen från Jehovas vittne dominerar först känslan av ett havererat liv och total social isolering, menar han. Ett Jehovas vittne lever som i en bubbla och utanför finns världen, som de betraktar med sektens glasögon – de som vuxit upp i en sekt har inte heller en sund världsbild, menar han.
Världen utanför är ond och nu måste de vandra ut dit. Ut i världen, där människorna ser på dem med misstänksamhet och ibland med öppet förakt – hur kan de ha trott på något så idiotiskt! – vilket skapar skamkänslor. Roger säger att han känner till nio ungdomar från Jehovas vittnen som begått självmord i samband med att de lämnat gruppen.
”Det är mycket viktigt att söka sig engagemang och vänner utanför sekten innan man hoppar av. När dessa vänskapsband utanför är starka, blir det mindre smärtsamt när sektens band kapas.”
Genom att prata med vänner och med andra som hoppat av Jehovas vittnen lyckades Roger alltså lämna sekten relativt smärtfritt. Men ibland mådde han ändå dåligt, trots stödet från sina vänner. ”Det berodde främst på känslor av bitterhet och besvikelse – att jag hade lagt ner så mycket tid av mitt liv på någonting som var en ren lögn”, säger Roger. ”Men jag var mer arg än deprimerad.”
Det fanns också väldigt starka känslor av att ha blivit lurad av människor han trodde var hederliga och ärliga, det var lite som i sagan Kejsarens nya kläder. Allt som man hade trott på under så lång tid – sanningen – var bara lögn. Smärtsamt blev det också för hans mamma. Pappan dog väldigt tidigt och var aldrig Jehovas vittne.
Mamman tog sin sons avhopp mycket hårt och dog strax innan han skrev sitt avskedsbrev till församlingen. Hans syster är fortfarande medlem och hon ordnade allting omkring begravningen. Mammans begravning var sista gången Roger var i Rikets sal.
”Även om jag vet att min mamma älskade mig känns det hårt att tänka på att hon sade till mig att hon hellre hade sett mig död, än att jag lämnade Jehovas vittnen. Jag tror inte hon riktigt menade det, utan det visar bara på hur indoktrinerad hon var.” Visst kan han se att det även fanns positiva saker med att växa upp i Jehovas vittnen, som gemenskapen och att få jobba med andra människor mot samma mål.
Men han tycker samtidigt att priset han har fått betala har varit alldeles för högt.
”Jag hade kunnat få de positiva erfarenheterna på ett annat sätt.”
”Det behövs en väldig styrka för att ta sig ur en sekt”, säger Roger. ”Till en del beror det på att det fortfarande finns så mycket fördomar om dem som går med eller växer upp i en sekt. Ett exempel på fördom är att det bara är svaga individer eller en speciell människotyp, något som ofta hörs.”
”Hur kan man hjälpa en person som är med i en sekt, eller en avhoppare?” frågar jag.
”När det gäller någon som fortfarande är medlem så ska man undvika att prata religiösa spörsmål, utan hellre prata om allting annat. Så fort man kommer in på religion finns denna försvarsmekanism till motangrepp.”
Han har också frågat många avhoppare vad som fick dem att lämna sekten och väldigt många säger att deras vänner inte gav upp. Problemet är bara att när man vuxit upp i en sekt är det svårt att ha vänner utanför. ”Har man ändå lyckats skaffa sig vänner utanför sekten, förstår de ofta inte problemet och tycker bara synd om dig.”
Han menar att det är svårt, men det bästa någon utanför kan göra för att stötta är att vara en god lyssnare. Som att bara säga: ”Eftersom jag inte har haft dina erfarenheter, kan jag inte sätta mig in i det du upplevt, men jag lyssnar gärna.” Något man absolut inte ska säga är: ”Hur kunde du vara så dum att du gick på det där?” Enligt Roger har många människor i samhället denna nedlåtande attityd, och många menar också att det bara är störda personer som har varit med i en sekt.
Till sist, en fråga som han antagligen har fått många gånger förut
– vilken är hans drivkraft när det gäller Hjälpkällan?
”Jag tänker så här, ifall jag kan hjälpa andra och använda min kunskap om Jehovas vittnen, så finns det någon mening med mina 25 år i sekten.” Ifall han däremot inte gör någonting och förtränger tiden, har många år av livet ägnats någonting som har varit totalt meningslöst. Det har varit ”lika verkligt som Kalle Anka”.
