Alex var törstig. Han satt inne i ett litet skjul utan fönster. Lite ljus föll in genom springor i taket. Skjulet var inte mer än tjugo-tjugofem kvadratmeter stort, och innehöll mest skrot. Lite gammal ved, några rostiga bildelar, tydligen var det här man dumpade skrot som ingen ville se mer.
Dörren var den enda lediga yta han kunde luta sig mot, så han drog fram en huggkubbe, satte sig på den och lutade sig bakåt.
Han konstaterade att han inte skulle bli någon vidare privatdeckare. Han kunde inte begripa att Dragan Kotur var mördaren. Visst hade han funnits med bland de misstänkta, men att han skulle ligga bakom alltihop kändes helt vrickat. Han var visserligen en före detta kriminell och visste hur man tog livet av folk. Och han hade ett motiv eftersom Roskic kallblodigt mördat hans bror. Men han kändes inte alls som någon som hade det rätta drivet. Han var mer en person som hade gett upp.
Du har ändå gjort intrång. Du har ingen rätt att vara här.
Repliken hade fått det att låta som om han vaktade huset åt Roskic. Men det stämde inte. Han hatade väl Roskic. Och varför hade han sparat de där tidningarna i garaget? Det stämde inte överhuvudtaget. Det borde ha varit Stefan som dykt upp med hagelbössan.
Han försökte höra någonting utanför, men väggarna var tjocka nog att utestänga fågelkvittret och vinden. Det var knäpptyst inne i skjulet.
Och just därför blev rösten från andra sidan dörren en sådan märklig kontrast.
”Kunde du inte ha hållit dig borta härifrån?”
Alex rätade lite på sig. ”Dragan?” sa han genom dörren.
Under några sekunder var allting tyst.
Sedan kom det, svagt:
”Du kunde ha låtit saker och ting ha sin gilla gång.”
Alex sa: ”Är det inte lika bra att du ger upp? Vi kan åka till polisen tillsammans. Jag kan förklara alltihop.”
Ett svagt ljud som mycket väl kunde ha varit ett skratt.
”Du tror att du har fattat.”
Ny tystnad, och Alex greps av en egendomlig känsla. Någonting gömde sig i dimmorna i hans bakhuvud, men han kunde inte få tag på tanken. Det var någonting han hade missat. Någonting stort.
Dragan Kotur.
Stefan Nilsson. Om det nu var hans efternamn.
Två män med motiv att hata Roskic.
Han mindes det gamla uttrycket han hört någonstans. Om du hör ljudet av hovar är det oftast inte zebror. Det är oftast vanliga hästar.
Han sa: ”Varför ska inte Zoran Roskic ha en försvarare som alla andra åtalade?”
Rösten utanför sa, fortfarande dämpat: ”Han krossade min familj och han ska ha sitt straff.”
”Bevisen mot honom är vattentäta. Han kommer att få sitt straff.”
Rösten sa, lite högre den här gången: ”Jag struntar i allt annat han har gjort. Det enda jag bryr mig om är att han får ta sitt straff för det han gjorde mot min familj.”
En öppning? Alex visste inte alls i vilket skick den här mannen var. Han kunde inte se hans ansikte, kunde inte läsa hans kroppsspråk. Det enda han kunde utgå ifrån var sin egen bedömning av vilken slags person det var han hade att göra med.
Han sa: ”Tack för att du inte använde vapnet.”
Genom dörren kom efter ett par sekunder: ”Visst. Inga problem.”
”Jag blev verkligen rädd när jag såg det. Min pappa hade ett ungefär likadant. Han är död nu.”
Ny paus.
Sedan: ”Hur dog han?”
Alex trevade efter ledtrådar. Varför dröjde Dragan ibland med svaren? Och varför pratade han så lågt? Det underliga var att Alex inte kände igen rösten riktigt. Å andra sidan, Dragan talade dämpat och dörren filtrerade ljudet.
Han blundade hårt och försökte se Dragans ansikte framför sig.
Alex sa: ”Cancer. Jag tänker på honom varje dag.”
Och plötsligt slog det honom – rösten utanför saknade brytning. Dragan Kotur hade en om inte kraftig accent så i alla fall en distinkt brytning. Rösten på andra sidan dörren hade definitivt ingen brytning.
Dimmorna i hans medvetande lättade lite i taget.
Mördaren var grön. Vad brukade han alltid säga om gröna personer?
Laget går före jaget.
Alex svalde och la ena handen mot nacken. Han var svettig och kall. Det var någonting som inte stämde här. Sanningen lurade strax om hörnet. Han kände det i hela kroppen.
Det är oftast vanliga hästar.
Vem fanns på andra sidan dörren?