Alex knöt slipsen och stoppade ner skjortan i byxorna. Han drog på sig kavajen och slätade till kläderna. Det var styrelsemöte på firman idag, och då brukade han klä sig formellt. Fortfarande kände han sig mer välklädd med slips, även om just slipsen verkade ha försvunnit spårlöst från affärsfolket sedan ett antal år tillbaka. Han såg fram emot dess eventuella återkomst.
Han hittade Nina i köket och kysste henne i mungipan. Hon strök honom över hakan.
”Nån behöver nya rakblad.”
”Nån kanske tänker köra sovrumslooken i fortsättningen”, sa Alex.
”Det finns alltså en sån?”
”Den där som ser ut som om man klivit ur sängen och gått rakt ut genom dörren.”
Nina tog en klunk kaffe. ”Undrar om inte kostymen förstör hela intrycket. Dessutom föredrar jag en välrakad haka. Den skaver inte så mycket.” Hon log spelat flirtigt mot honom.
”Hoppsan. Vad händer idag förresten?”
”Finkamningen av kvarteren runt Rådhuset fortsätter. Vi pratar med allt och alla. Vi har troligtvis hittat platsen som skytten befann sig på. Vissa DNA-spår är säkrade, men några svar är inte att vänta än på några dar.”
”Jag tänkte på en sak. Hur kommer Korell och Ljung överens?”
”Intressant att du frågar. Han försökte mucka med henne igår. Hon stirrade ner honom fullständigt.”
Alex skrattade till. ”Hon är ganska tuff, va?”
”Du skulle bara veta.”
”Hur funkar hon med Hellmark?”
Nina tog ett par tuggor av en smörgås. ”Det där är faktiskt lite speciellt. Ibland skriker de åt varann så man tror att kriget brutit ut. Då kan det bli ganska jobbig stämning under några timmar.”
”För vem då?” sa Alex. ”Att de bråkar och stökar är bara ett rött sätt att kommunicera. Varför är det ett problem, menar du?”
Nina stannade upp i tuggandet. ”Det blir bråkigt och taskig stämning. Behövs det fler förklaringar?”
”Men för vem är det ett problem? Inte för Hellmark och Ljung i alla fall. De är röda. De bryr sig inte.”
”Det är ganska påfrestande med de där grälen. Ingen av dem ger sig heller.”
”Och under tiden som stickor och strån ryker hukar ni andra er och hoppas att det ska gå över.”
”Nu när jag tänker på det går de ofta ut och äter lunch tillsammans. Ibland direkt efter ett sånt där bråk. Visst är det mysko?”
Alex sa: ”De låter aldrig relationen komma i vägen för jobbet.”
”Korell är inte riktigt sån. Han kan bråka som fasen, men han backar om man ger igen.”
”Rödgul. Han tål inte lika mycket stryk som de båda andra. Han startar gärna hetsiga diskussioner eftersom han har ett stort ego, men han har svårt att avsluta dem eftersom han tycker konflikten är jobbig. Det finns en rädsla för att relationen med den han bråkar med ska bli riktigt dålig. Så han backar innan han nått ända fram.”
Alex funderade ett slag på Korell. Kunde han vara hämndlysten av sig? Var han ute efter att sätta käppar i hjulet för dem han inte gillade? Skulle det kunna göra honom till en läcka i gruppen? Det gick i alla fall inte att avfärda honom.
Nina sa: ”Men är det inte de gröna som är de konflikträdda?”
”De flesta människor drar sig för de värsta bråken. Det ligger liksom i vår kultur.”
”Det är ett jäkla tjat om hur vi svenskar är på den punkten.”
”Vi – ni – vill ju alltid komma överens. Konsensus, du vet. Typiskt svenskt.”
”Utom de röda?”
”De skiter i vilket.”
De åkte tillsammans i Ninas Jaguar. Som vanligt var det hon som körde. Väl framme tog de hissen till rätt våning. Han kysste henne på munnen utan att det kändes konstigt att folk tittade.
Hellmark satt på sitt rum med ansiktet i bistra veck.
Alex satte sig ner på besöksstolen. En snabb blick i rummet sa honom att Hellmark fortfarande inte brytt sig om att tömma det på gamla akter. Eller vad det nu var som fanns staplat längs väggarna. Han gissade att Hellmark tyckte om att ha allting på armlängds avstånd. Han skulle bara förlora tid om allting arkiverades. Och kanske var ordningen bättre än man kunde tro vid första anblicken.
”Varför denna allvarliga uppsyn?” sa Alex.
