Roskic stod med händerna bakom ryggen och tittade ut genom det lilla fönstret i cellen. Han hade stått blick stilla i över en timme. Det enda som rörde sig var bröstkorgen och ögonlocken. Han var delvis bedövad i kroppen, men samtidigt oväntat klar i huvudet. Han kände igen det från kriget. Fara för livet fick honom att bli klarare i huvudet. Hjärnan arbetade för högtryck.
Poliserna hade fått in honom i häktet och tillbaka till cellen fortare än kvickt. Det var uppenbart att de var mer stressade av det som hänt än han själv var.
Veklingar.
Nu undrade han samma sak som alla andra – vem som hade dödat Leo. Givetvis skulle han sörja för att Leos familj inte skulle bli lidande. Det var en hederssak.
Men det skulle bli problematiskt att klara sig utan advokaten. Det misslyckade mordförsöket hade dessutom gett Roskic problem av ett annat slag. Förutom att Leo varit betydelsefull som hans advokat så hade han varit än mer värdefull som pengatvättare. Och han hade koll på siffrorna. Han hade tagit hand om mycket trist pappersarbete.
Att Leo tagit en kula för honom var Roskic tacksam för, men han hade grubblat på vem som faktiskt vågat utmana honom på det här viset. Visst hade han idéer om vem som hade modet, och när han träffade sina medarbetare nästa gång skulle han ventilera sina tankar.
Han lämnade sin plats vid fönstret, det fanns ändå ingenting att se där ute. Det enda han såg var himlen, och den var lika mörk som hans sinnelag.
Kroppen var stel efter att ha stått stilla så länge. Han gick omkring i sin cell en stund.
Gick omkring, förresten. Det var två och en halv meter till dörren och två och en halv meter tillbaka. Men visst, det var bättre än ingenting.
Roskic la sig på sängen och kände på den smärtande kinden. En av snutarna hade kastat honom till marken och han hade slagit ansiktet i stentrappan. Om han bara hade fått fem minuter ensam med den dumme jäveln skulle han ha sett till att det inte hände igen.
Han började fundera på hur han skulle ersätta Leo.