”När jag om 15 år sitter på en parkbänk och matar duvorna och mitt aktiva liv är bakom mig, då vill jag inte säga att 25 år av mitt liv varit ett svart hål. Genom Hjälpkällan kan jag använda min kunskap till någonting bra”, säger Roger avslutningsvis.
Inom socialtjänsten i Sverige finns idag ingen handledning eller några riktlinjer kring barn som far illa i sekter. Det är inte heller någonting som finns med i socionomutbildningen, utan det är upp till varje enskild handläggare eller enhetschef att ta ställning i dessa svåra frågor.
I Sverige arbetar socialtjänsten av tradition enligt ett så kallat familjeperspektiv. Detta synsätt innebär att socialtjänsten utgår från att föräldrar alltid vill sina barn väl och att man ska försöka hålla samman familjen. För de barn som växer upp och far illa i sekter blir detta synsätt inte till någon hjälp, vilket flera av de jag intervjuat har kunnat berätta om.
Enda förslaget till problemlösning för sektavhopparen som kommer från socialtjänst och vården, kan vara ett möte med familjen för att tillsammans lösa konflikterna, vilket till exempel Maja berättar i sin historia. Precis som för de tonårsflickor som utsätts för hedersvåld inom familjen bedöms sektbarnets eller den unges problem kanske som en helt normal och vanlig frigörelseproblematik eller tonårstrots, inte som ett sektrelaterat problem.
I tidningen Socionomen nr 8, 2006, publicerades två huvudartiklar av journalisten Kenneth Westberg, Socialtjänsten måste agera, men på ett ansvarsfullt sätt samt Socialtjänsten måste få kunskap om slutna andliga grupper.
Där finns två intervjuer som är mycket intressanta för denna bok: dels med Valerie DeMarinis, professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet, tillika psykolog och psykoterapeut och dels med socialsekreteraren på familjehemsenheten i Uppsala kommun, Elisabeth Cedering.
Valerie DeMarinis kommer från Kalifornien i USA, och har erfarenhet från utredningar som handlat om slutna, andliga grupper, skriver Kenneth Westberg. Hon menar i artikeln att socialtjänsten inte får vara rädda för att undersöka förhållanden i slutna grupper, eftersom samhället har ett ansvar, särskilt för barnen. Speciellt är det viktigt att ställa kritiska frågor när gruppen isolerar sina medlemmar, har en auktoritär ledning och bristande kontakt med den yttre världen. Medlemmarna får inte tillgång till objektiv information, eftersom den omtolkas av gruppens ledning. I dessa fall måste socialtjänsten göra sitt jobb och försöka göra en så objektiv undersökning som möjligt, menar DeMarinis i artikeln.
Om det finns bevis för att någon gått över gränsen, brutit mot lagen eller gjort övergrepp ska situationen hanteras som i alla andra fall. Religionsfrihet får aldrig vara en grund för våld eller övergrepp.”
Socionomen, 8/2006, s. 40.
Det förekommer problem i slutna grupper och samhället får inte tveka att ingripa. I Sverige finns det ibland en tendens att vara för försiktig, menar hon också. Samtidigt är det viktigt att förstå skillnaden mellan det som kan vara främmande och udda och det som är farligt. I den frågan vill hon se ett samarbete mellan socialtjänst, forskare och företrädare för olika trossamfund.
Elisabeth Cedering har under sina år som socialsekreterare i Uppsala kommun arbetat med många ärenden med anmälningar om att barn skulle fara illa i lika slutna, andliga grupper. Gemensamt för alla utredningar är att det är mycket svårt att nå fram till familjen, berättar hon för Kenneth Westberg.
I de mest slutna grupperna lever familjerna mycket tätt och umgås bara med varandra. De träffar inte grannar, deltar inte på föräldramöten och har ingen kontakt med lärare.
Barnen kanske inte får leka med andra barn och ibland bestämmer föräldrarna vem barnet ska gifta sig med. Allt inflytande utifrån upplever gruppen som ett hot. Det tar lång tid att släppas in och prata med dessa familjer och det blir sällan en bra dialog, ibland försvåras den också av att medlemmarna i gruppen har ett särskilt språkbruk sinsemellan. Barnen är ofta på sin vakt med vad de får säga och inte säga, menar Elisabeth Cedering.
