Åklagaren stirrar på mig. Domaren stirrar på mig. De tre nämndemännen, varav en av dem ser ut som om han håller på att få en hjärtattack, stirrar. En av dem stirrar förvisso ner i bordet och inte på mig. Men det är uppenbart att han knappt kan tro sina öron.
Jag kan ju inte veta säkert, men om jag tittar på de prejudikat som gett mig idén, så har de inget annat val än att bortse från mitt tidigare erkännande. Och utan det faller målet samman som ett korthus.
Visst, jag hade motiv att döda advokaterna. Men det är vi många som har.
Har de inte vittnen?
Jodå. Ett antal personer har försökt att peka ut mig, men ingen är helt säker. Flera gånger under processen har jag hört människor säga saker som att han såg ut som folk gör mest. Inte lång, inte kort; inte mörk och inte ljus. Inte särskilt snygg men heller inte ful. Alldaglig. Varken ung eller gammal. Han var … vanlig.
För en gångs skull har mitt intetsägande utseende och min ointressanta personlighet verkat till min fördel. Vem hade kunnat tro att det var bra att vara alldaglig?
Och den tekniska bevisningen? Inga fingeravtryck. Inget DNA. Inga vapen att provskjuta.
Hur kan jag veta så säkert att de inte har några verkliga bevis mot mig?
Enkelt. Jag var inte där. Visst har jag planerat alltihop. Idén är min från början till slut. Men jag var inte där.
Och för att bevisa det så drar jag fram mitt första ess.
Jag ska inte trötta ut er. Konsekvensen är enkel: ingenting av det jag har sagt under de första förhören kan tas med som bevisning. För att hjälpa till har jag bifogat det rättsfall som fungerat som ett utmärkt prejudikat.
Men visst. Kanske bestämmer sig rätten för att bortse från mitt erkännande. De kanske tycker att bevisningen ändå räcker. Motivet. Indicierna.
Men då har de inte förstått. De har inte lyssnat, inte sett till det större perspektivet. De tror att det bara har med Roskic att göra. Men jag vill också förlöjliga systemet och en gång för alla visa hur sjukt det är. För att krossa åtalet drar jag resten av mina ess ur en proppfull rockärm.
De säger att jag har dödat Leo Colak.
Det är knäpp tyst i säkerhetssalen.
Jag drar fram en kallelse till en föreläsning i straffrätt på Stockholms universitet som ägde rum exakt samtidigt som Colak dödades av en kula. Visst vet jag var vapnet kommer ifrån. Visst är det jag som har kollat att det fungerar. Men jag visar anmälningsavgiften till föreläsningen, jag visar dokumentationen jag fick när jag var där. För säkerhets skull redovisar jag även fem vittnen som antingen sett mig där vid tidpunkten eller som faktiskt har pratat med mig.
De säger att jag har dödat Pontus Lilja.
Jag ville verkligen se honom död. Lilja var beredd att utnyttja systemet till sin fördel. Han var den mest arroganta av dem allihop. Jag drar fram min tandläkarbokning som råkar sammanfalla med planteringen av bomben som dödade herr Lilja. För säkerhets skull lämnar jag numret till tandläkaren ifråga för att de ska kunna verifiera att jag faktiskt var där, att jag verkligen satt i tandläkarstolen. Givetvis visste jag att bomben skulle brisera. Det var jag som hittade ritningen på nätet. Det var jag som skaffade alla ingredienser. Men jag var faktiskt inte där när den apterades.
De säger att jag har dödat Helen Slättås.
Det är vansinne. Åklagaren kan inte veta att det var jag som messade och mailade till Slättås. Att det var jag som lockade ut henne från hennes trygga kontor. Det är hur lätt som helst att dölja sitt IP-nummer nu för tiden. Så jag visar upp dokumentationen som visar att jag reste till Spanien kvällen innan. Och det fanns inte en chans att jag skulle hinna tillbaka. Jag har kollat alla flighter till Sverige från Spanien och det gick inga den kvällen. De blir tvungna att acceptera att jag var många hundra mil bort när Slättås föll till marken. Jag kan omöjligen ha kastat den giriga advokaten från bron. Och jag skulle aldrig kunna bära hand på en kvinna. Till det krävs någonting mycket speciellt, och som tur var så visste jag precis vad.
Åklagaren är vit i ansiktet. Han vet inte vad han ska säga. Han kräver en paus, men domaren säger nej.
Och det slår mig med vilken arrogans systemet fungerar. Ingen av dem har verkligen förstått sig på mig. Det som konsulten till slut räknade ut har de här idioterna ingen aning om.
King kallade mig grön. Och jag har lärt mig att förstå mig själv. Och det viktigaste att veta om gröna är att de har svårt att komma igång med saker och ting. Att de inte agerar ens när de vet att de borde. Men också att de under vissa omständigheter mycket väl kan ta tag i sådant som behöver göras.
Konsulten kom på det. Han visste vad de borde leta efter.
Laget kommer före jaget.
Men de här pellejönsarna, de har långt kvar. Mycket långt.