Nina klev tveksamt in i sjuksalen. Hon drog djupt efter luft. Hon måste vara stark, måste hålla sin inre ångest under kontroll. Det fanns inga alternativ. Hon var skyldig honom det. Han skulle ha gjort det för henne, och hon tänkte göra det för honom. Det var långt ifrån första gången hon var här, men den här gången var lika svår som den första.
Hon drog fram en stol till sängen, ställde blomvasen med de tre röda rosorna på sängbordet. De gamla rosorna, de hon kommit med för en vecka sedan, var kastade.
Hon satte sig, tog hans hand i sin.
Hans ögon var slutna. Inte en nervryckning någonstans i hans ansikte. De hade kammat och rakat honom. Hon strök honom över kinden med stela fingrar. Han såg så lugn ut, så oberörd. Som om han bara skojade med henne. Som om ingenting av det här var på riktigt. Hon hade inte blivit förvånad om han slagit upp sina bruna ögon och lett mot henne. Sagt något lustigt.
Gode Gud, vad skulle hon inte ge för att höra honom retas med henne.
Nina satte en hand mot läpparna. Tårar brände i ögonen.
Hon gömde ansiktet i händerna och grät en lång stund. Hon hade ingen kraft att stå emot. Det enda som fanns var smärta.
Hon hade aldrig varit så förtvivlad i hela sitt liv.
Samvetet plågade henne dag som natt. Hon hade inte sovit ordentligt på tre månader. När hon satt i rättssalen på dagarna och stirrade på Stefan Nilsson trodde hon att hon skulle bli galen av trycket från sitt eget inre.
Hon hade inte behövt vara så grinig.
Hon visste precis varför Alex dragit iväg på egen hand. Hon hade varit förbannad på honom för att han röjt Pär Jonssons identitet. I slutändan hade det visat sig inte ha någon betydelse. Kanske hade Alex faktiskt räddat advokatens liv.
Så han hade åkt till Roskics hus i Sörmland för att reparera sitt tidigare misstag. Hon visste att det var så, det var så typiskt honom. Skulle absolut ställa allting rätt. Kunde inte låta någon annan ta ansvar för det han gjort.
Hon fann sig själv stirrande på hans avslappnade ansikte. Efter en stund insåg hon att hon inte ens blinkade.
De hade plockat ut det mesta av haglet ur hans rygg. Ingenting var livshotande. Utom ett enda litet hagel som träffat honom i bakhuvudet och orsakat den medvetslöshet han befann sig i.
Ingen kunde berätta vad som egentligen hade hänt.
Ovissheten om Alex sista stund där i skjulet var total.
Läkarna vågade inte operera, haglet satt farligt nära ryggraden. Han skulle kunna dö om något gick snett. De hade sagt att de inte visste om han hörde vad som sades, om han var medveten eller inte om vad som hände runt omkring honom. Det gick inte att avgöra. Så Nina höll tillbaka känslorna när hon kunde.
Teorierna om vad som skulle hända varierade. Antingen skulle han vakna upp efter ett tag, eller så skulle han ligga här för evigt. Som sin syster Nicole. Ingen visste säkert.
Ninas sista ord till honom hade varit hårda, elaka. Om hon bara hade kunnat ta tillbaka det hon sagt. Om hon bara slutit fred innan de lagt sig den där kvällen. Om hon bara hade kysst honom god natt. Om hon bara inte hade åkt till stationen på morgonen dagen efter utan att väcka honom.
Om hon bara om hon bara om hon bara.
Det gjorde så ont i henne att hon trodde hjärtat skulle sluta slå av smärta.
Hon satt en timme intill hans säng och höll hans hand i sin.
När hon inte orkade längre, reste hon sig upp och lutade sig över honom. Hon tittade länge på hans lugna ansikte. Så rofyllt, så oberört av allt.
Nina lutade sig framåt och placerade sina läppar mot hans.
En kort kyss med fuktiga ögon.
”Jag älskar dig, Alex King.”
Hon vände sig om för att gå. Just som hon rättade till sina kläder slog han upp ögonen.
”Vad gör jag här?” sa han med svag röst.