Det känns som att det inte alltid är familjerna som styr, utan de måste först ha kontakt med gruppens ledning för att få godkänt att träffa oss, vilket i sig ger en konstig dialog.
Socionomen, 8/2006, s. 43.
Elisabeth Cedering beskriver också olika svårigheter med att gå vidare med en anmälan om att ett barn far illa i en sluten grupp, till exempel krångel med tider och ifrågasättanden. Beroende på hur allvarlig anmälan är, fortsätter man utredningen eller lägger ner den. Ifall man inte lyckas få en kommunikation med medlemmarna i en starkt sluten grupp har man ibland lagt ner utredningen, eftersom en fortsättning förutsatt starka tvångsåtgärder, säger hon i artikeln.
Det ska vara mycket drastiska saker om vi ska kunna tvinga oss på dem, då får vi istället låta det vara och hoppas att vi ändå har påverkat på något vis.
Socionomen, 8/2006, s. 44.
Motståndet från gruppen kan hårdna betydligt ifall socialtjänsten börjar ta referenser kring barnet, det vill säga fråga personer i barnets närhet. Gruppens ledning eller personer högt upp i hierarkin kontaktar då kanske själva både socialsekreteraren och hennes chefer, där de uppmanas att lägga ner utredningen.
De kan säga att här finns ingen anledning att ni utreder, det här ska ni lägga ner, det är en förföljelse av personer och tro och någon gång har det hänt att hot kommer med i bilden.
Elisabeth Cedering drar ungefär samma slutsatser i artikeln som andra jag har pratat med. Hon menar att eftersom alla någon gång ifrågasätter sina föräldrar och sin omgivning, så får barnen i slutna, andliga grupper ofta problem när de kommer upp i övre tonåren. Ifall de lämnar gruppen blir de också isolerade, eftersom de samtidigt lämnar sin familj.
Ensamhet och isolering är det största gemensamma problemet för de människor som lämnar dessa grupper. Någon hjälp hos psykiatrin finns sällan, eftersom de ofta saknar kunskap och har fått minskade resurser. Socialtjänsten borde kunna hjälpa till mer, menar hon.
Det behövs mer kunskap genom utbildning av socialtjänstpersonalen, till exempel vilka skillnader det finns mellan olika grupper och hur människor kan må när de lämnar en grupp.
Vi borde ha en beredskap med kunniga kontaktpersoner och kontaktfamiljer när de söker hjälp. Socialtjänsten är dåligt rustad att bemöta de här människorna.
Socionomen, 8/2006.
Den som internationellt sett har den enskilt största erfarenheten av att hjälpa sektavhoppare, är den numera avlidna psykologen och professorn Margaret Thaler Singer, förut verksam vid University of California, San Francisco och Berkeley, USA. Genom åren har hon intervjuat och arbetat med fler än tretusen avhoppare och medlemmar i sekter, samt pratat med hundratals familjer som förlorat sina ungdomar till sekter i USA.
Margaret Singer blev också ofta anlitad som expert av myndigheter och domstolar, till exempel vid den uppmärksammade rättegången mot Patty Hearst, som blev kidnappad och hölls fången av en terroristsekt. Hon åtalades för bankrån, efter att hon blivit tvingad att delta och Margaret Singer vittnade till hennes fördel om terroristsektens tvingande manipulation. Hon hjälpte också många överlevande och familjer från Peoples Temple och Branch Davidians. När Singer började arbeta med före detta sektmedlemmar i början av 1970-talet handlade det främst om unga vuxna som hade hoppat av efter två till sex år i en sekt. Tjugofem år senare träffade hon hela familjer, gamla människor, par, barn som inte kände till något annat liv, samt personer som gått med som unga vuxna och kommit upp i fyrtio- eller femtioårsåldern och ägnat halva sitt liv åt sekten. När de lämnar sekten uppkommer ofta en känsla av meningslöshet och brist på mål.
Singer skriver i sin bok Cults in Our Midst att de barn och ungdomar hon sett lämna sekter är överlevare. Men hon menar också att de behöver mycket stöd och tröst, eftersom de möter extraordinära anpassningsproblem.