”Den här nye advokaten, Lilja. Han ligger tydligen på åklagaren utav bara helsike. Kräver all dokumentation och bråkar om allting.”
”När störde det dig senast att nån bråkade?”
Hellmark flinade. ”Om Martinsson blir stressad kommer det att spilla över på oss andra här i huset.”
”Hur kom det sig att just Martinsson blev utvald att driva det här målet?”
Hellmark sa. ”Jag har lunchat med honom vid några tillfällen. En gång ville han be bordsbön. Jag visste inte var jag skulle fästa blicken. Han hävde ur sig en lång salva där han lyckades vädja om allt från fred på jorden till ett slut på världssvälten. Sen bad han om förlåtelse för sina synder som jag förmodar var få och sällsynta, och för mina som, ja, om han bara visste.”
”Käre tid.”
”Vid nåt tillfälle frågade han om jag hade funnit Jesus. Jag svarade att jag inte visste att han saknades.”
”Men är han den bäste?” sa Alex.
Hellmark ryckte på axlarna. ”Han är överåklagare.”
”Men hur blev just han chefsåklagare?”
”Den förra chefsåklagaren gick i pension, och i gammal god tradition valde man den som hade jobbat längst. Martinsson.”
”En gammal metod som flitigt används i många organisationer. Ta den bäste specialisten och gör honom till chef. Det enda man säkert vet är att man förlorar en duktig specialist.”
”Att metoden är gammal och mossig hindrar på intet vis Åklagarmyndigheten att använda sig av den”, sa Hellmark djupsinnigt.
”Och nu oroar du dig för att Roskics nya advokat ska ställa till med en massa besvär genom att stressa åklagaren?”
”Jag har kollat upp den här Lilja, ser du”, sa Hellmark. Han plockade upp en tidning från sitt skrivbord och kastade över den till Alex. ”Han kan hitta på precis vad som helst.”
Alex tittade i tidningen. Det var en av de där tidningarna man hittade hos frisören och möjligen hos tandläkaren. Bilderna var färgglada och rubrikerna dramatiska. Pontus Lilja blickade mot kameran med ett bländande vitt leende. Massor av tänder. Han var solbränd och såg oförskämt fräsch ut trots att bakgrunden avslöjade en tämligen vild fest. Han hade en yppig och uppseendeväckande ung blondin under varje arm. Bilden var från en privat fest och hade knappast tagits i syfte att publiceras i Se & Hör.
Hellmark pekade på fotografiet. ”Vad säger du? Kan du röra med ditt trollspö över bilden och berätta allt jag behöver veta om den här tomten?”
”Inte baserat på ett foto i en tidning.” Alex skruvade lite på sig. ”Var det därför som du bad mig att komma hit?”
”Om du inte är klar med det förra uppdraget jag gett dig. Vad vet du hittills?”
”Än så länge har jag bara en massa spekulationer. Helt ärligt finns det ingenting som tyder på att det finns någon läcka.”
Hellmark grymtade och såg missnöjd ut. ”Men Lilja då?”
”Vad ska jag göra med honom?” sa Alex.
Hellmark höjde på ögonbrynen. ”Egendomligt. Du brukar vara väldigt ivrig på att snoka i våra utredningar så snart du får chansen. Jag skulle verkligen uppskatta din hjälp här.”
Alex sa: ”Förklara en sak för mig. Ska polisen hålla på att kolla upp olika försvarare? Är det inte åklagarens huvudvärk? Jag menar, du och ditt gäng har ju gjort ert jobb.”
Hellmark sjönk ner i stolen en aning. Han suckade djupt och tittade åt sidan. Med blicken riktad ut genom det smutsiga fönstret sa han: ”Jag vill inte få min förundersökning ifrågasatt.”
”Men vet vi verkligen att den kommer att ifrågasättas?”
Hellmark vände sig tillbaka mot Alex. ”Du kan även säga nej tack rakt upp och ner.”
”Jag hjälper dig gärna. Men jag behöver åka bort. Ganska snart, dessutom. Till Frankrike.”
Hellmark nickade kort. ”Snart.”
”Jag kan undersöka Lilja på närmare håll. Det ska visst vara en presskonferens?”
Hellmark skakade på huvudet. ”En sån dåre. På Norra Latin.”
”Jag går dit och kollar hur han uppträder, vad han säger och hur media hanterar honom. Blir det bra?”
Hellmark nickade. ”Jag fixar in dig. Sen är det ju vem som sköt Colak. Jag har en del idéer som jag vill testa på dig.”
Alex drog efter luft. ”Låt höra då.”