”Så vad säger du om Robban Lindberg?” sa Alex medan han bredde en smörgås.
”Tja”, sa Nina, ”Lindberg är en glad skit som man blir på gott humör av. Men han är lite väl entusiastisk ibland.”
”Många bollar i luften?”
”Han får ner dem ibland.”
Alex nickade. ”Den andra gula personen i mötet?”
”Blom? Han är också väldigt kreativ, lite spexig så där. Ändå upplever jag honom som lugnare och på nåt sätt mer pålitlig.”
”Hm.”
”Vad tänker konsulten nu?” sa Nina och log.
”Att vi kanske gör ett besök på din avdelning efter att vi har ätit.”
§
Alex stannade till vid ett av skrivborden. ”Det här är Lindbergs bord, eller hur?”
”Hur ser du det?” sa Nina.
”Han är den kreativaste i gruppen, och det syns.” Han svepte med handen över bordet. Ingenting av själva skrivbordet syntes egentligen. Det var belamrat med papper, akter, mappar, kaffekoppar och allt möjligt annat.
”Vad gör ni?” sa Lindberg bakom deras rygg.
Alex vände sig om och log så brett han bara kunde. ”Vi tittar på ditt skrivbord bara.”
”Tycker du att det är stökigt?”
”Jag tycker det är intressant. Du vet väl vad de säger om röriga skrivbord?”
”Röriga tankar? Men jag hittar allting. Det finns ett system i kaoset. Jag vet precis var allting finns.”
”Såklart du gör”, sa Alex. Han hade hört det förr. Där skrivborden var som stökigast var ursäkterna som mest fantasifulla – baksidan av det kreativa, gula sinnet. Alex tittade på Lindbergs kläder. Rutig, skrynklig skjorta och oputsade skor. En fläck på de ljusa jeansen. Var det han som kanske råkat prata bredvid mun inför någon han kände? Eftersom han var gul var han också väldigt talför, vilket gjorde honom till en risk i sig. Sådana som Lindberg visste sällan vad de skulle säga förrän de hade sagt det.
De gick vidare. Lindberg log och slog sig ner på sin stol, trots att det låg ett kuvert på den.
Alex stannade till vid ett annat skrivbord som såg välstädat ut.
Nina sa: ”Hur kan det här bordet vara så prydligt?”
”Vems är det här?” undrade Alex.
”Bloms. Det var han som drog fräckisar under det första mötet.”
”Aha. Frisyrgelén.”
Nina nickade. Blom var väldigt mån om sitt utseende och bar alltid märkeskläder.
”Jag kan slå vad om att om vi drar ut hans lådor så ser du samma kaos som hos Lindberg.”
Nina böjde sig ner och drog omedelbart ut två av lådorna. Det såg ut som om någon dumpat papperskorgen där. ”Det var som fan.”
”Han är estet. Det måste se bra ut för ögat, men det som inte syns spelar ingen roll. Till skillnad från Lindberg som har stökigt rakt igenom.”
Nina nickade. ”Har det här att göra med hur de här drivkrafterna spelar in?”
”De skapar nyanserna i olika profiler som till en början kan se likadana ut. Rörigt skrivbord visar på ett rörigt intellekt.”
”Så vem har det prydligt både på bordet och i lådorna?” sa Nina som diskuterat just det här med stökiga skrivbord flera gånger tidigare med Alex. Ibland tyckte hon att han hakade upp sig på vissa saker.
”En blå person. Men bara om hans estetiska drivkraft inte är för låg. Då bryr inte han sig heller, så länge han vet var han har allting.”
”Hur ser ditt skrivbord ut?”
Alex log. Som vanligt siktade hon in sig på det viktiga. ”Jag har inget eget bord. Så det är tomt.”
Lindberg verkade aningslös, vilket i och för sig även det kunde vara en säkerhetsrisk. Han kunde mycket väl bli spontan och släppa ifrån sig oövertänkta kommentarer. Kunde Blom vara en läcka? Kanske mer troligt, trots allt. Samtidigt, om Blom var estet var han mer känslig för bråk. Den estetiska drivkraften strävade helst efter harmoni, och gräl och konflikter var oftast negativt. Han skulle behöva ett ganska bra motiv.
Alex gjorde en mental notering. Han trodde egentligen inte att någon av dem hade gjort något olämpligt.