Eftersom de har blivit upplärda att ogilla alla människor som inte är med i gruppen kan det oftast saknas ett naturligt nätverk runtomkring barnet, av till exempel far- och morföräldrar, fastrar, farbröder, kusiner eller andra familjemedlemmar. Det är viktigt att hjälpa till med att bygga upp det nätverket, eftersom det minskar sekttänkandet och ökar stödet.
Det är också viktigt att låta göra en ordentlig läkarundersökning, eftersom många sekter har en skeptisk eller negativ inställning till sjukvård och utbildning.
Ett annat problem som Singer pekar på är att eftersom sekten lär sina barn att sektens medlemmar är utvalda, elit och högre stående, så kan det sedan uppstå svårigheter med att bilda sig en egen uppfattning och värdera de konflikter mellan sektuppfattningen och de nya erfarenheterna utanför sekten.
Vissa sekters läror innefattar rasdiskriminering och annan intolerans, vilket barnet får med sig i bagaget. Det kan också handla om antisociala beteenden och idéer, som till exempel sexuella kontakter mellan vuxna och barn, att ljuga och lura människor utanför gruppen eller att tigga.
Hon menar att de barn som vuxit upp i en sekt, utan någon egen personlighet eller livserfarenhet utanför gruppen, eller andra värderingar och normer, måste få hjälp med att lyfta bort sin elitistiska syn, sitt dogmatiska och rigida tänkande samt skuldbeläggandet och de hyperkritiska attityderna. Ett annat område som speciellt ungdomar måste få hjälp med är att upptäcka sina personliga talanger, färdigheter och intressen. Detta har aldrig uppmärksammats förut, eftersom många sekter är "anti-karriäristiska" och intalar sina medlemmar att acceptera lågstatusjobb, för att de istället ska kunna arbeta för sektledningen. Högre utbildning och ibland alla typer av utbildningar är undervärderade, vilket ofta blir ett problem efteråt, skriver Singer. Enligt Singer varierar problemen som kan uppstå och hur länge de består. Men det finns vissa mönster på typen av trauma, skador, samt emotionella och kognitiva svårigheter som kan drabba före detta sektmedlemmar. Inte alla före detta sektmedlemmar upplever förstås allt detta, dessutom varierar svårighetsgraden.
Vissa personer behöver bara några få månader att komma igång igen, skriver Singer, men generellt behövs allt ifrån sex månader till två år för att få ett fungerande liv. Men att det yttre fungerar behöver inte betyda att det inre gör det. Många fortsätter att fundera på de konflikter och skador de tillfogats av sitt sektengagemang många år efteråt.
Att lämna en sektidentitet är inte som att hoppa ur ett äggskal, menar hon. Singer tar också upp något i sin bok som jag själv många gånger hört från dem jag intervjuat – en stor brist på förståelse från omvärlden. Det är ofta mycket svårt att förklara för andra, även professionella, vad de själva har gått igenom. Vissa psykiatriker och psykologer anser att deras klienter är psykotiska, har hjärnskador eller simulerar.
Singers råd till sina kollegor är att de ska lyssna och lära mer samt se vad som händer ifall de tillåter sina klienter att berätta detaljerat från sektlivet. Hon menar att många av klientens beteenden är ett resultat av märkliga, upprepade sektövningar och att de vanligtvis försvinner bara av att de lyssnar och hjälper patienten att förstå hur beteendet har kunnat uppstå. Att diagnostisera händelserna som verkliga hallucinationer eller som ett tecken på en större mental störning, kan förorsaka ytterligare skada än den som redan tillfogats i sekten.
Hon delar upp problemen som kan uppstå i samband med att man lämnar en sekt i fem olika anpassningsområden:
Det praktiska området
Boende, inkomster, hälso- och tandvård, näringsintag och matvanor, struktur i vardagen, psykologisk utvärdering och eventuell hjälp, utbildnings- och yrkeshandledning.
Det psykologiska-emotionella området
Depression, känslor av förlust, känslor av skuld och ånger, brist på självkänsla och självförtroende, känslor av självförebråelse och tvivel, panikattacker, ångest eller tics, sorg över separation från familj och vänner i sekten, rädsla för sekten, känslor av generell paranoia och rädsla för omvärlden, överdrivet beroende med tanke på åldern; personen är undergiven och lättpåverkad.
Det kognitiva området
Uttalad obeslutsamhet, grumlad mental skärpa, svårigheter med koncentrationen, minnesförluster, svårigheter att komma ihåg vad man nyss hört eller läst, personen talar fortfarande sektspråket, en känsla av att förlorat tidsbegreppet, upplevelse av floating: glider mellan olika medvetandenivåer, har ett dåligt och opålitligt omdöme, lyssnar okritiskt och passivt på vad andra säger.
Det sociala området
En genomträngande känsla av främlingskap och utestängdhet, personen måste återknyta med familj och vänner, skaffa sig nya vänner, misstror sin egen förmåga att göra riktiga och bra val, har fobiliknande tolkningar av sociala kontakter; misstror andra människor, upplever ensamhet, känner förvirring omkring sexualitet, sexuell identitet och roller, tvingas genomgå rättsliga prövningar inom äktenskap, föräldraskap och vårdnadstvist omkring sina/sitt barn, vågar inte anförtro sig till andra människor, känner sig oförmögen att ha och uttrycka sin egen mening, övervärderar sig själv för att kompensera förlorad tid; oförmögen att säga nej, har en känsla av att hela tiden vara övervakad, känner sig förlägen och osäker på när och hur personen ska berätta om sekterfarenheten och är rädd för att människor ska ta avstånd.
Det inlärda filosofiska förhållningssättet i sekten
Personen har en hyperkritisk attityd gentemot andra människor och mot samhället, måste komma över motviljor inrotade av sekten, har en fördömande attityd gentemot normala mänskliga svagheter, är sträng mot sig själv och andra och dömer fortfarande efter sektnormer, är inte nöjd med världen och sig själv; känner en tomhet av att inte längre vara världens räddare, är oförmögen att vara vänlig eller stötta andra, känner rädsla för att gå med i någon grupp eller vara aktiv, känner en förlust av att inte längre tillhöra en elit, kan behöva återaktivera de egna moraliska värderingarna och koderna samt skilja dem från sektnormerna.
*
International Cultic Studies Association, ICSA, i USA har arbetat med workshops eller seminarier för avhoppare från sekter under många år, vilket jag nämnde i inledningen. Under de senaste åren har antalet deltagare som vuxit upp i en sekt ökat mer och mer, vilket satt ljuset på att dessa avhoppare har andra stödbehov. Därför anordnas numera speciella tredagarsworkshops för denna kategori av personer.
Många andragenerationens avhoppare har till exempel blivit psykiskt och fysiskt misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp och måste ta itu med sin vrede, förbittring och andra känslomässiga reaktioner relaterade till trauma. I första hand behandlas sedan ämnesområden som kritiskt tänkande, socialisering, kulturchock, allmänbildning, psykologisk utveckling, barnmisshandel och försummelse, föräldramodell, gränssättningar och tillit, de psykologiska, utbildningsmässiga och emotionella långtidseffekterna av att växa upp i en sekt samt relationerna med familjen och andra.
I en informationsbroschyr från norska Redd Barna vänder man sig till vuxna som möter barn, ungdomar och unga vuxna som vuxit upp i ett isolerat trossamfund och hoppat av eller blivit uteslutna.
Broschyren är skriven utifrån de erfarenheter som gjorts i projektet Go On, som jag beskrivit tidigare i boken, och här ges bland annat några råd till dem som möter dessa ungdomar:
• Lyssna på deras berättelse.
• Tro på vad de berättar.
• Försök att förstå vad de berättar.
• Skaffa dig kunskap om det aktuella trossamfundet.
• Våga fråga och prata om religiösa erfarenheter.
I samtal och möte med dessa barn, unga och unga vuxna finns också några punkter som Redd Barna skriver att andra bör tänka på i förväg:
• Många känner inte till samhället och hur man ska uppföra sig här.
• Många har aldrig fått välja själva eller fått ha en egen mening.
• Många har inte något socialt nätverk utanför trossamfundet.
• Många är upplärda att inte lita på någon utanför trossamfundet.
• Många är upplärda att de är förtappade när de söker hjälp i samhället
• Mångas liv överskuggas av en stark fruktan för domedagen och djävulen.
Rädda Barnen är otvetydigt en av de starkaste opinionsbildarna när det gäller barns rättigheter och barn som far illa, både nationellt och internationellt. I första världskrigets skugga, år 1919, grundade engelskan Eglantyne Jebb, medlem i den pacifistiska sekten Kväkarna, Save the children fund för att hjälpa nödlidande barn, framförallt i det besegrade Tyskland. Redan samma år fick rörelsen sin motsvarighet i Stockholm. Fem journalister och författarinnor, bland andra Elin Wägner, grundade då svenska Rädda Barnen. Året efter, 1920, bildades sedan den internationella motsvarigheten i Genève.
Med tanke på norska Redd Barnas arbete med projektet Go On var det också naturligt att jag i början av 2005 tog kontakt med svenska Rädda Barnen för att berätta om arbetet med denna bok. Dels ville jag informera om de uppseendeväckande uppväxtförhållanden som hade berättats för mig, dels ville jag ta reda på hur svenska Rädda Barnen ser på frågan om barn och ungdomar i slutna trossamfund.
Vid mitt första möte med Anna Frenning, programhandläggare på Sverigesektionen på Rädda Barnens Riksförbund, bekräftade hon att Rädda Barnen obegripligt nog inte hade varit en remissinstans vid den statliga utredningen I God Tro 1998 och att man därmed inte heller tvingats att sätta sig in i sakfrågan. Trots detta har även Rädda Barnen sedan dess konstaterat att samhällets stöd till dem som lämnar en sekt är otillräckligt och att ingenting tyder på att det har blivit bättre sedan utredningen lades fram. Socialtjänsten har inte heller fått den kunskap som behövs för att rätt kunna hjälpa avhoppare, till exempel ungdomar som inte kan bo hemma. Vid Rädda Barnens Riksmöte 2006 togs därför beslutet att Rädda Barnen skulle ”verka för att öka kunskapen om hur barn i sekter och barn i religiösa friskolor har det”. Under våren 2007 har främst Anna Frenning arbetat med att skaffa sig en överblick i dessa frågor.
Först när arbetsplanen för 2008 blir antagen av Rädda Barnens styrelse går det att i detalj säga vad Rädda Barnen kommer att göra aktivt för barn i trossamfund som behöver hjälp, men redan idag kan Anna Frenning säga att det psykiska stödet för unga avhoppare är svagt. ”Det kan handla om ungdomar som inte kan bo hemma och där diskussion med föräldrarna inte leder någonstans”, säger hon. ”Dessa ungdomar måste få stöd för att hitta ett alternativt boende, gärna med andra stabila vuxenkontakter inom räckhåll.”
Socialtjänsten har ett familjeperspektiv som i och för sig är bra, menar hon, men som nog kan vara i vägen när det gäller de här familjerna. De är välordnade, men de kanske ändå inte fungerar för barnen och unga avhoppare kan behöva hjälp till eget boende eller familjehem, kanske en stödfamilj eller kontaktperson.
Rädda Barnens samtal med bland andra unga avhoppare och representanter för Hjälpkällan visar att många som söker hjälp har svårt att hitta rätt i den offentliga vården. Det behövs mer kunskap om avhoppares svåra situation, till exempel hos socialtjänsten, personal inom elevhälsovård och på ungdomsmottagningar, hos lärare och hos den barn- och ungdomspsykiatriska vården, BUP.
”Det verkar vara viktigt att hitta personer som är insatta, med gedigen kunskap och erfarenhet, som kan stödja unga avhoppare psykiskt. Kommunerna borde kanske inventera sina resurser på området och sprida kunskap om var någonstans man kan remittera. Det skulle också vara bra om det fanns särskilda personer på socialtjänstkontoren och BUP som är särskilt insatta i dessa frågor.”
Det behövs också ett nationellt kunskapsstöd till de professionella som arbetar med barn och ungdomar, menar Anna. Hon nämner ett centralt placerat kunskapscentrum eller kunskapsbank som gärna kan vara kopplat till andra kunskapscentra om barn, till exempel regeringskansliets och socialstyrelsens förslag om Nationellt riskbarncentrum. Hon nämner även stöd till socialtjänsten för frågor kring hedersrelaterat våld samt till Nationellt kunskapscentrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att drabbas av svårare psykisk ohälsa. Hon anser också att det finns ett behov av att samla och utveckla en nationell kompetens kring det psykologiska stödet till avhoppare och att utveckla nätverk så att kunskapen kan spridas till hela landet.
”Kunskap om barn i religiösa samfund skulle kunna ingå i ett samlat kunskapscenter där alla de funktionerna som föreslagits finns. Det behövs kunskap om de sociala konsekvenserna efter avhopp från ett religiöst samfund, men också omkring hur olika grupper fungerar.”
Men Anna vill också understryka att barn i slutna samfund har det olika och menar att det skulle vara ett misstag att tro att alla barn som växer upp i ett samfund som avviker från majoritetskulturen har det dåligt. Barn kan ju uppleva mycket trygghet med tydliga regler och många nära, både vuxna och jämnåriga, inom ett samfund som majoritetskulturen ser som slutet.
”Men ju slutnare ett samfund är, desto mer ökar förstås risken för att psykiskt sjuka eller olämpliga personer inte stoppas, eftersom församlingen inte vill söka hjälp utanför den egna kretsen. Om sådana personer får ansvar för barn är risken förstås stor att barnen far illa.”
Hon menar också att osunda regler inom ett samfund kan finnas i form av dolda agendor, vilket omvärlden inte får reda på förrän efteråt. Men framförallt, oavsett om det förekommer regelrätta övergrepp inom ett samfund eller inte, så kan det bli problem om ett barn inte vill vara med eller börjar ifrågasätta.
”De barn som opponerar sig löper risk att bestraffas, att drabbas av svåra skuldkänslor och riskerar att må dåligt”, säger Anna. ”I församlingar som talar mycket om skuld, straff och undergång finns risken att barnen lever under starkt inre tryck.”
Ett annat problem kan vara att barn i religiösa samfund känner sig utpekade i samhället och utanför bland kamrater därför att de ses som töntiga eller avvikande, säger hon. En lösning kan vara mer kunskap och vaksamhet hos skolpersonal för att motverka mobbning och liknande. Till sist, hur tror hon att man bäst skulle gå tillväga för att nå dessa barn? Det första är att sprida kunskap till alla som arbetar med barn och till barnen själva, utan att klandra eller tala illa om rörelserna. Det gäller att till exempel förmedla barnkonventionen och svensk lagstiftning på ett så neutralt sätt som möjligt.
”Barn är oerhört lojala mot sina föräldrar och behöver sina föräldrar så länge som de inte är helt inkapabla. Vi ska inte glömma att samhället, när de griper in och omhändertar barn, oftast inte är någon särskilt lysande fostrare.” Men det måste förstås finnas hjälp för de barn som funderar på att bryta eller som har bestämt sig för att göra det. Som exempel nämner hon e-postrådgivning och de frivilligorganisationer som erbjuder detta bör få stöd från samhället. Barn i de flesta skolor har tillgång till Internet via skolan, även om inte alla har det hemma.
Barn i religiösa friskolor kan ha det svårare, där får man lita till skolledningens öppenhet och den information om rättigheter och annat som barnen får genom skolan, menar hon. Eller genom att utomstående kommer och informerar, som lokala barnombudsmän, Rädda Barnen eller andra frivilligorganisationer.
Där frivilliga krafter inte räcker till eller når ut, kan möjligen samhället ordna stöd. ”Men det kan vara svårt att få barnens och ungdomarnas förtroende”, säger Anna. ”Det skulle behövas en neutral instans som tillhandahåller en sådan tjänst, som folkhälsoinstitutet eller BO, Barnombudsmannen. Det viktigaste är att vi från samhällets sida kan nå de barn som är utsatta för regelrätta övergrepp och att de barn som växer upp med en annorlunda världsbild känner till sina rättigheter, så att de inte blir utsatta för övergrepp. Barnen ska veta att det finns alternativ om de skulle vilja bryta sig loss en dag.”
*
Avslutningsvis vill jag citera några rader av Rädda Barnens upphovskvinna, Eglantyne Jebb. Hon skrev detta omkring 1920, vid bildandet av internationella Rädda Barnen:
”Om barn någonstans lider nöd, fysiskt eller psykiskt, skadar det hela mänskligheten. Likaså är det en vinst för hela världen om barnen får växa upp friska, trygga och redo att som vuxna i sin tur arbeta för sin nästas bästa.”
Respekt för barnet, Rädda barnen, s. 106.